Nu är det snart nytt år och vi kommer att skriva om en massa nya böcker. Men nu skulle jag vilja lyfta en bok som har ett par år på nacken: Sockerbullen på Kruskakullen. Det är en kapitelbok som Carin Wirsén har författat och Stina Wirsén illustrerat och den handlar om ett bageri och en familj som växer lite oväntat.

Från början var det bara en ensam kvinna på bageriet, men efter en solsemester börjar hennes mage växa och efter en tid kommer två små bebisar ut. Barnen, som får namnen Näpen och Häpen växer upp och lär sig allt som man behöver veta på ett bageri. Men trots att de arbetar flitigt och har många kunder, får de inte in så mycket pengar. Det verkar som att det är en tjuv i farten!

Men med lite list klarar Näpen och Häpen av situationen. På grund av sin värme och medmänsklighet kommer det sig dessutom att en fattig kvinna får flytta in hos dem tillsammans med alla sina styvbarn. Och nu blir det fart och fläkt och glädje på bageriet. Det stora gänget bestämmer sig för att inreda vinden i huset till ett pensionat och snart börjar det strömma in ännu fler spännande människor.

Det här är en jättemysig kapitelbok att läsa för lite yngre barn. Man blir riktigt sugen på att också packa en väska och flytta in i det här huset med bageri, pensionat och en massa liv och kärlek. Det är ett sådant hus där alla kan bli vän med alla och i varje vrå väntar en överraskning. Boken ger en lite nostalgisk känsla. Kanske utspelar sig handlingen för länge sen eller också har bara tiden stannat en aning i den lilla staden.

Inomhusmiljön är också väldigt viktig för berättelsen och den gestaltas främst genom texten, medan bilderna får stor betydelse för persongestaltningen. Det är lite spännande att tänka på hur berättelsen hade blivit om någon annan än Stina Wirsén hade gjort illustrationerna. Illustrationerna ger ett skojigt inslag som lämnar mycket till den egna fantasin. Näpen och Häpen porträtteras som ganska unga i bilderna och det är lite roligt eftersom kapitelböcker ofta handlar om lite äldre barn annars. En illustratör som hade tagit med miljö mer i bilderna hade kunnat ge boken en annan prägel och utmana fantasin på ett annat sätt. Men som det är nu använder istället varje läsare/lyssnare sina egna erfarenheter och bygger upp husets alla rum inne i sitt huvud och det ger ju också en underbar utmaning för fantasin.

---

Sockerbullen på Kruskakullen
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 110
ISBN: 9789163855986
Köp: jämför priser

Jag minns när jag skulle välja serietidning som liten. Det var en härlig uppgift att få stå och botanisera bland barntidningarna. När jag fick lov att köpa en tidning vet jag att jag kunde stå ganska länge och fundera över vilken jag skulle ta. Kanske Bobo, Min Häst eller Bamse? Är det bara jag som känner ett nostalgihugg när jag tänker på tidningen Zoo? Enligt Wikipedia gavs det bara ut 16 nummer av den, men jag tror nog att jag läste de flesta av dessa nummer.

Egentligen ska man väl inte klaga över att serietidningsutbudet för barn är litet nu idag. På ett sätt finns det ju ett ganska stort utbud av tidningar. Men skillnaden är väl att serietidningarna nu har ett bredare kommersiellt nätverk bakom sig. När mina barn skulle välja tidningar senast blev det Cars och Ben 10, båda utrustade med blanka plastleksaker. När jag var liten blev man ju överlycklig när man fick med ett par vykort med sin Bamsetidning. Den ökade mängden plastleksaker är väl inte så bra för miljön, men för övrigt har jag inte direkt någonting emot att man får med en liten present när man köper en tidning. Däremot kan man ju fråga sig varför tidningen måste utrustas med en leksak. En bra tidning borde väl sälja sig själv?

Och så har vi det här med våldet i serietidningarna för barn. Kanske lite oväntat, tänker jag inte skriva om hur förkastligt det är med våldet i dagens serietidningar. För jag är nämligen mycket medveten om att det fanns en hel del våld i min barndoms serietidningar också. Fantomen och Spindelmannen har ju funnits hur länge som helst.  Fast jag tror nog att det är så att målgruppen för de nya våldsserierna är en aning lägre. Och är det verkligen så att små barn tycker om att se allt det våld som finns i till exempel Ben 10 och Spiderman Kidz? Eller är det bara leksaken som lockar till ett köp av dessa tidningar?

Trevliga karaktärer, eller?

Men nu nyligen upptäckte jag en ganska ny serietidning som inte har en väletablerad kommersiell struktur bakom sig, nämligen tidningen Tivoli med vänner. Tidningen består främst av serier, men även bland annat berättelser, pysseltips, lite knep och knåp. Vad som är lite speciellt är att förlaget bjuder in olika serieskapare för att gästmedverka i tidningen.

Ett par exempel ur nr 6 2010 av Tivoli med vänner:

Men jag har en absolut favorit ändå, bland alla barnserietidningar jag läst. Det ska nämligen mycket till för att bräcka Bamse – världens starkaste björn. Hur många barn har väl inte följt alla hans och hans vänners fantastiska äventyr och bestyr? Visst följer det väl med fler prylar till tidningen än vad det gjorde förr, men det är helt klart en tidning som är värd att köpa utan minsta lilla bonusleksak. Vad som är lite spännande är att karaktärerna ändrats lite efterhand. Numera får tjejerna till exempel lite mer plats och i senaste numret ( nr 10/2010) adopterar två kaninkillar ett barn tillsammans.  På tidningens hemsida finns  en hel del skoj, så som pyssel, spel, bilder och karaktärsberättelser.

I Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp finns en massa ramsor för små barn samlade. Några har du säkert hört som liten, men även om de flesta ramsorna i boken är gamla, tror jag nog att det är väldigt få småbarnsföräldrar som har hört eller minns alla de här gamla godbitarna från tidigare generationer.

Det här är en bok som jag verkligen vill ha på förskolan som jag jobbar på. Det är något speciellt med fingerramsor: de tränar finmotoriken, koordination och perception med hjälp av roliga ord och melodi. Men precis som titeln anger finns det också med ramsor för hela kroppen, inte bara fingrarna. Så det är inte en bok man sitter still och läser. De flesta ramsorna har tips på rörelser nedskrivet i en sidospalt.

Med boken följer en CD med nästan hälften av ramsorna upplästa/sjungna av olika personer. Ljudklippen är av lite olika karaktär och är alla trevliga att lyssna till. Vid några klipp kan man höra små barn jollra och skratta, vilket bidrar till en lite mysig stämning. Vad jag däremot inte kan förstå med skivan är varför ljudspåren ligger i en helt annan ordning än bokens ordning. En ramsa precis i början av boken kan ligga bland de mittersta spåren på skivan. Det gör det mycket svårt att hitta rätt uppslag om man lyssnar på skivan och tittar i boken samtidigt. Det finns förvisso sidhänvisningar på baksidan av CD-fodralet. Men där har vi en annan sak som man kan anmärka på. Fodralet i min bok var nämligen fastsatt med lim på ett sätt som gjorde att det inte gick att få loss pappersfodralet utan att det gick sönder och därmed syns inte all text på baksidan.

Men för övrigt tycker jag om att lyssna på skivan. Som jag ser det kan man använda skivan och boken var för sig eller tillsammans om man först markerat i boken/lärt sig att hitta. Det går förstås också bra att använda skivan för att träna in melodier och rytm själv.

En viktig del av boken är bilderna. De flesta ramsor som finns med är gamla, men bilderna är däremot nya. De är gjorda av olika kända illustratörer, nämligen inga mindre än Maria Jönsson, Charlotte Ramel, Mati Lepp, Christina Alvner, Anna Höglund, Maria Nilsson Thore, Stina Wirsén, Catarina Kruusval och Kristina Digman. Gemensamt för alla bilderna är att de är skojiga, färgrika och kreativa genom detaljrikedom, spännande vinkling eller rolig karaktär.

Eftersom det här är precis den bok jag letat efter blir förstås den här recensionen positivt vinklad. Vad jag däremot funderat lite på är hur mycket man använder en sådan här bok hemma med sina egna barn. På förskolans samlingar och musikstunder är boken en riktig guldgruva. Men sitter man hemma lika ofta och gör intränade fingerramsor? Jag har sjungit, spelat gitarr, läst och berättat sagor mycket med mina barn redan från de var nyfödda, men just de gamla ramsorna har jag faktiskt inte använt så flitigt. Men å andra sidan kanske det beror på att jag inte har kunnat så många.

---

Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp
Redaktörer: Lotta Bergqvist och Annika Lundberg
Förlag: Bonnier Carlsen (Några uppslag finns att provläsa här)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789163866227
Köp: jämför priser

Betty mitt i natten startar mitt i min farmors gamla skräpbod. Eller kanske i en övergiven affär eller helt enkelt på en plats där bortglömda saker samlats. Hursomhelst ger bildmiljön nostalgiska återblickar med hjälp av attiraljer vi trodde hade försvunnit för länge sedan.

I allt detta möter vi den vita, charmiga katten Betty. Hon seglar ensam runt i ett mörkt landskap och längtar både efter sällskap och mat.

Hungern försöker hon stilla genom att meta efter fisk. Men märkligt nog lyckas hon lösa ensamhetsproblemet istället.

Detta är en bok som inleder med en positiv och varm känsla trots den mörka nattens kyla. Vi får se hur Betty seglar runt och skaffar sig en kompis som hjälper henne att lysa upp båtpottan och den lilla världen runtomkring. Tyvärr är bokens slut inte lika positivt. Vi får nämligen se hur Betty löser hungerproblemet också. Visst vet jag att katter tycker om att äta fisk, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite makabert att se bokens huvudkaraktär döda ett annat djur (då hon lyckas fånga en fisk till slut).

Men i övrigt är detta en vacker, lite poetisk berättelse om ensamhet och äventyr på en plats vi inte trodde fanns, men ändå känns så verklig där mitt ute i nattens mystiska landskap.

---

Betty mitt i natten
Författare & illustratör: Lotta Geffenblad
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163864490
Köp: jämför priser

Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten och det var väldigt roligt att få med sig den från föräldrahemmet när jag var där senast.

Lisa och Lena är tvillingar och ska snart fylla sju år. De planerar födelsedagskalas och bjuder in några barn från klassen. Det jag mindes innan omläsningen var framför allt att de pysslar ihop inbjudningskort genom att klippa ut bilder ur gamla veckotidningar och göra collage – och att deras tårta är en jättestor kringla. Uppslaget med inbjudningskorten gillade jag nog allra bäst, och där har jag också satt mina spår med en röd krita…

Den pirriga känslan av nyfikenhet och förväntan som föregår barndomens födelsedagar riktigt kastar sig ut från boksidorna och omfamnar läsaren. Man blir verkligen sugen på att fylla år, ha kalas och få presenter. Och vem skulle inte vilja ha ett så fint kalas som Lisa och Lena? De har en väldigt pysslig mamma som gör allt så fint och givetvis är det hennes idé att de ska göra egna inbjudningskort också. När jag bläddrar fram sidan med det fina födelsedagsbordet mamma dukat minns jag den väldigt väl. Vilket underbart fint dekorerat bord!

Snart fyller flickorna år!

Lisa och Lena gör fina inbjudningkort – de röda kritmärkena tillhör inte originalillustrationerna…

Ett sånt här födelsedagsbord skulle jag också vilja ha!

Ett kärt återseende! Någon mer än jag som läste den som liten?

---

Lisas och Lenas födelsedag
Författare & illustratör: Grete Janus Hertz och Veronica Leo-Hongell
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 24
ISBN: 9129498813
Köp: på antikvariat eller låna på bibliotek