Vem hämtar vem

Barnbokspappan gästskriver om Vem hämtar vem, som kom ut i september.

vemhamtarvem

Som åttiotalist har man ju länge fattat att man kom för sent till festen. 60- och 70-talet var the shit och det mesta som hände efter det var något mindre engagerat, politiskt och äkta. Vår syn på 70-talets bilderböcker karaktäriseras av en skräckblandad fascination av den politiska doer-attityden och bristen på läsvärde och förmåga att inta ett barnperspektiv.

I Vem hämtar vem tröttnar tre barn på att alltid bli hämtade och bestämmer sig för att vända på rollerna; de bestämmer sig för att aktivt hämta sina föräldrar istället för att passivt bli hämtade. När man vänder på boken får man följa föräldrarnas perspektiv i en parallellhandling som möts i bokens mittuppslag.

Jag tänker att barnlitteratur alltid är en rätt lättöppnad dörr till samtidens värderingar och att 10-talet nog inte är något undantag, även om det politiska idag är något mindre osubtilt än det var på 70-talet. Vem hämtar vem förvaltar och dammar av det politiska, men utan att glömma bort att en barnboks centrala uppgift är att underhålla ett barn.

1073_001

I Vem hämtar vem finns det inte mycket att hämta för en stridslysten kulturvänsterperson. De tre huvudpersonerna Heaven, Alva och Max representerar. Heavens mamma jobbar på ärtfabriken där en trött jobbarkompis i hårnätsmössa öppnar och man röker på rasten. Alvas pappa går på ett privatiserat komvux och Max pappa jobbar på biblioteket. Föräldrarna är gnälliga, lite korkade och beter sig i största allmänhet som barn (vilket det givetvis inte ligger någon negativ värdering i). Någon har graffat ”Stoppa rasismen” på väggen, förskolefröken är en storörad man och utgörs inte det förälskade paret av två män?

Heaven och Alva är två handlingskraftiga och smarta tjejer som får släpa runt på Max. Han är inte bara dum (vet inte var hans pappa jobbar) och har dåliga sociala skills (skriker på biblioteket, hans pappas arbetsplats). Han är även en ängslig, nejsägande crybaby som oroar sig över äventyrets konsekvenser.

1074_001

I Vem hämtar vem står formen i fokus. Framsidan är en förskoledörr, boken går att läsa från två håll och de två uppslagen innan mitten samspelar och utgörs av parallella upptrappningar till det utvikbara mittuppslagets klimax:

1073_002

1073_003

Trots att de två berättelserna är tecknade och berättade av två författare/illustratörer går de fint ihop, både text- och bildmässigt. Stundtals blir jag orolig att bokens smarthet och form ska skymma berättelsen, men min dotters reaktion är att låta sig fascineras och vilja bli läst för igen. Jag tror det beror på den starka igenkänningsfaktorn i handlingen och miljön, men även det tilltalande grundstråket av barnslig anarki.

Den uppenbara avsikten är att boken ska kunna läsas åt två håll, men det avvisar min dotter bestämt – kanske förstår hon intuitivt att föräldrarna i boken är alltför platta och infantila för att kunna betraktas som kollektiva huvudpersoner, så hon insisterar på att barnens perspektiv läses först. Ett problem som jag upplever är att kompositionen med två berättelser som möts i mitten i ett klimax utelämnar möjligheten till en avtoning. Effekten blir att boken slutar abrupt, lite som den här texten.

 


Vem hämtar vem?
Författare/illustratörer: Siri Ahmed Backström, Karin Cyrén
Förlag: Lilla Piratförlaget (2014)
ISBN: 9789187027581
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Förlagets sida

 

Om gästbloggaren:

Daniel Josefsson orkade inte längre bära runt på alla tankar han fick när han läste böcker med sin dotter och har hittills skrivit 16 texter på temat, exempelvis den här där han skriver om representation och Siri Ahmed Backströms Syskondagen. Han skriver texterna med personer som har läst boken i åtanke, men hoppas att texterna även ska locka en person som inte har läst böckerna att läsa dem. Han är medveten om att han kan verka vara en överdrivet kritisk besserwisser men försvarar sig med att han till viss del saknar ett kritiskt förhållningssätt till barnböcker i barnboksvärlden.

Baka: steg för steg

bakaEn ny läcker bakbok för barn är kommen. Boken minner om äldre tider och bilder och fotografier är smakfullt framvisade i en slags tidlös anda, som ändå är daterad till en dåtid och till en nutid. Hur går det ihop? Alldeles utmärkt, loppisfynd tillsammans med naturmaterial är det vi visuella och medvetna vill ha i våra liv. Det inspirerar ju!

Boken har något att ge både till de små och till de stora. Men det är de små, eller snarare halvstora, som är i fokus och det är också skaparnas tanke. I en serie ”gör det själv-böcker” för barn, kring lågstadieåldern, kommer det att utkomma fler faktaböcker med enkelhet, glädje och egen skaparlust som ledstjärnor.

Det slösas med många fina illustrationer, som visar hur det kan gå till vid varje bakrecept, som kan tas som de är eller användas till en grund att experimentera kring utifrån specialinriktningar som vegan eller annat. Sötroliga bilder och dessutom lekfullt instruktiva, steg för steg, skapade av Katy Kimbell och Li Söderberg. Fina slutresultatsfoton av Clara Lidström, som även är känd via sin blogg under namnet UnderbaraClara. Medförfattaren Annakarin Nyberg är bl.a. disputerad internetforskare.

Författarnas egna barn syns två gånger i ostylade och naturliga fotografier då de är i sin lilla bakprocess och sådant är roligt för både författarna och för oss läsare. Säkert för barnen också. För boken är barnvänlig och mysig att bläddra i. Sedan behövs en vuxen som styr upp lite, om det är de mindre barnen som bakar. För jag tänker att boken är bra, dels för dem med mindre barn, så de kan baka ihop och dels för de lite mer självgående barnen och även tonåringarna, som vill vara ensamma i köket och skapa själva när sötsuget ansätter.

KrispKakor

 

 

 

 

 

 

Den innehåller 10 enkla recept:

  • Hallonfluff
  • Cheesecake i glas
  • Chokladbollar
  • Snabba kripskakor
  • Kolakakor
  • Mördegskakor
  • Blåbärsmuffins
  • Koppkaka
  • Radiokaka
  • Vinbärspaj

Baktecknat

Min Vilde 6 år blev hänförd över bilderna och engagerade sig helhjärtat i Syltkyssarna, som vi kallar de små mördegskakorna med hallonsylt i. På så vis fungerar boken alltså – inspiration och slutresultat! Här bjuder Vilde en otålig lillebror:

Bakbarn


Baka: steg för steg
Författare: Clara Lidström & Annakarin Nyberg
Illustratörer: Katy Kimbell & Li Söderberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 53
ISBN: 9789129689525
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jan Lööf Bildbok

Jan Loof Bildbok”Vilken fantastisk liten tjock bok”, sa jag till mig själv när jag slog ihop den och konstaterade att alla de cirka 250 bilderna i boken hade antingen en egensinnighet eller personlighet eller både ock. Jag som mottagare bjuds på en massiv inblick i Jan Lööfs skapande verklighet. Det blir som en Jan Lööf Memoarbok med i huvudsak bilder som berättande grund.

Bilderna av nyss nämnde känns så självklara, de bara står där stadigt i sin fiktiva miljö. Jan Lööf menar att han tecknar som han vill utan att tänka, han kan inte hjälpa att han fortfarande är en gammal pojke med intressen som bilar, flygplan och olika fordon. Det kan vara därför han inte uppträder politiskt korrekt och inte har med kvinnor och flickor alls i samma utsträckning som män eller pojkar. Jag uppmärksammade detta för några år sedan när jag skrev ett författarporträtt om Jan Lööf i Alex Författarlexikon: ”Hans tecknarstil är ren och avskalad och han kallar sig själv för brukskonstnär. Maskiner, bilar och tåg är ofta förekommande och huvudpersonen är mestadels manlig, även om det handlar om djur. Hans pappa, Hilding Lööf, som var uppfinnare och musiker, tog hand om de två syskonen Lööf sedan mamman blivit sjuk. Detta kan kanske förklara den påtagliga frånvaron av kvinnoporträtt i Jan Lööfs bilder. Det är ofta en manlig värld i hans böcker. Den är mycket präglad av hans barndoms miljöer från Trollhättan. Det andas 50-tal, svensk småstad och en ung pojkes fantasier och drömmar.”

Jan ritarI en intervju i DN gissar han själv att hans ”oförmåga att rita kvinnor” kan vara förklaringen till den kritik han fått ta emot på senare år, där många tycker att det är på tok för lite kvinnor i Jan Lööfs bildvärld. Han menar att han själv aldrig tänkt i de banorna. Några av hans idoler från branschen är just kvinnor, som Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Astrid Lindgren och Tove Jansson. Dessutom hävdar Jan Lööf att han rentav är ganska dålig på att teckna människor och att han är bättre på prylar. Det som kan uppfattas som en stelhet i bilderna är nog det som blivit ett signum för just honom. Jag tänker att det skänker en tydlighet när det kommer till karaktärer.

Min 6-åring knep boken innan jag hann ta den och sedan låg han stilla vid kvällstid och bara studerade bild efter bild. Kvällen efter skulle samma procedur upprepas och han ville titta själv först. Jag fick tåligt vänta. Tänker mig den som en bok att slå upp i. Eller sträckläsa. Om minsta intresse för Lööfs konstnärskap finns, så är detta ett guldkorn, speciellt då han är personlig i den text som dyker upp lite oregelbundet. Vi talar inte om saga här, utan om anekdoter, tankar och små förklaringar eller kommenterar på ett underfundigt vis. Intressant!

Lekande barn

Till alla bilder utan text går det bra att i samspel med barnet prata fritt eller försjunka i detaljer eller bara förundras över hur mänskliga och omänskliga varelser framställs. Hans figurer har en sådan levande kärvhet och ofta ett rått skulpterat utseende. Inte sällan dyker ett känt ansikte upp i den mest oväntade situation. Hemma har vi nog alla hans verk för barn, men nu påminns jag om att han är en serietecknare av rang, ofta med en bitande och välgörande samhällskritik. Genomgående i hans konstgärning så återfinns en absurd humor och en otrolig fantasi. Det faktum att han ofta visar fram djuren som viktiga, t.ex. som i Ta fast Fabian ger många pluspoäng hos mig. 

Jan Lööfs konstnärlighet har alltså följt med mig och min familj i flera år nu via böckerna och även de filmer som finns. Alla mina barn har älskat bilderna oavsett vilken bok de återfinns i och om ingen annan bok fungerade som saga, så fungerade alltid en bok av Jan Lööf. Det är något med bilderna så klart. Hur han får till sina karakteristiska bilder med kombinationen teknik och rå uttrycksfullhet är ett mysterium. Han har det i sig, precis som alla de historier han har berättat. Det är konkret, inget drömskt här inte.

Moderat svekVi får som sagt följa en stor del av Jan Lööfs skapande liv och det är hög igenkänning i bilderna, samtidigt som lite ovanligare bilder för den unga publiken har tagits fram, framför allt från seriealbumen. Även exempel på några politiska kommentarer i Dagens Nyheter får vi ta del av och så också väggmålningar, skisser och att han dessutom gjort flera skivomslag, det var nog inte helt känt.

Han visar fram vackra målningar som hans fru Ingrid Plengier Lööf gjort och menar att det hon gör är måleriskt och poetiskt, men aldrig kommer hon hamna på t.ex. Nationalmuseum som han har gjort. Han liknar sig själv vid en skämttecknare jämfört med henne. En osannolikt god sådan skulle jag säga och till hans fördel talar även nämnda samhällskritik och jag får inte glömma alla tecknade djur och människor i musikaliska sammanhang, som en inspirationsmanual för den förmodade lille blivande musikanten som får sagan till livs. Längst bak i boken finner vi ett litet bildregister från de bilder vi sett i boken, dock så saknas sidnumrering boken igenom. För mig är det av ringa betydelse, då allt annat upplevs på sin rätta plats.


Jan Lööf Bildbok
Författare & illustratör: Jan Lööf
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 320
ISBN: 9789163870088
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Elsa Beskow: bildskatt

elsa beskow bildskattJag återkommer tydligen med jämna mellanrum till Elsa Beskow och hennes bilder. Redan på gymnasiet fängslade bildmotiven mig och jag skrev ett arbete om några utvalda illustrationer. Det är det sagoaktiga och drömska som tilltalar. Det vackra. Jag väljer vad ögat vill se. Se även min recension på Barnboksprat: Elsa Beskows sagoskatt: Vill du läsa?

I denna nya tjocka lilla bok har vi en pek- och konstbok i ett. Det mindre barnet får chansen att möta en större utmaning i variationen av bilder från flera välbekanta sagor som t.ex. SoläggetTomtebobarnen och Årets saga. Men även en handfull mer ovanliga sagobilder dyker upp.

Det är endast detaljer som förevisas, detaljer som vi vuxna läsare kanske hade gått förbi. Detaljer som barnet möjligen ändå hade upptäckt, men som nu kan studeras i sin enkelhet utan annan kontext. Det ger först en lite märklig känsla att se en liten del av en bild som jag sett så många gånger förut. Upplevelsen för någon som ser detaljbilderna för första gången måste bli en helt annan.

Vattenfall

Men det förekommer överraskningar även för mig och bilddetaljer från böcker jag inte läst än dyker upp, som t.ex. en fantastiskt fin detaljbild, ”Vattenfall”, från boken Farmor och Fjunlätt, som utkom 1930.

Sol Bildvariationen ger en överblick på Elsa Beskows produktion, som har varit mer varierad i sin bildframställning än jag upplevt det. Jag påminns om att det förekommer bilder jag inte alls gillar, och oftast föreställer dessa barska herrar, så som Farbror Blå. Här kan jag förmoda att det angav dåtidens manliga idel. Samtidigt kan hon visa fram en gråtande Putte i blåbärskogen och en Pelle som matar en bebis, detta medför att det inte blir svart-vitt i framställningen ur ett könsrollsperspektiv. Som exempel kan jag nämna att så stark och orädd som flickan i Solägget betedde sig, var inte den generella bilden av hur flickor uppfattades kring 1930-talet. Här är för övrigt detaljordet till bilden ”Ägg”.

Prinsessor Texten i boken består av ett ord som anger det centrala i bilden eller en detalj i detaljbilden. Orden förekommer i bokstavsordning. Somliga gånger är det ett ord som kanske inte var helt väntat.

”Prinsessor” från sagan Julklappen från 1903, uppenbarar sig här i min sista bild, konventionellt utstyrda i Beskows omisskännliga stil med en något större betoning på jugend.

Under varje bild står en litteraturhänvisning under själva ordet samt ordets översättning på fyra språk: engelska, tyska, franska och spanska. Detta medför att boken känns internationell och att den dessutom kan utgöra en första introduktion till andra språk. Längst bak i boken finner vi sidhänvisning, boktitel och utgivningsår tillsammans med alla helbilderna i frimärksstorlek. Dessa fungerar som ett bildregister och de kan i sin tur väcka intresse för att leta upp originalböckerna. Jag har redan börjat leta.


Elsa Beskow: bildskatt
Författare & illustratör: Elsa Beskow
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 319
ISBN: 9789163874437
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ludde – från början

luddeFör 29 år sedan mötte Ulf Löfgrens underbara karaktär Ludde sina läsare, nu är det dags för nästa generation att få bekanta sig med den knascharmiga kaninen. De flesta Luddeböcker jag har stött på har varit så gott som utslitna, så en ”varsamt moderniserad” ny utgåva känns som helt rätt satsning!ludde1

 

 

I denna första bok presenteras Ludde i egen hög person, från grunden – glad och naken – allt kan hända.

 

Ludde kan verkligen konsten att trassla till det för sig, som när han ska klä på sig – inte för att det är lätt alla gånger, men man kan ju passa på att ha lite kul under tiden man lär sig. Och tänk så mycket mer man lär sig av att göra annorlunda; om sig själv, sin kropp, koordination, funktion, färg och form. ”Eller hur”, säger berättaren varje gång det blir rätt, efter att för varje försök ha ifrågasatt klädernas plats upp-och-ner och på kroppsdelar där de uppenbarligen inte passar med ett ”Men hur…?”.

”Nu”, ”först” och ”sedan” hör till andra begrepp som kommer på köpet när Ludde försöker få rätt ordning på plaggen. Berättelsen fortsätter och nya vardagliga föremål och situationer tillkommer: en stol, ett bord, en tallrik med köttbullar… hur ska dessa användas och hanteras? Ludde tokar till det och utvecklas, medan berättaren är den som alltid vet vad som är rätt – så klart!

ludde2

Som vuxen kan jag tycka att det är en fördelning som inte är så kreativ och att den vuxnes ständiga pekpinnar blir lite tjatiga – men jag vet av erfarenhet att för en två-treåring är det såå roligt, och dessutom ganska självklart att den vuxne vet bäst – så varför trassla till det: Ludde är underbar och efter en hel del strapatser kommer han slutligen i säng – med pyjamasen på. ”Men hur ligger Ludde i sin säng?” Ska man ha fötterna på kudden när man sover…?!

Luddes omedvetna charm och uppsyn är svår att motstå liksom hans mysiga kläder. Vad som har moderniserats i den nya utgåvan vet jag inte, men kan tycka att det är lite synd att bladen inte är av lite kraftigare kvalitet – eftersom även denna utgåva lär bli välläst.

 

Titel: Ludde
Text och bild: Ulf Löfgren (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren  (2013)
Antal sidor: 23
ISBN 978-91-29-68698-2
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris