Jag återkommer tydligen med jämna mellanrum till Elsa Beskow och hennes bilder. Redan på gymnasiet fängslade bildmotiven mig och jag skrev ett arbete om några utvalda illustrationer. Det är det sagoaktiga och drömska som tilltalar. Det vackra. Jag väljer vad ögat vill se. Se även min recension på Barnboksprat: Elsa Beskows sagoskatt: Vill du läsa?
I denna nya tjocka lilla bok har vi en pek- och konstbok i ett. Det mindre barnet får chansen att möta en större utmaning i variationen av bilder från flera välbekanta sagor som t.ex. Solägget, Tomtebobarnen och Årets saga. Men även en handfull mer ovanliga sagobilder dyker upp.
Det är endast detaljer som förevisas, detaljer som vi vuxna läsare kanske hade gått förbi. Detaljer som barnet möjligen ändå hade upptäckt, men som nu kan studeras i sin enkelhet utan annan kontext. Det ger först en lite märklig känsla att se en liten del av en bild som jag sett så många gånger förut. Upplevelsen för någon som ser detaljbilderna för första gången måste bli en helt annan.
Men det förekommer överraskningar även för mig och bilddetaljer från böcker jag inte läst än dyker upp, som t.ex. en fantastiskt fin detaljbild, ”Vattenfall”, från boken Farmor och Fjunlätt, som utkom 1930.
Bildvariationen ger en överblick på Elsa Beskows produktion, som har varit mer varierad i sin bildframställning än jag upplevt det. Jag påminns om att det förekommer bilder jag inte alls gillar, och oftast föreställer dessa barska herrar, så som Farbror Blå. Här kan jag förmoda att det angav dåtidens manliga idel. Samtidigt kan hon visa fram en gråtande Putte i blåbärskogen och en Pelle som matar en bebis, detta medför att det inte blir svart-vitt i framställningen ur ett könsrollsperspektiv. Som exempel kan jag nämna att så stark och orädd som flickan i Solägget betedde sig, var inte den generella bilden av hur flickor uppfattades kring 1930-talet. Här är för övrigt detaljordet till bilden ”Ägg”.
Texten i boken består av ett ord som anger det centrala i bilden eller en detalj i detaljbilden. Orden förekommer i bokstavsordning. Somliga gånger är det ett ord som kanske inte var helt väntat.
”Prinsessor” från sagan Julklappen från 1903, uppenbarar sig här i min sista bild, konventionellt utstyrda i Beskows omisskännliga stil med en något större betoning på jugend.
Under varje bild står en litteraturhänvisning under själva ordet samt ordets översättning på fyra språk: engelska, tyska, franska och spanska. Detta medför att boken känns internationell och att den dessutom kan utgöra en första introduktion till andra språk. Längst bak i boken finner vi sidhänvisning, boktitel och utgivningsår tillsammans med alla helbilderna i frimärksstorlek. Dessa fungerar som ett bildregister och de kan i sin tur väcka intresse för att leta upp originalböckerna. Jag har redan börjat leta.
Elsa Beskow: bildskatt
Författare & illustratör: Elsa Beskow
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 319
ISBN: 9789163874437
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
För 29 år sedan mötte Ulf Löfgrens underbara karaktär Ludde sina läsare, nu är det dags för nästa generation att få bekanta sig med den knascharmiga kaninen. De flesta Luddeböcker jag har stött på har varit så gott som utslitna, så en ”varsamt moderniserad” ny utgåva känns som helt rätt satsning!
I denna första bok presenteras Ludde i egen hög person, från grunden – glad och naken – allt kan hända.
Ludde kan verkligen konsten att trassla till det för sig, som när han ska klä på sig – inte för att det är lätt alla gånger, men man kan ju passa på att ha lite kul under tiden man lär sig. Och tänk så mycket mer man lär sig av att göra annorlunda; om sig själv, sin kropp, koordination, funktion, färg och form. ”Eller hur”, säger berättaren varje gång det blir rätt, efter att för varje försök ha ifrågasatt klädernas plats upp-och-ner och på kroppsdelar där de uppenbarligen inte passar med ett ”Men hur…?”.
”Nu”, ”först” och ”sedan” hör till andra begrepp som kommer på köpet när Ludde försöker få rätt ordning på plaggen. Berättelsen fortsätter och nya vardagliga föremål och situationer tillkommer: en stol, ett bord, en tallrik med köttbullar… hur ska dessa användas och hanteras? Ludde tokar till det och utvecklas, medan berättaren är den som alltid vet vad som är rätt – så klart!
Som vuxen kan jag tycka att det är en fördelning som inte är så kreativ och att den vuxnes ständiga pekpinnar blir lite tjatiga – men jag vet av erfarenhet att för en två-treåring är det såå roligt, och dessutom ganska självklart att den vuxne vet bäst – så varför trassla till det: Ludde är underbar och efter en hel del strapatser kommer han slutligen i säng – med pyjamasen på. ”Men hur ligger Ludde i sin säng?” Ska man ha fötterna på kudden när man sover…?!
Luddes omedvetna charm och uppsyn är svår att motstå liksom hans mysiga kläder. Vad som har moderniserats i den nya utgåvan vet jag inte, men kan tycka att det är lite synd att bladen inte är av lite kraftigare kvalitet – eftersom även denna utgåva lär bli välläst.
Titel: Ludde
Text och bild: Ulf Löfgren (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 23
ISBN 978-91-29-68698-2
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
En bok från mitt 70-tal. Det var min brors bok, som varje år kring samma tid i mörkaste december blev läst och skänkte oss barn och vår mamma lite julstämning från förr. Historien utspelar sig i en svunnen tid, kring början av 1900-talet, och det är på landet där två barn lever, förnuftiga Pelle och frågvisa Anna Elisabet. De bor i ett rött hus med vita knutar med mamma och pappa och faster Daggan (alltid undrat över om hon är släkt eller anställd). Tidsaspekten är 23-25 december.
De vuxna förbereder inför julafton, de ska dona, vilket härligt ord förresten. Det de vuxna inte vet, är att när de gått till sängs, så smyger barnen upp och beskådar de små tomtenissarnas julbestyr.
Med viss humor och några delar fördomsfullhet presenteras de för oss:
Ser du dom? säger Pelle.
- Ja, då, säger Anna Elisabet. Dom är små.
- Knappt större än blyertspennor, säger Pelle.
Det är Nisse som är äldst. Han har glasögon.
Det har han för att han är klokast. Han vet vad alla blommor heter.
- Och han kan räkna alla stjärnorna, säger Anna Elisabet.
- Bisse har träskor därför han är från Skåne, säger Pelle.
Det var Bisses far som gav Nils Holgersson den där örfilen, du vet.
Så Nils blev bara en tvärhand hög.
- Men Bisse är snäll, säger Anna Elisabet. Hur hög är en tvärhand?
- Som Trisse, säger Pelle. Trisse är uppifrån Lappland.
- Men Prisse är skojigast, säger Anna Elisabet.
Dessa små tomtenissar har att stå i; julblommorna ska pysslas om och få tomtedagg, allt som står framme ska putsas nogsamt, julklappar ska slås in och lackas och alla gårdens djur ska få extra fin omsorg. Denna beskrivning av pysslandet är smått magisk och gick rätt in i oss barn och gav ett skimmer till alla julens attiraljer och pynt.
Inför julaftonens höjdpunkt för barn, julklapparna, så är väntan så lång, så lång. De vuxna tänker på ett annat sätt tydligen:
Usch så långsamt klockan går. Men Mamma och Faster Daggan säger att de inte vet hur de skall få tiden att räcka till. Pelle och Anna Elisabet sätter sig och knäcker nötter en stund.
Sagan berättas med lutning åt traditionella tomtesagor, men även nytänk finns, som att vita små så kallade polarer kilar omkring på Nordpolen. De syns inte när de rör sig i snön, bara när de stannar upp och tittar med sina stora ögon.
Pojkar och flickor behandlades oftast strikt olika under denna äldre tid och det lyser igenom i sagan. När pappa väcker barnen på julaftonsmorgon och önskar God Jul, pussar han Anna Elisabet men daskar Pelle i stjärten (kärleksfullt antar jag). Deras julgåvor är specificerade till om de är en pojke eller flicka. Pelle får tennsoldater, skidor, ficklampa och vantar. Anna Elisabet får blunddocka, sagobok, strumpor och näsdukar. Allt på sin plats och en tydlighet som nog sällan gav efter för individens val. Men så kan det se ut även i dag har jag förstått.
Tomtarna får sin gröt som belöning för allt slit och även julklappar av barnen, för det är bara barnen som kan se tomtarna. Boken var mysig att höra vid juletid, visst var det så, men den största anledningen till det var för att det var min mamma som läste. Det är en bok för lite större barn, då språket kräver en viss förförståelse. Den väcker frågor, minnen och blir stämningsskapande inför en stundande jul.
Lite uppiggande och med hopp om en bättre framtid låter det när tomtarna sitter med sin vän Ängeln vid barnens sängar på julaftonskvällen och filosoferar lätt:
Jag undrar vad dom ska bli när dom blir stora? säger Nisse.
Pelle är så finurlig så han blir nog upptäckare, säger Prisse.
Och Anna Elisabet är så nyfiken så hon blir nog tidningsskriverska, säger Trisse.
Huvudsaken är att dom blir goda människor som inte vill någon annan illa i hela världen, säger Ängeln.
Pelles och Anna Elisabets julafton
Författare & illustratör: Rune Lindström
Förlag: Strålins förlag (1965)
Antal sidor: 37
Vad är egentligen julstämning? Och hur får man det?
När jag var liten så bara kom den. En dag när julen närmade sig så fanns den där. Som vuxen tycker jag att jag allt oftare säger: Nääe! Jag har ingen julstämning alls.
Sen glimmar den kanske till vid något enstaka tillfälle, dagarna innan jul. När första snön faller, när barnen går luciatåg, när jag hör en jullåt på radion som smakar glögg och pepparkakor och luktar tända ljus. Har jag tur infinner den sig på julafton, och sedan vips! så är julen förbi och jag undrar: vart tog den vägen? Jag som bara gick och väntade på att julstämningen skulle komma.
Skapa julstämning för barnen
För man vill ju så gärna, eller hur? Jag vill så väldigt gärna att mina barn ska få känna den där luddiga, glittriga känslan av stämningsfullt, förväntansfullt pirr i magen.
Och någonstans man alltid kan vara säker på att den finns är i sagans värld. Där ingen stressar, där allt är tända ljus, perfekt röda, glittrande kulor, florsockersnö och tomtar.
Våra julsagor
I december läser vi inga vanliga böcker på kvällarna. I stället letar jag upp mina gamla julfavoriter som vi blandar med nya favoriter. Ungefär samma böcker varje december. Resten av året är de tabu.
Vi läser Tomten av Viktor Rydberg med illustrationer av Harald Wiberg. På försättsbladet står det med snirkliga bokstäver: 1981 God Jul Susanna önskar Farmor och Farfar.

Vi läser Julgröten av Sven Nordquist och Stora tomteboken av Vilhelm Hansen i svensk översättning av Jan Lööf.
Stämningen infinner sig direkt.
Alla sorters tomtar
Här finns alla våra föreställningar av tomten med. Den gamla hustomten som vi tacksamt ger gröt på julafton. Han som sedan, till hans eget förtret, glöms bort och så småningom ersätts med den stora, tjocka Tomten i norr och julklappsverkstan med alla nissar. Det är framför allt bilderna som bidrar till den härliga stämningen. Mängder av detaljer. Djur, tomtar, snö och paket i en salig blandning. Vi kan titta hur länge som helst.

Favoriten!
Men min absoluta favorit är nog ändå antologin Tipp tipp tapp som gavs ut av Rabén och Sjögren 2006. Här finns Astrid Lindgrens julsagor om Pippi och Madicken, moderna utdrag ur Halvan och små verser och dikter blandat med klassiska julsånger. Frosseri i julstämning.

Uppkrupna i barnens sängar med mörkret bortmotat av de tända ljusstakarna i fönstren läser vi Sagan om mössens julafton, Astrid Lindgrens skildring av Jesu födelse i stallet, den allra första julkvällen. Vi skrattar åt Kanin som önskar sig ” en snölykta så att han blir glad och en lastbil full av salladsblad”. Allra gladast blir nog jag när vi läser versen om Mormors lilla kråka på julaftons kväll av Björn Bergenholz:

Nu kan den barnboksnostalgiske få sitt lystmäte än en gång, om hen hunnit hämta sig från Bilderboksretro 50-tal. Nu finns nämligen Bilderboksretro 60-tal.
Se bara, så fin den är:



Bilderna är lånade av Lisa Bjärbo, från hennes eget inlägg om boken.
Den här gången är det Kalle går ut (ej i bild) som ger mig den kraftigaste nostalgiboxhandsken i magen. Åh! Den! Den finns fortfarande i mitt föräldrahem och om jag inte minns fel har jag i yngre år berikat den med kritor såväl som sax.
Det finns gott om annat jag minns också, trots att jag inte fanns på 60-talet (jag är född 1980). Lilla Anna, Totte, Karius och Baktus. Lilla spöket Laban är fortfarande i ropet, Ava har både bok och film med Laban-sagor. Hellsings ABC-bok finns också i hennes bokhylla. Lisa och Lena minns jag, fast egentligen i en annan bok om dem. De här böckerna är ju det bästa av det bästa. Sånt som levt kvar och funnits med när flera generationer av barn vuxit upp. Vilka böcker av idag kommer att hålla så länge? Det kan man ju fundera över.
Bläddra gärna ett smakprov!
Bilderboksretro 60-tal
Redaktörer: Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN: 9789129677584
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
| Malin Molinder om Elsa Beskow: bildskatt | |
| sofia om Elsa Beskow: bildskatt | |
| Mirjam Lindberg om Ninja Timmy | |
| Helena Ferry om Dagens bokhylla: Helenas hyllor | |
| Bea om Dagens bokhylla: Helenas hyllor |