Vintern när mormor bryter benet en vecka innan jul är Kajsa ännu inte sex år fyllda. Mormor blir sängliggande, så vem ska se till att det blir jul i stugan? Jo, det ska förstås Kajsa Kavat! Mormor får berätta hur det ska vara och Kajsa städar, pyntar och lagar mat. Dessutom sköter hon mormors jobb att sälja polkagrisar på torget. Det är ingen lätt sak för någon som inte kan räkna, men eftersom Kajsa vet hur en femtioöring ser ut får mormor väga upp påsar med polkagrisar för just den summan, så att Kajsa bara behöver byta en påse mot en femtioöring. Någon annan peng tar hon inte emot, för hon vill ha full kontroll.

Kajsa Kavat klarar precis allting själv och hon är ordentlig så det förslår.

Berättelsen om Kajsa Kavat kom ut första gången 1950. För mig är det en nostalgibok, eftersom jag läste och älskade den när jag var liten. Det är en härlig kan-själv-bok med Astrid Lindgrens sagotantröst i texten och mycket att upptäcka i de mysiga bilderna. Dessutom smittar Kajsas energi liksom av sig på läsaren så att man känner att man skulle klara vad som helst.

Och så är det förstås en riktigt fin julbok, som passar extra bra att läsa nu i jultider!

---

Kajsa Kavat hjälper mormor
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Ilon Wikland
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67544-3
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Kommer du ihåg? Så står det på en lockande pil in i den här boken, Bilderboksretro 50-tal (som ni ser i bilden är det fler på väg!). Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing bjuder på en rejäl nostalgitripp genom samlade utdrag ur barnböcker vi minns, och kommentarer till dem. Kolla in:

» Lisa Bjärbo visar smakprov ur boken
» Boktrailer på Youtube
» Bläddra hos smakprov.se

Har man den här boken behöver man ingen tidsmaskin. Bli barn på nytt av att återupptäcka dina gamla favoriter! Mina nostalgipiller är främst Hur gick det sen?, Historien om någon, Barna Hedenhös, Krakel Spektakel köper en klubba och Klåfingerdagen – vilka är dina?

---

Bilderboksretro 50-tal
Redaktörer: Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
ISBN: 978-91-29-67757-7
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Gissa om jag blev glad när jag hörde att boken kommit ut igen? En favoritbok från när man själv va liten, visst är det något speciellt med dem? Boken handlar kort och gott om Oskar. Han gillar inte glass eller köttbullar man av en slump upptäcker Mamma att han äter hus. Ni vet, tegelstenar, spik och skruvar, brädor och så vidare. Som tur är får han inte ont i magen av denna speciella kost så han får mumsa vidare.

Min son på 2,5 år älskar boken. Han sitter och låtsasäter allt det Oskar ratar och ojar sig när Oskar är hos doktorn. Själv sitter jag och småfnissar åt det faktum att boken är från 70talet och det har hänt en del med barnböcker och barnuppfostran sen dess. Oskars mamma lämnar tex Oskar i barnvagnen utanför affären när hon handlar. När de är på kalas glömmer de av Oskar som sitter i vardagsrummet och blir så hungrig att han börjar äta på golvet.

Jag tycker fortfarande att boken är en guldklimp. Enkel att läsa, roliga bilder och en historia som är speciell på ett vardagligt sätt.

Hus är gott, sa Oskar
Författare: Larserik Eriksson
Illustratör: Larserik Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129671025
Köp: Du hittar boken på bland annat Adlibris och Bokus

Tidigare skrivet om boken på Barnboksprat

Du kanske minns TV-serien Rädda Joppe – död eller levande! Jag kan inte direkt säga att jag var överförtjust i serien som barn. Men nu fick jag tag i Rädda Joppe – död eller levande! i bokform och fick en helt annan känsla kring berättelsen.

Boken är från 1985 och handlar om Ola, som är 5 år och bor med sin mamma, och om Olas mjukismullvad Joppe. Ola vill ha med sig Joppe överallt, men det slutar alltid med att Joppe lyckas försvinna. I jakten på Joppe uppstår en extra dimension i berättelsen. Ola får nämligen hjälp av Olsson, som är deras granne, vilket gör att Olsson och hans mamma lär känna varandra och i slutet blir det bröllop.

Handlingen är ju lite gammaldags i och med att det är så naturligt att en man som kommer in som en räddande ängel självklart är någon som mamman vill gifta sig med. Men som tur är det inte denna del som är central för barnen som hör berättelsen. För det är trots allt en väldigt spännande berättelse för lite yngre barn. Boken tar upp vardagliga händelser och lägger in en del dramatik. Eftersom det är ett gosedjur som riskerar att råka illa ut blir det inte så jättefarligt, men ändå ganska spännande.

Vid räddningarna av Joppe får vi även veta mer om hur till exempel sopor och post hanteras och vad man kan göra med en grävmaskin. Varje kapitel i boken utspelas på ett liknande sätt. Ola leker en lek, tappar bort Joppe och får hjälp av Olsson för att rädda honom. Upprepningen av händelseförlopp gör att det blir lätt att hänga med i handlingen och jag ser det här som en bok som kan användas som högläsningsbok för yngre barn. Däremot fungerar den nog inte så bra för lite äldre barn, eftersom Ola kan upplevas som lite väl naiv. Så jag tänker mig att målgruppen för Rädda Joppe – död eller levande! är barn i åldern 3 till 6 år.

Mina barn blev helförtjusta i boken från första stund. Den  är skriven som ur ett barns perspektiv, men i TV-serien tror jag inte att centreringen kring Olas tankar är lika tydlig. När jag var barn tyckte jag att TV-seriens Ola var lite irriterande. Men när vi, i boken,  möter Olas desperation då han upptäcker att Joppe är borta förstår vi precis hur viktigt det är att hitta den lilla mjukismullvaden.

---

Rädda Joppe – död eller levande!
Författare: Gunnel Linde
Illustratör: Tord Nygren
Förlag: Bonnier Junior-förlag
Antal sidor: 96
ISBN:9148511951
Köp: Begagnad eller låna på bibliotek

Nu är det snart nytt år och vi kommer att skriva om en massa nya böcker. Men nu skulle jag vilja lyfta en bok som har ett par år på nacken: Sockerbullen på Kruskakullen. Det är en kapitelbok som Carin Wirsén har författat och Stina Wirsén illustrerat och den handlar om ett bageri och en familj som växer lite oväntat.

Från början var det bara en ensam kvinna på bageriet, men efter en solsemester börjar hennes mage växa och efter en tid kommer två små bebisar ut. Barnen, som får namnen Näpen och Häpen växer upp och lär sig allt som man behöver veta på ett bageri. Men trots att de arbetar flitigt och har många kunder, får de inte in så mycket pengar. Det verkar som att det är en tjuv i farten!

Men med lite list klarar Näpen och Häpen av situationen. På grund av sin värme och medmänsklighet kommer det sig dessutom att en fattig kvinna får flytta in hos dem tillsammans med alla sina styvbarn. Och nu blir det fart och fläkt och glädje på bageriet. Det stora gänget bestämmer sig för att inreda vinden i huset till ett pensionat och snart börjar det strömma in ännu fler spännande människor.

Det här är en jättemysig kapitelbok att läsa för lite yngre barn. Man blir riktigt sugen på att också packa en väska och flytta in i det här huset med bageri, pensionat och en massa liv och kärlek. Det är ett sådant hus där alla kan bli vän med alla och i varje vrå väntar en överraskning. Boken ger en lite nostalgisk känsla. Kanske utspelar sig handlingen för länge sen eller också har bara tiden stannat en aning i den lilla staden.

Inomhusmiljön är också väldigt viktig för berättelsen och den gestaltas främst genom texten, medan bilderna får stor betydelse för persongestaltningen. Det är lite spännande att tänka på hur berättelsen hade blivit om någon annan än Stina Wirsén hade gjort illustrationerna. Illustrationerna ger ett skojigt inslag som lämnar mycket till den egna fantasin. Näpen och Häpen porträtteras som ganska unga i bilderna och det är lite roligt eftersom kapitelböcker ofta handlar om lite äldre barn annars. En illustratör som hade tagit med miljö mer i bilderna hade kunnat ge boken en annan prägel och utmana fantasin på ett annat sätt. Men som det är nu använder istället varje läsare/lyssnare sina egna erfarenheter och bygger upp husets alla rum inne i sitt huvud och det ger ju också en underbar utmaning för fantasin.

---

Sockerbullen på Kruskakullen
Författare: Carin Wirsén
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 110
ISBN: 9789163855986
Köp: jämför priser

Jag minns när jag skulle välja serietidning som liten. Det var en härlig uppgift att få stå och botanisera bland barntidningarna. När jag fick lov att köpa en tidning vet jag att jag kunde stå ganska länge och fundera över vilken jag skulle ta. Kanske Bobo, Min Häst eller Bamse? Är det bara jag som känner ett nostalgihugg när jag tänker på tidningen Zoo? Enligt Wikipedia gavs det bara ut 16 nummer av den, men jag tror nog att jag läste de flesta av dessa nummer.

Egentligen ska man väl inte klaga över att serietidningsutbudet för barn är litet nu idag. På ett sätt finns det ju ett ganska stort utbud av tidningar. Men skillnaden är väl att serietidningarna nu har ett bredare kommersiellt nätverk bakom sig. När mina barn skulle välja tidningar senast blev det Cars och Ben 10, båda utrustade med blanka plastleksaker. När jag var liten blev man ju överlycklig när man fick med ett par vykort med sin Bamsetidning. Den ökade mängden plastleksaker är väl inte så bra för miljön, men för övrigt har jag inte direkt någonting emot att man får med en liten present när man köper en tidning. Däremot kan man ju fråga sig varför tidningen måste utrustas med en leksak. En bra tidning borde väl sälja sig själv?

Och så har vi det här med våldet i serietidningarna för barn. Kanske lite oväntat, tänker jag inte skriva om hur förkastligt det är med våldet i dagens serietidningar. För jag är nämligen mycket medveten om att det fanns en hel del våld i min barndoms serietidningar också. Fantomen och Spindelmannen har ju funnits hur länge som helst.  Fast jag tror nog att det är så att målgruppen för de nya våldsserierna är en aning lägre. Och är det verkligen så att små barn tycker om att se allt det våld som finns i till exempel Ben 10 och Spiderman Kidz? Eller är det bara leksaken som lockar till ett köp av dessa tidningar?

Trevliga karaktärer, eller?

Men nu nyligen upptäckte jag en ganska ny serietidning som inte har en väletablerad kommersiell struktur bakom sig, nämligen tidningen Tivoli med vänner. Tidningen består främst av serier, men även bland annat berättelser, pysseltips, lite knep och knåp. Vad som är lite speciellt är att förlaget bjuder in olika serieskapare för att gästmedverka i tidningen.

Ett par exempel ur nr 6 2010 av Tivoli med vänner:

Men jag har en absolut favorit ändå, bland alla barnserietidningar jag läst. Det ska nämligen mycket till för att bräcka Bamse – världens starkaste björn. Hur många barn har väl inte följt alla hans och hans vänners fantastiska äventyr och bestyr? Visst följer det väl med fler prylar till tidningen än vad det gjorde förr, men det är helt klart en tidning som är värd att köpa utan minsta lilla bonusleksak. Vad som är lite spännande är att karaktärerna ändrats lite efterhand. Numera får tjejerna till exempel lite mer plats och i senaste numret ( nr 10/2010) adopterar två kaninkillar ett barn tillsammans.  På tidningens hemsida finns  en hel del skoj, så som pyssel, spel, bilder och karaktärsberättelser.

I Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp finns en massa ramsor för små barn samlade. Några har du säkert hört som liten, men även om de flesta ramsorna i boken är gamla, tror jag nog att det är väldigt få småbarnsföräldrar som har hört eller minns alla de här gamla godbitarna från tidigare generationer.

Det här är en bok som jag verkligen vill ha på förskolan som jag jobbar på. Det är något speciellt med fingerramsor: de tränar finmotoriken, koordination och perception med hjälp av roliga ord och melodi. Men precis som titeln anger finns det också med ramsor för hela kroppen, inte bara fingrarna. Så det är inte en bok man sitter still och läser. De flesta ramsorna har tips på rörelser nedskrivet i en sidospalt.

Med boken följer en CD med nästan hälften av ramsorna upplästa/sjungna av olika personer. Ljudklippen är av lite olika karaktär och är alla trevliga att lyssna till. Vid några klipp kan man höra små barn jollra och skratta, vilket bidrar till en lite mysig stämning. Vad jag däremot inte kan förstå med skivan är varför ljudspåren ligger i en helt annan ordning än bokens ordning. En ramsa precis i början av boken kan ligga bland de mittersta spåren på skivan. Det gör det mycket svårt att hitta rätt uppslag om man lyssnar på skivan och tittar i boken samtidigt. Det finns förvisso sidhänvisningar på baksidan av CD-fodralet. Men där har vi en annan sak som man kan anmärka på. Fodralet i min bok var nämligen fastsatt med lim på ett sätt som gjorde att det inte gick att få loss pappersfodralet utan att det gick sönder och därmed syns inte all text på baksidan.

Men för övrigt tycker jag om att lyssna på skivan. Som jag ser det kan man använda skivan och boken var för sig eller tillsammans om man först markerat i boken/lärt sig att hitta. Det går förstås också bra att använda skivan för att träna in melodier och rytm själv.

En viktig del av boken är bilderna. De flesta ramsor som finns med är gamla, men bilderna är däremot nya. De är gjorda av olika kända illustratörer, nämligen inga mindre än Maria Jönsson, Charlotte Ramel, Mati Lepp, Christina Alvner, Anna Höglund, Maria Nilsson Thore, Stina Wirsén, Catarina Kruusval och Kristina Digman. Gemensamt för alla bilderna är att de är skojiga, färgrika och kreativa genom detaljrikedom, spännande vinkling eller rolig karaktär.

Eftersom det här är precis den bok jag letat efter blir förstås den här recensionen positivt vinklad. Vad jag däremot funderat lite på är hur mycket man använder en sådan här bok hemma med sina egna barn. På förskolans samlingar och musikstunder är boken en riktig guldgruva. Men sitter man hemma lika ofta och gör intränade fingerramsor? Jag har sjungit, spelat gitarr, läst och berättat sagor mycket med mina barn redan från de var nyfödda, men just de gamla ramsorna har jag faktiskt inte använt så flitigt. Men å andra sidan kanske det beror på att jag inte har kunnat så många.

---

Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp
Redaktörer: Lotta Bergqvist och Annika Lundberg
Förlag: Bonnier Carlsen (Några uppslag finns att provläsa här)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789163866227
Köp: jämför priser

Betty mitt i natten startar mitt i min farmors gamla skräpbod. Eller kanske i en övergiven affär eller helt enkelt på en plats där bortglömda saker samlats. Hursomhelst ger bildmiljön nostalgiska återblickar med hjälp av attiraljer vi trodde hade försvunnit för länge sedan.

I allt detta möter vi den vita, charmiga katten Betty. Hon seglar ensam runt i ett mörkt landskap och längtar både efter sällskap och mat.

Hungern försöker hon stilla genom att meta efter fisk. Men märkligt nog lyckas hon lösa ensamhetsproblemet istället.

Detta är en bok som inleder med en positiv och varm känsla trots den mörka nattens kyla. Vi får se hur Betty seglar runt och skaffar sig en kompis som hjälper henne att lysa upp båtpottan och den lilla världen runtomkring. Tyvärr är bokens slut inte lika positivt. Vi får nämligen se hur Betty löser hungerproblemet också. Visst vet jag att katter tycker om att äta fisk, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite makabert att se bokens huvudkaraktär döda ett annat djur (då hon lyckas fånga en fisk till slut).

Men i övrigt är detta en vacker, lite poetisk berättelse om ensamhet och äventyr på en plats vi inte trodde fanns, men ändå känns så verklig där mitt ute i nattens mystiska landskap.

---

Betty mitt i natten
Författare & illustratör: Lotta Geffenblad
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163864490
Köp: jämför priser

Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten och det var väldigt roligt att få med sig den från föräldrahemmet när jag var där senast.

Lisa och Lena är tvillingar och ska snart fylla sju år. De planerar födelsedagskalas och bjuder in några barn från klassen. Det jag mindes innan omläsningen var framför allt att de pysslar ihop inbjudningskort genom att klippa ut bilder ur gamla veckotidningar och göra collage – och att deras tårta är en jättestor kringla. Uppslaget med inbjudningskorten gillade jag nog allra bäst, och där har jag också satt mina spår med en röd krita…

Den pirriga känslan av nyfikenhet och förväntan som föregår barndomens födelsedagar riktigt kastar sig ut från boksidorna och omfamnar läsaren. Man blir verkligen sugen på att fylla år, ha kalas och få presenter. Och vem skulle inte vilja ha ett så fint kalas som Lisa och Lena? De har en väldigt pysslig mamma som gör allt så fint och givetvis är det hennes idé att de ska göra egna inbjudningskort också. När jag bläddrar fram sidan med det fina födelsedagsbordet mamma dukat minns jag den väldigt väl. Vilket underbart fint dekorerat bord!

Snart fyller flickorna år!

Lisa och Lena gör fina inbjudningkort – de röda kritmärkena tillhör inte originalillustrationerna…

Ett sånt här födelsedagsbord skulle jag också vilja ha!

Ett kärt återseende! Någon mer än jag som läste den som liten?

---

Lisas och Lenas födelsedag
Författare & illustratör: Grete Janus Hertz och Veronica Leo-Hongell
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 24
ISBN: 9129498813
Köp: på antikvariat eller låna på bibliotek

Det är så roligt att läsa mina favoritböcker från barndomen, som jag plockat med mig från föräldrahemmet, och att sen skriva om dem här. Nu har turen kommit till Gunnel Lindes härliga Mamm- och pappsagor (först ut var En björnberättelse och resten kommer så småningom). Det här inlägget är främst tillägnat er som liksom jag nästan får nostalgiska spasmer bara av att se omslaget:

Mamm- och pappsagor av Gunnel Linde

Boken är från 1976 och består av sagor som handlar om mammor och pappor. Ofta handlar det om barn som väljer sina föräldrar, vilket de flesta säkert åtminstone ibland önskat att man kunde. Sagorna är fantasifulla och skruvade, med en härlig lekfullhet i berättandet. ”Lindes böcker handlar ofta om barns fantasivärld i kontrast till en oförstående vuxenvärld”, står det på ne.se, och det stämmer bra för dessa sagor, även om fantasin ofta får flöda fritt i berättelserna och kontrasten uppstår av sig självt när man läser och vet hur det ser ut egentligen.

Många minnen väcks till liv när jag läser dessa sagor. Jag känner igen mycket, men har så dåligt minne att jag knappt kunde komma ihåg någonting innan jag började läsa, trots att jag verkligen tänkte efter. Min starkaste minnesbild var av en pojke som tog med sig smörgås att äta ute. Nu när jag läst är jag inte ens säker på att minnet är från den här boken. Jag hittar visserligen meningen ”Nästa dag gick Alois till stationen med en smörgås i fickan” i sagan ”Pappan som inte kom med tåget”, men kan det verkligen ha varit det? Klart att det kan, eftersom det inte är helt ovanligt att någon liten detalj från ett barndomsminne växer i proportion, men jag vet inte… Jag har bestämt för mig att det var ostsmörgåsar och att det hände flera gånger. Dessutom känns det som att det var en kiosk inblandad på något vis. Kan det vara någon helt annan bok jag minns, eller blandar jag kanske in sagan ”Pojken som ville bli mamma” också, där det faktiskt figurerar en kiosk? Hjälp mig gärna att lösa gåtan, om du minns någon bok med ostmackor…

Här är en översikt av sagorna i boken:

Ärtmamman och Kexpappan, Russinmamman och Snörpappan

Det var en gång en flicka som inte hade någon pappa och inte någon mamma. Hon bodde i en stor våning alldeles för sig själv med mattor på golvet och möbler i hörnen och telefon på väggen. Mattorna hade flugit dit av sig själva. Möblerna hade kommit knegande uppför trappan och bett att få bo hos flickan en vinter när det var riktigt kallt ute. Och flickan tyckte synd om dom och släppte in dom till sig. Telefonen hade hon fått av en tant som inte ville ha den längre.

Så börjar den första sagan. Flickan, som heter Kullerbytta, har visserligen väldigt roligt där hon flyger omkring alldeles själv på mattorna i sin våning och undervisar byrån i konsten att hoppa hopprep, men ändå längtar hon efter en mamma och en pappa. Hon ringer till en häxa hon känner och får ett recept. Hon ska hälla vatten i fyra flaskor med skruvlock och så lite mjölk, tandkräm, teblad och kaffesump i varje. Sen ska hon lägga en ärta i den första flaskan, en kexbit i den andra, ett russin i den tredje, en snörstump met knut i den fjärde. Sen måste flaskorna stå i garderoben med korkarna påskruvade i två dagar och hon får absolut inte titta in där oavsett vad hon hör.

Till slut har hon en ärtmamma, en kexpappa, en russinmamma och en snörpappa i miniformat i flaskorna. Häller man ut dem i badkaret växer de till sig. Men vilka föräldrar ska hon välja? Fyra stycken är ju lite väl många att hålla reda på.

Mamman som polisen kom och tog
En av mammorna som Kullerbytta tillverkar säger ”Nu gör du som jag säjer, annars kommer polisen och tar dej!” hela tiden. Det är ju inte så kul, så Kullerbytta ställer ut henne farstun. Så kommer det sig att det faktiskt är mamman som blir tagen av polisen. Lyckligtvis tar polisen väl hand om henne, trots att hon är så folkilsk.

Pappan som såldes på loppmarknad
En av papporna som Kullerbytta tillverkar säger ”Jag har inte tid”, hela tiden. Han blir också utslängd och får skvalpa runt i sin flaska ute i farstun.

Bild från sagan om Pappan som såldes på loppmarknad.

Kexpappan trodde att det snart skulle komma en kontorschef förbi och fråga om inte Kexpappan ville vara kontorschef i hans ställe under semestern. Han vill nog att jag ska bestämma en del viktiga saker medan han är borta, och han vill att jag ska tacka ja till platsen inom en vecka, tänkte Kexpappan. Men då säger jag: ”Jag har inte tid”, när han frågar.

Det kommer ingen kontorschef, i stället hittar ett barn honom och försöker sälja honom på sin loppmarknad. Han blir köpt av en pojke som inte har någon pappa längre och som tycker att Kexpappan är så lik hans gamla pappa som också alltid sa ”Jag har inte tid”.

Pojken som ville bli mamma
Lasse tycker att det är så orättvist att bara mammor kan föda barn, men är driftig nog att se till att han också får bli mamma. Han bygger ett plastmonster och lägger i en plåtburk som han surrar fast på magen. Graviditeten varar i en vecka och sen föds Lasses alldeles egna monster, som han döper till Heppson-Kneppson Knickedick. Knickedick är förnamnet, fast det kommer sist. Knickedick är jätteduktig på att räkna, men han måste ha en halstablett i timmen för att må bra. Hur ska Lasse klara av att förse sitt monster med mat?

Vov, sa mamma – grr, sa pappa
Embla och Atle tjatar och tjatar på sina föräldrar om att de ska få en hund, men det blir aldrig någon. Som tur är har Embla och Atle förmågan att trolla med teckningar. Så fort de ritar någonting på ett papper så blir det som de ritat, fast först dagen därpå. Alltså ritar de varsin hund. De ritar lite för stort, så de måste rita svansen på baksidan. Mamma och pappa vet förstås att Embla och Atle har den här förmågan och de förstår vad de tänker göra. När Embla och Atle sover smyger de sig in i deras rum, letar rätt på teckningarna och suddar ut dem. Men de missar svansarna… och på morgonen när de vaknar har mamma och pappa fått hundsvansar och börjar bete sig som hundar!

Vov, sa mamma – grr, sa pappa

Det blir ett fasligt sjå för Embla och Atle att hålla reda på hundföräldrarna, som bara vill leka hela tiden. De smiter från jobbet och letar upp Embla och Atle i skolan. Atle har inte tid med dem, för han har räkning och är mitt i ett tal som han vill se om det blir rätt. Och Embla ska ha roliga timmen och klä ut sig.

Pappa säger:

Jag har bitit Blomgren i benet och jagat upp kassörskan i ett träd. Jag vill inte vara därborta, jag vill vara med dej i stället. Det är mycket roligare. Vi kan gå ut i skogen och springa ikapp.

Mamma säger:

Det är inget roligt på jobbet. Så fort jag ser en fågel utanför fönstret måste jag hoppa upp och skälla på den. Och jag bara skriver vov-vov med skrivmaskinen på vartenda papper. Det hjälper inte hur många gånger jag skriver om. Kan jag inte få ligga under din bänk om jag är alldeles tyst?

Vad ska de ta sig till?

Den eldsprutande mamman
Nina och Tina och Kilian har en väldigt bra mamma. Utom en gång i månaden. Då förvandlas hon till en eldsprutande drake! När de frågar andra barn om råd får de veta att alla mammor är såna. Det går inte att göra någonting åt det, trots att de försöker allt de kan komma på. När det börjar gå över gråter mamman och är ledsen för att hon blir så otäck. De måste se till att hålla sig undan vid den där tiden i månaden!

Apelsinbarnet
Vickelas mamma har ett barn i magen. Det vill Vickela också ha, så hon äter ett apelsinbarn. Ni vet, en sån där liten apelsin inuti en stor. Pappa får pyssla om både mamma och Vickela och ge dem varm mjölk om mornarna så att de inte ska må så konstigt. Och en vacker dag föds Apelstina! Det går till så att Vickela helt enkelt blåser ut henne. Och när hon vill ha henne i säkert förvar är det bara att suga in henne igen. Vilket smidigt barn! Dessutom är Apelstina lika stor som Vickela och kan redan göra en massa saker.

Pappan som inte kom med tåget

Det var en gång en pojke som hette Alois. Nej, förresten, det hette han inte. Han hette något annat. Men vi kan låtsas att han hette så. I efternamn hette han i alla fall Underdahl. Alois Underdahl alltså.

Får man verkligen börja en berättelse så? Klart man får! Åtminstone när det är en mamm- och pappsaga, för i dem är allt möjligt.

Alois har ingen pappa, men han har fått en hund för att inte känna sig så ensam när mamma är på jobbet. Men Alois saknar ändå sin pappa. ”Kommer han inte tillbaka till oss nån gång?” brukar han fråga och mamma brukar svara att hon inte tror det. Men det tror Alois! Så han går till tågstationen för att vänta på sin pappa. Eller ja, en pappa, snarare. Någon som ser ut som en bra pappa. För Alois vet inte hur hans pappa ser ut, inte förrän han får syn på honom.

Luddes mamma och trollkarlen

Det vare en gång en stackars mamma som tyckte att hon var alldeles hopplös. Hon tyckte att hon var ful och dum och lat och elak och att korven bara ville bli vidbränd, hur hon än bar sig åt. Hon brukade sitta hemma hela dagarna och knåda små töntiga, knorpiga lergummiguttor som ingen ville köpa. För det var det enda arbete hon vågade sig på.

Lyckligtvis träffar den stackars mamman en trollkarl som tycker särskilt bra om alla som är fula och dumma och lata och elaka, och såna som bränner vid korvsnuttar. De passar perfekt ihop och trollkarlen har en trollformel som gör mamman både söt och klok och duktig och snäll. Den lyder: ”Min lilla, söta, kloka, duktiga Elva-lisa. Det finns ingen som bränner korvsnuttar så härligt som du!” Allt verkar bli helt perfekt… ända tills mamman blir för perfekt för trollkarlen.

Jordbävningen

Det var en gång en pojke och en flicka som inte var födda än. Dom var på ett trevligt ställe där man kunde springa omkring i pyjamas hela dagarna och göra vad man hade lust med. En dag fick dom lust att bli syskon och bo i en liten stad i Norrland.
- Pax för att heta Silla! sa Silla.
- Pax för att heta Svante! sa Svante.
Dom kikade i ett nyckelhål, som man kunde se hela världen i och pekade ut var dom ville bo.
- I det där blåa huset på torget, sa Silla.
- I det där fönstret som glänser, sa Svante.
Sedan gick dom till stormarknaden för att välja ut en pappa och en mamma åt sig.

Den här sagan känns väldigt typisk för mamm- och pappsagorna. Barnen har mycket, för att inte säga allt, att säga till om och mammor och pappor kryllar det av. Man blir inte mamma eller pappa för att man får ett barn, utan man är helt enkelt mamma eller pappa och sen kan man bli vald av ett barn!

När de letar mammor och pappor på stormarknaden är de noga med att läsa innehållsförteckningarna på dem:

”Innehållsförteckning: Bra pappa som gillar att vara hemma. Brunt skägg och plattfötter. Diskar, sjunger, löser korsord, spelar på penna”, stod det på en. ”Bruksanvisning: Låt honom sova länge på morgnarna. Ta inte ett nytt glas varenda gång du dricker vatten.”
På en annan stod det: ”Innehållsförteckning: Duktig mamma som kan köra racerbil. Mörkt hår. Diskar, samlar på minibilar, tycker om barn som inte är rädda. Bruksanvisning: Glöm inte att säga att hon är världens duktigaste”.
- Inte dom två sa Silla till Svante. Dom passar inte ihop. Båda vill diska!
- Nä, dom blir nog osams om vem som ska diska först, sa Svante till Silla.

Tänk vad praktiskt, med innehållsförteckning och bruksanvisning på mammor och pappor!

Hur gick det sen?
Boken avslutas med att vi kort får veta hur det gick för Kullerbytta, Atle och Embla, Nina och Tina och Kilian, Vickela och Apelstina, Alois och de andra i sagorna.

Så här skriver Gunnel Linde på bokens baksida:

Den här sagoboken är som gjord för alla föräldrar som vill ha dåligt samvete medan de läser sagor. Den passar extra bra för mammor och pappor som tycker att dom själva är dumma och elaka, otåliga, oförstående, oförsvarliga och konstiga mot barn. Men egentligen är det inte dom boken är gjord för. Den är tvärtom gjord för barn, som vill veta hur vuxna människor kan hitta på att vara rätt som det är. Och vad man kan göra åt det.

Med hjärtliga hälsningar från en mamma och ett barn i samma person.

Gunnel Linde

Jag tror att Gunnel Linde hade väldigt roligt när hon skrev dessa fina små berättelser, så roligt att det smittar av sig på läsaren. Det här är sagor man blir glad av!

---

Mamm- och pappsagor
Författare: Gunnel Linde
Illustratör: Svend Otto S
Förlag: Bonniers
Antal sidor: 125
ISBN: 9100414263
Köp: på antikvariat eller låna på bibliotek