Ninni bor med sin mamma, sin halvsyster och sin styvpappa, som är riktigt elak. Hennes lärare i skolan gör henne till syndabock och hon har inga vänner.
Egentligen skulle hon gå och hämta sin lillasyster på förskolan, men en halvt dold stig lockar hennes intresse. Vid stigens ände finns ett gammalt och slitet hus som hon aldrig sett förut. Huset gör henne förvånad, men ännu mer förvånad blir hon när hon märker att det bor någon i det gamla rucklet. Ut ur huset kommer en tant som bjuder in Ninni, som om hon vore en väntad gäst.
Av tanten får Ninni sedan ett märkligt uppdrag, som lyder:
Spegel, spegel på väggen där. Säg vem som rödast i landet är.
Ninni tycker mest att tanten i huset är skum och vill inte ha något uppdrag, men så en dag hjälper hon klasskompisen Albin, som blir den rödaste i landet, då han blir utskrattad för sin stamning. Albin blir nyckeln till gåtan, men han blir också en dörr bort från Ninnis ensamhet. Och fler uppdrag väntar på Ninni. I huset med tanten som vet allt, även sådant som ännu inte hänt, en tant som ger Ninni luft under vingarna och hjälper henne att ta plats på annat sätt än som bråkstake.
Berättelsens handling och karaktärernas rollgestaltning ger ett stänk av klassisk saga, men med handlingen här och nu mitt i verkligheten. Dessutom blir en gammal tant en hjälte, tillsammans med en flicka som tidigare bara setts som bråkig.
Att karaktärerna i en bok är avbildas fotografiskt på bokens framsida har en nackdel. Bilden hindar tyvärr den egna fantasin och användandet av egna erfarenhetsbilder. Men detta är en småsak då bokens text välkomnar läsaren direkt. Dessutom är det stort att berättelsen ger personer som aldrig brukar få vara hjältar lite revansch!
Man kan bara önska att det fanns en märklig och mystisk tant till alla vilsna barn.
Det gömda huset
Författare: Vanja Persson
Förlag: Magic Wonders (2011)
Antal sidor: 109
Rekommenderad ålder: 9-11 år
ISBN: 9789186763039
Köp: via förlaget
Utgivningen av Cirkeln, första delen i en trilogi av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, är helt klart en stor händelse i den svenska bokutgivningen. Innan boken ens kommit ut såldes den till Storbritannien och Tyskland. Svensk filmversion är redan på g och i Hollywood smids också planer. Efter utgivningen idel översvallande recensioner. Kort sagt, en mer hajpad ungdomsbok får man leta länge efter. Jag blev naturligtvis nyfiken, men samtidigt skeptisk. Så bra kan väl inte en bok vara?
Apokalypsen börjar i Bergslagen – I den lilla gudsförgätna orten Engelsfors förs sex tonårstjejer samman under mystiska omständigheter. De har till synes ingenting gemensamt, annat än möjligtvis att de inte har mycket till övers för varandra. En tragedi har just drabbat deras skola: en kille har begått självmord på skoltoaletten. Fast vi som läsare vet att det inte var riktigt så det gick till. Något styrde Elias att ta sitt liv och denna okända mörka kraft har mer på agendan. Långsamt går det upp för tjejerna att det de har gemensamt är att de är häxor och kan utveckla olika magiska förmågor. De är De utvalda, som måste kämpa mot det onda. Och de måste hålla ihop för att ha en chans.
Rebecka är den osäkra tjejen som plågats av ätstörningar, men som egentligen har det rätt bra nu. Hon har blivit tillsammans med killen som alla tjejer trånar efter, den genomschyssta Gustaf, men ändå gnager den dåliga självkänslan och tvivlet på att han verkligen vill ha henne.
Minoo är den intelligenta tjejen från en framgångsrik familj med kärleksfulla föräldrar som har det gott ställt. Hennes problem är att hon inte riktigt kan identifiera sig med sina jämnåriga, som ser henne som en trist plugghäst. I stället drömmer hon om sin snygga lärare Max.
Linnéa är den alternativa tjejen med svart hår och punkiga outfits. Hon är den enda som verkligen kände Elias. Bakom sig har hon en problemfylld uppväxt med en mamma som är död, en pappa som är alkis och rykten om droger och prostitution cirkulerar.
Vanessa är den struliga tjejen som inte kommer överens med mammas nya kille, som festar mycket och som är tillsammans med en äldre kille som mest slår dank och röker på. Hon hoppas att han ska ta sig i kragen och komma på vad han vill göra med sitt liv. Så fort hon gått ut gymnasiet vill hon bort, bort från Engelsfors och ut i den riktiga världen.
Anna-Karin är mobboffret, den tjocka tjejen som har lärt sig den hårda vägen att det inte är lönt att försöka få vänner. I stället gömmer hon sig så gott det går bakom sin tystnad, sitt långa hår och sina bylsiga kläder. Bara när hon är hemma på gården kan hon slappna av. Den enda människan i världen som hon riktigt trivs med är sin morfar. Pappan har stuckit för länge sedan och mamman ägnar sina dagar åt att röka och vara bitter.
Ida är mobbaren, den snygga och populära tjejen som tycks ha ett hjärta av is. Men bara för att hon är med i inneklicken betyder det inte att hon verkligen är omtyckt av någon.
Cirkeln är väldigt filmiskt berättad, så det förvånar mig inte att den redan är på väg att filmas. Under läsningen såg jag Zandra Andersson från Prinsessa framför mig som Anna-Karin, vad roligt det skulle vara om det blev hon! Jag tänkte mig även Ida som Grete Havnesköld från samma film (och även Lotta på Bråkmakargatan, när hon var yngre…).
Det jag tyckte var mest intressant är att Cirkeln är som ett skolboksexempel på berättelsekonstruktion, med avseende på karaktärsutveckling och handlingsdrivande konflikthantering med mera. Jag funderar extra mycket på karaktärer och karaktärsdifferentiering just nu (eftersom jag har problem med det i mitt eget lilla blygsamma, för tillfället vilande, skrivprojekt såklart) och det är intressant att se hur det är löst i Cirkeln, som så tydligt bjuder in till analys. Karaktärerna är bokens främsta styrka, eftersom magin och ondskan egentligen inte spelar så stor roll, utan det viktiga är hur karaktärerna förhåller sig till det hela. Deras personliga problem tar stor plats utan att bli helt egna stickspår, och jag upplever många känslor medan jag läser (småbarnsmamma som jag är tyckte jag t.ex. det var fantastiskt sorgligt när Vanessa flyttar hemifrån och hennes lillebror börjar se henne som en främling). Karaktärerna är lätta att sympatisera med, med undantag för Ida som förblir en doldis vi bara upplever utifrån de andras perspektiv.
Kanske tappar jag lite av läsupplevelsen på att läsa med analysblicken delvis påslagen. Många av de ”oväntade” vändningarna ser jag långt innan de kommer, de är väldigt tydligt planterade. Nicolaus ålderdomliga prat ser jag som ett nästan irriterande tydligt exempel på dialogbaserad karaktärsdifferentiering och förmodligen en hint om det man kommer att få veta om honom längre fram. Ändå griper boken verkligen tag i mig och får mig att se fram emot nästa bussresa (eftersom det i princip bara är på bussen jag hinner läsa). Cirkeln är otvivelaktigt ett skickligt hantverk.
Om karaktärerna är bokens styrka så är den lite för odefinierade ondskan dess svaghet. Det pratas lite löst om demoner, parallella verkligheter och att rädda världen, men vad som står på spel utöver de utvaldas liv känns otydligt. Jag skulle vilja påstå att det är ganska vanligt för den här typen av berättelser, att det onda hålls en smula för diffust för att gå att bli riktigt klok på. Men det är ju två delar kvar i denna trilogi (Eld 2012 och Nyckeln 2013), så jag hoppas förstås att vi får veta mer. Och det är ju inte någon enorm brist medan man läser, eftersom berättelsen är så karaktärsdriven att det man bryr sig om är hur det ska gå för alla man lärt känna, det är kanske snarare efteråt när man försöker sammanfatta vad det egentligen handlar om som det kan upplevas bristfälligt.
Så. Kan en bok vara så bra som hajpen antyder att Cirkeln är? Jag har inte alls svårt att förstå vad alla älskar, jag gillar också boken väldigt mycket. Cirkeln är en maffig läsupplevelse som ger tillräckligt många svar för att fungera som fristående, samtidig som den lämnar tillräckligt många frågor för att skapa sug efter de kommande delarna. Det är känsloengagerande underhållningsspänning på toppnivå!
Att placera Jeanette Wintersons Solstriden i kategorierna fantasy och/eller ungdomsbok, är onödigt och begränsande – den har mycket att erbjuda en vidare läsekrets men vinner på en del litterär erfarenhet.
Det hela börjar den dagen Jack fyller tolv, året är 1601, platsen är London. Plötsligt förs han bort för att användas i onda makters tjänst i en mörk verklighet fylld av magi och (al)kemi. Jack är Magikerns utvalde, den Strålande Pojken med vars hjälp allt ska förvandlas till guld, men han vägrar utföra onda handlingar och tar istället som sin livsuppgift att rädda mänskligheten. En mängd människor och varelser står på hans sida, och en gigantisk väv av ’all världens och tidens’ legender, sagor och myter, med inslag av religion, historia och vetenskaper, rullas upp.
Parallellt med sinnebilden av en väv av berättelser, finns en tids- och rumsaspekt som framkallar bilden av en så kallad palimpsest, ett medium där tidigare texter skrapas bort för att ge plats åt nya men ändå lämnar tydbara spår. I berättelsen om Jack framträder spåren av kung Midas, Pythian i Delfi, Odyssén, den heliga jungfrun och modern, Fågel Fenix, olika typer av uppståndelser, Aladdin, St. Göran och draken, medeltidens härskare och vetenskapsmän, naturfenomen, Jack och bönstjälken, Frankenstein, Alice i underlandet och många fler.
Bland varelser som byter skepnad och magiska krafter möter man en och annan riktigt udda figur eller företeelse. Fladderögonen som irrar runt sedan de rymt ur sin glasförvaring och de två halva laboratorieskapade människorna är spännande bekantskaper. Flickan Silver som stoppas i en tunna med kvicksilver och blir till oändligt många Silvrar innan vetenskapsmännen lyckas lösa hennes splittrade problem, målas fram i en fascinerande bild.
Traditionellt ingår tidigare berättelser i olika omfattning i senare tiders, i Solstriden imponerar mångfalden – det kan uppfattas som en missionerande intension från författarens sida att förmedla så många som möjligt. Oavsett om man uppskattar mångfalden är det en bragd att skapa ett mönster och att knyta trådarna så att de håller hela vägen.
Avsedd målgrupp är 9-12 år. Språket karaktäriseras av långa krångliga meningar, begrepp och företeelser som åldersgruppen normalt inte är förtrogen med. Att översättaren, erkänd och erfaren, inte har ungdomsböcker som specialitet kanske är en bisak. I en intervju med henne framgår att hon vid ett annat översättningstillfälle tagit kontakt med författaren, som svarat: ”översätt bara exakt vad det står”, kanske finns det en tanke bakom, kanske är det engelsk tradition. Med lite erfarenhet vänjer man sig vid språket, som är rikt, berättande och målande, och läser helheten. Som 11-årig skulle jag naturligtvis läsa boken på ett annat sätt, om jag inte redan efter ett par sidor skulle ställa den i bokhyllan. Som litteraturvetare tycker jag att det är inspirerande att upptäcka alla spår.
Baksidestexten, troligen exakt översatt från det engelska originalet, innehåller, vad jag kan se, uppgifter som inte stämmer med bokens innehåll. Handlingen utspelar sig 1601 och inte 1660, magikern kallas i boken Magikern och inte Magus. Men i en handling där varelser byter skepnad och Tidväktaren har makt över tiden har det ingen större betydelse…
—————————————————————————————————————————————
Solstriden
Författare: Jeanette Winterson
Omslag: Mats Minnhagen
Översättning: Ulla Roseen
Förlag: Rabén & Sjögren 2010
Antal sidor: 333
Smakprov: smakprov.se
ISBN: 978-91-29-67526-9
Köp: Jämför priser
Den angolanska författaren Ondjaki ger oss en filosofisk och poetisk text om en flicka, en liten man och stora ord. Ynari har fem flätor på sitt huvud, det har hon alltid haft, och hennes mormor har sagt att just de där fem flätorna kommer att få en speciell betydelse. Berättelsen börjar med att Ynari möter en mycket liten man, som tar med henne på en resa som inte är jättelång, men ändå väldigt stor och som når djupt in i såväl Ynaris som läsarens/lyssnarens drömmar och tankar.
På den här resan får vi se en oändlig värld, nämligen den värld som byggs upp av alla ord som finns. Men vi får också
se vår potentiella makt över orden och världen. Den lilla mannen låter Ynari följa med till småfolkets by. Där träffar hon en gammal gubbe som skapar ord och en gammal gumma som utplånar ord. Ynari får veta att hon också kan lära sig att trolla, men på sitt eget sätt och det måste hon lära sig själv. Så hon diskuterar med den lilla mannen och hon letar efter svar i sina drömmar och märker tillslut att hon börjar hitta fram till sin egen inre magi. Hon känner sig redo att ge sig ut för att visa upp sin magi. Hon väljer ut fem byar, lika många som hennes flätor och lika många som våra sinnen. Hon tar med sig den lilla mannen och beger sig iväg för att använda sin magi till något fint, till att skapa fred.
I den första byn möter hon människor som inte kan höra. I frustration över att inte förstå vad höra är för något har de hamnat i krig med grannbyn. Ynari inser att hon måste använda dels sin visdom, dels magin, som hon hittat inom sig, för att hjälpa byborna.
Berättelsen bär på drag från klassiska sagor, men har en specifik berättarstil som är väldigt spännande. Enligt Ondjaki kom idén till den här boken från en dröm och visst finns det mycket från drömmarnas värld som går att känna igen i berättelsen. Till exempel de märkliga parallellerna mellan händelser och personer, de överraskande vändningarna och även drömmens fragmentariska bildspråk där varje bild eller händelse får stor betydelse.
Men det finns ju flera sorters drömmar. Vi drömmer drömmar på natten, men även drömmar i det vakna livet, som exempel drömmen om jämlikhet mellan alla människor och drömmen om fred på jorden. Om det är nattens eller dagens dröm som Ondjaki inspirerats av främst vet jag inte, men hursomhelst beskriver berättelsen en kombination av de båda. Det som ses som helt omöjligt kan plötsligt bli fullt möjligt om man bara vistas lite i de nattliga drömmarnas obundna värld. Men det gäller också att ta sig utanför sömnens barriärer och göra skillnad i det verkliga livet, vilket Ynari lyckas med!
Boken innehåller ganska mycket text och passar bra att läsa i omgångar, gärna så att det finns tid till att prata om det man läser tillsammans med barnet. Det här är kanske egentligen inte en bok för yngre barn, men det går att tolka innehållet på så många olika nivåer och på så skilda sätt, så jag ser inget hinder för att läsa berättelsen om Ynari även för yngre barn.
I berättelsens början dör Hugo Peppers föräldrar. Hugo Pepper, som då är en liten bebis, blir räddad av en snöman, som för honom till ett renskötarpar mitt i en snöig skog. Hugo Pepper växer upp hos renskötarna och det dröjer tio år innan han får reda på vad som hände med hans biologiska föräldrar. Efter att ha hittat föräldrarnas släde och magiska kompass bestämmer sig Hugo Pepper för att ge sig av och ta reda på mer om föräldrarnas ursprung. När Hugo Pepper reser till föräldrarnas hemstad får han inte bara reda på mer sina biologiska föräldrar utan även om sina förfäder och staden som de varit med och byggt upp samt de hemligheter som gömts i den.
Paul Stewart och Chris Riddel bjuder på ett härligt äventyr full med humoristiska och oväntade händelser, mystiska varelser, färgrika figurer och dessutom lite ångdriven mekanisk mekanik. Allt utspelas i en kronotop i fantasins värld. Här är det till exempel självklart med cyklande sjöjungfrusystrar som driver en antikvitetsaffär, flygande mattor och hemliga ska
tter.
Boken berättas på ett spännande sätt där berättaren beskriver olika karaktärers livsöden som egna berättelser. I takt med att personerna vävs samman ökar spänningen och intrigerna. Genom hela boken kan vi dessutom hitta små hemliga meddelanden i form av nedskrivna meddelanden och tidningsurklipp etcetera som för oss närmare en röd tråd. I staden finns det nämligen en elak tidningsredaktör, som samlar in hemliga lappar som skickats mellan folk i
staden, för att sedan använda informationen som skvaller i tidningen och på så sätt få makt över folkets tankar och handlingar.
Det finns rikligt med illustrationer, som är gjorda av en av bokens författare, Chris Riddel. Illustrationerna följer berättelsens stil som helhet och är väldigt humoristiska med personlig karaktär. I det stora hela är Hugo Pepper en lättläst bok, men eftersom vi lär känna så många personer kan handlingen bli lite rörig för yngre barn. Den rekommenderade åldern enligt förlaget är åtta år, vilket nog är en ganska bra riktlinje. Hugo Pepper är förmodligen underbar som högläsningsbok för barn i den åldern, eller som ”slukarbok” till barnet självt.
Argasso har tidigare gett ut två helt fristående delar i samma serie, Fjärran äventyr. De finns att läsa om på Argassos hemsida.

Turbo ska på kalas hos sin kompis Olle. Han och Simon funderar och funderar på vad de ska köpa för något i present. Till slut bestämmer de sig för att de ska köpa den blå grodan i djuraffären. När de betalat går de till parken och kikar lite på grodan. Testar om hon kan hoppa och sådär. Det visar sig att Vilma, som de döper grodan till, kan hoppa utomordentligt bra.
Nästa dag tar de med sig Vilma till parken igen. Turbo säger till Simon att Vilma inte gillar att locket är på när hon är i lådan. Vilma är en magisk groda och kan prata med Turbo, säger han. Simon tror inte ett skvatt på att Vilma kan prata med Turbo. Turbo säger att de ska slå vad. Han säger att Vilma kan hoppa tre meter. Omöjligt, säger Simon.
I parken mäter de Vilmas hopp och hon hoppade exakt tre meter. Hon sa ju det, sa Turbo. Plötsligt kommer en tjej i klassen med sin hund. Vilma blir rädd och hoppar ner i dammen.
Vad gör man när presenten hoppat ner i en damm? Och är Vilma verkligen magisk?

Turbo och Simon undrar hur långt Vilma kan hoppa
Det här är en lättläst bok med fina illustrationer och en ganska enkel men rolig liten historia. Om fantasirika pojkar, kalas och vänskap.
Turbos äventyr kan man läsa om i fler böcker, bland annat Turbo blir kär och Turbo i knipa.
Turbo och den magiska grodan
Text: Ulf Sindt
Bild: Gunilla Kvarnström
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 48
ISBN: 9789150111293
Köp: Jämför priser
En elefant brakar igenom operahusets tak och lemlästar en adelsdam. Trollkarlen som frammanat den försäkrar att han bara hade tänkt sig liljor, men trots detta hamnar både trollkarlen och elefanten i fängelse.
Elefantens ankomst blir det självklara samtalsämnet för invånarna i Baltese. Händelsen ändrar hur de tänker, pratar och ser på sina liv. Allra mest betyder elefanten för tioårige Peter Augustus Duchene. Strax innan elefanten damp ner i staden talade en spåkvinna om för Peter att hans förlorade syster lever och att en elefant ska föra honom till henne. Han visste inte vad han skulle tro. Det fanns ju inga elefanter i Baltese och Vilna Lutz, den gamle militären som Peter bor hos, har försäkrat honom otaliga gånger om att systern var dödfödd. Men när det omöjliga händer har man inget annat val än att tro på det otroliga.
Trollkarlens elefant är en fantastisk saga med en underbar stämning som är mörk men samtidigt full av hopp, kärlek och även humor. Den inbjuder oss att tänka tankar som ”Tänk om?” och ”Varför inte?” och ”Kunde det möjligen vara så?”. Egentligen vill jag inte kalla den barnbok, eftersom den borde passa alla någorlunda avancerade läsare som tycker om att svepas med av en riktigt härlig saga.
Det är mycket i boken jag tycker om. En sak är den respekt för djur som finns inbakad i texten, exempelvis genom en så enkel sak som att elefanten genomgående kallas ”hon” i stället för ”den”. Dessutom andas det respekt att erkänna att elefanten sätts i fängelse, när hon i själva verket behandlas precis som andra djur i människors vård. Och en ytterligare sak är att de döda fiskarna i fiskståndet på torget benämns som djur, när man i vanliga fall brukar prata om fisk i antal kilo.
Jag tycker också om språket med sin poetiska klang och de fyndigheter som finns invävda här och var. Ibland blir det riktigt roligt:
”Sir!” sa en av de unga polisinspektörerna. ”Hon blev synlig. Om vi ger oss till tåls så kanske hon kommer att bli osynlig igen.”
”Ser elefanten ut som om hon tänkte osynliggöras?” sa poliskommissarien.
”Sir?” sa den unge polisinspektören. ”Jag är rädd för att jag inte riktigt fattar frågan, sir.”
”Jag är mycket medveten om er bristande fattningsförmåga”, sa kommisarien. ”Er bristande fattningsförmåga är lika synlig som elefanten och har till och med ännu mindre utsikt att osynliggöras.”
”Ja, sir”, sa inspektören. Han rynkade pannan. Han funderade ett ögonblick. ”Tack, sir. Så är det säkert.”
Denna ordväxling följdes av en lång och plågsam tystnad. De sammankallade poliserna skrapade med fötterna.

Peter på marknaden i Baltese – ett uppslag ur Trollkarlens elefant.
Yoko Tanakas bilder är så mörka att de vid en första anblick ser ut att vara enfärgade grå fält. Efterhand växer detaljerna fram och möjligtvis, möjligtvis blir de ljusare allteftersom berättelsen fortskrider. Bilderna och textens lätt ålderdomliga teckensnitt gör Trollkarlens elefant till en ovanligt vacker bok.
Jag är inte ensam om att trivas i den här bokens sällskap. ”Det är så vackert så jag får tårar i ögonen”, skriver DNs Lotta Olsson, för att ge ett exempel. Mer om Kate DiCamillo finns på katedicamillo.com och på Kabusas svenska Kate DiCamillo-sida. Man kan provläsa början av boken hos Adlibris.
| Helena Ferry om Välkommen hem och att låna e-böcker | |
| Carolina om Nyfikna öron | |
| Malin Molinder om Nyfikna öron | |
| Sara Victorin om Nyfikna öron | |
| Sofia nilsson om Nyfikna öron |