I den senaste boken av Kristina Murray Brodin möter vi Rita. Hon är för liten för att vara hemma själv och hennes storebror Jorma måste passa henne en stund medan mamma fixar något på jobbet. Jorma har dock redan bestämt med Ali att de ska dra till stan och han har inte alls någon lust att passa syrran.

Det är lugnt, säger Ali. Jag kan vänta. Småungar är fett coola.

Jorma tycker att Rita kan vänta framför TV:n så att hon inte stör men Ali håller inte med, han tar istället med sig Rita ut och börjar bygga kottdjur med henne. Sen har de business ihop resten av dagen.

Som vanligt har jag testat den här boken på delar av mina båda testpaneler. Den första består av femåringarna på jobbet och det var med lite spänd förväntan som jag introducerade ett delvis nytt ordförråd för dem. Föräldrar har ju som bekant inte alltid samma syn på vilka ord som är okej och vilka som inte är det. Det förekom några fniss här och var men det allra största skrattet kom när jag läste den raden där Ali säger till Jorma att Rita är smart och att hon kommer att bli professor. Det visade sig att barnen var övertygade om att en professor är en gammal gubbe med skägg och jag slet hårt för att förklara innebörden av titeln och dess dignitet för dem. Resten av dagen förekom några ”fett coolt” här och var men det blev ingen epidemi. Elin Okodughas illustrationer är fulla av liv och glädje och det blev till en lek under läsningen bland barnen på jobbet att se vad fåglarna gjorde på varje uppslag.

Testpanel nummer två bestod i det här fallet av min egen sexåring. Han ville höra den två gånger och när jag frågade vad han gillade med boken var svaret: Alla de där orden!

Vad tycker jag själv då? Jag tycker om hur vänskapen mellan Rita och Ali skildras, Jormas protester till trots. Språket flyter väldigt fint och jag ler igenkännande åt alla uttryck men saknar kanske lite para, len, chok och jalla för att känna mig helt hemma. Boken efterlämnar en skön känsla av en lyckad dag och det är nog det här som menas med feelgood-litteratur.

 

 

 

 

 

 

 

Varför gråter pappan? är en ”känslodeckare” om Alvdis och Hamsa som får syn på en pappa som sitter på en bänk och gråter. Varför är han ledsen? Fantasin skenar iväg med barnen och när de ger förslag får man samtidigt en liten inblick i deras egna liv.

Duon Kristina Murray Brodin (författare) och Bettina Johansson (illustratör) har gjort fina böcker förut (Tyranno, Maskerad och Världens mamma och en katt), men det här är den första som ges ut på Olika förlag. Jag hoppas att de fortsätter jobba ihop, för de blir bara bättre och bättre. Text och bild samarbetar perfekt i ”Varför gråter pappan?”. De normbrytande detaljerna, som är ett signum för böcker både från skaparduon och från Olika förlag, kommer till stor del fram i bilderna. När det i texten står att Alvdis mamma ville vara ifred lämnas det åt texten att visa att hon var upptagen med att meka med bilen. Och när Alvdis säger att hen tappat sin dinosaurie visar bilden att det hände när hon åkte bakpå motorcykeln med mamma. Jag tog först för givet att Alvdis är tjej och Hamsa kille, men vid närmare eftertanke framgår det faktiskt inte. Och det är skönt, tycker jag.

Ett uppslag ur Varför gråter pappan?, klicka för större.

Sa jag att jag älskar Bettina Johanssons bilder? Det gör jag!

Som vegan uppskattar jag lite extra att ett av de normbrytande inslagen faktiskt handlar om mat:

- Pappan kanske är hungrig, säger Hamsa. För att maten är slut.
- Ja, han kanske vill ha falafel, säger Alvdis. Eller makaroner med ketchup.

Falafel, inte köttbullar! Och det passar så perfekt nu när min dotter äntligen har börjat tycka om falafel efter att ha vägrat smaka hur länge som helst. Kanske är det kanske rentav boken som inspirerat henne? Boken gick för övrigt hem hos oss båda, hon lyssnade väldigt koncentrerat när jag läste den för henne. Jag läser den gärna många gånger!

---

Varför gråter pappan?
Författare: Kristina Murray Brodin
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2011)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789185845583
Smakprov: hos provläs.se
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Världens mamma och en katt handlar om ett barn som berättar om sitt liv, om önskan att få en katt, om kompisen Sandro och om mamman, som inte har något hår eftersom hon är sjuk. Hon är världens tröttaste mamma, som inte längre orkar gå till simhallen eller baka bullar med russin och kanel.

Den här boken ger en del vemodshugg. Att vilja, men inte orka baka eller åka rutschkana med sitt barn, det är allvarliga saker. Sjukdomen ger en dimension, som inte bara kan beskrivas som lite vardagströtthet, utan här finns det också fula peruker och födelsedagskalas med tanken på att man kanske inte kommer att leva uti hundrade år.

Men jag är inte lika säker på att vemodet hugger tag i ett barn på samma sätt. Jag har levt längre än mina barn med normer om att sjukdom är något hemskt, lite unket och ofta tabubelagt. Men så är däremot inte mammans sjukdom i boken. Det här är främst en bok om kärlek och glädje mitt i livets alla svängar. Det är en bok om ett barn som älskar katter och en mamma som har en kille med en cool bil. Trots att mamman inte alltid orkar tycker barnet att mamman är världens finaste… och tokigaste också för den delen. Det här är en bok som ger intryck, men av så många olika slag och framförallt lämnar den efter sig en varm känsla.

Att boken är normöverskridande på flera sätt värmer förstås också. I en barnboksvärld där normen är barn med klassiska svenska namn som lever i kärnfamiljer där mamman definitivt orkar baka bullar, sticker Världens mamma och en katt definitivt ut. Men det fina är att normbrytandet inte påtalas som något avvikande utan bara finns där. Dessutom kan berättarbarnet vara både flicka och pojke. Men eftersom berättelsen är i jag-form blir det inga konstigheter vid vårt språks begränsning kring pronomen.

Bilderna, av Bettina Johansson, är väldigt talande och charmiga. I bilderna är det karaktärerna som är i fokus, vilket gör att det är lätt att lära känna dem. Jag måste också skriva att det verkligen är ett underbart språk i boken. Barnet, som är bokens berättare, är verkligen charmig. Kristina Murray Brodin är en författare som lyfter fram barnet med en oerhörd språklig skicklighet. Att lyckas fånga de där små språkliga detaljerna gör att en barnbok verkligen blir en bok för barn. Jag känner så väl igen min femåring i berättarbarnets sätt att uttrycka sig, det där lekfulla men ändå allvarliga och tron på att man verkligen vet allt.

Det är tur att min kompis Sandro och hans pappa bor i huset bredvid oss. För när de bakar bullar då får vi alltid smaka. Men de har inga russin i, det är synd.

---

Världens mamma och en katt

Författare:Kristina Murray Brodin
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Vombat förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789186589066
Köp: jämför priser

Vi på Barnboksprat tycker om böcker med moderna könsroller och så kallade normbrytande inslag. Böcker som inte handlar om rosaklädda, blåögda och blonda flickor som leker prinsessor bredvid blåklädda djärva pojkar som leker krig. Även om verkligheten kanske ser ut så oftare än vi skulle önska är det inte den enda verkligheten och inte den vi vill lära våra barn att se som den normala. En av de författare som delar vår uppfattning är Kristina Murray Brodin, som gett ut böckerna Tyranno och Maskerad på Vombat förlag.

Hej Kristina!
Kan du berätta om hur dina böcker blev till?

Jag arbetar på en förskola i ett invandrartätt område där jag får mycket inspiration till mitt skrivande. Maskerad är ”based on a true story”, en alldeles vanlig dag på vår förskola med våra fantastiska barn. Därav tacket i Maskerad, till barnen på förskolan på Concordiavägen. I Tyranno tackar jag förskolan på Hattmakarbacken. Där gick min son i förskola och mycket i Tyranno är hämtat från hans tid där.

Hur lika är de förskolemiljöer du hämtat din inspiration från de som visas i böckerna?

Förskolemiljön är rätt lik den på avdelningen där jag arbetar. Material och dokumentation finns självklart tillgängligt för barnen och placeras inte för högt upp. Det finns en struktur där ”var sak har sin plats” så barnen vet var allt finns att hämta och var man lämnar tillbaka det. Däremellan får det gärna se kaotiskt ut.

På vår förskola har vi en manlig pedagog men inte på den avdelning där jag arbetar. I böckerna skymtar en pedagog med sjal, på vår förskola har vi för närvarande bara en del vikarier som har det. Däremot finns det i teamet. De allra flesta pedagogerna på vår förskola kommer från Sverige men Chile, Grekland och Kongo är också representerade.

Hur kom det sig att du blev författare?

Som barn hade jag några drömyrken; arkeolog, sjuksköterska och även författare. Att bli lärare var aldrig något jag reflekterade över men det var lågstadielärare jag så småningom blev. I många år arbetade jag som sådan i ett invandrartätt område. Det fanns knappast några läromedel för de elever som var nya i Sverige och ännu inte lärt sig svenska. Det ledde till att jag prövade på ett av mina drömyrken, författare. Jag skrev läromedel i svenska två (svenska som andraspråk) och senare många lättlästa böcker för nybörjarläsaren hos olika läromedelsförlag. Mer och mer växte tankarna fram att jag ville skriva en ”riktig” barnbok utgiven av något förlag som inte sysslade med läromedel. Jag samlade idéer, började skriva och la på hög.

Hur såg vägen ut från idé till färdig bok?

Drömmen att få se mitt första färdiga barnboksmanus Tyranno utgivet tog lång tid. Jag skickade det till många olika barnboksförlag, fick ett vänligt ”Tack, men tyvärr…” tillbaka. Ändrade lite och skickade igen och igen till alla förlag jag kunde hitta som sysslade med barnböcker. Efter flera år (ja, det är sant) fick jag så ett mail som värmde långt in i hjärteroten. Det nystartade queerfeministiska förlaget Vombat ville ge ut Tyranno. Vid det här laget hade jag börjat intressera mig för en genusinriktad pedagogik. Långt tidigare var jag intresserade av olika mångfaldsfrågor. Kontrakt skrevs med Vombat förlag och nu var det på riktigt. Mitt manus skulle illustreras och bli en bok.

Hur kom du i kontakt med Bettina Johansson, som gjort de härliga illustrationerna i Tyranno och Maskerad?

Det var förlaget som föreslog illustratör. Deras första förslag gillade jag inte något vidare och det gjorde de nog inte själva heller. Det andra förslaget blev Bettina Johansson. Hon gjorde några provbilder och bättre hade det inte kunnat bli. Utan att vi träffats fångade hon Tyrannos innehåll på pricken som jag tänkt mig det. Det kändes hundraprocentigt rätt. Den enda extra information hon fick var mina tankar om barnens ålder och ursprung och en del om miljön på förskolan.

Har du någon favoritkaraktär från dina böcker?

Min egen favorit i böckerna är nog Mariama. Jag hade ett bestämt barn i åtanke när jag skrev om henne och genom Bettinas illustrationer känns det verkligen som det barnet. Inte i utseendet utan i karaktären Bettina fick fram.

Vad tycker du själv om att läsa?

Är själv en bokslukare, läser flera böcker i månaden mest skönlitteratur men också en hel del facklitteratur, den senaste tiden mycket om tankar kring genus och genusarbete. Tycker det är otroligt stimulerande att läsa för barnen på förskolan.

Kommer vi att få se fler böcker av dig i framtiden?

Idag har jag två eller tre nya manus som det kanske blir något med. Jag hoppas det blir Bettina som illustrerar. Har också några manus som inget förlag nappat på ännu, ändå är ett av dem som handlar om djuren på savannen något av min egen favorit. Men jag ger inte upp. Förlagen kommer att få återse ”Nu ska vi på safari” fler gånger, lite omarbetat varje gång. Och vad jag lärt mig under resans gång är att drömmar kan slå in.

Tack, Kristina!

---

Se även:
Barnboksprat recenserar Tyranno
Barnboksprat recenserar Maskerad

En morgon när pappa kommer in för att väcka Sarah har hon sällskap av en dinosaurie. Han heter Tyranno och har hållit henne vaken hela natten. Sarah är ändå glad att ha fått en ny kompis och Tyranno är med henne hela dagen. Men en dinosaurie vet då rakt inte hur man uppför sig och redan vid frukosten går mjölkglaset i kras. Inte nog med det, katastroferna fortsätter att avlösa varandra när Sarah kommit till dagis, men det är ingen annan som ser Tyranno, så givetvis är det Sarah som får skulden.

Jag skrev nyligen om Maskerad, som precis som Tyranno är skriven av Kristina Murray Brodin, illustrerad av Bettina Johansson och utgiven av Vombat förlag. Förlaget har som sagt en mycket trevlig profil, med queerfeministisk grund och normalisering av det normbrytande som sin mission. Därför sitter jag närmast och räknar normförbrytelser i den här boken och det finns glädjande nog många! Det är pappan som tar hand om Sarah och vi vet inte var eller ens om mamman finns. Sarah har ett asiatiskt utseende, medan pappan är rödlätt och ljushyad. Sarah är en tuff tjej som intresserar sig för dinosaurier och gärna spelar fotboll med pappa. Hon har en engagerad pappa, en manlig dagisfröken, en dagisfröken med slöja, dagiskamrater med olika hudfärg och en som sitter i rullstol. Jag gillar verkligen allt detta, jag gillar berättelsen och jag gillar att jag inte är ensam om att gilla det normbrytande: boken har till exempel fått många positiva kommentarer hos Vi Föräldrar.

Jag gillar också Bettina Johanssons härliga bilder som fyller ut hela sidorna:

Ett uppslag ur Tyranno.

Det finns alltså mycket jag tycker om med Tyranno, men tyvärr finner jag lite för många brister för att den ska bli en favorit. Den är skriven på rim och det funkar, även om det petats in lite väl många utfyllande småord för att det ska kännas riktigt proffsigt. Men det är ett mindre problem jämfört med det jag tror kan vara en konsekvens av det strikta skrivsättet; jag tycker att det fattas information här och var. Om en sida slutar med ”Han kallar sig Tyranno och vet du vad han vill?” förväntar jag mig något sorts svar på nästa sida. I stället fortsätter det: ”Då frågar Sarahs pappa vem nu Tyranno är.”

Boken går ut på att Tyranno (eller kanske Sarahs sömnbrist?) ställer till med en massa tokigheter, men man får knappt veta vad. Jag tycker boken förlorar på att det är så vagt beskrivet vad som egentligen händer. När Sarah kommer till dagis står det:

Så går de in till barnen. Det börjar inte bra,
Tyranno gillar inte att göra som man ska.

På nästa uppslag fortsätter det:

Men då blir Sarah ledsen. Vad orättvist allt är.
Hon reser sig och springer, vill inte vara där.
Hon har väl inte gjort nåt, det var Tyranno ju.
Hon skriker argt till Anders: – Du fattar inget du.

Vad hon gjort och att dagisfröken Anders skäller ut henne fick inte vara med.

När det är utelek och Sarah jagar andra barn blir Anders arg och matt, men varför då? Lekte barnen kull eller gav sig Sarah på barn som inte alls var med på tafatt? Och hur kom Anders in i bilden? Jag önskar att händelserna vore mer konkret skildrade!

Förresten är det lite tragikomiskt att Sarah upptäcker att Tyranno är borta i samma veva som pappa kommer med en tallrik mat… jag kan i alla fall inte låta bli att tänka ”var det så det gick för Tyranno?”. :)

Jag kan tänka mig att vi trots bristerna får glädje av den här boken. Man måste ju inte läsa texten precis som den står, det går ju att friforma lite och fylla i där man tycker att det behövs. Det är i alla fall en bra berättelse att utgå från och bilderna och alla normbrytande detaljer gör boken mycket trevlig att bläddra i.

---

Tyranno
Författare: Kristina Murray Brodin
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Vombat
Antal sidor: 36
ISBN: 9789197687027
Köp: jämför priser