Jan Lööf Bildbok

Jan Loof Bildbok”Vilken fantastisk liten tjock bok”, sa jag till mig själv när jag slog ihop den och konstaterade att alla de cirka 250 bilderna i boken hade antingen en egensinnighet eller personlighet eller både ock. Jag som mottagare bjuds på en massiv inblick i Jan Lööfs skapande verklighet. Det blir som en Jan Lööf Memoarbok med i huvudsak bilder som berättande grund.

Bilderna av nyss nämnde känns så självklara, de bara står där stadigt i sin fiktiva miljö. Jan Lööf menar att han tecknar som han vill utan att tänka, han kan inte hjälpa att han fortfarande är en gammal pojke med intressen som bilar, flygplan och olika fordon. Det kan vara därför han inte uppträder politiskt korrekt och inte har med kvinnor och flickor alls i samma utsträckning som män eller pojkar. Jag uppmärksammade detta för några år sedan när jag skrev ett författarporträtt om Jan Lööf i Alex Författarlexikon: ”Hans tecknarstil är ren och avskalad och han kallar sig själv för brukskonstnär. Maskiner, bilar och tåg är ofta förekommande och huvudpersonen är mestadels manlig, även om det handlar om djur. Hans pappa, Hilding Lööf, som var uppfinnare och musiker, tog hand om de två syskonen Lööf sedan mamman blivit sjuk. Detta kan kanske förklara den påtagliga frånvaron av kvinnoporträtt i Jan Lööfs bilder. Det är ofta en manlig värld i hans böcker. Den är mycket präglad av hans barndoms miljöer från Trollhättan. Det andas 50-tal, svensk småstad och en ung pojkes fantasier och drömmar.”

Jan ritarI en intervju i DN gissar han själv att hans ”oförmåga att rita kvinnor” kan vara förklaringen till den kritik han fått ta emot på senare år, där många tycker att det är på tok för lite kvinnor i Jan Lööfs bildvärld. Han menar att han själv aldrig tänkt i de banorna. Några av hans idoler från branschen är just kvinnor, som Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Astrid Lindgren och Tove Jansson. Dessutom hävdar Jan Lööf att han rentav är ganska dålig på att teckna människor och att han är bättre på prylar. Det som kan uppfattas som en stelhet i bilderna är nog det som blivit ett signum för just honom. Jag tänker att det skänker en tydlighet när det kommer till karaktärer.

Min 6-åring knep boken innan jag hann ta den och sedan låg han stilla vid kvällstid och bara studerade bild efter bild. Kvällen efter skulle samma procedur upprepas och han ville titta själv först. Jag fick tåligt vänta. Tänker mig den som en bok att slå upp i. Eller sträckläsa. Om minsta intresse för Lööfs konstnärskap finns, så är detta ett guldkorn, speciellt då han är personlig i den text som dyker upp lite oregelbundet. Vi talar inte om saga här, utan om anekdoter, tankar och små förklaringar eller kommenterar på ett underfundigt vis. Intressant!

Lekande barn

Till alla bilder utan text går det bra att i samspel med barnet prata fritt eller försjunka i detaljer eller bara förundras över hur mänskliga och omänskliga varelser framställs. Hans figurer har en sådan levande kärvhet och ofta ett rått skulpterat utseende. Inte sällan dyker ett känt ansikte upp i den mest oväntade situation. Hemma har vi nog alla hans verk för barn, men nu påminns jag om att han är en serietecknare av rang, ofta med en bitande och välgörande samhällskritik. Genomgående i hans konstgärning så återfinns en absurd humor och en otrolig fantasi. Det faktum att han ofta visar fram djuren som viktiga, t.ex. som i Ta fast Fabian ger många pluspoäng hos mig. 

Jan Lööfs konstnärlighet har alltså följt med mig och min familj i flera år nu via böckerna och även de filmer som finns. Alla mina barn har älskat bilderna oavsett vilken bok de återfinns i och om ingen annan bok fungerade som saga, så fungerade alltid en bok av Jan Lööf. Det är något med bilderna så klart. Hur han får till sina karakteristiska bilder med kombinationen teknik och rå uttrycksfullhet är ett mysterium. Han har det i sig, precis som alla de historier han har berättat. Det är konkret, inget drömskt här inte.

Moderat svekVi får som sagt följa en stor del av Jan Lööfs skapande liv och det är hög igenkänning i bilderna, samtidigt som lite ovanligare bilder för den unga publiken har tagits fram, framför allt från seriealbumen. Även exempel på några politiska kommentarer i Dagens Nyheter får vi ta del av och så också väggmålningar, skisser och att han dessutom gjort flera skivomslag, det var nog inte helt känt.

Han visar fram vackra målningar som hans fru Ingrid Plengier Lööf gjort och menar att det hon gör är måleriskt och poetiskt, men aldrig kommer hon hamna på t.ex. Nationalmuseum som han har gjort. Han liknar sig själv vid en skämttecknare jämfört med henne. En osannolikt god sådan skulle jag säga och till hans fördel talar även nämnda samhällskritik och jag får inte glömma alla tecknade djur och människor i musikaliska sammanhang, som en inspirationsmanual för den förmodade lille blivande musikanten som får sagan till livs. Längst bak i boken finner vi ett litet bildregister från de bilder vi sett i boken, dock så saknas sidnumrering boken igenom. För mig är det av ringa betydelse, då allt annat upplevs på sin rätta plats.


Jan Lööf Bildbok
Författare & illustratör: Jan Lööf
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 320
ISBN: 9789163870088
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Elsa Beskow: bildskatt

elsa beskow bildskattJag återkommer tydligen med jämna mellanrum till Elsa Beskow och hennes bilder. Redan på gymnasiet fängslade bildmotiven mig och jag skrev ett arbete om några utvalda illustrationer. Det är det sagoaktiga och drömska som tilltalar. Det vackra. Jag väljer vad ögat vill se. Se även min recension på Barnboksprat: Elsa Beskows sagoskatt: Vill du läsa?

I denna nya tjocka lilla bok har vi en pek- och konstbok i ett. Det mindre barnet får chansen att möta en större utmaning i variationen av bilder från flera välbekanta sagor som t.ex. SoläggetTomtebobarnen och Årets saga. Men även en handfull mer ovanliga sagobilder dyker upp.

Det är endast detaljer som förevisas, detaljer som vi vuxna läsare kanske hade gått förbi. Detaljer som barnet möjligen ändå hade upptäckt, men som nu kan studeras i sin enkelhet utan annan kontext. Det ger först en lite märklig känsla att se en liten del av en bild som jag sett så många gånger förut. Upplevelsen för någon som ser detaljbilderna för första gången måste bli en helt annan.

Vattenfall

Men det förekommer överraskningar även för mig och bilddetaljer från böcker jag inte läst än dyker upp, som t.ex. en fantastiskt fin detaljbild, ”Vattenfall”, från boken Farmor och Fjunlätt, som utkom 1930.

Sol Bildvariationen ger en överblick på Elsa Beskows produktion, som har varit mer varierad i sin bildframställning än jag upplevt det. Jag påminns om att det förekommer bilder jag inte alls gillar, och oftast föreställer dessa barska herrar, så som Farbror Blå. Här kan jag förmoda att det angav dåtidens manliga idel. Samtidigt kan hon visa fram en gråtande Putte i blåbärskogen och en Pelle som matar en bebis, detta medför att det inte blir svart-vitt i framställningen ur ett könsrollsperspektiv. Som exempel kan jag nämna att så stark och orädd som flickan i Solägget betedde sig, var inte den generella bilden av hur flickor uppfattades kring 1930-talet. Här är för övrigt detaljordet till bilden ”Ägg”.

Prinsessor Texten i boken består av ett ord som anger det centrala i bilden eller en detalj i detaljbilden. Orden förekommer i bokstavsordning. Somliga gånger är det ett ord som kanske inte var helt väntat.

”Prinsessor” från sagan Julklappen från 1903, uppenbarar sig här i min sista bild, konventionellt utstyrda i Beskows omisskännliga stil med en något större betoning på jugend.

Under varje bild står en litteraturhänvisning under själva ordet samt ordets översättning på fyra språk: engelska, tyska, franska och spanska. Detta medför att boken känns internationell och att den dessutom kan utgöra en första introduktion till andra språk. Längst bak i boken finner vi sidhänvisning, boktitel och utgivningsår tillsammans med alla helbilderna i frimärksstorlek. Dessa fungerar som ett bildregister och de kan i sin tur väcka intresse för att leta upp originalböckerna. Jag har redan börjat leta.


Elsa Beskow: bildskatt
Författare & illustratör: Elsa Beskow
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 319
ISBN: 9789163874437
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Lydia och sömngångaren

Det här är tredje boken om Lydia och jag har inte läst någon av de tidigare. Precis i början finns dock en liten resumé av det viktigaste så att man snabbt lär känna Lydia och vad som har hänt.

Lydia, 12 år, har en förmåga som gör att när hon rör vid en tavla av en konstnär som levt för länge sedan förflyttas hon till den tidsepoken och till den miljö som konstnären befann sig i. Lydia har haft ett par sådana här äventyr i sina tidigare böcker vilka inte alltid varit så angenäma. Nu tror hon dock att det är över när hon plötsligt en dag får en knuff in i en tavla av Magritte (se bild) och hamnar i hans ateljé. Han visar sig vara högst vänlig men Lydia råkar därefter hamna hos SS och enda vägen därifrån är via tavlor. Problemet är att tavlor bara kan ta henne längre bak i tiden. Hur ska hon någonsin komma hem igen?

Le Modèle Rouge av René Magritte

Genom boken möter vi en rad olika kulturhistoriskt betydelsefulla människor vars liv vi får en, måhända fabricerad, men ack så livfull inblick i. Jag är en sådan person som blir inspirerad av den här sortens böcker och gärna vill veta mer om personerna. I just det här fallet är de flesta personer Lydia möter relativt kända för mig men förhoppningsvis sås små frön av nyfikenhet hos den tänkta åldersgruppen av läsare. Det fanns dock en person jag pinsamt nog inte kände till och som jag blev intresserad av: Olympe de Gouges, som kämpade för kvinnor, slavar och utomäktenskapliga barns rättigheter i Frankrike under 1700-talet. Lydia själv är en orädd tjej som råder bot på det mesta och reder ut det ena efter det andra. Språket är lättläst men ändå utsmyckat och spänningen driver dig lätt framåt i boken. Kort och gott så är det här en actionspäckad lärorik historielektion med ett stänk magi.


Lydia och sömngångaren
Författare: Finn Zetterholm
Serie: Lydia 3
Förlag: Opal (2012)
ISBN: 9789172995604
Antal sidor: 305
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sommar

Efter att ha tagit del av tips och andra recensioner av boken ”Sommar” hade jag förväntat mig en pekbok utan dess like. Boken har ju alla förutsättningar: Sveriges första miljömärkta pekbok samt att det är Augustpristagaren Sara Lundberg som ligger bakom den. Tyvärr så kommer inte wow-känslan över mig. Den är förpackad snyggt i lagom format och stabila, glansiga kartongsidor. Texterna är även de lagom: lagom korta, lagom enkla och lagom vanliga. Men sen tar det slut.

Som den pekbok det är blir jag faktiskt inte imponerad. Visst är det härligt med ett alternativ till de klassiska pekböckerna men jag upplever illustrationerna som något svåra för ett barn att uppfatta. Visst, på de flesta uppslag är det något enkelt att peka på, tex en kossa eller ett hus, men i det stora hela känns det som om det är detaljerna som tar över. Men som konstverk däremot, då blir jag imponerad! När man håller i boken känns det som om man håller i åtta fantastiska målningar över sommarsverige, sett ur ett barns synvinkel. Illustrationerna tåls att titta på och jag hade gärna ramat in den och satt upp i sommarstugan.

Jag kan inte låta bli att undra vad Sara Lundbergs tanke med boken är. Är tanken att det ska vara en nyskapande pekbok till de minsta barnen? Eller kan det rent av vara så att tanken är att det ska vara en samling fantastiska illustationer som vi vuxna uppskattar mest och att vår glädje smittar av sig till barnen som gärna vill titta tillsammans med oss och då är de korta texterna ett bra verktyg för oss vuxna att kunna dela med oss av boken till barnen? Det låter kanske lite långsynt men om det är det sistnämnda som är meningen med boken, då har Sara Lundberg verkligen lyckats! Men som vanlig pekbok… Nej, tyvärr är jag inte lika imponerad som jag hoppats på.

 

Sommar
Författare: Sara Lundberg
Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Alvina Förlag (Här visas även smakprov ur boken!)
Antal sidor: 12
ISBN: 9789186391010
Köp: jämför pris här

Kludd eller konst – och för vem?

Jag har nyligen läst en sagobok. Små sagor för små personer. Stora sagor för stora personer. Eller stora små sagor för stora och små personer. Ja!

En bok med lila omslag innehållandes ett myller av sagor, som skrivits av Bue Nordström, utifrån grafiska bilder gjorda av Helena Bergenrud. I Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar kan du läsa om bröderna som såg på stjärnorna, getpojken, fågelungen, isprinsessan och ängeln med för stora vingar, bland många andra sagor.

De grafiska bilderna är ganska stilistiska, vilket kanske till en början kan kännas lite stelt och kallt och kanske inte passande för små barn. Men sen tänkte jag en gång till. Barn är ju inte helt formade ännu, de är öppna sinnen mottagliga för det mesta och vem har sagt att barn inte kan uppskatta grafiska, svartvita stilistiska bilder? Bilder kanske inte alls måste innehålla starka färger och vara enkla att förstå för att barn ska tycka att de är spännande. Det kanske tvärtom är det som är spännande, att det just inte är det man är van vid.
Ja, det vill jag tro.
Eftersom jag själv studerar till bildlärare på Konstfack vill jag gärna tro att jag är öppen för det mesta inom bildkonsten, när det gäller barn. Barn ska inte behöva fråga på bildlektionen om deras verk är ”fint”, eller ”fult”. Jag kommer att arbeta så långt det är möjligt för att försöka få dem att förstå att inget de gör är fult eller fint. Vi ska tillsammans arbeta för att få fram något som är spännande och intressant, snarare än ”fint”, med allt man tolkar in i det ordet.

I boken Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten, skriver man om hur man har sett på barnens bilder genom åren. Hur barnboksbilder ofta följer mönster och vad som händer när man väljer att gå utanför det vanliga, det rumsrena om man vill kalla det så. Blir det automatiskt vuxenböcker om bilderna inte är det vi normalt kallar för barnboksbilder?
Ulla Rhedin har skrivit ett intressant stycke i den boken, där hon diskuterar vad en bilderbok egentligen är och för vem den är tänkt. Blir böcker till exempel mindre intressanta, och kanske också mindre intellektuellt stimulerande, för vuxna om de innehåller bilder? Ibland kanske bilder inte behöver stöttas upp av text, men gör det boken automatiskt till en barnbok då?
Kan barnbilder vara abstrakta?

Många frågeställningar, superintressant att diskutera, tycker jag. Vad tycker du?


uppslag ur Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar

Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar
Text: Bue Nordström
Bild: Helena Bergenrud
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 72
ISBN: 978 91 89680 80 7
Köp: Jämför priser

Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten
Författare: Diverse, bland andra Ulla Rhedin
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 88
ISBN: 978 91 7355 124 3
Köp: Jämför priser