Vero, Abbe och Markus

Tre barn med olika personligheter, villkor och förutsättningar i livet lyfts fram i serien om Vero, Abbe och Markus. De utvecklas både för sig och tillsammans under berättelsens gång, och får stå i strålkastarljuset en i taget. Hittills har Vero och Abbe belysts lite extra. Tre vanliga barn som många kan känna igen sig i. Det realistiska anslaget där barnen växer in i större sammanhang, möter vuxenvärlden och skapar relationer är välbalanserat. Berättelserna handlar om vardagens liv och problem, de är verklighetsspännande, kreativa och varma.

abbe
En annan Abbe är den andra boken i serien om klasskamraterna och vännerna Markus, Vero och Abbe. Även om den är fristående läser man med fördel första boken Vero hit & dit (2014) först, där läsaren genom Markus upplevelser får möta Vero, som kommer ny till klassen. Vi får i den följa Markus och Veros första trevande vänskap som omsorgsfullt utvecklas i små steg, med inkliv och inhopp av den spontane jokern Abbe. I den nyutkomna boken har karaktärerna blivit lite äldre och erfarnare, deras äventyr och upplevelser utvecklas och fördjupas ännu ett steg, men nu befinner sig Abbe, hans person och problem, i centrum för berättelsen – som fortfarande sker genom Markus upplevelser och utifrån hans normer.

Barnen har olika förutsättningar i livet och är tre olika personligheter. Markus familj består av en pappa som hävdar ordning och reda, är lite konservativ till sin person men ibland försöker vara rolig. Pappans person balanseras av mamman, det är svårt att få något grepp om henne, hon ligger mest i sängen och Markus tar hänsyn; läsaren får dra sina egna slutsatser, vilket har en stor poäng. Markus verkar vara en stabil familjepojke men är samtidigt väldigt osäker och känslig, han har inte så mycket koll på den stora världen utanför familjen och skolan. Familjen bor i ett lite finare område. Vero däremot är en stark och sjävständig tjej, van att klara sig själv och att flytta, hon har koll på det mesta och vet sådant som Markus aldrig ens har tänkt på – hur mycket saker kostar till exempel. Veros mamma dog när hon var liten, hennes pappa ger henne mycket ansvar och relationen mellan dem är stark, de bor på den mindre fina delen av gatan. Och så har vi Abbe, rastlös, han som kommer och går lite som det passar, dyker upp som gubben i lådan och kan hantera situationer vare sig han är välkommen eller inte – han har en förmåga att charma och nästla sig in och är anpassningsbar som en kameleont. Det visar sig att han också har en mamma som ligger i sängen, men hon sover, så han får klara sig själv – när han inte får goda råd av den tillfälligt besökande pappan.

Den nyinflyttade körledaren Anja blir deras gemensamma vuxna vän, eftersom de alla inledningsvis håller föräldrarna utanför sitt umgänge. Anja är en annan sorts vuxen och nyckelperson i händelseutveckling och problemlösning i bägge böckerna.

vero

I Vero hit & dit byggs relationer och barnen får förståelse för olikheter – allas liv ser inte ut som deras eget. De första stegen mot självständighet från föräldrar tas och de tar egna gemensamma initiativ. Relationen mellan Markus och Vero fördjupas, och när Vero avslöjar att hon måste flytta håller tillvaron på att rasa samman för dem. Med inspiration och hjälp från Anja blir de gatumusikanter och samlar in pengar för att Veros pappa ska kunna köpa en moppe i stället för att hon ska behöva flytta. Abbe har kontakter och finns ständigt tillhands – han lyckas till och med charma Markus pappa, och de vuxna knyts samman på barnens villkor. vero2

I En annan Abbe vidgas verkligheten, livet blir mer komplicerat, spännande och farligt. Abbe har kontakter med ett gäng stora killar, är deras springpojke och vill vara till lags. Ena stunden är han med Vero och Markus och bygger koja, nästa stund är han med de stora, förstör, ljuger och är inblandad i stölder. Han har verkligen ett ben i varje läger. Cykelstölderna drabbar både klasskamrater och vännen Anja, det blir svårt för Abbe men han gör sitt bästa för att ställa saker till rätta. På kuppen drar han in sina vänner i farligheter och själv har han problem hemma. Även denna gång kan de kreativa vännerna få Anjas hjälp och föräldrarna knyts närmare samman.

I en intervju med Författaren Katarina Kieri berättar hon att hon skriver psykologiskt och realistiskt, och bygger sina karaktärer inifrån, inspiration kommer från hennes eget liv och personer som söker sin egen väg.vero1

Varje kapitel bygger berättelsen vidare, händelse läggs till händelse och inget är förutsägbart. Böckerna är fängslande och precis lagom spännande för en 9-11-åring, meningarna är korta och innehållsrika, kapitlen har lockande rubriker och böckerna ett perfekt format. De underbara bilderna är många och finstämda i färg och formgivning, de tre barnens personligheter framträder verkligen. Läslust helt enkelt! Fungerar även utmärkt som högläsningsböcker hemma eller i skolan där de säkert föder samtal. Nu ser jag bara fram emot Markus egen bok, Katarina Kieri har avslöjat att den kommer.


En annan Abbe
Författare: Katarina Kieri
Illustrationer: Helena Lunding Hultqvist
Förlag: Lilla Piratförlaget (2015)
ISBN: 9789187707117
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
190 sidor


Vero hit & dit
Författare: Katarina Kieri
Illustrationer: Helena Lunding Hultqvist
Förlag: Lilla piratförlaget (2014)
ISBN: 9789187027666
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
176 sidor

Månkan och jag har en hemlighet

mankan och jag har en hemlighetDet är så vidunderligt att vara barn och ha den tilliten till att det finns magi livet.

Jag har en hemlighet.
Det är min första.
Jag tänker på den så fort jag vaknar,
då känns det underbart.

Så tänker ”Jag”, som klär sig fort för att möta sin vän, jämnåriga Månkan. Hon som vet om hemligheten som de delar. Lilla ”Jag” har bråttom ut från huset och lämnar föräldrar och litet syskon vid frukosten. Fort, fort. Ut till Månkan och vidare till platsen där hemligheten finns. Inte kan någonting gå fel nu. Ingen vet ju om den. Men så sker något som förstör, något krackelerar den magiska lyckobubbla de har ihop. Är hela hemligheten saboterad nu? Finns det en möjlighet till att börja om?

MorgonfixEmma Virkes detaljrika illustrationer är i blandtekniker, som klippt och klistrat, målat och tecknat i en dos mjukt pastell. Vad jag uppfattar som naivistiska ansikten och lite stel kroppshållning förstärker min känsla av att det är en viktig bok. Den vill inte locka med söta bilder, utan med mer inlevelse och därmed mer verklighet? Så kan det vara. En svart fågel spelar en viktig roll och ger berättelsen en ännu hemligare ton.

Som barn hade jag initialt en känsla i mig att lita på andra, att de nog också skulle förstå mitt universum och jag kunde vara trygg i att det inte skulle bli förstört det där som var viktigt, spännande eller ens eget. Men så drabbades jag av den stora besvikelsen när sveket infunnit sig. När det fina blivit det fula. Som när två för mig okända släktingar stal mina åtråvärda tuggummin, som jag noga sparat efter att ha fått dem av mina föräldrar på deras resa utomlands. Jag hade lagt dem på ett hemligt ställe och de hittade dem. Det var inga vanliga tuggummin, för mig var de värdeladdade. Och de tuggade, vad de tyckte vara vanliga tuggummin, och skrattade och brydde sig föga. Genast blev jag misstänksam. De kom dock aldrig att se min inre uppbragdhet. Jag talade inte till dem igen och såg dem aldrig mer. Det kan tyckas banalt det som skedde, men så var inte upplevelsen för mig. Fullständigt elaka barn tyckte jag då. Jag hade, likt ett extra känsligt barn, inte full koll på nyanser. Glömde gjorde jag inte. Jag hade nämligen nuddat vid det mänskliga sveket. Det som tär så hårt, om än det kanske sker helt omedvetet och inte alls med den avsikten som mottagaren får lida för.

De två huvudpersonerna i denna bok upplever ett fult svek när ”några himla ungar” finner deras nedgrävda hemlighet. Dessa ungar som inte är del av huvudpersonernas känslor i det fantastiska med en hemlighet, kan tydligen kosta på sig att vara ironiska och förlöjliga det fina de hittar. Med några få ord låter författaren läsaren förnimma de utomståendes upplevelse:

– Kolla vilken fjantig låda, säger de.
– Kolla vad som ligger i den, säger de.
– Kolla vilken ful kula, en riktig fulkula, säger de.

Dumbarn

Så söndersmulas en vacker hemlighet. Eller? Med få och kärnfulla meningar tillsammans med de uttrycksfulla bilderna, växer en historia fram som inger hopp och visar på att respekt för andras drömmar är viktiga. Inte skratta åt andra. Inte ta något som tillhör någon annan. Inte alla har det inbyggt. En lärdom att dra i livet.

Huvudpersonerna får oväntad hjälp av någon som iakttar skeendena noga. Sedan får de förbanna lite och gå vidare, men de hämtar sig. Hoppfulla igen. De är två starka individer som har varandra och de har en hemlighet ihop, på ett annat ”attans” bra gömställe.

”– Det finns något innerligt i att dela hemligheten med någon annan, den blir större och större ju mer de sätter ord på den. 
Att dela någonting är det som för oss samman, det är när vi delar förtroenden som vi kommer varandra närmast, säger Katarina Kieri.” (Norrtelje Tidning)

Katarina Kieri debuterar som bilderboksförfattare i och med Månkan och jag har en hemlighet. Hon är känd för flera uppmärksammade och prisade ungdomsböcker. Jag har recenserat en här tidigare: Mellan dig och dig.

Pumla


Månkan och jag har en hemlighet
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Emma Virke
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129686678
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Rädslor och kurragömma bland nattens mörker, ljud och ljus

morkretVar bor egentligen mörkret och vad är det bra för? Alfred bor i ett stort hus med många trappor och vrår; där finns ljus, mörker, knarriga tak och blanka svarta fönsterrutor. Alfred har ett problem: han bor i samma hus som mörkret – och han är rädd för mörkret. Men Alfred är nyfiken och har en ficklampa, och när mörkrets röst leder honom följer han med.

För första gången skulle barnbarnen på 2 och 4 år sova över ’alldeles ensamma’ hos oss. En hög med nya böcker låg och väntade på sina lyssnare och medläsare, sängen var bäddad. Barnen kom, och så snart föräldrarna hade åkt berättade de små om sina förväntningar och önskemål: skumbad, chokladbollar, den egna tandkrämen och så massor med sagor! Jag upplevde en känsla av tankeöverföring mellan mig och 4-åringen, ändå infann sig en viss tvekan… den fjärde boken – skulle jag verkligen våga läsa den, skulle jag lägga på dem en rädsla som de inte hade uttalat… Tvååringen valde genast just den boken bland de andra, vi satte oss till rätta bland kuddar och gosedjur och öppnade boken.

Svarta sidor, en pojke med ficklampa lyser oss vidare till nästa uppslag. I ljuskäglan står titeln: Mörkret längst ner. Det vidgade ljuset leder en sida vidare – till ett rum där Alfred i pyjamas leker i ett rum, ficklampans sken får konkurens av den uppgående solen genom fönstret. Två ljuskällor möts men ännu bor mörkret i vrårna. Ett möte mellan ljus och mörker sker.

Rädd för berättelsens inledande ord: ”Alfred var rädd för mörkret.”, valde jag att modifiera dessa till: ”Alfred tyckte inte om mörkret” och fortsatte min ’läsning’ utifrån dem. ”Mörkret bodde i samma hus som Alfred – ett stort hus med knakande tak, blanka, kalla fönster och många trappor.” Bilderna visar en liten pojke längst upp, de mörka trapporna och ljuset som leder mot en öppen dörr i våningen under. Mörkret själv gömmer sig i husets olika vrår, men oftast håller det till i källaren – får vi veta – där väntar det under hela dagen. På natten kryper det fram och brer ut sig och på morgonen är det tillbaka i källaren. Varje morgon kikar Alfred ner på mörkret i källaren; ”Hej mörkret”, säger han, och tänker ut en strategi: han ska hälsa på mörkret där det bor – så kanske mörkret inte behöver komma till honom.morker1

Nästa gång mörkret kommer lockar det barnet med sin röst – har något det vill visa. Alfred leds av mörkret och sin ficklampa i sökandet efter mörkrets hemvist och budskap till det rädda barnet. Tillsammans möter de vrå efter vrå tills de når platsen dit Alfred aldrig har vågat sig, längst ner i källaren. Närmare och närmare; barnet lockas att upptäcka och bearbeta sina rädslor… tills det finner ljuset, mörkret bjuder på ljuset – räddaren: en mörk låda full med glödlampor som bekämpar mörkerrädslor när man vågat utmana dem.

Avslutningen överraskar och förbryllar, hänger inte riktigt ihop, men budskapet är klockrent: utan mörker inget ljus utan ljus inget mörker; för att se och uppleva mörkret behöver man ljus och vise versa.

Mörkret fortsätter att bo i Alfreds hus, men han vet var det bor och är inte rädd längre, ljuset finns i mörkret. Rädslan för mörkret och de mörka makterna i underjorden har alltid funnits och ska inte förnekas. Ljuset står för de positiva krafterna; liv och hopp – utan ljuset kan Alfred inte leka och inte växa, han kan heller inte uppleva mörkret. Och ljuset segrar alltid. Den sista scenen är lik den första: solen återvänder, smyger över fönsterkarmen och lyser in på den lekande Alfred.morker2

Kanske ska man inte föregå rädsla genom att sätta vuxna färdiga ord på den naturliga instinkten, men inte heller förneka fenomenet. Att förmedla upplevelser genom bilder och berättelser och hjälpa barnen att möta och acceptera sina känslor är viktigt, att sätta ord på och kategorisera det man känner kommer i nästa skede – en egen erfarenhetsbank med egna referenser.

Att läsa för och tillsammans med barn är viktigt – hur mycket hinner man tänka och resonera om när man ser en film tillsammans?

Barnbarnen, som också är stora ficklampsälskare, gillade verkligen Mörkret längst ner: ”Farmor, läs den igen” uttrycktes på många sätt den kvällen och under följande morgon. Jag fortsatte konsekvent att undvika vissa färdigformulerade och onödigt dramatiska orduttryck eftersom de kändes onödiga, upplevelsen och dramatiken gick ändå fram.

Titel: Mörkret längst ner
Text: Lemony Snicket
Bild: Jon Klassen
Översättning: Katarina Kieri
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129688955
Antal sidor: 38
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Katarina Kieri – årets mottagare av Astrid Lindgren-priset

Ungdomsböcker, barnböcker, lyrik och prosa. Augustpris, Vi:s litteraturpris och nu Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris. Under ceremonin berättar författaren Katarina Kieri om sitt första starka minne av Astrid Lindgrens författarskap och om hur hon upplever det i dag.

– Jag är född 1965, min uppväxt var Astrid Lindgren.

 

Katarina Kieri berättar om sina största läsupplevelser inom fiktionen, först nämner hon Brott och straff, därefter Nils Karlsson Pyssling. Hon var sex år, låg i sina föräldrars säng på ett virkat överkast och läste om den lilla pysslingen; att hennes föräldrar var borta och en bror var barnvakt, bidrog säkerligen till den starka upplevelsen.

”Astrid Lindgren är mästare på… ” Kieri söker efter ord när hon ska beskriva det hon vill lyfta fram: ” … en mästare på att beskriva subtilt…”.

Det är den känsliga balansen som avslöjar relationer/icke relationer mellan barn och vuxna som Kieri vill komma åt att uppmärksamma oss lyssnare på. Hon nämner Emil och hans pappa, Tjorven och Melker, Pippi och Tommys och Annikas föräldrar, och hon belyser att det finns ett glapp i kommunikationen, ett gnissel i relationen, där läsaren förstår att den vuxne har svårt för barnet, och där läsaren kan uppleva barnets ensamhet. Katarina Kieri menar att detta subtila språk har påverkat hennes eget skrivsätt mer än hon kanske är medveten om.

Lyhördheten och förmågan att lyfta fram och sätta ord på den lilla betydelsefulla detaljen, att just finna nyansen, i ett så stort författarskap, är för mig en så kallad tyst kunskap – en förmåga som gör eget skapande av stor litteratur möjlig.

Om sina egna böcker berättar hon egentligen inte så mycket mer; ett urval av omslag ligger som bakgrundsbild under ceremonin, och vid utgången läggs böcker fram efter tillkännagivandet. Nej, varför skulle hon berätta om sina böcker, hon har ju skrivit dem för sina läsare – det är genom hennes berättelser man ska ta emot upplevelsen – i det egna mötet med hennes litteratur.

Astrid Lindgren-priset instiftades 1967 av Rabén & Sjögrens bokförlag och delas ut till en författare eller illustratör för förtjänstfullt författarskap för barn och unga.

Vi på Barnboksprat har recenserat några av Katarina Kieris böcker (klicka på titlarna för att komma till recensionerna):
Det snöar, Astrakan
I det här trädet
Mellan dig och dig

(texten finns även på Formom under fliken ”Blogg”)

Mellan dig och dig

Det finns en musik som famlar efter en vetskap
Det finns en musik som spanar efter en väg
Det finns en musik som ekar i vinande tomrum
Det finns en musik som minns att den övergavs

Det är inte varje dag jag närmar mig en roman för ungdomar. Lite fördomsfullt undviker jag i möjligaste mån att ägna min dyrbara tid åt denna genre. Varför? Kanske har jag blivit avskräckt från tidernas begynnelse från skolans trötta bibliotek eller så har jag uppgivet avfärdat mycket i dyningen av det jag läst i nutid om allt miserabelt som en sådan bok kan innehålla. Men nu är jag fast i ungdomsromanträsket eller om allt bådar gott snarare liknar ett paradis av igenkänning, hopp och läkning. I Katarina Kieris bok Mellan dig och dig följer jag med som en åskådare men också medkännare. Efter ungefär hundra sidor kommer jag ordentligt ikapp berättelsen i mitt inre och tårarna blir som självklara små påhälsningar mellan raderna. Jag är inte ledsen. Jag är berörd. Författaren skriver så att jag känner och lär känna. Läkning kan ske även för en äldre sort som jag. Nu önskar jag att fler olika åldrar närmar sig ett sådant självklart språk som öppnar upp en vidare förståelse. Det sker så mycket i en människa i det tysta, i det outtalade och på något vis lyckas Katarina Kieri få fram huvudkaraktären Toras inre så att jag känner igen mig. Hon har tidigare skrivit om ensamhet och någon slags outsäglig saknad efter att bli sedd (t.ex. i vuxenromanen Vem vågar sommaren?). Jag upplever att hon gärna beskriver huvudpersoner som inte är särskilt aktiva i sina val. Läsaren möter väntande personligheter, inväntare av att livet ska ta med dem till det som längtar i dem.

Tora lever ensam med sin pappa som hon betraktar med en viss nedlåtenhet, vilket förändras under tidens gång. Hennes mamma har flyttat hem till en gris (läs ny kärlek) och på det hela taget är Tora outsägligt ensam, förutom då att Ivar finns. Men det skaver det där med Ivar. Att inte kunna nå fram, läsa av varandra och känna gemenskap. Vännen Jonna från förr är inte kvar i Toras närmsta krets längre och en nedstämd icke utagerande deppighet växer inom henne. Där kommer bibliotekarien Sven in som en omtänksam vind mot Toras kind. Där planterar hon sin längtan och söker minska bristen på närhet och längtan att vara sedd. Så väl beskrivet; en vilsen, men skärpt 17-årings enorma fysiska och psykiska längtan efter att bli sedd och omfamnad. Därmed belyses faran med den vuxens ansvar att inte utnyttja en ung människas törst på nästan vilken uppmärksamhet som helst. Texten med mötena med Sven är något som många kan känna igen, speciellt de som arbetar med unga. Det som försiggår i Toras inre är så basalt, men för den enskilde unikt och Katarina låter Tora vara en tämligen försiktig person, någon som väntar, avvaktar och det går på så vis väl för henne. Hennes personlighet är poetiskt analyserande (hon skriver små fantastiska diktrader) och en poesiuppläsning blir central i boken. En bok att ge till alla som vill ha eftertanke och lärdom av att vara människa, för vi är nog alla sköra i olika grader och vi har hjärtat mer eller mindre öppet efter synlighet och bekräftelse.


Mellan dig och dig

Författare: Katarina Kieri
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 234
ISBN: 9789129680751
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris