När blir man för gammal för pekböcker/bilderböcker? Två år? Tre år? Lisa Tofft, formgivare och konstnär, har samlat ihop några av alla hennes fantastiska bilder och gjort just en sådan bok som inte finns, en bilderbok för vuxna. På varje uppslag stöter vi på några kloka djur som delar med sig av visdomsord om livet och om oavsett vem man är så duger man. Titeln kommer från den taggiga igelkotten som, faktiskt, är väldigt mjuk på magen. Det är ingen barnbok, texterna är oftast skrivna med ironi och en humor som är svår för barn att uppfatta, men jag tycker boken förtjänar att bli recenserad här eftersom den trots allt är uppbyggd som en pekbok, bilderna är kontrastrika och om man bortser från texterna kan det nog vara ganska så mysigt att krypa upp i soffan och tillsammans med barnet gissa vad det är på bilderna. Vissa figurer är enkla att se vilket djur det ska föreställa medans andra tror jag ingen vet vad det är.
Det är sällan jag får chansen att läsa en bok som inte är riktad mot barn nu för tiden. Väldigt sällan. Detta gör att jag uppskattar Lisas bok lite extra för jag får den där sköna känslan av att läsa en bok riktad mot vuxna, samtidigt som den ger en tänkvärda saker att fundera på och ett gott skratti dess enkelhet. Dessutom gör det inte så mycket om man blir störd mitt upp i läsandet eller att man får sällskap i knät. Jag säger som ugglan (eller är det en annan fågel?) ”Jag är nog inte riktigt vuxen än.”
Jag är faktiskt väldigt mjuk på magen
Författare: Lisa Tofft
Illustratör: Lisa Tofft
Förlag: Kabusa Böcker (här kan du även tjuvtitta på några uppslag!)
Antal sidor: 64
ISBN: 9789173550987
Köp: jämför pris här
Kicken har en kusin som snart är två år. Hon vet var bajs kommer ifrån. Ge henne ett gosedjur eller visa en bild på ett djur och hon pekar snabbt ut rumpan på djuret och säger glatt: ”Bajs!” Kiss- och bajsåldern är något som bokförlagen tagit fasta på. Det finns en uppsjö med böcker som berör temat och jag har kikat på de flesta. Det finns dem med ljud, de som på ett pedagogiskt sätt hjälper barnet att förstå att bajsa på pottan är bra, de som kanske inte handlar så mycket om bajs utan mer om bajs som ett roligt ord man kan säga hela tiden osv osv. Men jag har hittat en bok om bajs som berättar varför bajs är bra, var det tar vägen och vad man kan ha bajs till. Boken heter ”Bajs – det onämnbaras naturhistoria”.
Det va länge sen jag skrattade högt åt en barnbok, men jag kunde inte sluta fnissa. Jag visade min sambo som för första gången blev intresserad av alla dessa böcker jag släpar hem. Jag streckläste den. Det är precis så här jag vill prata om bajs med Kicken! Boken bjuder på en bajsrundtur där olika djurs avföring är avbildad på ett humoristisk sätt. Vi får veta varför alla djur (inkl människor) bajsar: för att göra sig av med skräp som blir över efter att man har ätit. Vi får veta varför vissa djur bajsar torrt medans andra djurs bajs är mer som en soppa och jag älskar förklaringen till varför bajs har en så tråkig färg: när maten vi äter blandas ihop blir färgen brunt, på samma sätt som om man blandar alla färgerna i en färglåda! Kapitlet om varför vissa djur äter bajs tänker jag dock hoppa över delge Kicken på många år, jag vill inte att han ska testa för ”så gör ju elefanterna”… I en tid där återvinning är ett hett ämne förklarar boken även att återvinning började långt innan vi människor började sortera glasburkar och papper.
Listan kan göras jättelång på höjdpunkter ur boken och jag tänker inte rada upp dem alla här. Boken har i alla fall gett mig mer kött på benen att förhoppningsvis hantera kommande kiss- och bajsålder på ett avslappnat sätt och utnyttja det till att lära Kicken mer om ämnet i en utvecklingsperiod då det ändå är så intressant!
ps. Själva boken är nog riktad för barn som är äldre än 3-6 år som det brukar vara på böcker med bajstema. Eller inte? Tänk vad imponerade förskolefröknarna kommer bli när barnen letar djurbajs så fort de kommer ut, och dessutom kan berätta vad det innehåller! Jag tycker det är en utmärkt ge-bort-bok till vilken småbarnsförälder som helst, det är så skönt att kunna skratta åt en så här enkel sak. När sen barnet har vuxit ifrån boken passar den nog utmärkt på utedasset på landet istället för de klassiska dassböckerna. ds
Bajs – det onämnbaras naturhistoria
Författare: Nicola Davies
Illustratör: Neal Layton
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 61
ISBN: 9789173550543
Köp: jämför pris här
För ett tag sen var jag och barnen på biblioteket. Vi älskade det alla tre och Hugo pratar ofta om att vi ska åka tillbaka. Eftersom det var så bra och lekvänligt där blev det tyvärr ingen tid över för att leta upp några speciella böcker utan det fick bli de jag såg som jag blev nyfiken på helt enkelt. Och vilken skatt det blev sen!
Både jag och Hugo föll pladask för den här bilderboken som helt saknar text. Istället får man följa med de små filurerna på en upptäcktsresa som börjar med några konstiga streck. På nästa uppslag får vi se lite mer av vad som finns runt omkring och så fortsätter de detaljrika bilderna tills vi ser någonting helt annat än vad vi tänkte från början!
Två uppslag senare är vi lite klokare: De svarta strecken hörde ju till en skorsten! Filuren blåser såpbubblor av glädje. Undrar vad sköldpaddan tittar på?
En klurig och fin bok med många detaljer som kan läsas på många sätt. Jag älskar den naturliga interaktionen som blir mellan mig som vuxen och barnen jag ”läser” med. Ibland är det jag som pratar mest, ibland någon annan. Vi är alla lika nyfikna på vad som kommer på nästa sida. En riktig bladvändare i bilderboksgenren! Samtidigt tål den absolut att läsas om många gånger eftersom det finns så mycket att upptäcka i varje bild. Och så kan man ju testa att läsa den baklänges också. En riktig favorit hos oss!
Ett uppslag mot slutet av boken, vi kommer just inifrån salongen
På djupet
Författare: Jenny Karlsson
Illustratör:Jenny Karlsson
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 20
ISBN: 9789173550734
Köp: Jämför priser
Tioåriga Opal har just flyttat till småstaden Naomi i Florida tillsammans med sin pappa predikanten. Hon kallar honom oftast så, för om han inte predikar tänker han på att predika. Mamman har lämnat dem för flera år sedan.
Opal hittar en ful och smutsig hund som hon faller pladask för, eftersom han ler så glatt mot henne. Hastigt och lustigt får han namnet Winn-Dixie och predikanten går faktiskt med på att behålla honom. Tack vare Winn-Dixie lär Opal känna en rad udda karaktärer i Naomi och dessutom får hon veta tio saker om sin mamma; bland annat att hon drack och att hon hatade att vara gift med en predikant, men också att hon älskade att lyssna på berättelser som fick henne att skratta. Opal hoppas innerligt att mamma ska komma tillbaka och samlar historier att roa henne med.
En av Opals nya vänner är den gamla damen Miss Franny som har hand om Biblioteket till Herman W. Blocks minne. Hon bjuder på en sorts karameller som inte tillverkas längre. De smakar sött men samtidigt sorgset, så tycker alla som får smaka dem. Precis så smakar boken också. Den är riktigt sockersöt samtidigt som det finns en sorglig underton, eftersom alla karaktärer är mer eller mindre tragiska.
Boken känns bitvis väldigt amerikansk och väldigt översatt, framför allt i början. Bland annat bor Opal på en husvagnsparkering och går och handlar ett paket makaroner med ost. Sånt måste vara en översättares mardröm, det blir ju verkligen inte bra på svenska.
Jag tycker att boken är underbar för att den är så mysig och för att jag gillar när udda karaktärer får ta plats. Men med ett uns socker till hade den dock blivit för sliskig och om du tillhör dem som har svårt för berättelser med hög charmfaktor bör du nog välja en annan bok.
Se även vad Anne-Marie Karlsson på DN skriver.
På den blå planeten bor det bara barn, barn av alla olika slag du kan tänka dig. Inte en enda vuxen finns på den blå planeten. Här har barnen det så bra man kan tänka sig. De äter när de är hungriga, sover när de är trötta och hittar på massor av roliga äventyr. Den största händelsen på året är Fjärilsflyget, den dagen då en ljusstråle från solen faller in i en alldeles speciell grotta. När tusentals fjärilar vaknar ur sin årslånga dvala och flyger runt hela världen och smyckar himlen med sina vackra färger, innan de återigen fladdrar tillbaka in i grottan för ytterligare ett års dvala.
Men en dag dyker en knasig figur upp; Lycko-Lajban. Två av barnen; Brimir och Hulda stöter på honom en dag när han landar med sin rymdmaskin. Lycko-Lajban vet hur man gör livet så roligt som möjligt. Men barnen tycker redan att livet är så roligt det bara kan bli. De älskar att se på vackra solnedgångar, svinga sig i träd, hoppa i pölar och klättra i berg.
Lycko-Lajban kontrar med en gäspning och berättar för barnen att han kan visa dem hur de kan flyga!
Så börjar berättelsen om den blå planeten och det blir bara tokigare och knasigare och till och med obehagligt… Bland annat spikar Lycko-Lajban fast solen så det kan vara dag för evigt. Något som kan låta underbart, men det får oanade konsekvenser, bland annat för barnen på andra sidan planeten…

Det här var en mycket speciell bok, om lycka och priset man får betala för att man inte riktigt kan uppskatta det man har. Om man vill att allt ska bli bättre och bättre hela tiden, vad händer till slut? När man inte nöjer sig utan skapar mer och mer problem som man tror att någon annan ska lösa. Lycko-Lajban löser allt, det tror barnen, så de vänder sig till honom då problemen blir för ohanterliga. För han har ju lösningen på allt…?
Det är stundtals riktigt obehagligt och boken är väl illustrerad med mycket passande bilder. Kan ni få tag i den här boken så läs den! En annorlunda bokupplevelse, helt klart! Jag gillar formgivningen av boken också, med speciella typsnitt som uttrycker olika saker och som används för att förstärka språket.
Berättelsen om den blå planeten (originalets titel: Sagan af bláa hnettinum)
Författare: Andri Snær Magnason
Illustrationer: Áslaug Jónsdóttir
Översättning: John Swedenmark
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 95
ISBN: 978 91 89680 05 0
Köp: Det verkar som den har utgått ur sortiment hos de flesta bokhandlare men kanske finner man den på biblioteket.