Katherine-teorin

Katherine-teorinEfter att ha läst John Greens underbara böcker Förr eller senare exploderar jag, Var är Alaska? och Pappersstäder har jag ganska (läs mycket) höga förväntningar när jag får Katherine-teorin i min hand. Ska den hålla samma höga standard som de andra? Kommer jag att falla pladask för karaktärerna i boken liksom jag gjort tidigare? Kommer jag att gråta? Skratta högt? Få svårt att lägga den ifrån mig?

Colin heter huvudpersonen i Katherine-teorin. I 2-årsåldern upptäckte hans föräldrar att han var ett underbarn, en ovanligt smart kille, vilket gjorde att han blev en ganska udda person som under uppväxten fick stå ut med en hel del tråkigheter i skolan. Nu är han i 17-årsåldern och har haft exakt 19 förhållanden i sitt liv; alla med tjejer vid namn Katherine (med exakt den stavningen också). Nämnas bör också att en av Colins favoritsysselsättningar är anagram

När vi träffar honom har han precis blivit dumpad av K-19 och är så fruktansvärt olycklig att han egentligen inte vill göra någonting…hans bästa (och enda) kompis Hassan kommer och ser till att han inte ligger kvar på golvet och stirrar in i mattan för evigt!

De två kompisarna ger sig ut på en roadtrip som de sent ska glömma. De hamnar av en minst sagt underlig anledning i avkroken Gutshot, där de får jobb hos en kvinna som äger en fabrik där det tillverkas – hör och häpna – tampongsnören! Kvinnan bor i ett knallrosa gigantiskt hus och har en dotter som heter Lindsey. Killarna får bo hos kvinnan och hennes dotter medan de jobbar med att intervjua arbetare och före detta anställda på fabriken. Stackars Colin kan inte låta bli att tänka på Katherine och varför hon dumpade honom. Han blir så besatt av tanken att ta reda på varför samtliga Katherine gjort samma sak och börjar utarbeta ett matematiskt teorem som ska visa förloppet.

Frågan är också om Colin ska hitta Katherine nummer 20 i hålan Gutshot? Eller kommer någonting helt annat att hända, månntro?

Boken är full av fotnoter där man bland annat får läsa om matematik och massor av andra saker. Översättaren har verkligen fått en hel del att jobba med när alla Colins anagram ska bli på svenska! Det måste ha varit en rolig utmaning (om man som jag gillar ord och språk förstås, men det förutsätter jag att man gör när man jobbar som översättare)!

Det blev inga tårar av den här boken, däremot en hel massa skratt och John Green levererar en härlig feelgood-roman – igen! Jag kan varmt rekommendera Katherine-teorin!

Några av mina favoritmeningar från boken:

”Colin föredrog att bada, en av hans allmänna principer här i livet var att aldrig göra något stående som gick lika bra att göra liggande.”

”Jo, medan du var på toa så slog jag mig ner vid det här picknickbordet i Röfkrull, Kentucky, och upptäckte att nån skurit in GUD HATAR BÖG, vilket är fullständigt löjligt, frånsett att det är en mardröm rent grammatiskt. Så jag ändrar det till ‘Gud hatar baguetter’. Vilket är svårt att inte hålla med om. Alla hatar baguetter. ‘J’aime les baguettes‘, muttrade Colin.”

”Aldrig tidigare hade tampongsnören varit så vackra som när de böljade upp och ner i vinden, landade på marken och så virvlade upp och svävade vidare igen […]”

Efter du har läst boken kan du besöka sidan där John Green svarar på frågor om den:
http://onlyifyoufinishedkatherines.tumblr.com/

Andra böcker av John Green som Barnboksprat har skrivit om:
Förr eller senare exploderar jag
The Fault in Our Stars (= Förr eller senare exploderar jag på engelska)
Looking for Alaska


Katherine-teorin
Författare: John Green
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
ISBN: 9789163882760
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Bloggstafett om John Greens ‘Förr eller senare exploderar jag’: Vad låter du definiera dig?

Detta inlägg är med i Bonnier Carlsens bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag (The fault in our stars) av John Green. Boken är redan omskriven här på Barnboksprat, först av mig och sedan av Veroniqa Sjöquist.

Förr eller senare exploderar jagDet var ett år sedan jag läste The Fault In Our Stars (den som senare kom på svenska som Förr eller senare exploderar jag), men den lever ändå kvar i mina tankar. Inte minst när jag påminns om några av de många tänkvärdheter boken innehåller. Nu senast läste jag Boktjuvens recension, där hon bland annat bjöd på följande smakprov:

Augustus vill veta mer om Hazel och hon svarar.
”- Jag har redan berättat om mig själv. Jag fick diagnosen när…
– Nej inte om cancern. Om dig. Intressen, hobbier, skumma fetisher och sådant där.
– Hm, sa jag.
– Säg inte att du är en sådan som blir din sjukdom… Det är nedslående… För all del, cancern är i tillväxtbranschen. I ta-över-folk-branschen. Men du har väl ändå inte låtit den lyckas i förtid?”

Det är inte svårt att förstå hur en sådan sak som att vara döende i cancer blir dominerande i ens liv. Men om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vad citatet handlar om (det blir så allvarligt annars) och låter det mynna ut i en fråga: Vad låter du definiera dig?

En gång på en studentpub i Linköping satt jag med ett gäng där jag kände alla utom en. Hon frågade mig: ”Och vem är du då?” Jag svarade någonting i stil med: ”Jag är Helena, jag pluggar IT-programmet och jag är tillsammans med Jonas.” (Hon kände Jonas och han var där.) Hon svarade att hon gillade att jag sa sakerna i den ordningen. För att så många säger vilka de är utifrån någon annans perspektiv. Men hur mycket säger det egentligen om mig att jag är Jonas flickvän (numera fru)?

I många sammanhang presenterar jag mig så. På släktträffar med min mans släkt är jag såklart min mans fru. För förskolepersonalen och de andra barnens föräldrar är jag Avas mamma. I många av de sammanhangen kanske folk inte heller vill eller behöver veta så mycket mer. Men vid tillfällen där det passar, varför inte slänga in lite mer info? ”Jag är en te-älskande boknörd som jobbar som systemutvecklare och jag är här i egenskap av fru till Jonas.” Eller vad som helst. Klart mer minnesvärt och konversationsöppnande, eller vad tror ni?

I vissa perioder känner jag att jag får kämpa mer med det där än vanligt. Jag har en känsla av att om du träffade mig just nu, skulle jag mest prata om mina barn. Förmodligen på en alldeles för detaljerad nivå, som inte intresserar dig. Som föräldraledig med lillplutt och med en stortjej som ska lämnas och hämtas på förskolan finns det liksom inte plats för så mycket mer i livet. Så ibland får jag nästan påminna mig själv om det där andra också. Låta det bli ett mantra. Jag är en te-älskande boknörd. Egentligen.

En av alla de saker som är så bra med Förr eller senare exploderar jag är alltså alla klockrena citat. Ibland bara för att de är så himla snygga, ibland för att man kan få sig en tankeställare. Och det är uppenbarligen fler än jag som gillar att plocka citat ur den (och John Greens andra böcker). Se här, till exempel:

» En hel blogg med citat från ‘The fault in our stars’

Igår bloggade Jonna Lindberg och nu går stafettpinnen vidare till Bokugglan. Håll utkik där!

Bloggstafett om John Greens ‘Förr eller senare exploderar jag’

Bonnier Carlsen har dragit igång en bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag, den eminenta boken av John Green (omskriven på Barnboksprat först av mig och sedan av Veroniqa Sjöquist).

Först ut i stafetten är Läsa & Lyssna, som skriver om Van Houten.

Den 3 april går stafettpinnen till Barnboksprat.

Förr eller senare exploderar jag

Helena Ferry läste den här boken och recenserade den här på Barnboksprat för lite mindre än ett år sedan. Hon älskade den och jag har velat läsa den sedan dess och tog chansen nu när den kommit i svensk översättning.

Hazel är 16 år och diagnosticerad med obotlig cancer. På ett stödgruppsmöte för ungdomar med cancer träffar hon Augustus som förlorat ett ben på grund av sjukdomen men nu blivit friskförklarad. Hazel försöker att kämpa emot men hon finner sig snart förlorad i Augustus blåa ögon.

Det har skrivits spaltmeter med hyllningar till den här boken och jag är högst benägen att hålla med. Både Hazel och Augustus är oerhört sköna karaktärer även om deras konversationer emellanåt kan tyckas lite väl för mycket helt enkelt. Å andra sidan blir det en sådan härlig läsning att jag bara köper det, ler och njuter. Andra delar av boken får mig att gråta. Inte så mycket över sjukdomens våndor utan över kärlekens smärtor. Den omöjliga, ouppnåeliga kärlekens smärtor.  Det är dock ingen sorglig berättelse utan mer en vacker, sann (fast fiktiv) historia om vad det innebär att leva.


Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
ISBN: 9789163873669
Antal sidor: 308
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Looking for Alaska/Var är Alaska?

Looking for AlaskaVad är sannolikheten för att man under ett och samma år läser en bok som heter Looking for Alibrandi och en som heter Looking for Alaska? Jag har nyligen summerat min läsning 2012 och bland annat konstaterat att jag faktiskt gjort det. Looking for Alibrandi (Melina Marchetta) var fin, men Looking for Alaska (John Green) var tamejfan fantastisk. Och det är alltså den jag tänkte berätta om nu. John Green är verkligen årets författare för mig, med tanke på att jag utsåg hans The Fault In Our Stars till årets bästa bok, på delad första plats med Jellicoe Road (Melina Marchetta) och därtill listade Looking for Alaska som även den platsande på bäst-listan.

När jag började läsa den här boken funderade jag lite kring mitt eget skrivande (väldigt mycket liggande i träda pga brist på ork, tid och skrivsjälvförtroende… de första två kan jag skylla på årets bäbistillverkning) och vad som egentligen gör att man vill läsa vidare. Därför uppmärksammade jag extra noga att jag redan från start ville läsa vidare om Miles, som inte trivs i sitt ingenting-liv utan börjar sökandet efter The Great Perhaps genom att börja på internatskola. Varför? Mest för att alla karaktärer är så underbara, skulle jag tro. Hur skriver man dem så då? Tja, hade jag receptet kanske mitt skrivande inte skulle ligga fullt lika mycket i träda…

På skolan får Miles dela rum med Chip eller the Colonel, som han oftast kallas. Det är en udda existens som snabbt döper om Miles till Pudge bara för att det är ironiskt – Miles är lång och smal, namnet betyder tvärt om. Från att ha haft inga vänner alls ingår Pudge plötsligt i ett störtskönt gäng. En annan som tillhör gänget är Alaska, den snygga och coola tjejen som växlar mellan att vara stormtrevlig och dunderbutter (jag känner igen typen..!). Miles blir förhäxad av henne, men hon har ju såklart en pojkvän som hon älskar.

Utöver de underbara relationerna och internatskolelivet behandlar boken en Stor Händelse, som inte vore snällt av mig att avslöja. Denna är så stor att hela boken indelas i kapitel som heter saker som 122 days before eller 23 days after.

i_was_drizzle_and_she_was_hurricane_by_iamsamm1222-d50q6nn
Bild av iamsamm1222 på deviantart.

Jag läser John Green på engelska, för jag gillar hur han skriver och vill läsa hans egna ord. Men boken finns på svenska under titeln Var är Alaska?. Läs någon av dem, för det här är en jättebra bok. Jag älskar som sagt personerna men också humorn och alla störtsköna detaljer som hur Pudge får sitt namn, hur Alaska fick sitt namn, att Pudge är fascinerad av sista ord (alltså det sista någon säger innan hen dör), allt internatskolebus, lärarna… och tja, om jag ska ta någon lärdom av detta så tror jat att ”störtsköna detaljer” är det närmaste jag kommer ett bra recept för hur man skriver levande karaktärer man som läsare saknar när man är färdig med boken.


Looking for Alaska
Författare: John Green
Förlag: HarperCollins Children’s Books
Antal sidor: 272
ISBN: 9780007424832
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

alternativt:

Var är Alaska?
Författare: John Green
Förlag: Berghs
Antal sidor: 223
ISBN: 9789150216516
Provläs: smakprov här
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris