Vi springer

vi-springerVi springer möter vi två barn som springer nattetid. De springer förbi Island, Grönland och Grötland men också Kamomilla stad och Villa Villekulla där Pippi sitter och stickar. De springer förbi Döda havet, fast alla lever, och de springer förbi en otäck plats med en sprängd fabrik. De springer faktiskt nästan ända till solen men då blir det för varmt. Boken börjar och slutar med att barnen sitter i trapphuset och tittar rakt på läsaren.

Textstyckena är ganska korta och fint anpassade för högläsning medan bilderna inbjuder desto mer till ett långsamt nogrannt studerande. De är väldigt färgrika och det skiftar mellan ljus och mörker. Det finns en kontrast mellan stillheten i de inledande och avslutande uppslagen gentemot det fartfyllda springandet på övriga sidor och barnen är också mycket mer realistiskt avbildade på de stillsamma sidorna.

Augustprisjuryns nominering lyder:Augustpriset nominerad 2014 logo

Två barn springer. De springer över berg och genom städer. Passerar Grönland och Grötland, Villa Villekulla och Mumindalen. Bort från vardagen och trapphuset därhemma, ut i världen. Frihet och rörelse står i centrum i denna bilderbok, men här finns också ett mörkt och ödsligt stråk. Joar Tibergs poetiska text drivs av associationer och lekfullhet, Sara Lundbergs bilder av framåtrörelse och en ström av färgaccenter som framhäver det lustfyllda. Detta är en hyllning till glädjen att finnas till.”

Nog är det en härlig bok det här men det blir dessvärre inte en av mina personliga favoriter. Den 24 november får vi se vad Augustprisjuryn tycker!

vi_springer_sida_1vi_springer_sida_2


Vi springer
Författare: Joar Tiberg
Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691436
Antal sidor: 26
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Två skilda gestaltningar av starka känslor

Känslan rädd är lite svävande och svårgreppad, liksom förklarande och exemplifierande. Känslan arg utrycks med kraft och dynamik, känns i kropp och själ, och kan knappast misstolkas. Två böcker kompletterar varandra till både ämnen och uttryck.

Hej Rädd skildrar möten med olika typer av uttrycket rädd, rädds olika ansikten. Känslan att vara rädd karaktäriseras i olika situationer genom olika figurers upplevelser. Att rädslor kan se så olika ut och ta sig så olika uttryck tänker kanske varken barn eller vuxna på. Situationerna ger en förståelse för innebörden av begreppet och visar att alla är rädda ibland; man får vara rädd, det är naturligt och inte farligt.

Det är ingen berättelse där man kan identifiera sig med en person, det handlar mer om att identifiera sig med känslan. I ett vidare perspektiv ökas även förståelsen för andra människor.

Text och bilder är inte helt lätta att ta till sig, ändå tycker jag om bägge – kanske just därför att jag som vuxen inte omedelbart greppar dem. För mig uttrycker många av rädds ansikten andra känslor, som exempelvis ängslan, förskräckelse, oro, missnöje och ilska – men bakom dessa döljer sig ju ofta rädslor. Kanske ligger uttryckssätten närmare tillhands för ett barn.

Färgsättningen är underbar, ibland går bildkänsla och text rätt in: det varmrödorangea uppslaget med höghusen och det lilla vita rädsloskakande tältet med två ögon inne i mörkret: ”Nån kan vara rädd för varma söndagar. När det blir tyst och öde mellan husen…”.

Andra gånger trasslar meningarna till sig och jag sätter frågetecken: ”Nån kanske är rädd för att säga att han är rädd, till pappa, att han ska bli rädd, om jag är rädd…”


Redan vid ett tidigare möte med författaren på ämnet rädsla (Månen blev rädd), reagerade jag på en annorlunda textberättelse som var fascinerande och lite svårtillgänglig – jag skulle vilja testa bägge böckerna på skilda åldrar.

 

Kompisen blir arg (tidigare recenserad här på Barnboksprat av Sara H) är betydligt omedelbarare i sitt budskap. Det är lätt att känna igen sig i nallekaraktären Kompisen, händelseförloppet ter sig välbekant liksom miner och kroppsspråk hos de inblandade.


När Kompisen får följa med Olivia till dagis är han glad, trots att han känner Dockans avund. För att kompensera Dockan tar han med lite glass. Men när de kommer hem är allt fel, Dockan är kompis med Räven, ingen vill leka med Kompisen, de retar honom. Rävens illmariga ögon, Dockans fniss, ingen vill se åt honom.

Ett mörkerfrö gror, den röda ilskan kryper, Kompisen knuffar sin rival och får igen – det gör ont. ”Kompisen blir alldeles varm. Som ett ångande strykjärn och en kokande kastrull. Han vill slå. Han vill spotta. Han vill skrika. – DUMMA ER!”

Den gestaltade ilskan hos den goa Kompisen är så kraftfull att ingen kan vara oberörd när argelden brinner i honom. Som tur är vet Krigargubben hur det känns att vara arg, vilja slåss och ha sönder, och när ingen vill vara med en. Han hjälper Kompisen att hantera känslorna. Kvar efter argheten blir skammen, men Olivia och Krigargubben har erfarenheter och allt slutar gott.

Säkert har de flesta barn upplevt det svåra valet när ett av gosedjuren ska få följa med, och tänkt att de som blir kvar hemma är ledsna. Gosedjur har givetvis lika stort register av känslor som sina vårdare; de kan vara avundsjuka, syndomiga, kramlängtande, ledsna och arga, som vem som helst. Och det är lätt att förstå att den som har ansvar för så många gosedjur som Olivia har, måste kunna förlåta, ha förståelse, kärlek och påhittighet för att hålla frid i skaran. Det handlar om att förstå både sig själv och andra.

 

Titel: Hej rädd
Text: Joar Tiberg
Bild: Yokoland
Förlag: Rabén & Sjögren  (2011)
Antal sidor: 30
ISBN: 9789129677201
Jämför priser och provläs:
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Titel: Kompisen blir arg
Text: Moni Nilsson
Bild: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren  (2011)
Antal sidor: 25
ISBN: 9789129679540
Jämför priser:
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Månen blev rädd


En poetisk barnbok, kan det verkligen vara nåt. En melankolisk, fundersam, stillsam betraktelse.
Om en måne som tappat gnistan, som inte längre tycker det är någon mening med att lysa. Varför ska man lysa för? Mörkret blir allt tydligare för månen. Det är någonting som saknas inom honom. Ingenting är roligt längre…inte ens att springa genom molnen är roligt och det brukar vara en av de roligaste saker månen vet om. Månen behöver hjälp med att må bättre, att kunna lysa igen.
Han behöver gråta, men kan inte. Det gör ont i månen. Han ber solen om hjälp.

Solen säger att det finns en plats dit man kan gå, där man kan få hjälp med att gråta. Där finns stjärnor som kan gråta och som kan lära andra. Det ligger i ett moln med två vikar, där ska stjärnorna finnas.
Månen beger sig iväg för att söka denna plats, dessa stjärnor som kan hjälpa honom att hantera mörkret han bär inom sig. Framme vid molnet med de två vikarna, träffar han stjärnorna, som sitter där i en ring tillsammans. Alla ser de olika ut. En har ett stort ärr på kinden, en annan har bara ett öga, en stjärna har en trasig näsa.
Månen ber dem om hjälp, han vill lära sig att gråta.
Stjärnorna svarar att de kan försöka, men att månen måste vilja själv.

Månen vill.
Han ser en mörk plats, en plats han känner att han inte skulle klara av att lysa upp.
Stjärnorna förklarar för månen att det är okej att vara rädd och att man kan gå dit trots att man inte förmår lysa upp där. De går tillsammans ner i mörkret och det är alldeles svart. Och månen gråter. Det blir varmt och tungt inuti honom och alla är tillsammans. Stjärnorna med månen.

Det här är bra! Jag tycker att en sådan här barnbok ska få ta plats.
Det är okej att känna sig ledsen, det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara glad och på topp. Man måste få vara båda delarna. Alla människor har lite mörker inom sig, alla behöver vi lyfta fram det för att kunna känna ljuset. Joar Tibergs fina, poetiska text tillsammans med Anna Höglunds vackra illustrationer blir en mysig, melankolisk stämningsfull bok. Ja, faktiskt mysig, trots mörkret. Men det finns ett ljus i mörkret och det är viktigt. Och mörkret finns hos alla och vi måste se att det inte är farligt.

Jag var fundersam över den här boken eftersom den inte känns så typiskt ”barnboksaktig” med tanke på ämnet. Men vilket bra ämne för barn också! Allt måste inte vara puttinuttigt, det är viktigt för barn också att få bearbeta saker. Varför inte genom en fin bok?

Läs också Barnboksprats recensioner av Amos och Soma och Min syster är en ängel, illustrerade av Anna Höglund samt Vad säger fågeln, av Joar Tiberg.

Månen blev rädd
Författare: Joar Tiberg
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 978-91-29-67346-3
Köp: Jämför priser

Vad säger fågeln?

Vad sägs om en bok där du kan härma fåglar och inte bara säga pip pip eller kvitt kvitt? Själv tycker jag det är jätteroligt att läsa den här boken, av Joar Tiberg, och härma fåglarnas olika läten. Det är alla möjliga sorters fåglar som samsas om att sjunga i den här fina boken med underbara bilder av Anna Bengtsson.
Som den fågelälskare jag är är detta en fröjd för ögat. Bilderna är som tavlor, vackra fåglar i sina olika omgivningar.

tsiii sirr tsiii sirrr tsii sirr, svirrar Blåmesen

viu viu, viu viu, viu viuuu, flöjtar Nötväckan

Det är inte mycket text, utan bara fåglarnas läten och vilken fågel som låter. Det räcker gott och väl. Det blir som små dikter, dessa upprepande ord. ”Orden”, eller ljuden, är också utformade på olika sätt, med olika slags typsnitt, vilket ökar känslan ytterligare ett steg.

En jättemysig och vacker bok, både till utseende och läte.

Vad säger fågeln?
Text: Joar Tiberg
Bild: Anna Bengtsson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 26
ISBN: 9789150112450
Köp: Jämför priser

Rabén & Sjögren utökar min att-läsa-lista…

Rabén-nytt

Nu har jag bläddrat igenom den. Rabén & Sjögrens katalog för vinter & vår 2010, alltså. Och jag blir nästan lite matt, för hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa? Rätt svar: det går inte. Jag måste vara restriktiv, men det är svårt när det kommer så mycket intressant.

Jag kan i alla fall trösta mig med att förstahandsvalet inte är det minsta svårt. Om jag bara fick läsa en bok ur katalogen skulle det bli Mårten Melins Som trolleri. Jag håller på och plöjer mig igenom Melins författarskap och måste givetvis läsa den här, inget snack om saken.

Månen blev rädd av Joar Tiberg och Anna Höglund beskrivs som en överjordiskt vacker allegori och det blir jag naturligtvis nyfiken på.

Emma Adbåges Leni är ett sockerhjärta låter som en mysig bok om någon som är liten och stor på samma gång.

Och så undrar jag förstås vad Bokunges Lisa Bjärbo har kokat ihop i boken med den krångliga titeln Det är så logiskt. Alla fattar utom du.

Vi stannar där. Men jag skulle kunna lista många fler…