Huset som vaknade

Gubben Larson bor ensam i ett stort hus. En kväll när han släckt alla lampor, sagt god natt till frun och barnen och precis ska somna, knackar det på dörren. Larson blir irriterad. När han öppnar ser han grannpojken med en kruka i handen. Han ber Larson ta hand om fröet, vilket Larson har väldigt lite lust med. Han har väl annat för sig!

Den mystiska och spännande framsidan gjorde mig nyfiken på de övriga illustrationerna. Jag drogs snabbt in i Larsons hus, där mörkret verkar sippra in i rummen från väggarna, och där endast minnena lyser upp tillvaron. Illustrationerna förmedlar så många känslor, jag blev verkligen påverkad av de mörka färgvalen och allt det sorgliga i gubbens liv. Men så händer något. Krukan med det lilla fröet gör något med gubben, och det ljusa från minnena verkar ta sig till nutiden.

För att vara en bilderbok har den här ganska mycket text. Det är dock inget negativt, för berättelsen har ett skönt driv som gör mig nyfiken samtidigt som illustrationerna hjälper mig att stanna upp och tänka. Jag gillar att boken får mig att känna. Jag gillar hur det mörka tränger sig in och sedan bort, för att ge plats åt det ljusa hoppet. Jag gillar att bilderna får ta stor plats, hur de får textberättelsen att stanna upp, för att i sig själva föra historien framåt, innan texten tar vid igen.

Till mig som vuxen talar boken om liv och död, och hur svårt det ibland kan vara att hitta mening och tillhörighet. Kanske tänker barnen mer på utanförskap och ensamhet, vänskap och hur viktig en liten enkel handling kan vara. Oavsett tror jag den här har mycket att ge till både läsare av text och/eller bild. En fin pärla och ett mycket genomarbetat samarbete. Jag ser gärna mer av kombinationen Widmark – Dziubak. UPDATE:  Widmark och Dziubak har tidigare gjort Lilla Sticka i landet Lycka (2016) tillsammans.


Huset som vaknade
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Emilia Dziubak
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
ISBN: 9789163892707
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vitas hemlighet

Vita bor med sin mamma i ett hus där det ligger en pizzeria på bottenplan. Pizzadoften påminner Vita om sin pappa i Italien där snart en liten lillebror ska komma till världen.
Vita brukar hjälpa till att vika kartonger i pizzerian och ibland när mamma inte orkar laga mat så köper de pizza istället. Det luktar alltid pizza om Vitas kläder, men det är mest Otto i klassen som lägger märke till det. Han nosar alltid på Vita när hon kommer till skolan.

På kvällen en dag, när Vita ska sova, hör hon ett ylande från våningen under…
En dag, när Vita ska kolla till sin snigelfamilj som hon har utanför fönstret, märker hon att någon eller något kikar på henne. Hon verkligen känner sig iakttagen. Det är någon med glödande ögon som tittar genom persiennerna på bottenvåningen…en varulv??


Dock är inte allt som det först verkar och Vita får snart en viktig uppgift; att behålla en hemlighet.

Vitas hemlighet känns väldigt aktuell, i och med den samhällsproblematik som förekommer i boken. Det handlar om något läskigt, varulvsaktigt kan man tycka. Det är en bok om hopp och om att tro på något väldigt mycket. Jag gillar hur författaren Kerstin Lundberg Hahn har lyckats väva in detta allvarliga i det mysiga som också tar stor plats i den här boken.
Det känns lite tråkigt att avslöja mer om handlingen eftersom det ändå är en rätt bra knorr med det här varulvstemat, känner jag. Jag hoppas dock att många kommer att läsa den här boken och gilla den lika mycket som jag gör.

Bilderna, av Maria Nilsson Thore, är jättefina och utstrålar känslor på ett bra sätt. Detaljerna är viktiga här. Särskilt omslagsbilden, faktiskt.
Även om detta inte är en renodlad spökbok så tycker jag ändå att den passar in i den allhelgonastämning som brukar infinna sig i slutet av denna höstmånad.

Vitas hemlighet
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 107
ISBN: 978-91-29-67291-6
Köp: Jämför priser