Skuggbarnen

skuggbarnenDet går nästan inte att sluta titta på Anna Höglunds bilder som många gånger inte liknar något annat. Stilen dansar mellan olika uttryck. Det är både galet och logiskt. Dock får jag tillstå att det till synes galna alltid verkar ha sin plats, sin förklaring. Denna konstnärsstil tillsammans med Ulf Starks ord i sin milda självklara form ger förklaringar och poetisk längtan till mottagaren. Det blir till en egenskapad skapelseberättelse, sprungen ur en teaterföreställning på Stockholms Stadsteater från början.

Två barn söker sina skuggor. Utan skuggor är livet enkelt att leva, men fullständigt tomt och utan livsklang. Alltings Skapare, som här presenteras i hen-form och avbildat som något runt med armar och ben, är en fantastisk kreatör, men verkar sakna känsla för djupet. Hen känner misshag för de fula fläckar, som skuggorna ger. De skugglösa varelser som nu kommer att befolka jorden, känner visserligen mer glädje, men minnena bleknar, sagorna blir bortglömda och drömmarna kommer inte Skaparenlängre människorna till mötes under nattens timma.

Utan sina skuggor
blev människor gladare.
Sorgerna försvann.
Och om nätterna sov de
utan drömmar.

Vad skönt, tänkte Skaparen.
Nu har alla det bra,
precis som jag ville.

Men två kände sig sorgsna.
Det var Pojken. Och Flickan.
Mest Pojken.

När skuggorna försvann
blev det inga sagor.
För sagorna är släkt med drömmarna.

Pojken försvinner. Flickan letar och söker med sitt eget minne i alltmer glömska. Hon är så när som på att blekna bort i frånvaron av sin skugga, men då…! En Skapare som samlar sig och börjar lyssna. Två barn som inte ger sig och som ingen annan önskan har, än en djupare mening och att sagans drömmar åter ska ta vid.

Skuggtid

Den kvällen gjorde Flickan
skuggor på väggen.
– Plingeling, nu börjar det!
– Vad blir det för saga? frågade Pojken.
– Den om Skuggflickan, sa hon.
– Och hennes bror, sa han.

Och utanför tryckte Skaparen
örat mot fönsterspringan.


Skuggbarnen
Författare: Ulf Stark
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789163877452
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En bok att bli glad av

Hur motsägelsefullt det än kan låta så är Kivi och den gråtande goraffen en bok att bli glad av. Det är andra boken i serien om Kivi. Den första delen har tidigare recenserats av Malin på barnboksprat. Läs recensionen här.

I den här berättelsen har Kivi bestämt sig. Hen ska ha en gorilla och där med basta! Det finns inget annat. Hela den brokiga familjen med mappor, pammor, storebröstrar, parvelpysar, marfor och morbror Jin ger sig iväg till zoo. En gorilla är svår att hitta, men i stället stöter de på en gråtande, beklämmande och ganska besynnerlig varelse. Utan vare sig namn eller definition. En varelse man gömmer undan. Till den dag då Kivi dyker upp.

fram_kivi_goraff_165x165Boken är fylld av språkglädje och underfundigheter. Rimrytmen, busigheten och de rappa replikerna får mig att tänka på Barbro Lindgrens vilda bebi. Det är en värld utan gränser där man kan göra precis vad man bestämt sig för, men inte utan samvete.
Jag blir glad av den här boken. Glad över Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons vida perspektiv på världen, glad av det spralliga språket, glad av de fantastiska bilderna som är färgglada, normbrytande och humoristiska.

Som barn vill man ju gärna läsa samma bok om och om igen. Som vuxen är jag inte lika förtjust i det. Kivi och den gråtande goraffen är dock ett undantag.

Kivi och den gråtande goraffen
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: OLIKA förlag
Antal sidor: 26
ISBN: 9789185845828
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Känn med hen

Det lilla ordet som oroat några och roat andra under en tid, är nu åter aktuellt i en bok för barn. Sagolikt Bokförlag kommer ut med sin egna Hen-bok, eller? Men boken behandlar inte hen som vi nu lärt oss innebörden av, den använder hen bara i betydelsen som ett namn på en känslofigur. Boken sägs vara författaren Anette Skåhlbergs reaktion på hen-debatten som uppstod efter att Kivi & Monsterhund kom ut på OLIKA förlag. Intressant ändå när nya böcker genererar ännu fler, ibland med en helt ny vinkel som denna. Förvisso är det är inte helt lätt att se vari författarens kritik till hen ligger, möjligen i att hen ”laddas ur” och används i ett helt nytt sammanhang, som ett namn på en figur rätt och slätt. Språket är fritt så det borde väl vara okej, även om det nog finns de som har invändningar mot att det utkommer en bok med hen i, men med en ny betydelse (eller antibetydelse) och detta dessutom i anslutning till den pågående debatten om hen. Jag kan hålla med om den kritiken då bokens titel har ordet hen i sig och det kan skapa förväntningar. Själv ser jag som sagt ingen koppling till hens betydelse, men jag inser att boken ändå rider på hen-vågen och det känns lite märkligt, samtidigt visar det på att allt är möjligt. En bok skrivs, inspirerad av en ilska mot ett litet ord, och resultatet blir en bok om känslor, starka sådana. Så kan konstnärlig frihet också se ut.

Känn med hen är den första boken i X-serien Mini (1-5 år) och är som förlagets alla böcker tecknad av Katarina Dahlquist, som verkligen visar prov på att hon både behärskar humoristiska bilder som i denna bok och mer dramatiska och vackra i andra sammanhang. Bilderna ihop med bokens direkta tilltal, kraftuttryck, rim och olika stora textstorlekar, fick min 4,5-åring att dras med i känslouppmaningarna. Han, som förresten har noll koll på moderniteter som hen, kollade genast in vem som var flicka och pojke i bokens gäng om fem figurer (de framställs annars könsneutrala). Det var tre flickor och två pojkar meddelade han! De bor i olika hus i samma färger som de själva är färgsatta i och detta var mycket roligt enligt honom. Resten av barnaskaran, både yngre och äldre berördes inte nämnvärt av boken, någon tyckte den mest var rörig. Mina två döttrar är alltför hen-intresserade för att kunna acceptera att hen kan vara något annat än det de lärt sig om hen och inspirerats av. De låste sig mycket därför för att kunna ta in bokens hela essens. ”Inte skoja med hen!”, upplyste min snart 10-åriga dotter.

Jag lämnar hen och väljer att flytta fokus till bokens innehåll i stället. Det är en bok med fem olika starka känslouttryck i figurform och alla är de beroende av varandra. Barnet som lyssnar får tillsammans med figurerna chansen att leva sig in i alla känslorna med hull och hår, med skratt, gråt och en del skrik. De små typerna i boken är galna på sitt sätt men också en del av allas känsloliv, som ju kan vara galet och även härligt om det får levas ut. Känslofigurerna i familjen H heter: Hen (glad), Hun (ledsen), Hin (arg), Hån (rädd) och Hyn (exalterad). Jag har associationer till flera av dessa namn och önskar nog att de kunde hetat något helt annat. Texten är annars mycket enkel, en del på bra och några gånger haltande rim, men tämligen lätt att ta till sig då den har ett upprepande tema. Författarens ambition är att förmedla att alla känslor är lika bra och måste få utlopp:

Hurra för alla känslor vi känner varje dag!
Skratta, gråt och skrik så mår du alltid bra!

Till boken finns en handledning att arbeta utifrån och detta gör att jag tror att boken kan bli ett komplement till diskussioner om känslor framför allt i förskolan, möjligen också som hjälpmedel i de lägre klasserna. Det har för övrigt fungerat mycket väl i klasser som Anette Skåhlberg har besökt. Jag tror det kan fungera bra hemma också, men den som läser bär på ett mycket stort ansvar att ändra tonläge, leva sig in känslorna och få barnet med på noterna, för annars är det risk att en stor del av den effekt boken kan ge försvinner.


Egna tankar om hen, könsneutrala namn och tydlig könsbenämning –
nu när vi ändå är inne på det!

Jag tycker, precis som en av mina döttrar, att hens egentliga betydelse inte ska skojas bort, om Känn med hen verkligen gör det vill jag låta vara osagt (i boken är det ju endast ett namn, om än värdeladdat för många), men det kan nog upplevas så. I intervjuer med författaren har en mer tydlig kritik till hen framkommit. Sagolikt Bokförlag är annars ett förlag som står på de ”annorlundas” sida vad jag har erfarit. Faktum är att i min närhet har jag stött på människor, både barn och vuxna, som bejakar hen och har funnit sig själva i ordet och upplever i det en slags frihet och trygghet – respekt för det. Hen kan med andra ord vara livsavgörande för en person, samtidigt som det kan vara ett mer lättsamt ord att ta till för andra. Jag är annars fortfarande en novis inom hen-begreppet, men min erfarenhet av barn är däremot relativt stor då jag har en samling olika individer hemma. Både pojkar och flickor, stolta och glada för den de är. Ett barn ska känna stolthet i att vara människa, men också flicka eller pojke eller hen. Lika värda, lika bra. Hen skulle kunna fungera i vitt skilda sammanhang. Vi kan ta ett exempel från egna erfarenheter: om ett barn en period, eller alltid, mer ser ut enligt schablonmallen av det ena könet, men är det andra, fast ändå känner stolthet i att vara t.ex. en pojke och inte vill bli kallad flicka jämt, är det då inte bättre att människor som enbart går på fördom lär sig att använda hen? I en inledning till att börja med. Om ordet hen hade använts mer frekvent, i tveksamma fall, så hade kanske respekten för det enskilda barnet blivit mer intakt? En pojke som mer liknar en flicka och vice versa, skulle kunna uppleva en större respekt om ordet hen (eller något annat könsneutralt!) användes, i alla fall tills missförståndet blivit utrett. Det är vad jag tror efter mina upplevelser kring människors snäva uppfattningar om hur en pojke respektive en flicka ser ut/är. Men detta är i verkligheten och ännu så känns hen ovant för många att säga. I barnböckernas värld däremot så ser jag inga större hinder att berika sagor med detta lilla ord. Det är bara ett ord bland många.

Hen är ju faktiskt ett försök till att få igenkänning för alla i sagans värld och jag tror det kan bli bra i medvetna och levande sagor. Själv hyser dock jag en stor faiblesse för sagor med vackra könsneutrala namn i, även om jag inser att endast benämna barnet vid namn kan begränsa textflödet. Men med könsneutrala namn kan varje barn, likt i både hen-böcker och jag-böcker, också finna sig själv i huvudpersonen. Samtidigt så ska inte sagor med huvudpersoner med ett tydligt kön underskattas. En saga som även låter pojkar finna samhörighet och förståelse i sagor med flickor som huvudpersoner (och tvärtom förstås!), är en väg till att närma könen varandra. För jag tycker att många olika sorters sagor behövs! Välskrivna och inkännande.

Jag avslutar med en personlig upplevelse: Så såg vi häromdagen en person i färd med att gå över ett övergångställe och jag utbrast: ”Kolla vilken snygg stil han har”, varpå min dotter genast sa: ”Det är ju en hon”. Vi kunde inte enas om det var en han eller hon så vi sa till slut: ”Det är en hen med en himla cool stil”. Plötsligt fungerade ordet hen i praktiken för att det behövdes just där och då. Möjligen inte sedan, om vi nu hade lärt känna denna okända svartklädda mystiska hen…


Känn med hen
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789186861186
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Om sådant som fastnar och sådant som inte gör det

De senaste veckorna har jag haft en melodi spelande på repeat i hjärnan – ni vet, så där som man lätt får på sommaren när radioapparaterna står på överallt och spelar samma låtar gång på gång. Fast nu är det ju inte sommar, och det är heller ingen färsk popdänga som studsar runt inne bland synapserna, utan en sång som heter ”Varför” från skivan ”Här kommer Ville, Valle och Viktor” som kom i början på sjuttiotalet: se Youtube. Minns du inte Ville, Valle och Viktor beror det förmodligen på att du är yngre än vad jag är, för på sin tid var de otroligt populära bland många barn och fruktansvärt illa omtyckta av många vuxna.

Ville och Valle var två uteliggare/vagabonder/gatumusikanter som slog sig ihop med den levande dockan Viktor, som ständigt frågade just: varför? Tillsammans bedrev de plakatpolitik i barnprogramsformat och blev med all rätt utsedda till representanter för ”den vänstervridna progg-barnkultur” som ”förvred huvudet” och ”indoktrinerade” den yngre generationen. Själv minns jag mest de svängiga låtarna (men självklart blev även jag indoktrinerad: till exempel smittade uteliggarnas miljöintresse av sig, och jag får än idag inte ut någon större njutning av att konsumera reklam), och åtminstone en av dem etsade sig fast så till den grad att den började självspela i huvudet trots att jag inte hört den en enda gång de senaste trettio åren. Dramaturgiskt lagd som jag är vill jag gärna tolka melodins spökande symboliskt; min och Bettina Johanssons nysläppta barnbok Kivi och Monsterhund har skapat en hel del debatt och tyckande i nya och gamla medier, precis som Ville och Valles (och Viktors!) barnprogram gjorde på sin tid, inte konstigt att deras musik ekar i hjärnvindlingarna. Skillnaden är att för fyrtio år sedan handlade det om miljöpolitik och elaka kapitalister och idag handlar det om användandet av ett ord på tre bokstäver – hen.

Men så är det förstås inte, och de är lätt att sitta här och tycka att det var bättre (eller sämre, beroende på hur en ser det) förr. Barnkultur har gjort vuxna upprörda i alla tider. Till och med Astrid råkade i hetluften för allt supande och svärande (i böckerna alltså) några gånger om jag inte misstar mig, och väckte inte Alfons pappa ett visst rabalder en gång i tiden? Jag minns ärligt talat inte, och det är nog som det ska vara. Barnkulturen är till för barnen, och förr eller senare växer de upp, och minns de böcker, låtar och barnprogram som gav dem något, som berikade och underhöll – det som var bra, helt enkelt. Det som var ”upprörande” i dem minns man inte – eller så skrattar man åt dåtidens vuxenvärlds naivitet.

Nej, anledningen att den proggiga barnlåten kommit på återbesök är snarare texten. ”Man har rätt att fråga varför”, bräker Viktor. Och ”varför” är den fråga jag fått i var och var annan av de otaliga intervjuer jag gett de senaste veckorna: Varför skrev jag den här boken? Varför är det så viktigt med hen? Varför, varför, varför? Och eftersom jag är indoktrinerad, och eftersom låten fortsätter: ”Man har också rätt att få ett svar – annars är det ingen mening med att fråga” – så svarar jag snällt. För det ÄR en bra fråga, varför.  Det är bara det att för mig är HUR så mycket intressantare. Hur gjorde jag när jag skrev boken? Hur berättar man med ett språk läsaren är ovan vid, och som därför riskerar skava i öronen? Hur påverkar det könsneutrala språket berättelsen och kreativiteten? Hur påverkar språk berättelser över huvud taget? Hur påverkar berättelser tankar och värderingar? Och hur blir berättelserna till? De hittas inte bara på, det är jag rätt säker på. Inte de som är bra i alla fall.

Så det hade jag tänkt skriva lite om i det här blogginlägget. Hur.

I stället märker jag att jag har skrivit om helt andra saker.

Eller också, när jag nu tänker efter, har jag inte det.

I all vänlighet,

Jesper Lundqvist
Författare till Kivi och Monsterhund

Om gästbloggaren: 
Jesper Lundqvist har i Kivi och Monsterhund gett sin huvudperson Kivi benämningen hen, ett könsneutralt pronomen. Boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen samt Sveriges Radios figur Radioapan är också hans skapelser.

 

Kivi & Monsterhund

Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Kivi drömmer alltså om att få en hund, men möter i sagan ingen vanlig hund, utan en Monsterhund! Denna varelse är ansträngande och lever verkligen ut sig själv och är även till det yttre ytterst obehaglig att se på. Kivi går på slutet av boken vidare i en ny önskning, precis så som barn plägar göra, på det där nyckfulla viset och inte alltid med förankring i verkligheten.

Så till illustrationerna skapade av Bettina Johansson. De är svängiga, de är roliga, de är färgrika, de är bra! Känslig estet som jag är så tycker jag dock att monsterhunden är väl anskrämlig att se på. Men… det är ju just sådant med djur som har ett ohyggligt utseende som många barn tycker är extra roligt att titta på. Det finns för övrigt så mycket att upptäcka i bilderna, olika barn blir intresserad av olika saker. Min 4-åring stannade på sidan med räddningsfordon och hus. Jag fastnade i alla detaljerna inomhus och utomhus – och så fastnade jag för Kivi så klart. Vilken söt hen och klurig person och vilka coola glasögon! En av förra årets favoritböcker, enligt mig, var Varför gråter pappan? och där är illustratören också just Bettina Johansson.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”


Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris