Intervju: Jesper Lundqvist berättar om ”hen”

En ny bok med titeln Kivi och Monsterhund från OLIKA förlag blir Jesper Lundqvists första barnbok. Han har tidigare utkommit med boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen. Hundratals radioprogram och sångtexter till Sveriges Radios figur Radioapan är också hans verk. Jespers nya bok har en lite banbrytande vinkel, nämligen att läsaren presenteras ordet ”hen”, som används i stället för hon eller han och därmed är det höljt i dunkel om det är en flicka eller pojke vi läser om.

Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?

– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.

Vad tycker du är fördelen med att använda ordet hen i böcker framför att t.ex. bara använda ett könsneutralt namn?

– Det går utmärkt bra att bara använda namnet i vissa böcker – speciellt om de riktar sig till väldigt små barn, som håller på att lära sig språkets grunder – men när en börjar jobba med lite längre texter blir det svårare att klara sig utan personliga pronomen. De gör språket smidigare, det är därför de finns. Så varför inte använda dem?

Tror du att du får efterföljare nu som kommer att använda hen i sitt skrivande?

– Jag vet inte. Språket utvecklas hela tiden, men när det gäller pronomen är det svårt att få någonting nytt att fästa. Hen har funnits i många årtionden, men har ännu inte etablerat sig förutom i vissa mindre kretsar. Att ingen använt det i en barnbok tidigare är rätt talande. Samtidigt tycker jag mig se att vi lever i en dynamisk tid som öppnar upp för mer tolerans och acceptans, så jag tror hen kan ha en chans att etablera sig vid sidan av han och hon. Jag hoppas att det kommer fler hen-barnböcker och jag skriver gärna fler själv.

Kan det fungera lika bra i alla böcker att använda hen?

– Ja, det tror jag – utom i de fall där könet spelar roll (vilka alltså enligt min mening är ganska få när det gäller barnböcker). Därmed inte sagt att alla böcker borde använda hen. Det är förstås upp till den som skriver, på samma sätt som det är upp till den som läser att välja om den vill läsa en hen-bok eller inte. Hen är ytterligare en möjlighet, inte en begränsning.

Upplever du att människor känner till hen och att det används och hur hanterar du människor som fnyser åt hen?

– En del känner till det, en del gör det inte. För en del är det en viktig fråga och en del fnyser. Alla har förstås rätt till en egen åsikt. Jag kan tycka det är lite smålustigt att en del ägnar sin tid och energi över att bli upprörda. Det är ju inte så att hen kommer att ersätta han och hon. Hen är ett alternativ till oss som vill ha det – för de andra finns det tusen och tusen andra barnböcker att vraka mellan.

Använder du själv hen i dagligt tal/skrift? Upplever du det enklare att skriva än att säga hen? 

– Inte dagligen, men jag finner det användbart i många situationer: när jag inte känner till eller när jag saknar behov av att nämna könet på den jag talar om, när jag vet att den jag diskuteras inte vill könsdefinieras eller när jag vill göra en poäng av att uttrycka mig könsneutralt. Hen är del i min vokabulär – inte som en dogm utan som en möjlighet. Att skriva eller säga hen är hugget som stucket.

Blir ditt signum nu att du kommer att använda hen i alla dina verk framöver?

– Nej, tänkte jag skriva, men så kom jag på att ingenting någonsin blir som en tänkt sig. Därför är det nog bäst att lämna frågan obesvarad.

Precis som debutboken Landgörst är Kivi och Monsterhund skriven på rim. Det är driv i texten och även en del nyskapande ord. Det känns som om du haft väldigt rolig vid textens tillkomst. Är det lättare eller en större utmaning att skapa med rim? Finns det fler likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund än just rimmen?

– Jag tror de flesta som arbetar konstnärligt håller med om att begränsningar på något märkligt sätt skapar frihet. De ger en ramar att hålla sig inom, vilket gör att en kan låta fantasin löpa fritt inom dem utan att projektet riskerar att kapsejsa. Landgörst hade en väldigt hårt hållen struktur – den var skriven på vers, på rim, med ett visst antal rader till varje bild och så vidare – en tajt struktur vilket gav en enorm lustfylld känsla. Att säga att en bok skriver sig själv är måhända en klyscha, men det kändes faktiskt så i det fallet. Kivi och Monsterhund är enklare i strukturen, med rimmandet som enda restriktion. Det är en enkel historia, men med en vildsinthet och gränslöshet och bänglighet som jag låter återspeglas i språket. Jag hade, som du gissar, väldigt roligt när jag skrev bägge böckerna. Det finns förmodligen massvis med likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund, jag har ju skrivit bägge böckerna så konstigt vore det annars. Själv tänker jag mig Landgörst som en vuxenbok för unga och gamla barn, medan Kivi och Monsterhund är en barnbok som förhoppningsvis kan komma att glädja många vuxna.

Har du personliga barnboksfavoriter som företrädesvis belyser barnet mer än om det är en pojke/flicka?

Jesper ger mig inget konkret barnbokstips där barnet är i fokus, för det är inte alltid så enkelt som det först kan verka.

– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi).

Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.

Tips om intervju med Prinsessor & Drakars skapare

För några veckor sedan skrev vi om den lite alternativa boken Prinsessor och drakar. Här kommer ett tips om en intervju med författaren Christina Björk och illustratören Eva Eriksson där de berättar mer om hur de tänkt kring sina prinsessor och drakar.

Intervju: Lisa Bjärbo älskar böcker

Lisa Bjärbo är aktuell med Det är så logiskt, alla fattar utom du, en träffsäker och humoristisk bok om tonåringar med kärlekstrubbel. Barnboksprat har växlat några ord med henne om kärleken till böcker och om böcker om kärlek.

Hej Lisa! Du skriver böcker, du är redaktör på Barnens bokklubb, du skriver om böcker på Bokunge och du läser förstås böcker själv och med din son Rufus. Har det alltid varit självklart för dig att ha ett så bokrikt liv?

Jag har inte tänkt på mitt liv som ”bokrikt” innan, men det räcker faktiskt med att ta sig en titt runt om mig – det är böcker precis överallt. Och det känns oerhört rikt och lyxigt, faktiskt! Jag har alltid älskat böcker, och haft dem kring mig hela mitt liv. Mina föräldrar läste mycket för mig och mina syskon när vi var små, och när jag lärde mig läsa själv blev det ännu mer böcker. Jag läste (och läser) fort, mycket och nästan jämt. Och att jag på något sätt skulle jobba med ord har varit självklart länge, men inte i vilken form. När jag var liten sa jag till alla att jag ville bli författare när jag blev stor. Sedan blev jag lite äldre och slutade säga så där (det kändes så skrytigt och overkligt, liksom). Istället utbildade jag mig till journalist. Sedan blev jag ännu äldre, och blev författare också. Men jag tycker fortfarande det känns skrytigt och overkligt att säga det, så jag ligger lågt med det där f-ordet. Men, alltså! Jag är verkligen väldigt glad att jag får hålla på med böcker hit och dit och överallt. Jag älskar det.

Din nya bok, Det är så logiskt, alla fattar utom du handlar om Johan som i hemlighet är kär i sin bästis Ester. Vad lockade dig att skriva en bok om kärlek?

Jag tänkte att jag ville skriva en bok om två ungdomar som berättade växelvis i vartannat kapitel, och att boken skulle handla om deras liv i en småstad, om vardagen runt om dem, med skola, familj, vänner, sömnlösa nätter och stora känslor, och att ungdomarna skulle vara ganska vanliga. Att det till stora delar blev en berättelse om kärlek beror nog på att det är en av de där stora känslorna som tar ganska stor plats i vardagen. Inte bara hos ungdomar, utan hos alla. Det finns ju många sidor av kärlek att grotta in sig i också, när man väl börjar skriva om den. Den kan vara hemlig, olycklig, fantastisk, destruktiv, trånande, otålig, tärande, krossande, pirrig och bubblande lycklig. I min bok finns lite av alla sorterna.

Du har tidigare skrivit intervjuböcker och faktaböcker. Hur var det att ta steget till skönlitteratur?

Det är ganska läskigt att skriva skönlitterärt, tycker jag. Svårare! Speciellt det där med hitte-på-andet. För vad ska boken handla om? Vad händer sedan? Hur gör karaktären nu? Och hur ser alla ut? Kanske är det därför boken utspelar sig i Växjö, på samma gymnasieskola där jag själv gick, på samma gator där jag själv hängde, och på samma caféer där jag själv fikade. För att jag slapp hitta på de delarna då. Och i efterhand kan jag se att ganska mycket av den här boken är taget från mitt eget liv. Det är inte jag som är Ester (den ena huvudpersonen). Det är inte jag som är Johan heller (den andra huvudpersonen). Men väldigt mycket av dem har jag hämtat från mig själv och de jag känner, och många scener i boken har jag också varit med om på ett eller annat sätt.

Läser du själv mycket böcker om kärlek?

Jag läser väldigt gärna böcker om kärlek! Och ser på filmer! Och visst, mycket i genren kanske inte är så himla bra alltid, men när man väl hittar guldkornen så blir man ju lycklig länge efteråt.

Lisa Bjärbos bästa tips på kärleksböcker:

  • Lilla pussboken av Kenneth Andersson: snygg pekbok där bebisen får pussa allt han/hon gillar, som slutar med en spegel så bebisen får chansen att tycka lite extra om sig själv, och belöna spegelbilden med en puss.
  • Rosa barnkammarboken: en hel antologi proppad med kärlek och känslor för 3-6 åringar.
  • Våffelhjärtat av Maria Parr: finaste bästis-kärleksskildringen jag vet, för 6-9 åringar.
  • Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius: för att den skildrar första allvarliga kärleken så fint så man nästan dör, för 15-åringar och uppåt.
  • Ibland bara måste man av David Levithan: halvgalen, rolig, varm och sjukt romantisk berättelse om Paul som är upp över öronen kär i Noah. Från 13 år.
  • Innan jag dör av Jenny Downham: galet stark skildring av leukemisjuka Tessas sista tid i livet, som innehåller en av de mest romantiska scenerna jag någonsin läst om. Bombsäker gråtgaranti. Från 13 år.

Mer Lisa: Onekligen, Bokunge, Barnens bokklubbs blogg.

Mårten Melin om konsten att låta som en tolvåring


Mårten Melin
Fotograf: Staffan Melin

Barnboksprat har intervjuat författaren Mårten Melin, aktuell med Som trolleri (recension) och Mitt liv som apa.

Mårten Melin skriver alltid i jag-form. ”Jag tycker det är enklast”, säger han. ”Är jag den allvetande författaren måste jag veta vad träden i skogen heter men är jag Mona, 12 år kan jag skriva ‘det var såna där med vitsvart stam, jag minns inte vad de heter’. Så det är lite latigt. Plus att jag får en bättre närvaro när jag gör så tycker jag.”

Hur bär man sig då åt för att låta som en tolvåring? Mårten lovade sig själv när han var liten att aldrig glömma hur det är att vara barn. Dessutom tjuvlyssnar han på så många tolvåringar han kan, och så läser han Kamratposten.

Förutom själva skrivandet ägnar sig Mårten åt att göra författarbesök. Då åker han ut till skolor och träffar sina läsare. Han berättar om sina böcker och inspirerar eleverna att skriva själva.

När Mårten inte har författarbesök skriver han. ”Jag skriver bäst på förmiddagen, skriver nästan aldrig på kvällen”, säger han. Arbetet med en bok börjar med planering kring handling och personer, men han vill ofta komma igång tidigt med själva skrivandet. Det brukar gå bra att ändra planeringen efter hand om det behövs, men ibland känns det inte rätt. ”Just nu har jag bestämt mig för att kasta 40 sidor. Huvudpersonerna ska vara kvar, det ska vara samma problem, men miljön ska ändras helt.”

Mårten väver ofta in normbrytande detaljer i sina böcker, exempelvis vegetarianism eller homosexualitet. Han är själv vegetarian och nämner gärna grisars situation i förbigående eller mer detaljerat, som i Susanne och den lilla grisen. Han har själv varit inne i ett grisstall som liten och tyckte inte att det var trevligt. ”Jag trodde att det skulle bli ett himla rabalder om Susanne och den lilla grisen, men det blev det inte”, säger Mårten. Han har aldrig blivit ombedd att tona ner någonting i sina böcker, utom när redaktören tyckte att han nämnde Bamse för många gånger i Amor anfaller!. När den skrevs arbetade Mårten även med att skriva manus till Bamse-tidningen och redaktören tyckte att det blev för mycket reklam. ”Annars har jag mer fått reaktioner på mina Bamsemanus, det är ju lite fler som läser Bamse om man säger så. Det blev rätt mycket med serien där Bamse ska lämna tillbaka elefantrubinen, och även serien där han gör det eftersom Skalman har en mp3-spelare med tiotusen timmar musik. ‘Skalman måste vara fildelare!’ Det hade jag inte en tanke på. Jag hade gärna sett att Skalman var vegetarian. Förresten kommer det en homoadoption i Bamse under 2010, fast den har jag inte skrivit. Men jag hann heja på den kan man säga, innan jag slutade.”

Trots många fina kapitelböcker i bibliografin är det diktböckerna Mårten nämner när han får frågan om han är särskilt stolt över någon av sina böcker – Ett värmeljus i din skalle (Hegas, 2008), Varm tass i mörkret (Hegas, 2007) och Mera glass i däcken (Eriksson & Lindgren, 2003). ”Kapitelböcker skriver ju vem som helst, men inte dikter för barn. Och nästan ingen annan än jag får ut dem heller.”

Mårten har flera nya böcker på gång. Två böcker, som han inte vill säga något om, är redan antagna. Förlaget Hegas har bett om en fortsättning på Mitt liv som apa, så en sådan har han nyligen skrivit. Just nu skriver han på en kapitelbok för 12-åringar. ”Det är den jag kastat så mycket av”, säger han. ”Men den är rolig att skriva, jag hoppas den är klar före sommaren.”

Och till sist några snabba frågor:

Vem är privatpersonen Mårten Melin?
Jag är född 1972 i Huddinge, bor med fru och barn i Lund. Har en tvååring och väntar ett till barn i maj.

Vad är ditt bästa skrivtips?
Att skriva. Att sätta sig och bara göra det. Det går inte att vänta på inspiration eller bättre tider. Ska man skriva är det bara att göra det.

Kan du tipsa om en bra barn- eller ungdomsbok?
Frida Nilssons Hedvigböcker är bland det bästa som finns. Och Pernilla Stalfelt är alltid bra, hennes Pella och Gonilla i senaste Barnkammarboken är fenomenal. Läs den!

Vad läser du själv just nu?
Jag ska ge mig i kast med Per Johanssons Göteborg i päls. Vi går i samma klass på Skurups folkhögskola där jag läser Skrivpedagogutbildningen. Så det ska bli spännande.


Mera Mårten Melin:
» Skrivet om Mårten Melin på Barnboksprat
» Mårten Melins hemsida
» Mårten Melins blogg

Intervju: Kristina Murray Brodin skildrar normbrytande verklighet

Vi på Barnboksprat tycker om böcker med moderna könsroller och så kallade normbrytande inslag. Böcker som inte handlar om rosaklädda, blåögda och blonda flickor som leker prinsessor bredvid blåklädda djärva pojkar som leker krig. Även om verkligheten kanske ser ut så oftare än vi skulle önska är det inte den enda verkligheten och inte den vi vill lära våra barn att se som den normala. En av de författare som delar vår uppfattning är Kristina Murray Brodin, som gett ut böckerna Tyranno och Maskerad på Vombat förlag.

Kristina Murray BrodinHej Kristina!
Kan du berätta om hur dina böcker blev till?

Jag arbetar på en förskola i ett invandrartätt område där jag får mycket inspiration till mitt skrivande. Maskerad är ”based on a true story”, en alldeles vanlig dag på vår förskola med våra fantastiska barn. Därav tacket i Maskerad, till barnen på förskolan på Concordiavägen. I Tyranno tackar jag förskolan på Hattmakarbacken. Där gick min son i förskola och mycket i Tyranno är hämtat från hans tid där.

Hur lika är de förskolemiljöer du hämtat din inspiration från de som visas i böckerna?

Förskolemiljön är rätt lik den på avdelningen där jag arbetar. Material och dokumentation finns självklart tillgängligt för barnen och placeras inte för högt upp. Det finns en struktur där ”var sak har sin plats” så barnen vet var allt finns att hämta och var man lämnar tillbaka det. Däremellan får det gärna se kaotiskt ut.

På vår förskola har vi en manlig pedagog men inte på den avdelning där jag arbetar. I böckerna skymtar en pedagog med sjal, på vår förskola har vi för närvarande bara en del vikarier som har det. Däremot finns det i teamet. De allra flesta pedagogerna på vår förskola kommer från Sverige men Chile, Grekland och Kongo är också representerade.

Hur kom det sig att du blev författare?

Som barn hade jag några drömyrken; arkeolog, sjuksköterska och även författare. Att bli lärare var aldrig något jag reflekterade över men det var lågstadielärare jag så småningom blev. I många år arbetade jag som sådan i ett invandrartätt område. Det fanns knappast några läromedel för de elever som var nya i Sverige och ännu inte lärt sig svenska. Det ledde till att jag prövade på ett av mina drömyrken, författare. Jag skrev läromedel i svenska två (svenska som andraspråk) och senare många lättlästa böcker för nybörjarläsaren hos olika läromedelsförlag. Mer och mer växte tankarna fram att jag ville skriva en ”riktig” barnbok utgiven av något förlag som inte sysslade med läromedel. Jag samlade idéer, började skriva och la på hög.

Hur såg vägen ut från idé till färdig bok?

Drömmen att få se mitt första färdiga barnboksmanus Tyranno utgivet tog lång tid. Jag skickade det till många olika barnboksförlag, fick ett vänligt ”Tack, men tyvärr…” tillbaka. Ändrade lite och skickade igen och igen till alla förlag jag kunde hitta som sysslade med barnböcker. Efter flera år (ja, det är sant) fick jag så ett mail som värmde långt in i hjärteroten. Det nystartade queerfeministiska förlaget Vombat ville ge ut Tyranno. Vid det här laget hade jag börjat intressera mig för en genusinriktad pedagogik. Långt tidigare var jag intresserade av olika mångfaldsfrågor. Kontrakt skrevs med Vombat förlag och nu var det på riktigt. Mitt manus skulle illustreras och bli en bok.

Hur kom du i kontakt med Bettina Johansson, som gjort de härliga illustrationerna i Tyranno och Maskerad?

Det var förlaget som föreslog illustratör. Deras första förslag gillade jag inte något vidare och det gjorde de nog inte själva heller. Det andra förslaget blev Bettina Johansson. Hon gjorde några provbilder och bättre hade det inte kunnat bli. Utan att vi träffats fångade hon Tyrannos innehåll på pricken som jag tänkt mig det. Det kändes hundraprocentigt rätt. Den enda extra information hon fick var mina tankar om barnens ålder och ursprung och en del om miljön på förskolan.

Har du någon favoritkaraktär från dina böcker?

Min egen favorit i böckerna är nog Mariama. Jag hade ett bestämt barn i åtanke när jag skrev om henne och genom Bettinas illustrationer känns det verkligen som det barnet. Inte i utseendet utan i karaktären Bettina fick fram.

Vad tycker du själv om att läsa?

Är själv en bokslukare, läser flera böcker i månaden mest skönlitteratur men också en hel del facklitteratur, den senaste tiden mycket om tankar kring genus och genusarbete. Tycker det är otroligt stimulerande att läsa för barnen på förskolan.

Kommer vi att få se fler böcker av dig i framtiden?

Idag har jag två eller tre nya manus som det kanske blir något med. Jag hoppas det blir Bettina som illustrerar. Har också några manus som inget förlag nappat på ännu, ändå är ett av dem som handlar om djuren på savannen något av min egen favorit. Men jag ger inte upp. Förlagen kommer att få återse ”Nu ska vi på safari” fler gånger, lite omarbetat varje gång. Och vad jag lärt mig under resans gång är att drömmar kan slå in.

Tack, Kristina!


Se även:
Barnboksprat recenserar Tyranno
Barnboksprat recenserar Maskerad