Vad ska vi göra?
Bita i kungens öra

Sitta och läsa
på kungens näsa

Knäcka ägg
i kungens skägg

Hoppa hage
på kungens mage

Borsta tänder
i kungens händer

Äta frallor
i kungens brallor

Knäcka nötter
på kungens fötter

Sitta och dricka
i kungens ficka

Äta våfflor
i kungens tofflor

Lossa sand
i kungens hand

STOPP! Inte mera!
Nu måste jag gå och regera.

Emma Adbåge har illustrerat den klassiska, skojiga ramsan av Lennart Hellsing och text och bild finns nu att uppleva i ett stadigt kartongboksformat. Den här ramsan och Adbåges bilder, det kan ju inte bli annat än fullträff! Trots de tydliga pekboksvibbarna som formatet signalerar tycker jag att boken funkar ganska högt upp i åldrarna. Min treåriga dotter Ava blev stormförtjust och utropade bestört att allt var så konstigt. För det är det ju. Knas-konstigt kul. Det här är en ny favorit.

Ava har för övrigt döpt de icke namngivna barnen till Tricki och Picki. Så nu måste vi ”läsa” lite om dem också när vi läser boken…

Taylor Markham är 17 år och bor på en internatskola på Jellicoe Road. För 6 år sedan blev hon dumpad i trakten av sin struliga mamma, som hon inte sett till sedan dess. Nu är hon en högst motvillig ledare av sitt elevhem, som är mitt uppe i ett territoriekrig mellan internatskoleelever, ungdomarna i staden och de unga kadetterna som härbärgerar i området – helt enligt traditionerna. Den enda människa Taylor riktigt bryr sig om är Hannah, som bor i ett hus vid floden och hjälper eleverna med lite av varje. När Hannah plötsligt är spårlöst försvunnen inser Taylor att hennes liv omgärdas av frågetecken. Långsamt börjar frågetecknen rätas ut och det visar sig så småningom att Taylor inte är lika ensam i världen som hon tror att hon är.

Jellicoe Road är medryckande läsning och ett riktigt bra exempel på en bok med hemligheter som avslöjas lite i taget. Det är spännande och mysigt, sorgligt och vackert och alldeles, alldeles underbart. Språket lyckas vara både vackert och rappt och karaktärerna vältecknade. Jag tänkte mycket på Hungerspelen i början eftersom Taylor Markham påminner en del om Katniss Everdeen. Båda är riktigt skärpta personer som motvilligt tar på sig en roll, coolt och beräknande, och båda befinner sig i någon sorts krig. Lyckligtvis för Taylor Markham är hennes krig ändå förhållandevis fredligt jämfört med Katniss Everdeens.

Så här börjar boken:

    My father took one hundred and thirty-two minutes to die.
    I counted.
    It happened on the Jellicoe Road. The prettiest road I’d ever seen, where trees made breezy canopies like a tunnel to Shangri-la. W were going to the ocean, hundreds of miles away, because I wanted to see the ocean and my father said that it was about the four of us made that journey. I remember asking, ”What’s the difference between a trip and a journey?”, and my father said, ”Narnie, my love, when we get there, you’ll understand,” and that was the last thing he ever said.
    We heard her almost straightaway. In the other car, wedged into ours so deep that you couldn’t tell where one began and the other ended. She told us her name was Tate and then she squeezed through the glass and the steel and climbed over her own dead – just to be with Webb and me; to give us her hand so we could clutch it with all our might. And then a kid called Fitz came riding by on a stolen bike and saved our lives.
    Someone asked us later, ”Didn’t you wonder why no one came across you sooner?”
    Did I wonder?
    When you see your parents zipped up in black body bags on the Jellicoe Road like they’re some kind of garbage, don’t you know?
    Wonder dies.

Början kan vara lite förvirrande, faktiskt. När jag läste försökte jag koppla ihop personen i de vanliga kapitlen (som skulle visa sig vara Taylor) med någon i de kursiverade styckena. Det var ett väldans huvudbry som inte ledde någonvart. Det är helt olika personer, okej?

Sedan dess har jag även hunnit ge boken till min mor i julklapp. Hon såg ut att vara ungefär lika skeptisk som jag var, men jag blev inte ett dugg förvånad när hon nyligen ringde mig och sa att den var väääldigt spännande.

Vet ni vad det bästa är? Att det är en trilogi! Jag har mer kvar att läsa om Katniss Everdeen!

Jag ger mig inte in på några detaljerade handlingsbeskrivningar nu, det funkade ju ändå inte på mig. Läs den, helt enkelt. Däremot måste jag bara få ta upp det här med Peeta. Jag förstod först efter att jag läst färdigt att det är meningen att man ska hålla på honom. Att man ska tycka att han är så fin, eller nåt. Jag tänkte inte alls så. Jag hade hela tiden intrycket av att Katniss inte riktigt gillade honom och därför höll jag aldrig några tummar för att de skulle bli ihop.

Ja, ni hör ju. Det handlar definitivt om en massa mer saker än om att dokusåpadeltagare i en dystopisk framtid ska försöka överleva själva och ha ihjäl de övriga ute i ödemarken. Kärlek och sånt. Bland annat.

♥

♥

Hur sörjer man en pappa som man egentligen förlorat för länge sedan? En pappa som lovade att komma, som fick Torvi och mamma att hoppas, men som svek. En pappa som gjort en så arg, så ledsen, så besviken. En pappa man ändå så gärna ville träffa igen.

Mötet med Island och släktingarna blir en resa genom dunkla minnen såväl som ett utforskande av både Torvis tonårsidentitet och av pappan, vars bild sakta träder fram tydligare. Kanske finns en väg till försoning och förståelse.

I den tysta minuten mellan är baske mig det finaste jag läst i år. Berättelsen tar ett stadigt tag om hjärtat och det stämningsskapande språket målar så vackra bilder både av Island och trasiga själar. Därför får den många hjärtan av mig.

Hisae Iwaokas sätt att teckna samt att skapa alternativa världar mitt i verkligheten är väldigt förtjusande. Det är melankoliskt och läskigt samtidigt som det är såväl vackert som charmigt. Det är helt enkelt en härlig manga och jag ser fram emot att få läsa del 2.

Innanför murarna är djur förmänskligade

De japanska "ljudeffekterna" står kvar i den svenska översättning och smälter in i bildspråket

Det här är inte en berättelse för de allra yngsta, men däremot passar den fint till såväl ungdomar som vuxna.

Aomanjuskogen 1
Författare och illustratör: Hisae Iwaoka
Svensk text: Magnus Johansson
Förlag: Ordbilder (2011)
Antal sidor: 208
ISBN: 9789185269259
Köp: t ex på Adlibris eller Bokus
Provläs (OBS provläsningen börjar sist i boken, så om du inte vill veta hur boken slutar ska du inte titta)

Lamm på rymmen är en gullig, rolig och lite småknäpp bok. Lammen är fantastiskt söta och uttrycksfulla och akvarellbakgrunderna är härliga. Texten är nästan lite sketchartat skriven och den är riktigt rolig, särskilt för oss vuxna. Historien och illustrationerna är lite ”out of the box” vilket gör boken  extra underhållande och intressant. Den kommer hålla för många sagostunder framöver.

Murphy kände till ett och annat om lammen

Lammen träffar på vargen

Lamm på rymmen
Författare & Illustratör: Chris Monroe
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 40
ISBN:  9789129679052
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Eller egentligen är det människorna Ulrika Nultys text och Jens Ahlboms bilder som berättar. Men deras porträtt av hundarna är väldigt roliga och personliga. Det är en bok där hundarna får plats istället för deras förare och den lite annorlunda idén är utmärkt. Det är verkligen härligt att höra hundarnas berättelser. Oftast berättas de med glädje, men det finns också allvar i berättelserna. Som när ”Vakthunden”, som inte ens har något riktigt namn, berättar med vemod om de ensamma nätterna och längtan efter sällskap och en varm filt under nattvandringarna på flygplatsen som hen vaktar.

Hundar som jobbar ligger någonstans på gränsen mellan fakta- och sagobok. Med hjälp av hundarnas ”röster” försvinner den pedagogiska tonen från berättandet, men det är ändå en bok som man kan lära sig mycket av. Vi får veta en del om vad hundarnas jobb går ut på, men även spännande exempel på vad som kan hända, till exempel att ledarhunden Desmond får följa med in på apoteket trots att hundar inte får vara där egentligen eller att skådespelarhunden Bon Jiver fick spela basket i en film.

Det är en ganska bra bok sedd ur ett genusperspektiv. Det är till exempel en kvinna som är jägare och det är jämn fördelning mellan antalet hon- och hanhundar samt deras uppgifter. Flera av hundarna skulle även kunna vara såväl honor som hanar då deras namn inte är helt könsspecifika och berättandet sker i jag-form.

Hundar som jobbar blev snabbt en favorit för mitt yngsta barn (4,5år) och hans absoluta favorithund är Cheri, den lilla chihuhuan som jobbar med att … ja, vad jobbar hen med egentligen?

Hundar som jobbar
Författare: Ulrika Nulty
Illustratör: Jens Ahlbom
Förlag: Alfabeta (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789150112634
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Så växer det upp en märklig blomma i Bellas växthus. Det är tydligt från första stund att det är någonting magiskt över den. Så provar flickorna en sen kväll att dricka dess söta nektar och upptäcker att den förvandlar dem till pojkar för resten av natten. De ger sig ut på stan där pojkarnas blickar äntligen är neutrala. De börjar umgås med dem på lika villkor. Kim blir helt fast och får svårare och svårare att acceptera att hon ska leva som kvinna. Hon fortsätter att dricka blommans nektar långt efter att Bella och Momo slutat, långt efter att blomman slokar av påfrestningen, långt efter att vännerna bett henne sluta. Hon är fast, hon vill vara pojke och hon vill bli sedd av den småkriminelle Tony, som låtit henne bli hans högra hand som pojke men som ser på henne med avsmak när han ser henne som flicka. Men blomman kommer inte att leva för alltid och nätterna med Tony tar henne längre och längre bort från sitt liv som snäll flicka.

Det är inte någon vacker bild av pojkar och flickor som Schiefauer målar upp i denna magiska bok, men det är inte fråga om en normaliserande stereotypisk berättelse, utan mer som en saga om ett intressant experiment som kräver att könsrollerna spetsas till. Boken fångade mig omedelbart. Jag läste den under en enda kväll; jag började medan Ava tittade på film och drack välling, fortsatte under den extremt långa läggningen (jag försöker lära henne att somna utan att jag också sover och då måste jag läsa något bra för att hålla mig vaken…) tills det blivit för mörkt och läste den sista snutten efter att hon somnat. Schiefauer målar vackert med språket och bygger effektivt upp spänning och stämning i sina scener. Boken vävde in mig i sin magiskt skimrande, mörka värld och jag ville inte gå därifrån förrän jag läst klart.

Ett extra plus för att omslaget är så snyggt! Mycket snyggare i verkligheten än på bild!

Jag kan även rekommendera Jessica Schiefauers debutbok Om du var jag, som jag har läst tidigare.

Duon Kristina Murray Brodin (författare) och Bettina Johansson (illustratör) har gjort fina böcker förut (Tyranno, Maskerad och Världens mamma och en katt), men det här är den första som ges ut på Olika förlag. Jag hoppas att de fortsätter jobba ihop, för de blir bara bättre och bättre. Text och bild samarbetar perfekt i ”Varför gråter pappan?”. De normbrytande detaljerna, som är ett signum för böcker både från skaparduon och från Olika förlag, kommer till stor del fram i bilderna. När det i texten står att Alvdis mamma ville vara ifred lämnas det åt texten att visa att hon var upptagen med att meka med bilen. Och när Alvdis säger att hen tappat sin dinosaurie visar bilden att det hände när hon åkte bakpå motorcykeln med mamma. Jag tog först för givet att Alvdis är tjej och Hamsa kille, men vid närmare eftertanke framgår det faktiskt inte. Och det är skönt, tycker jag.

Ett uppslag ur Varför gråter pappan?, klicka för större.

Sa jag att jag älskar Bettina Johanssons bilder? Det gör jag!

Som vegan uppskattar jag lite extra att ett av de normbrytande inslagen faktiskt handlar om mat:

- Pappan kanske är hungrig, säger Hamsa. För att maten är slut.
- Ja, han kanske vill ha falafel, säger Alvdis. Eller makaroner med ketchup.

Falafel, inte köttbullar! Och det passar så perfekt nu när min dotter äntligen har börjat tycka om falafel efter att ha vägrat smaka hur länge som helst. Kanske är det kanske rentav boken som inspirerat henne? Boken gick för övrigt hem hos oss båda, hon lyssnade väldigt koncentrerat när jag läste den för henne. Jag läser den gärna många gånger!

Vems bebis?
När katten var liten blev han adopterad av sina föräldrar. Nu är katten stor och kattens mamma är alldeles tjock om magen. Efter en lång väntan kommer kattens mamma och pappa hem från sjukhuset med kattens nya lillebror. Men vem ska ha bebisen egentligen?

Wirsén berättar bra och lättförståeligt om adoption och lite om hur det är att få syskon. Det är roligt att äntligen få lära känna kattens föräldrar. Sedan avslöjas det även varför den stora rosa nallen kallas för nallegrisen (läs själva så får ni se).

Vem städar inte?
Nallen vaknar upp till en underbar inte-dagis-dag. Men till hennes bestörtning visar det sig vara städdag! Hela familjen ska hjälpas åt att städa men nallen glömmer bort sig när hon ska städa sitt rum.

Denna väldigt vardagsnära bok är full av humor och igenkänning. Det känns modernt och jämställt att pappan har förkläde och blir arg på mamman när hon inte dammat tillräckligt bra. Alla ska hjälpa till. Boken visar även att föräldrar inte alltid är perfekta – något som nog många barn tycker är bra och roligt att se.

Katten undrar vem som ska ha bebisen egentligen?

Nallens mamma har dammat dåligt tycker nallens pappa

Jag upplever att Vem-böckerna växer lite med barnen. Till skillnad från de tidiga böckerna som Vem blöder? och Vem är arg? så består de nyare böckerna inte längre av fåordsmeningar utan av mer text och riktiga resonemang. Ämnen som döden, sova över, städning och adoption känns helt klart relevanta för min 3,5-åring. Ämnena kanske är lite för abstrakta för ettåringarna, men för dem passar å andra sidan de tidiga Vem-böckerna perfekt.

Ni har väl inte missat att Vem?-filmen har släppts på DVD?

Vems bebis?
Författare & Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163869457
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Vem städar inte?
Författare & Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163869440
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus