I Slottet av is möter vi Minna som bor tillsammans med sin lillasyster Lo, mamma och pappa på Kungsholmen i Stockholm. Vissa dagar måste alla hemma hos Minna akta sig för pappa, sådana där dagar när man inte får störa eller irritera honom och man måste liksom tassa på tå. Just en sådan dag råkar Lo välta ut sitt mjölkglas vid middagsbordet. Minna tar snabbt på sig skulden och just som pappa höjer armen så rusar hon ut från köket, ut ur lägenheten och in i hissen. Det är då hon upptäcker den hemliga hissknappen och utan att tänka efter trycker hon på den.

Minna hamnar i en värld som visar sig heta Undrien. Hon lär känna en snäll tant som hon kan kalla Mormor och hennes tama lilla drake. Efter att ha besökt Mormor två gånger tar Minna med sig Lo. De har en toppendag som avslutas med att Mormor läser en saga ur hennes magiska sagobok. Den handlar om landet Undrien och dess elaka härskare och att det bara finns ett enda barn som kan rädda Undrien. Det utvalda barnet på bilden i boken ser ut precis som Minna! Minna och Lo åker hem igen och Minna vill aldrig mer besöka Undrien. En dag när pappa har en sådan där dålig dag igen och är elak mot Lo försvinner hon. Minna måste bege sig ner till Undrien igen för att rädda Lo och möta sitt öde.

Just så spännande är den här historien av debutanten Kastevik men också sorgsen. Vardagen hemma hos Minna med den nyckfulla pappan och gråtande mamman är otäck och just det där hur de tvingas tassa på tå och forma hela sina liv kring pappans nycker får mig att känna maktlöshet och ilska. Då är Mormors stuga rena rama Bullerbystället fast ännu bättre eftersom att klubbor odlas i trädgårdslandet! Kastevik är träffsäker på att förmedla de olika känslor som Minna går igenom under äventyrets gång och hon frammanar miljöerna hon rör sig i så tydligt att jag upplever dem med flera sinnen. Mest av allt så är det ett hisnande äventyr och jag kan definitivt tänka mig att använda Slottet av is som högläsningsbok för lågstadiebarnen när min lärarexamen är i hamn. Jonna Björnstjernas illustrationer är som vanligt makalösa och tillsammans med Malin Ahlin tillhör hon mina absoluta favoritillustratörer just nu!

Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
”Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar på den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrålen. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. Långa fingrar, för stora på något sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och håret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

I jakten på bra fantasyböcker har jag och mina barn mött Cornelia Funkes bok Igraine den modiga från 2007, ett högläsningsäventyr för barn som gillar spänning.

Igraine bor på det magiska slottet Bibernell tillsammans med sin mamma, pappa, storebror, en talande katt och en uppsättning sjungande trolleriböcker. De övriga i Igraines familj är magiker, men Igraine vill helst av allt bli en ärofylld riddare. På sin tionde födelsedag får Igraine en magisk rustning som är superstark och lätt. Ganska snart visar det sig att Igraine kommer att få nytta av rustningen snabbare än hon trodde. Utanför borgen förbereder den onde magikern Gilgalad ett anfall för att ta över de unika trolleriböckerna på Bibernell. Det hela blir inte lättare av att Igraines föräldrar råkar förvandla sig själva till grisar och därmed inte kan trolla. Det blir upp till Igraines storebror att försvara borgen med magi medan Igraine, den modiga, rider iväg för att samla en ingrediens som behövs för att trolla tillbaka föräldrarna till människor. Men det är inte vilken ingrediens som helst, utan hårstrå från en jätte!

Boken har ett lättbegripligt språk och rikligt med illustrationer. Dessutom är äventyret relativt snällt, utan en massa död och våld, vilket gör boken lämplig även för lite yngre barn. Enligt förlaget passar boken för 8-12åringar, men jag tycker att 5-9åringar är en lämpligare målgrupp.

Det är positivt att det hela utspelar sig i en riddarvärld, men att det ändå aldrig är något problem att Igraine, som tjej, tar plats och är den modigaste i berättelsen. Visserligen lyfts det på ett par ställen i boken, till exempel när den onde borgvakten ifrågasätter Igraines roll som väpnare, men hans ord avfärdas snabbt som fjanterier. Genus i fantasyberättelser är lite spännande på det sättet att i en påhittad värld kan den jämställdhetsmedvetna författaren välja att förhålla sig till könsroller på olika sätt. Det går ju att skapa en värld med omkullkastade könsroller/ att kön inte har betydelse eller också går det att skapa en värld med en patriarkal struktur, men som karaktärerna gör uppror mot. Igraine den modiga tillhör främst den senare kategorin. Igraine är modig och självsäker och vet dessutom hur hon ska svara på nedsättande kommentarer.

Igraine den modiga
Författare och illustratör: Cornelia Funke
Förlag: Opal (2007)
Antal sidor: 191
ISBN: 9789172992443
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Rubinröd är första delen i en trilogi där de två andra delarna, Safirblå och Smaragdgrön, utkommer på svenska under 2013. Gwendolyn är 16 år och en helt vanlig tonåring boendes i London. Helt vanlig så när som på hemligheterna hennes familj döljer. I familjen finns en ärftlig gen som gör att innehavaren kan resa i tiden och just nu är det Gwendolyns kusin Charlotte som förmodas bära på den. Charlotte har tränats för detta i många år och medan Gwendolyn fått leka har Charlotte övat värjfäktning och studerat historia. Det första tidssprånget äger rum mellan genbärarens sextonde och sjuttonde levnadsår så när som helst nu borde det ske. Varje gång Charlotte blir yr i huvudet väntar alla med spänning för en tidsresa förebådas vanligtvis av en yrselliknande känsla och ibland huvudvärk.

När Gwendolyn ska kila bort till affären för att köpa lite karameller till sin gammelfaster försvinner plötsligt marken under hennes fötter,  hon blir hisnande yr och allt är suddigt. När hon kan se ordentligt igen befinner hon sig på samma gata men i en annan tid! Självfallet är det Gwendolyn som burit på genen och kan resa i tiden, det är hon som är Rubinen!

Mycket mer än så vill jag inte avslöja men det är en riktigt spännande och intrikat historia som börjar rullas upp. Tillsammans med Gwendolyn reser Gideon i tiden och han är, såklart, snygg men dryg, fast utan att det blir som en tradig kliché. Boken innehåller både kärlek, äventyr och spänning och det historiska blandas med vår moderna tids tekniska prylar och samtidsreferenser. Vad händer egentligen om man fotograferar någon med sin mobiltelefon och visar dem resultatet långt innan kameran ens uppfanns? Gwendolyn är stark och egensinning och kan ta väl vara på sig vilket jag uppskattar mycket. Kerstin Gier skriver väldigt enkelt men medryckande och målande och jag är Gwendolyn, 16 år, genom hela boken. Jag vill verkligen veta hur hela den här historien hänger samman och utvecklar sig och jag ser mycket fram emot att läsa de två andra delarna i den här serien.

Så läser jag sista delen i fantasyserien (Gryningsserien) om Maya och Havsfolket av Anette Skåhlberg. Om en ung människas val och följande förvandling till något helt annat, men framför allt till ett helt annat sorts liv. Ett liv i havet.

Boken börjar dramatiskt med att Mayas lillebror Björne är borta. Han verkar ha ätit av de torkade algerna som gör att en förvandling till sjöjungfru tar vid, men förvandlingen varar bara för en kort stund. Jag vill inte avslöja allt, men det är ofrånkomligt det som kommer att ske. Starka känslor i omlopp och en sorg över att ingen väg tillbaka finns. Inte utan att jag fällde en tår. Det är ju så att leva i havet är magiskt för Maya, men inte alls ofarligt. Det lurar faror överallt och det enda är att själv bli förutseende och kunna försvara sig och att allra helst omge sig med vänner från havet som kan ge angriparna en utmaning.

Mayas och Yaz kärlek står fast, de är länkade i musik, de binds samman av varandras melodier och Maya vill för alltid förbli hos henne. Henne? Jo, Yaz som först var en pojke är numera en flicka, då han gick igenom sin narjanin i bok nummer fyra, Havsrikets hemlighet, och ömsade skinn så som alla Havsvarelser gör när de fyller 13 år. Maya har inom kort att invänta en egen narjanin hon med och därmed ett byte till att bli en pojke! En spännande tanke det där tycker jag. Det är inte viktigt vilket kön vi har utan vem vi är.

Min 12-åriga dotter, som väl tillhör främsta läsgruppen med tanke på temat om att gå igenom en förändring/förvandling till något annat, tycker mycket om böckerna. Hon levde sig in händelserna och såg fram emot varje gång en ny bok kom ut. Precis som jag kunde förutse så uppskattade hon verkligen Fälthandboken – en fauna över Havsrikets alla invånare. Denna ger ingående svar på vem som är vem och vad som är vad och mer därtill. Det är fascinerande vilka varelser vattnet verkar rymma, inte utan att jag blir lite mörkrädd. Alla delar i serien är fantasirikt illustrerade i svartvitt av Katarina Dahlquist, men Fälthandboken är dessutom rikligt och ofta detaljrikt illustrerad.

Denna bokserie kan verkligen rekommenderas till både läsovana och läsvana personer, allt för dem som vill ha spänning och utmaning i tanke och känslor.

Se tidigare recensioner här och här.

En sjöjungfrus tårar
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 70
ISBN: 9789186861223
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Fälthandboken – en fauna över Havsrikets alla invånare
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 61
ISBN: 9789186861247
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris