Hej igen!: samlade sagor

hej igen!Anekdoter och tankar från dem som skapat är alltid givande att läsa och det får vi här i både början och i slutet. Däremellan är det 14 starka sagor från två svenska ikoner, som samarbetat i över 30 år. När deras gemensamma verk samlas som det nu görs i denna utgåva, så upplevs vidden av deras kreativitet ännu större än när endast en berättelse i enskild bokform presenteras.

Upplevelsen är varm och personlig. Det är texter som ger tanken en utmaning och ofta med en stor dos humor. Det är illustrationer som är välbekant trygga och känsligt tecknade i mimik och gester. Och framställningen i ord och bild är på barnets villkor och med respekt för deras upplevelsevärld.

Barnet kan vara i form av ett visuellt tydligt människobarn eller i gestalt av ett djur. Det blir samma igenkänning, då känslan för den lillas universum är intakt.

Ensam mullvad på en scen är hela historien centrerad kring ett barn som drivs av sin oro inför ett uppträdande, men som plötsligt får en ny inre visshet om sin förmåga.

Ulf Nilssons och Eva Erikssons gemensamma skapande i bokform, har inspirerat till såväl dockteater som tecknad film. Sagor som dessa väcker minnen och skapar nya och jag tycker denna samlingsvolym är gedigen och mycket fin och en tydlig ingång för den som vill få ett grepp om alla söta och smågalna historier om Lilla syster Kanin eller få delges de senaste utkomna verken plus få upptäcka en helt ny berättelse: Ett litet ingenting. Den är om en pojke som övervinner flera rädslor på en och samma gång på sitt egna lilla vis. Detta tema om att utvecklas i egen takt är återkommande och en av anledningarna till att jag tilltalas så av sagorna.

I Hej igen! ingår följande 14 berättelser:
Lilla syster Kanin eller berättelsen om den Feta Näktergalen, Älskade lilla gris, Lilla syster Kanin går alldeles vilse, Alla döda små djur, Lilla syster Kanin blir jagad av en räv, Fem feta cirkusgrisar, Lilla syster Kanin badar i det stora havet, När vi var ensamma i världen, Den fräcka kråkan, Farmors alla pengar, Lilla syster Kanin och alla hennes vänner, En dag med mössens brandkår, Ensam mullvad på en scen, Ett litet ingenting. 

Kanin_24-25.tif

Scen

 

 

 

 

 

 

 

 


Hej igen!: samlade sagor
Författare: Ulf Nilsson
Illustratör: Eva Erikson
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 304
ISBN: 9789163877018
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sist jag var som lyckligast

sist jag var som lyckligastFör tredje gången möter vi Dunne i ännu en lättläst kapitelbok. Dunne, denna kloka lilla person som begåvats med ett soligt sinne och glada tankar. Nästan jämt. Jag minns hennes positiva syn i andra delen här.

Nu är skolan snart slut och Dunne har gått ett första riktigt skolår i sin klass. Det har varit några arbetsamma kamratrelaterade händelser förstås, men också mycket glädje och skratt. Roligast var ju när bästa vännen Ella Frida gick på skolan, sedan flyttade hon tyvärr, men glömt varandra har de inte för det.

Nu är det avslutningstider och mormor har varit med och valt avslutningsstass och allt är bara så bra. Men då! Något har hänt med pappa, Dunnes fasta punkt i livet. Hennes mamma är ju död sedan några år. Mormor och morfar finns där också för henne tack och lov. Men nu har alltså något fasanfullt skett och frågan är om Dunne någonsin kommer att bli glad igen.

Dunnes inre ofattbara oro beskrivs tydligt i såväl ord, som i de innerliga illustrationerna. En bok om ett barn som mitt i en ogreppbar tid ändå kan få lov att vara glad och se framåt och aldrig ge upp. Det kan bli bra igen! Det måste bli det!

Slutet på berättelsen är så fint och hoppfullt så jag ler inom mig. Barn kan i vissa stunder verkligen längta och hoppas och få fram det glada igen. Lilla fina Dunne!

MorfarkramDe tidigare uppskattade kapitelböckerna om Dunne heter Mitt lyckliga liv (2010) och Mitt hjärta hoppar och skrattar (2012).

Dunne skriver

 

 

 

 

 


Sist jag var som lyckligast
Författare: Rose Lagercrantz 
Illustratör: Eva Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
ISBN: 9789163877513 

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sju riddares barndom, hur det började (– men hur gick det sedan?)

rdAllt har ett ursprung; alla vuxna individer har någon gång varit unga, människor har varit barn och drakar har varit ungar; minnen och öden har berättats, traderats eller förändrats och växt sig starkare i en oväntad riktning. Sagor och legender var förr mer för vuxna, och riddare var modiga unga män beredda att utkämpa svåra strider med döden som avslut. Men det är inte den tidsaspekten ’förr’ som Christina Björk och Eva Eriksson arbetar med, de för istället läsaren tillbaka till riddarnas barndom – när de var små och vad som hände då, vad som föregick de vidare äventyren.

Idén är strålande, kreativ, fantasifull, väcker intressen och är mycket utvecklingsbar, berättelserna fängslar och roar.

Mamma, mormor, farmor och farmorsmor Inga, 88 år, skrattar när hon läser om draken som lurades med knäck, och utbrister: ”Vad hon måtte ha haft kul när hon skrev det här!” När jag frågar om hon tycker att riddarnas barndom och karaktärer verkar överensstämma med den tradition och de sagor hjältarna normalt förknippas med, tycks de gamla berättelserna ha bleknat och det hon nyss läst ha tagit över. Namn och härstamning är dock välbekanta och det är väl egentligen några av de viktigare poängen när man som författare och illustratör använder gamla ingredienser med igenkänningsfaktor i nya sammanhang… om man nu kan kalla det för nya sammanhang att söka berättelsers början i hjältarnas barndom. Kanske kommer Björks och Erikssons skildringar att inlemmas i de traditionella riddarberättelserna och traderas som helheter till nästa generation.

Vår läsning skedde med vissa traditionella förkunskaper om riddarna som vuxna. Många av dagens barn är redan bekanta med moderna motsvarigheter/varianter av karaktärer och genre. För den observante finns lite sammanlänkande vägledning på försättsbladets insida och på omslagets baksida – en mer sammanhållen inledning hade inte varit fel.

Bokens sju riddare härstammar från flera länder/riken/kulturer. Heimdall är hämtad från de nordiska gudasagorna, han går till trädet Yggdrasil och dricker vatten ur de tre magiska källorna för att få kraft, mod och vishet. Många innevånare från djurriket lever i symbios med det stora trädet – men spanare, svikare och onda krafter hotar idyllen: ekorren skvallrar än för den ene än för den andre och sprider oro. Draken Nidhögg, som bor under trädets rötter funderar på att äta upp Heimdall, som i sin tur funderar på hur han ska döda draken. Men så hittar pojken en säck knäck som farbror Oden har kokat till Vallhall-festen… Tänk dig en drake med gapet fullt av knäck – inte så kaxig längre kan man förstå, och med mycket mod skrider den blivande hjälten till verket med sitt svärd, och den onde störtar ner i Ginungagapet.

rd1

Att det krävs en hel del träning och erfarenheter inför vuxenlivet vet alla, men det räcker inte, inte ens i dagsläget – goda kontakter är ett måste för att nå framtida mål. Som tur var dök Hugin och Munin upp som räddande korpar när Lill-Sigurd hade tränat på egenhand. Bildens balans mellan lek, utbildning och representanter från framtidsvärlden utanför är suveränt komponerad.

Den lille riddaren Artur får två presenter för sin framtid när han fyller år, en falkunge och ett runt bord, ett övningssvärd har han redan. Falkungen ska han träna till jaktfalk, och vid bordet ska han ha kalas med sina riddarvänner när han blir stor. En dag fångar falken en liten ödla som växer så det knakar – det visar sig vara en farlig drake… Som tur är får Artur hjälp av sin läromästare, den trollkunnige Merlin, att bli av med draken annars hade den berömda Kung Artur aldrig funnits med i vår historia!

Men så finns här en joker, en pojke som vill vara riddare, och vem vet? Kanske har Ture Polykarpus Lejonstolpe läst och hört många riddarsagor och befinner sig i Riddarhuset i en dröm, eller är det magi och han kan väcka liv i riddarmyterna och få möta och bekämpa sin drake… Men vad hände sedan, när han blev stor? Och vilken genre ska inlägget föras till? Ett utmanade grepp!

rd2

Tillsammans kan vi, jag och min mamma, vidare konstatera att man bör läsa en av bokens berättelser i taget och att det kan finnas en del att förklara vad gäller både ord och innehåll vid läsningen, och att åldern 3 -6 år inte är riktigt relevant, snarare 5 – 9.

Nyfikenheten att ’slå upp’/googla vad det står om de ’äkta’ karaktärerna, för återerinran, var stor hos den äldre läsaren – förhoppningsvis blir den yngre generationen lika nyfiken på att söka mera information. Det slutliga omdömet blev: ”Fint berättat med rara och fantasifulla bilder.” Vilket jag skriver under på, med tillägget: väl sammansatt material kryddat med tradition, fantasi och fakta.

Titel: Riddare och Drakar
Text: Christina Björk
Bild: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129687736
Antal sidor: 32
Jämför priser 
Provläs: 

Barbros bästa – Berättelser av Barbro Lindgren

Förlaget Rabén & Sjögren har i samarbete med författaren Barbro Lindgren valt ut några av de bästa dikterna och bilderböckerna ur hennes utgivning. Det måste ha varit ett svårt arbete eftersom hon har berikat den svenska barnbokslitteraturen med sina verk ända sedan 1965 då hon debuterade. I den här Barbroblandningen får vi bland andra träffa välkända figurer som Loranga, Mazarin och Dartanjang, grisen Benny och Den vilda bebin. Min personliga favorit Sagan om den lilla farbrorn är dock inte med, tur att det är gott om andra godbitar!

Efter att ha läst igenom bokens 19 dikter och berättelser har jag fått ett ny favorit: Ängeln Gunnar dimper ner (illustrerad av Charlotte Ramel). För er som inte har läst den tidigare handlar den om en flicka som heter Elin som förlorat sin älskade katt. Plötsligt dimper en pojke med vingar på ryggen ner från himlen, det är ängeln Gunnar som har kommit för att höra efter varför Elin är så ledsen.

Gunnar har några timmars sommarlov och dem tillbringar han med att göra döda djur och människor levande igen, och han börjar med Elins katt. Han frågar sen om hon vet någon mer som sörjer och är ledsen, och Elin berättar om tant Jonsson som är så ledsen eftersom hennes lilla pojke har dött. Gunnar gör så att han återuppstår och sen går de vidare och hittar fler som får återvända till livet på jorden. I slutet av sagan när Elin berättar om allt för sin mamma konstaterar hon att ”Ja, vet du, han kunde trolla så att döda blev levande. Men han kunde inte trolla sockerbitar ur öronen! Var inte det konstigt”? En fin liten berättelse med rara karaktärer.

Något som jag tycker är trevligt med antologier av olika slag (när de är illustrerade) är att få se så många olika stilar och tekniker när det gäller bilder. Bland illustratörerna är några av mina favoriter Eva Eriksson som gjort ”Vilda bebin” och Olof Lagerström som ritat grisen Benny.

Om ni gillar Barbros böcker ska ni hålla utkik under våren 2013, för då kommer boken Vi leker att vi är pippifåglar. Den finns det ett smakprov på i den här antologin.


Barbros bästa – Berättelser av Barbro Lindgren
Författare: Barbro Lindgren
Illustratörer: Emma Adbåge, Camilla Engman, Eva Eriksson, Anna Höglund, Olof Landström, Sara Olausson, Sarah Sheppard, Lena Sjöberg, Pernilla Stalfelt, Tyra von Zweigbergk och Charlotte Ramel.
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 200
ISBN: 9789129683608
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Julförberedelser

En liten argsint tomte, en storfamilj av kaniner i flera generationer, tillfälligheter, traditioner och decenniers sagobilder mixat och sammansatt till en saga i 25 kapitel om våra västerländska traditioner inför och under julen. Saga, realitysåpa, deckargåta, parodi – eller trådar för sagoläsaren att nysta vidare i inför julen tillsammans med barnen.

Hustomten Vrese håller till på en övergiven gård, där möbler och ting lämnats i bostadshuset. Under sin dagliga runda räddar han en humla, som han tar med till sin inredda hundkoja och pysslar om, annars är han tvär och vresig mest hela tiden och vill helst vara ifred. Dagen är den första december, och då tänder han ett ljus – oavsett vilken veckodag det är. Men det går inte så bra för den argsinta tomten: när han ska tvätta sina vantar och sin luva får vinden tag i dem och de försvinner.


I en annan del av skogen bor en kaninfamilj, i hålan sjuder det av aktivitet – de vuxna pysslar med sitt och barnen leker vilda lekar. Mamma kanin skickar ut ungarna och säger att snart är det vinter. Det är så allting börjar, ungarna vet inte vad vinter och snö är men går ut för att vänta på det mamma säger ska komma snart. Det är då de finner: först något rött – som nog är en huvudsak, och sedan två av något – som man nog kan stoppa saker i och så en fyrkantig sak med krumelurer på. Med lite list kan man klura ut att samtliga ting har med tomten och julen att göra.

’Barnen’ bär hem sina fynd för att få hjälp att förstå vad det är de har funnit. Och så går decemberdagarna medan kaninfamiljen samlar ledtrådar. Ryktet sprider sig i skogen och bit för bit vidgas deras kunskaper, det handlar om en tomte som ska komma och om julen, det ena ger det andra, och ska någon komma så måste man förbereda sig: det ska bjudas på godsaker, göras fint, diktas visor och tal… Och så kommer äntligen snön.

I hundkojan ligger den vresige tomten i sin säng, avsnittet har nummer tretton: en stjärna lyser starkare än de andra, faller och förvandlas till en kvinna i vitt med vingar och ljus i håret. Omgiven av ett stort ljus bjuder hon på kaffe, bullar och pepparkakor, säger till tomten att han inte ska vara rädd och berättar den glada nyheten att han ska få barn. Och att han blir snäll om han tar en till pepparkaka! Det må vara en tomtedröm eller ej, men det är just detta sammelsurium som präglar hela historien – som pågår som ett sökande och ett konstruerande av ett julpussel bestående av alla bitar som tänkas kan.

En lek med språkliga uttryck, invävda talesätt och en mix av traditioner och julförberedelser, som pågår utan att kaninfamiljen egentligen vet varför, för tankarna till att allt är en konstruktion samtidigt som den relaterar till vår mänskliga tillvaro före jul och vår vilsenhet i att förmedla, och kanske förstå, vad vi egentligen firar/väntar på/sysslar med. Helt enkelt vad som egentligen sker under tiden före den 24-/25:te och varför.

Till Ulf Starks textberättelse hör Eva Erikssons bildberättelser – ja, de är på ett märkligt sätt flera; en hel väv med spår av traditionella sagor som följt med eller uppdaterats under decennier. Lättast att relatera till är Beatrix Potters djursagor, Nalle Puh och hans vänner, Pricken, Alice i Underlandet, Elsa Beskows Ocke, Nutta och Pillerill och Tomtebobarnen. Sagovärlden är trots allt inte så stor.

Med alla referenser från sagor, traditioner och verklighetens julförberedelser är jag en aning skeptisk mot denna kapitelbok som slutar med en julotta för alla födda barn i en ljusstrålande isigloo, anordnad respektive byggd av tomten för kaninfamiljen och skogens djur. Men om man accepterar att läsningen ställer krav, är beredd att ge stort utrymme för dialog där man diskuterar egna traditioner och reflekterar över händelserna i de korta kapitlena, som är tänkta att läsa dag för dag, kan det bli en riktigt mysig och lärorik ’i väntan på julen saga’ för både läsare och lyssnare.

Kapitlen kommer även att finnas som julkalender på bokus.com och på rabensjogren.se.

 

Titel: Jul i stora skogen
Text: Ulf Stark
Bild: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren  (2012)
ISBN 9789129681062
Antal sidor: 101
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris