Huset som vaknade

Gubben Larson bor ensam i ett stort hus. En kväll när han släckt alla lampor, sagt god natt till frun och barnen och precis ska somna, knackar det på dörren. Larson blir irriterad. När han öppnar ser han grannpojken med en kruka i handen. Han ber Larson ta hand om fröet, vilket Larson har väldigt lite lust med. Han har väl annat för sig!

Den mystiska och spännande framsidan gjorde mig nyfiken på de övriga illustrationerna. Jag drogs snabbt in i Larsons hus, där mörkret verkar sippra in i rummen från väggarna, och där endast minnena lyser upp tillvaron. Illustrationerna förmedlar så många känslor, jag blev verkligen påverkad av de mörka färgvalen och allt det sorgliga i gubbens liv. Men så händer något. Krukan med det lilla fröet gör något med gubben, och det ljusa från minnena verkar ta sig till nutiden.

För att vara en bilderbok har den här ganska mycket text. Det är dock inget negativt, för berättelsen har ett skönt driv som gör mig nyfiken samtidigt som illustrationerna hjälper mig att stanna upp och tänka. Jag gillar att boken får mig att känna. Jag gillar hur det mörka tränger sig in och sedan bort, för att ge plats åt det ljusa hoppet. Jag gillar att bilderna får ta stor plats, hur de får textberättelsen att stanna upp, för att i sig själva föra historien framåt, innan texten tar vid igen.

Till mig som vuxen talar boken om liv och död, och hur svårt det ibland kan vara att hitta mening och tillhörighet. Kanske tänker barnen mer på utanförskap och ensamhet, vänskap och hur viktig en liten enkel handling kan vara. Oavsett tror jag den här har mycket att ge till både läsare av text och/eller bild. En fin pärla och ett mycket genomarbetat samarbete. Jag ser gärna mer av kombinationen Widmark – Dziubak. UPDATE:  Widmark och Dziubak har tidigare gjort Lilla Sticka i landet Lycka (2016) tillsammans.


Huset som vaknade
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Emilia Dziubak
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
ISBN: 9789163892707
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Annie från sjön

2010 erhöll Kitty Crowther ALMA-priset med motiveringen:

Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap. (källa: ALMA)

Det här stämmer väldigt bra in på Annie från sjön också. Annie bor ensam i ett hus uppe på en kulle vid en sjö. Hon känner sig ensam och sorgsen nästan varje dag. Det är något svart som finns inuti.

Annie tänker att det kanske finns någon som är som hon på andra sidan sjön och att hon borde åka dit. Fast tänk om det inte finns någon? Annies sorg hindrar henne från att göra saker och en natt bestämmer hon sig för att dränka sig i sjön. I sjön finns tre öar och folket i byn tycker att de är otäcka, de känner sig iakttagna om de fiskar nära dem och att öarna byter plats ibland. Annie tycker om öarna och får alltid mycket fisk vid dem och det är precis vid öarna hon hoppar i vattnet den natten. Men vad finns egentligen där nere i djupet?

Det här är en väldigt fin skildring av vänskap men också om tunga frågor som ensamhet, depression och självmord. Precis som i juryns motivering så blandas fantasi med verklighet och medkänsla är en stor ingrediens i boken. Jag har läst boken för femåringar och min egen sjuåring och diskuterat just kring detta, att det finns människor som känner sig så ensamma och mår så dåligt att de faktiskt vill ta livet av sig. Stämningarna i boken uttrycks tydligt i både bild och text som den tryckande, instängda känslan som förmedlas i bilden till vänster nedanför. Det finns också glädje, hopp, kamratskap och till och med kärlek bland de här sidorna så det är ingen mörk historia utan tvärtom en varm berättelse med ett lyckligt slut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Annie från sjön
Författare & Illustratör: Kitty Crowther
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129679137
Antal sidor: 45
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Onda krafter i Sollentuna

När jag såg bokens omslag och läste titeln och dessutom såg vem som var författaren, så kände jag att denna bok vill jag bara läsa. Jag har läst Coco Moodyssons alla seriealbum och borde förstått att realism var i fokus och inte eskapism, som titeln kunde antyda. Älskar eskapism. Men inte skulle jag komma att bli besviken. Realism kan ha sina poänger. Hon beskriver verklighetens brutala syn och insikter på kornet i sina seriealbum: Coco Platina Total Titan, Aldrig godnatt och Jag är ditt fan in i döden. Även i Vårdcentralen Fontanellen i samarbete med Lukas MoodyssonNaturligtvis gör hon det i denna bok också, men nu enbart med ord som utan någon större sentimentalitet berättar den unge Alexanders historia från hans tid som ny i ett samhälle, ute i en meningslös tillvaro utan stöttande vuxna.

Alexander tänker mycket och är i själva sin uppenbarelse så uppgiven på något vis, men ändå inte helt utan hopp. Men när han uttrycker att han önskar att han var ett vanligt, okomplicerat sportbarn så vet jag exakt vad han menar. Han tror sig dessutom vara besatt av onda krafter, ärvda från hans mamma som genom en mystisk sjukdom förvandlats till ett kolli, vilket egentligen inte förändrade så mycket för honom i grunden. Hon var frånvarande i hans liv redan innan, men nu mera uppenbart och meningslösheten bara tilltar. Hans pappa är självupptagen och har en riktig typ till flickvän, tillika präst. Alla andra har så enkla liv, tycker Alexander. Hela världen kring honom andas tristess och om inte språket varit så träffsäkert med en tragikomisk ton så hade läsaren blivit vansinnigt betryckt.

Mitt i allt det gråa och olustiga finns en mycket speciell person vid namn Maxine, fosterhemsplacerad och dessutom adopterad. En slags olycklig kärlek, icke utlevd, drabbar Alexander. Dessa episoder med henne är så väl beskrivna, just att tråna efter någon eller något är så krävande, att se det ljuvliga framför sig och så liksom ändå stå handfallen och inte kunna nå eller få det som önskas i ens hjärta. Maxine kommer på något sätt att bli en del av Alexanders liv, slutet får mig att ana att hon kommer finnas där, liksom en annan speciell men inte lika eftertraktad person, klasskompisen Viola. Hon med det nördiga intresset i Ted Gärdestad. Men det är så det är i livet, plötsligt möter vi någon vi anser obetydlig eller rent av tröttsam, men när vi minst anar så kan den personen betyda något eller ha inverkan på våra liv. En schaman har viss betydelse i boken, liksom Violas emo-intresserade tvillingbror i rullstol och en misskött stackars varghund. Hur det hänger ihop allting kräver en genomläsning för den som undrar och jag för min del önskar att få mer av Cocos icke förutsägbara skapande; serierna och så nu ungdomsboksgenren!


Onda krafter i Sollentuna
Författare: Coco Moodysson
Förlag Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789129681222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Huset där humlorna bor

Det här var nog min första bekantskap med prisbelönte Stefan Castas författarskap såvida jag inte läst någon av alla hans faktaböcker.

Boken handlar om Myra Johanna, som egentligen inte alls heter Myra men hon kallar sig helst det. Myra bor med sin mamma precis vid havet.  När inte mamma är på arbetet så är hon helst i ateljén och pappa Rogert är på en oljeplattform i Atlanten och kommer bara hem några gånger om året. Som tur är har Myra sin låtsashund Morgon att tillbringa dagarna med.

Ute på Svartholmen finns Jungfruhuset som har varit övergivet i fyra år. Varje kväll tänds lamporna i tio av rummen i Jungfruhuset men plötslig en kväll är det elva lampor som lyser. Nästa dag beger sig Myra till huset och hon träffar Humlekungen. Han har kommit tillbaka till sitt hus och har en storslagen dröm om att göra Jungfruhuset till ett gigantiskt humlebo för att kunna odla humlor. Myra tvekar inte en sekund utan börjar genast hjälpa honom.

Är det här en bok om en flickas storslagna äventyr eller skildrar den hennes vid galenskap snuddande fantasier som ensamheten driver henne till? Den är både finstämd, vacker, fantastisk, vemodig och sorglig på en och samma gång. Hur man än väljer att tolka berättelsen så är den mycket väl berättad och det är oerhört spännande att få följa Myra under ett år ute vid havet. Den här boken åker direkt in i nioåringens bokhylla.

 

 

 

 

 

 

 


Huset där humlorna bor
Författare: Stefan Casta
Illustratör: Staffan Gnosspelius
Förlag: Opal (2012)
ISBN: 9789172995154
Antal sidor: 125
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Stig tittar ut – en chattrecension

Barnboksprats Malin Skals och Helena Ferry chattar om Stig tittar ut, en bilderbok av Ann-Christine Magnusson och Lars Winnerbäck (ja, just han som också gör musik).

Helena: Åh, vad jag gillar berättelser om äldre och ocoola människor! Stig är en sur gammal gubbe och på många sätt otypisk för en barnbok. Han bor i lägenhet, men undviker sina grannar och umgås bara med sin hamster Björn. Det räckte för att få mig nyfiken på boken!

Malin: Jag älskade stilen direkt, illustrationerna var häftiga och färgglada trots att boken handlar om en ensam sur gubbe. Det inger liksom lite hopp till storyn också. :)

Helena: Eller hur! Boken går ju mycket ut på det, att det finns hopp till och med för en sur gammal gubbe som tror att en hamster är den enda vän han kan få. Men innan man kommer fram till det ryms en hel del svärta i berättelsen. Kanske är den lite väl mörk för att klassas som småbarnsbok?

Stig vågar inte öppna när det ringer på dörren

Malin:
Ja det där är ju svårt. Ska man dölja saker för små barn eller visa mer av verkligheten? Klart det inte är bra att visa allt för svarta saker men jag vet inte om just den här boken är för mörk för de yngsta. Svårt…

Helena: Ja, det kändes i alla fall okej att läsa den med Ava (3 år), men lite konstigt också eftersom jag inte vet vad hon har för uppfattning om döden. Det är ju svårt att förstå. Och nu har jag nästan spoilat, så nu spoilar jag helt: det är alltså hamstern som dör. Stigs ende vän. Men det blir ett fint slut i alla fall. Och angående det där med de yngsta: boken känns i alla fall inte riktad rakt till dem. Det är kanske mer en familjebok för alla åldrar.

Ska vi prata lite om bokens skapare? Ann-Christine Magnusson, har du läst något av henne tidigare? Inte jag, men jag känner igen böckerna om UppfinnarJohanna, nu när jag googlar på vad hon skrivit. Lars Winnerbäck debuterar som barnboksillustratör i och med denna bok. För mig får han gärna illustrera fler. :) Jag gillar avvägningen mellan realism och fantasi i bildspråket.

Snygga miljöer i Stig tittar ut
Malin: Jag har lyssnat en hel del på Winnerbäcks musik, särskilt för några år sedan. Vet inte om jag kan dra några särskilda paralleller mellan hans musik och sätt att teckna men uttrycksfullt kan vara ett beskrivande ord. Winnerbäcks texter är ju ofta poetiska med inslag av realism och fantasi som du ju faktiskt skriver så jag kan vid närmare eftertanke säga att jag nog kan göra den kopplingen där!

Sammanfattningsvis: vi gillar boken och illustrationerna! :)

Helena: Ja, det gör vi!


Stig tittar ut
Författare: Ann-Christine Magnusson
Illustratör: Lars Winnerbäck
Förlag: Opal (2011)
ISBN: 9789172994799
Antal sidor: 32
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus