När jag såg bokens omslag och läste titeln och dessutom såg vem som var författaren, så kände jag att denna bok vill jag bara läsa. Jag har läst Coco Moodyssons alla seriealbum och borde förstått att realism var i fokus och inte eskapism, som titeln kunde antyda. Älskar eskapism. Men inte skulle jag komma att bli besviken. Realism kan ha sina poänger. Hon beskriver verklighetens brutala syn och insikter på kornet i sina seriealbum: Coco Platina Total Titan, Aldrig godnatt och Jag är ditt fan in i döden. Även i Vårdcentralen Fontanellen i samarbete med Lukas Moodysson. Naturligtvis gör hon det i denna bok också, men nu enbart med ord som utan någon större sentimentalitet berättar den unge Alexanders historia från hans tid som ny i ett samhälle, ute i en meningslös tillvaro utan stöttande vuxna.

Alexander tänker mycket och är i själva sin uppenbarelse så uppgiven på något vis, men ändå inte helt utan hopp. Men när han uttrycker att han önskar att han var ett vanligt, okomplicerat sportbarn så vet jag exakt vad han menar. Han tror sig dessutom vara besatt av onda krafter, ärvda från hans mamma som genom en mystisk sjukdom förvandlats till ett kolli, vilket egentligen inte förändrade så mycket för honom i grunden. Hon var frånvarande i hans liv redan innan, men nu mera uppenbart och meningslösheten bara tilltar. Hans pappa är självupptagen och har en riktig typ till flickvän, tillika präst. Alla andra har så enkla liv, tycker Alexander. Hela världen kring honom andas tristess och om inte språket varit så träffsäkert med en tragikomisk ton så hade läsaren blivit vansinnigt betryckt.

Mitt i allt det gråa och olustiga finns en mycket speciell person vid namn Maxine, fosterhemsplacerad och dessutom adopterad. En slags olycklig kärlek, icke utlevd, drabbar Alexander. Dessa episoder med henne är så väl beskrivna, just att tråna efter någon eller något är så krävande, att se det ljuvliga framför sig och så liksom ändå stå handfallen och inte kunna nå eller få det som önskas i ens hjärta. Maxine kommer på något sätt att bli en del av Alexanders liv, slutet får mig att ana att hon kommer finnas där, liksom en annan speciell men inte lika eftertraktad person, klasskompisen Viola. Hon med det nördiga intresset i Ted Gärdestad. Men det är så det är i livet, plötsligt möter vi någon vi anser obetydlig eller rent av tröttsam, men när vi minst anar så kan den personen betyda något eller ha inverkan på våra liv. En schaman har viss betydelse i boken, liksom Violas emo-intresserade tvillingbror i rullstol och en misskött stackars varghund. Hur det hänger ihop allting kräver en genomläsning för den som undrar och jag för min del önskar att få mer av Cocos icke förutsägbara skapande; serierna och så nu ungdomsboksgenren!

---

Onda krafter i Sollentuna
Författare: Coco Moodysson
Förlag Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789129681222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Det här var nog min första bekantskap med prisbelönte Stefan Castas författarskap såvida jag inte läst någon av alla hans faktaböcker.

Boken handlar om Myra Johanna, som egentligen inte alls heter Myra men hon kallar sig helst det. Myra bor med sin mamma precis vid havet.  När inte mamma är på arbetet så är hon helst i ateljén och pappa Rogert är på en oljeplattform i Atlanten och kommer bara hem några gånger om året. Som tur är har Myra sin låtsashund Morgon att tillbringa dagarna med.

Ute på Svartholmen finns Jungfruhuset som har varit övergivet i fyra år. Varje kväll tänds lamporna i tio av rummen i Jungfruhuset men plötslig en kväll är det elva lampor som lyser. Nästa dag beger sig Myra till huset och hon träffar Humlekungen. Han har kommit tillbaka till sitt hus och har en storslagen dröm om att göra Jungfruhuset till ett gigantiskt humlebo för att kunna odla humlor. Myra tvekar inte en sekund utan börjar genast hjälpa honom.

Är det här en bok om en flickas storslagna äventyr eller skildrar den hennes vid galenskap snuddande fantasier som ensamheten driver henne till? Den är både finstämd, vacker, fantastisk, vemodig och sorglig på en och samma gång. Hur man än väljer att tolka berättelsen så är den mycket väl berättad och det är oerhört spännande att få följa Myra under ett år ute vid havet. Den här boken åker direkt in i nioåringens bokhylla.

 

 

 

 

 

 

 

Barnboksprats Malin Skals och Helena Ferry chattar om Stig tittar ut, en bilderbok av Ann-Christine Magnusson och Lars Winnerbäck (ja, just han som också gör musik).

Helena: Åh, vad jag gillar berättelser om äldre och ocoola människor! Stig är en sur gammal gubbe och på många sätt otypisk för en barnbok. Han bor i lägenhet, men undviker sina grannar och umgås bara med sin hamster Björn. Det räckte för att få mig nyfiken på boken!

Malin: Jag älskade stilen direkt, illustrationerna var häftiga och färgglada trots att boken handlar om en ensam sur gubbe. Det inger liksom lite hopp till storyn också. :)

Helena: Eller hur! Boken går ju mycket ut på det, att det finns hopp till och med för en sur gammal gubbe som tror att en hamster är den enda vän han kan få. Men innan man kommer fram till det ryms en hel del svärta i berättelsen. Kanske är den lite väl mörk för att klassas som småbarnsbok?

Malin: Ja det där är ju svårt. Ska man dölja saker för små barn eller visa mer av verkligheten? Klart det inte är bra att visa allt för svarta saker men jag vet inte om just den här boken är för mörk för de yngsta. Svårt…

Helena: Ja, det kändes i alla fall okej att läsa den med Ava (3 år), men lite konstigt också eftersom jag inte vet vad hon har för uppfattning om döden. Det är ju svårt att förstå. Och nu har jag nästan spoilat, så nu spoilar jag helt: det är alltså hamstern som dör. Stigs ende vän. Men det blir ett fint slut i alla fall. Och angående det där med de yngsta: boken känns i alla fall inte riktad rakt till dem. Det är kanske mer en familjebok för alla åldrar.

Ska vi prata lite om bokens skapare? Ann-Christine Magnusson, har du läst något av henne tidigare? Inte jag, men jag känner igen böckerna om UppfinnarJohanna, nu när jag googlar på vad hon skrivit. Lars Winnerbäck debuterar som barnboksillustratör i och med denna bok. För mig får han gärna illustrera fler. :) Jag gillar avvägningen mellan realism och fantasi i bildspråket.

Malin: Jag har lyssnat en hel del på Winnerbäcks musik, särskilt för några år sedan. Vet inte om jag kan dra några särskilda paralleller mellan hans musik och sätt att teckna men uttrycksfullt kan vara ett beskrivande ord. Winnerbäcks texter är ju ofta poetiska med inslag av realism och fantasi som du ju faktiskt skriver så jag kan vid närmare eftertanke säga att jag nog kan göra den kopplingen där!

Sammanfattningsvis: vi gillar boken och illustrationerna! :)

Helena: Ja, det gör vi!

---

Stig tittar ut
Författare: Ann-Christine Magnusson
Illustratör: Lars Winnerbäck
Förlag: Opal (2011)
ISBN: 9789172994799
Antal sidor: 32
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

När jag vikarierade på en skola fick jag höra början av Igor och jag genom högläsning i klassen. Då var det främst författaren Inger Lindahls språk som fångade mig. Jag bestämde mig då för att läsa boken för mina barn, men valde att vänta ett tag eftersom jag ansåg att mina barn var lite väl unga då. Nu, när mina barn är 6 och 4 år passade den fint!

Ganska snart insåg jag att såväl språk som innehåll hade ett väldigt starkt barnperspektiv och på de 122 sidorna hinner flera viktiga, och svåra, ämnen komma upp.

Bokens huvudkaraktär är Vera som flyttat från Hammarkullen till Gårdsten. Det är inte så lång sträcka geografiskt, men för ett barn som inte kan åka spårvagn eller buss ensam är det en ocean mellan den nya och den gamla lägenheten och alla kompisar. Men så plötsligt upptäcker Vera en gubbkeps … och inne i den: en tvillingbror som heter Igor.

Igor hjälper Vera och ger henne tips, till exempel hur hon ska göra för att hennes mamma ska bry sig om henne eller vad hon ska göra när den där stöddiga pojken Ali dyker upp. Men ibland smiter Igor och blir bara en keps.

Det här är också en bok där förorten är central med flera kulturer och höga hus. Veras mamma kommer från Ryssland men vi möter också en yoghurtgubbe (eller är det kanske en trollkarl?) som pratar arabiska. Mitt i allt detta går Vera runt utan några kompisar. Men hon har Igor och tillsammans hittar de på en hel del bus.

Samspelet mellan text och bild är jag lite tveksam till. Texten är lite busig och leder in en på många oväntade stigar. Bilderna är tilltalande på ett sätt, men de ger mig inte så många intryck. Däremot är bilderna många och det ser jag som positivt.

Jag trodde att Igor och jag skulle passa bättre för min äldsta son eftersom Vera är sex år upp ser världen med den ålderns ögon. Men när jag väl läste boken var det snarare min fyråring som satt mest klistrad. Ibland är inte alltid barnets åldermässiga erfarenheter i en bok det viktigaste. När det handlar om böcker där inre tankar och socialt samspel står i fokus blir  den personlighet och de tankar som författaren väljer till karaktären mer betydelsefullt. Igor och jag är en bok där läsare och bokkaraktär får möjlighet att finna varandra.

---

Igor och jag
Författare: Inger Lindahl
Illustratör: Charlotta Björnulfsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2007)
Antal sidor: 122
ISBN: 9789129666144
Köp: Jag köpte boken på bokrean, men nu verkar den vara slutsåld. Leta bland begagnade böcker eller låna på bibliotek

Att avbilda nordisk mystik i en bok är nog inte det allra enklaste. Hur återger man doften av barr, ljudet av en koltrast eller den där känslan i maggropen när något stort och mörkt skymtar förbi bakom en stor sten? Jag kan inte svara på det, men under de närmaste dagarna kommer Barnboksprat att lyfta några av de barnboksskapare som faktiskt har lyckats med det.

I det här inlägget kommer du att få läsa om en av mina absoluta favoriter bland bilderböckerna: Allikin av Runo Lindskog  och Hans Arnold. Hans Arnold har gjort illustrationer till många texter inom skräckgenren och enligt min mening var han en av de bästa. Hans bilder är ofta härligt surrealistiska och läskigt magiska. Den 25:e oktober avled Hans Arnold, vid 85års ålder.

Boken Allikin gavs ut av Alla Barns Bokklubb 1986. Jag har läst den en massa gånger som barn och en massa gånger för mina egna barn och åren däremellan har jag inte stött på en bilderbok för barn som är lika läskig som den. Men den är också väldigt vacker och rymmer många tankeväckande delar.

Allikin är ett lite busigt trollbarn med en otrolig fantasi. Hon bor i en mysig och varm grotta med sin stora och bullriga familj. Men det finns någon som Allikin saknar, någon som förstod hennes tankar och som älskade samma typer av lekar som hon. En dag mötte nämligen Allikin en människoflicka som ville leka de där lekarna som hon tvingats leka ensam innan, lekar med de egentillverkade dockorna som erbjöd alla möjligheter i fantasins värld. Men sen försvann flickan och Allikin kan inte finna minsta spår efter henne… förrän plötsligt en dag. Allikin finner en likadan docka som hon och flickan tillverkat. Men den här dockan sitter ensam på en båt, fastbunden! Allikin inser att hennes vän behöver hjälp, hon håller sig inte borta frivilligt. Hos den urgamla Trädmodern finner hon det svar hon letar efter: flickan är fångad hos den enorma och känslokalla Stenkonungen.

Bokens handling utspelar sig i en otrolig sagoskog. Allting rymmer liv, men också död. Bilderna är ibland riktigt mysiga och ibland riktigt läskiga. Bokens karaktärer passar väl in i den här miljön där deras värme och kyla blandas samman till konflikter.  Det finns det goda och det finns det onda. Men det känns spännande att karaktärernas roller inte följer det vanliga mönstret där troll och spöken står för det onda.

Allikin är en bok om vänskap och att kämpa för varandra, att trotsa rädsla för någon annans skull. Det går att dra paralleller till personer som lever under en obarmhärtig stenkall diktator. Den väldiga Stenkonungen härskar i skogen och låser in de som inte gör som han vill. Han har med sig sina väktare, som följer honom troget. Men de följer honom bara så länge de inte får möjlighet att ta in intryck, så länge de inte får möjlighet att fylla sin själ.  Som väktare ses de som obevekliga just eftersom de inte förstår att de kan känna med andra människor. Men med ett finurligt och fantasifullt trollbarns hjälp kan även ett kallt hjärta börja pumpa varmt blod. Boken för också tankarna till rasism och hur vi kategoriserar människor. Stenkonungen låter inte Allikin och flickan leka för att de är av olika sort och fängslar flickan för att hon inte hör hemma i skogen. Men som tur är finns ju Allikin där och gör uppror. Med hjälp av den visa och uråldriga Trädmodern och sitt kreativa tänkande klarar Allikin av Stenkonungen.

Artikeln ”Skräckmästaren Hans Arnold är död” i Dagens Nyheter

---

Allikin
Text: Runo Lindskog
Illustrationer: Hans Arnold
Förlag: Alla Barns Bokklubb
Antal sidor: 28
ISBN: 9179041159
Köp: Boken finns inte i nyutgåva. Just för tillfället finns det ett par begagnade exemplar på Bokbörsen.
Låna på bibliotek