Morbror Kwesis vålnad är en bok om skuld. En bok om slaveri.
Det är också en berättelse om att rätta till sina misstag. Kan man göra om och rätta till misstagen, i efterhand? När det egentligen är för sent?
Morbror Kwesi är död. Hur kommer det sig? Det hela är en lång historia och det var mycket brännvin inblandat…vitmännen lyckades ta sig Morbror Kwesi som skuldslav nämligen. Han var mycket förtjust i brännvin, eftersom det var starkare än palmvinet som han brukade ägna sig åt att dricka. Vitmännen hade mycket brännvin och Kwesi var en drinkare…han blev deras slav i utbyte mot brännvin helt enkelt.
En dag kommer Morbror Kwesis vålnad på besök i byn. Han väcker sin mor Yesiwa och ber henne om hjälp med att få komma in i Andarnas Rike. Hans kropp ligger nämligen hos vitmännen, på en hög ställning av trä som vitmännen höjer varje dag. Så hans kropp hamnar närmare och närmare gudarna, som inte alls gillar det och blir mycket besvärade! Därför får han inte komma in i Andarnas Rike.

Det blir ett stort arbete att försöka köpa Morbror Kwesis kropp fri. Det kostar nämligen ganska mycket, eftersom han var rejält skuldsatt. Överallt i byn försöker de få folket att hjälpa till med lite guldsand, men snåla är de flesta och det blir inte mycket ihopsamlat.
Till slut måste de komma på en ny taktik. De skickar Morbror Kofi och Kloka flickan. De ska vandra till kungen och försöka få guld som de kan ta till vitmännens stenhus och köpa Kwesi fri. Men det är allt annat än enkelt…
Morbror Kofi är nämligen inte riktigt som de andra. Han är en femåring i en tjugofemårings kropp. Men han är väldigt stark. Tillsammans med Kloka flickan (som heter så av en anledning) kan Kofi vara en oerhörd tillgång. Dessutom är han Kwesis bror och det är ju så, att han måste hjälpa sin döde bror! Med sig har de elva nyfikna barn och på vägen blir samlingen människor allt större. Fler och fler blir de, som hjälper till att försöka få tag på Morbror Kwesis kropp.
Och det blir minst sagt ett äventyr.
Morbror Kwesis vålnad är en spännande historia. Kanske lite saga. För mig är de flesta sagor odödliga i och med att de ofta är lite mystiska och handlar om en svunnen tid. Historier som bär en historia.
Det här är en intressant historia, mycket med tanke på hur den är skriven, tycker jag. Vitmännen beskrivs som djur, som skällande hundar utan vettigt språk eller ens ett kroppsspråk värt att försöka förstå sig på. Som suputer som bara har brännvin och pengar i huvudet. Fast i den här boken är det samtidigt på ett komiskt sätt, som inte gör det så hemskt fördomsfullt.
Jag tänker mig att det är lite så vita människor har sett på svarta människor. Som djur.
Jag gillar att det är tvärtom här.
Jag tycker också att det hade varit jätteroligt med bilder! Många av händelserna ser jag framför mig, underbart illustrerade. Jag är ju en bildmänniska, så för mig är det alltid välkommet med bilder. Vad det än kan tänkas vara för bok. I just den här hade det passat jättebra!
Morbror Kwesis vålnad
Författare: Janne Lundström
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 174
ISBN: 978-91-7221-366-1
Köp: Finns till exempel att köpa på Adlibris.
Mamy Wata och monstret är en afrikansk bilderbok som onekligen ser påtagligt afrikansk ut med sina rikt utsmyckade och färgglada illustrationer. Bilderna är så enkla att det är lätt att tänka att man skulle kunna rita likadant själv, men det brukar man förstås oftast upptäcka att man inte alls kan om man väl provar. Samtidigt är de komplicerade på så sätt att tolkningen av dem inte alltid är uppenbar. Ett uppslag ser vid första anblick ut att vara dekorerat med abstrakta figurer, men så läser man texten och förstår att det är monstret som är avbildat. Ja, för boken är alltså en saga om ett monster som sprider skräck bland människorna i byarna längs floden. Mamy Wata, vattnets drottning, letar upp monstret och förstår att han egentligen inte alls vill vara ett otäckt monster, och så löser hon problemet.
Enkelt och färgstarkt charmigt, blir min sammanfattande kommentar.
Besök gärna Veronique Tadjos hemsida och se mer av hennes konst.
Jag skulle vilja lyfta två skönlitterära böcker, skrivna av och en sydafrikansk/brittisk och en zimbabwisk författare, med huvudkaraktärer som stöter på en hel del hinder, men som ändå är långt ifrån svältande offer.
Se tidigare inlägg om den afrikanska offerbilden
Beverley Naidoos bok På andra sidan sanningen börjar i Nigerias huvudstad Lagos. Där bor tolvåriga Sade med lillebror Femi och mamma och pappa. Hennes pappa är en djärv regeringskritisk journalist, vilket kan vara långt ifrån problemfritt i samhället de lever i. Precis i början av boken möter vi Sade mitt i ett hemskt attentat som gör att hennes mamma dör. Kvar lämnas en familj i sorg och vanmakt. Samma dag som Sades mamma blev dödad tvingas Sade och hennes tioåriga lillebror att åka på egen hand till London för att undvika att också de dödas. Tanken är att de ska möta sin farbror där och att deras pappa ska komma då han lyckats ordna ett pass till sig. Men det är mycket som går fel. Sade och Femi hamnar i en väldigt utsatt situation när det visar sig att de måste klara sig helt själva i det nya landet.
De tvingas leva som gatubarn och får uppleva mer mänsklig kyla än vad ett barn någonsin borde få se. När de till slut blir omhändertagna betyder det slutet på en del problem, men också början på nya. Saknaden efter mamman gör sig påmind hela tiden och oron för pappan växer. Dessutom blir utanförskapet och fördomarna ett tungt ok för Sade. I skolan som hon börjar i tror de andra barnen att hon inte kan prata engelska och har vuxit upp fattigt och utan utbildning, bara för att hon kommer från Afrika.
Men den här berättelsen har inte bara hemska delar, utan innehåller en hel del humor. För det är nämligen så att barnen, i all denna utsatthet och krav på ansvar, ändå agerar som barn. Det känns som om det är ett barns erfarenheter, tankar och perspektiv som vi får se ur Sades synvinkel.
När farbror Tunde öppnade dörren hade han en kort kvinna med mangoformade kinder vid sin sida. Hennes klänning och den gröna scarfen som hon hade på huvudet blänkte i ljuset från en lampa ovanför henne. […] Mrs Påfågel! Tänkte Sade. Hon föreställde sig hur en vippa av stjärtfjädrar fälldes upp bakom damen. Hon älskade att hitta på namn på folk.
Rotlös, som är skriven av Tsitsi Dangarembga från Zimbabwe, är något äldre och jag tycker mycket väl att man kan kalla den för en klassiker. Det är en bok som börjar dystert med fattigdom, orättvisor och en stark könsindelning. Men samtidigt lyfter den även möjligheter just eftersom huvudkaraktären strävar efter ett meningsfullt liv, trots att det egentligen finns så mycket som tynger ner henne.
Boken tar sin början i 60-talets Rhodesia (Zimbabwe), som då fortfarande betraktades som en brittisk koloni. Vi möter tjejen Tambu, som visar oss sin del av ett starkt patriarkalt samhälle. Tambu drömmer om att få studera, men eftersom hon är tjej ses det inte som meningsfullt att lägga pengar på hennes skolgång. Men när Tambus bror dör förändras Tambus liv. Eftersom hennes familj vill att något av barnen studerar får Tambu äran att göra det efter broderns död. Tambu älskar livet i skolan och alla böcker. Genom studierna får hon även möjlighet att lära känna sin kusin Nyasha, som har fått möjlighet att studera hela sitt liv eftersom hennes pappa (Tambus farbror) är rektor. Nyasha tar med sig Tambu in i en värld med en helt annan frihet och ifrågasättande av normer.
Men hon kan inte låta bli att känna sig kluven. Tambu vill vara en del av lokaliteten och gemenskapen i den omvärld som hon vuxit upp i. Samtidigt vill hon öka inflytandet över sitt eget liv. Genom Tambus synvinkel ser vi kulturen som tvådelad. Den ena halvan består av hemmets gamla kultur där by- och släkttraditioner bestämmer normerna. Medan den andra halvan beskrivs som en annan värld där utbildning blir en väg ut ur den kvävande strukturen. Men samtidigt lämnar Tsi Tsi Dangarembga en massa frågor efter sig under berättelsens gång. Är skillnaden verkligen så stor mellan den gamla och den nya kulturen och hur djupa rötter har egentligen de patriarkala normerna?
Rotlös
Författare: Tsitsi Dangarembga
Svensk text: Irja Carlsson
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 265
ISBN: 9789172212978
Köp: jämför priser eller låna på bibliotek

Sène bor i Saint-Louis i Senegal. Hans farbror Papa Diop kör bushtaxi och Sène älskar att följa med honom. Papa Diop är en härlig figur som med hjälp av sitt leende alltid lyckas fylla taxin med passagerare – och äventyr. Allt från barnafödslar till liktransporter får Papa Diop och hans taxi vara med om.
Papa Diops taxi berättas som ett varmt skildrat barndomsminne, illustrerat med fantastiska, myllrande, färgsprakande bilder. Varje uppslag blir en berättelse i sig, tack vare allt som ryms i bilderna. Vilken tid som måste ha lagts ner i dem! Så många människor, så många rikt utsmyckade klädedräkter, så många uttrycksfulla ansikten. Och för oss här i Sverige, så härligt exotiskt det känns alltihop. Jag blir ressugen!
Eftersom den här boken är så fin har den hittills stått skyddad från min snart två-åriga lilla älskling. Ärligt talat har jag knappt alls läst den med henne ännu, men det ska jag göra! Vi får börja enkelt, peka på hunden och bilen och sådär. Hon kommer säkert att kalla taxin för ”buss”, för den ser ju ut som en buss. Jag ser fram emot att läsa den med henne när hon blir lite äldre också!

”Tack vare sitt leende lyckades Papa Diop alltid fylla sin taxi, till och med när det var ont om passagerare. Det var ganska lustigt att se hur de andra taxichaufförerna surade där de satt på sin sida av torget och väntade på kunder.”
Papa Diops taxi i svensk tappning kom först ut på Bokförlaget Trasten, men är slutsåld hos dem sedan länge. Som tur är har den återutgivits av En bok för alla, vilket för med sig den trevliga fördelen att den går att få tag på riktigt, riktigt billigt: 37 kr på Adlibris!
Läs mer om boken och se fler smakprov av bilderna i recensionen på milkbartoilet.se.
Det här är inte en partipolitisk blogg och det här är inte ett partipolitiskt inlägg. Men här kommer en liten röst för barnen. Jag skulle vilja prata lite om två böcker som ger perspektiv bland all pajkastning bland vuxna politiker och debatter om stulna chokladbitar, om två böcker som istället lyfter barnen i det moderna samhället.
Först ut är den föräldralösa flickan Momo i Michael Endes bok Momo – eller kampen om tiden. Hon bor ensam i en liten
byggnad vid en övergiven amfiteater. Men hon har ändå människor runt sig hela tiden. För Momo är fenomenal på att få tiden att gå på bästa möjliga sätt. Hon har dessutom en underbar förmåga att lyssna på människor. Hon ger dem av sin tid för att bara lyssna och får på det sättet ett lyckligt och rofullt folk kring sig. Barnen leker med henne och de vuxna låter henne lyssna på dem. Hennes två närmsta vänner, Gigi med alla berättelserna och den kloke gamle Beppo, finns heller aldrig långt bort.
Men allt förändras när de gråa herrarna kommer. Likadana, med hattar, gråa kostymer, grå hy och cigarrer i munnen dyker de upp med ett enda syfte: stjäla tid från folk. De är listiga dessutom och lyckas lura människorna att själva lämna över sin tid genom att få dem att tro att de kan spara sin tid till ett bättre tillfälle. Vad folket inte vet är att all den sparade tiden konsumeras upp av de gråa herrarna. Ju mer människor som lämnar bort sin tid, desto snabbare sprider sig det stressade beteendet. Det finns inte längre någon tid till att njuta på caféer, umgås med vänner eller ta hand om sina barn. All tid måste användas effektivt för att sparas in. Momo märker hur det blir tommare och tommare runtomkring henne och inser att hon och de som fortfarande finns kvar vid hennes sida måste göra något för att stoppa stressen. Men vem ska stoppa de gråa herrarna när ingen har tid att lyssna på de som står emot?
Kronotopen ligger någon stans i fantasin, eller mitt i vår nutid. Det kan vi själva välja. Men det är väldigt svårt att inte träffas av den här berättelsen. Momo ser rakt in i oss och tvingar oss att stanna upp och se oss omkring. Jag skulle säga att det här är en bok från yngre tonåren. Men uppåt finns det inte någon begränsning i åldern. Det här är både en barnbok och en vuxenbok. Jag har inte läst Momo – eller kampen om tiden för mina barn, men jag har däremot återberättat den för dem. Numera har jag Momo sittandes på min axel och när jag glömmer bort henne då och då brukar mina barn påminna mig. ”Mamma, har de gråa herrarna stulit din tid nu eller?”. Så kan jag varva ner och tänka efter lite, varför stressar jag egentligen, vad är det för tid jag sparar och till vad?
Det finns också en väldigt intressant bilderbok med samma tema: Måste ha mer! av Ann Hingström och Erika Kovanen. Boken berättas genom ett litet barn och handlar hens familj och vänner. Gemensamt för dem alla är att de har för mycket av en del saker och för lite av annat vilket gör att ingen någonsin är nöjd. Alla verkar ha för mycket saker, men vill ändå ha mer. Alla har för mycket önskemål, men för lite ork. Alla stressar de för mycket och har för lite tid.
Min mamma har ingen tid.
Min pappa har inga pengar.
Benjamin har ingen makt (över sitt liv) och ingen flickvän.
Helena har inte lockigt hår och ingen midja.
Jag har ingen lust.
Det har inte min lillebror heller.
Celsius är knappt vaken en timme om dagen.
Greta har ingen swimmingpool.
Emmy har ingen pappa (vad hon vet i alla fall).
Min mormor har ingen ork.
Min morfar känner ingen glädje längre.
Min farfar har ingen båt.
På ett sett är det lite tragiskt att läsa om de här människor, men parodin på vårt stressade samhälle är samtidigt väldigt humoristiskt. Boken är dessutom väldigt vacker. Det är ett väldigt schvung i texten med sin takt och upprepande stil. Bilderna är skapade med starka färger och mycket liv. De är väldigt innehållsrika och berättar en hel del i sig själva. Även det här är en bok som såväl barn som vuxna kan ha stor glädje av.
Måste ha mer!
Författare: Ann Hingström
Illustratör: Eva Kovanen
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 28
ISBN: 9789172214026
Köp: jämför priser