Vad ska vi göra?
Bita i kungens öra

Sitta och läsa
på kungens näsa

Knäcka ägg
i kungens skägg

Hoppa hage
på kungens mage

Borsta tänder
i kungens händer

Äta frallor
i kungens brallor

Knäcka nötter
på kungens fötter

Sitta och dricka
i kungens ficka

Äta våfflor
i kungens tofflor

Lossa sand
i kungens hand

STOPP! Inte mera!
Nu måste jag gå och regera.

Emma Adbåge har illustrerat den klassiska, skojiga ramsan av Lennart Hellsing och text och bild finns nu att uppleva i ett stadigt kartongboksformat. Den här ramsan och Adbåges bilder, det kan ju inte bli annat än fullträff! Trots de tydliga pekboksvibbarna som formatet signalerar tycker jag att boken funkar ganska högt upp i åldrarna. Min treåriga dotter Ava blev stormförtjust och utropade bestört att allt var så konstigt. För det är det ju. Knas-konstigt kul. Det här är en ny favorit.

Ava har för övrigt döpt de icke namngivna barnen till Tricki och Picki. Så nu måste vi ”läsa” lite om dem också när vi läser boken…

Mickan är inte intresserad av uppmärksamhet, hon vill bara vara; lättast går det hemma och med bästisen. När det är dags för skolpjäs blir Mickan Blyger, fröken tycker att det passar henne men Mickan protesterar inom sig – hon är inte blyg. Att vara nöjd med den man är och att acceptera auktoritet och faktum betyder inte alltid tyst negativ anpassning. Mickan är trygg i sig själv, söker och hittar strategier eller samförstånd med bästisen för att hantera det hon inte trivs med, hon växer utan att göra något väsen av sig – som vissa andra i klassen gör.

De försiktiga barnen blir, liksom de utåtagerande, ofta missförstådda; tysta barn frågar sällan, de accepterar, samlar erfarenheter och väntar på att helheten ska uppenbara sig.

Emma AdBåge står för text och illustrationer i god harmoni. Säkerligen känner många igen sig i Mickan, i hennes tystnad, räddhågsenhet, reflektioner, relationer och upplevelser under de första skolåren. Mickans berättelse är enkel och alldaglig med några nära äventyr. Om man är en liten Micka på väg att växa in i en större värld är det fint att få dela hennes erfarenheter.

Titel: Jag är jag, Rabén & Sjögren (2011)
Text och illustrationer: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 122
ISBN: 9789129677607
Jämför priser och provläs
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Det här är ett kärt återseende och de två böckerna känns väl sammanhållna eftersom de är väldigt lika varandra – på ett bra sätt, alltså. Såväl handling som språk som bild följer samma mönster som tidigare och det råder ingen tvekan om att det här är en Leni-bok.

Bilderna visar ett alldeles underbart småbarnskaotiskt hem med leksaker och rälsbitar precis överallt, blandat med härliga retrofina inredningsdetaljer. Texten är full av mittiprickformuleringar som målar porträttet av Leni minst lika effektivt och trovärdigt som bilderna.

Två sidor ur Leni blir en bebis, klicka på dem för att se en större version.

Ava älskade ju Leni är ett sockerhjärta, som vi hade hemma ett tag när jag lånat den på biblioteket, så jag väntade mig att hon skulle bli glad att återse Leni. Men hon är inne i en period när det är otroligt viktigt att det är hon som väljer vilken bok vi ska läsa och jag tror det var ett misstag att låta henne förstå att jag gärna ville läsa den här boken med henne, för nu vägrar hon låta mig ens öppna den. Men jag hoppas att hon vill läsa den snart och jag tror verkligen att hon kommer att tycka om den, precis som jag gör. Det här är en klockren uppföljare och en väldigt fin bok med hög charmfaktor!

När pappan på dag 17 är på väg ut ur rummet (där Nikki ligger på sängen och luftar sig) för att hämta en kopp kaffe hör han hur Nikki mumlar för sig själv: ”He, he”. Nikkis miner i boken är oslagbara, man ser precis vad hon tänker och man förstår vad som är på gång! Och vad som är på gång har ni säkert räknat ut vid det här laget, en rejäl bajsfest blir det!

Visserligen var jag ganska trött när jag läste den här boken för min son, men både jag och han skrattade gott åt lilla Nikki och hennes pappa. När saneringsfirman i slutet av boken har gjort sitt i sovrummet sitter Nikki och pappa och pratar lite om ett bröllop de ska på. De diskuterar skrikerier, att Nikki kan bli skrikig i kyrkor och att det vore bra om det inte blev en skrikfest. Den sista bilden på Nikki är helfestlig; där ser man ett busigt (och kanske aningen ondskefullt) leende och ett  ”He, he”. En tokrolig bok som får både barn och vuxna att dra på munnen, kanske speciellt om det finns en bebis i familjen när man läser boken!

Bajsfesten
Författare: Alex Schulman
Illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129675528
Köp: jämför priser

Leni är alltså en liten tjej som inte tycker att hon är så liten. Hon blir sur när tanterna kallar henne sockerhjärta och så ska hon baske mig bevisa att hon i själva verket nästan är vuxen. Ända tills pappa tycker det är dags att städa, förstås.

Min favoritdel av boken är när Leni går kaxig och barhuvad förbi alla mössförsedda, pluttiga barn:

Man kan nästan säga att Leni är vuxen. Det syns kanske inte, men det känns.

Och mitt favoritstycke att läsa, för att det är så mitt-i-prick, är:

Pappa tycker att Leni ska åka vagnen,
så att dom kommer hem nån gång.
Men pappa fattar inte. Vuxna sitter väl inte
i vagn. Dom går!

Ava tycker det är roligast när Leni ska dricka kaffe, men säger BLÄ och häller allt i blomkrukan i stället (när pappa inte ser, förstås). Då brukar vi säga BLÄ några gånger, bara för att det är roligt.

I februari kommer uppföljaren Leni blir en bebis. Den kan ni lita på att jag kommer att nappa åt mig fortare än kvickt.

Sven har tråkigt, ligger i solstolen i trädgården bland alla leksaker, bråte, husdjur och allt man kan tänka sig. Han har redan lekt med allt…fem gånger om minst.
Vad ska han hitta på? Han går och hälsar på hos mormor. De spelar plockepinn och mormor vinner – varje gång. Så trist, tycker Sven…
Så han går till lekparken. Men där har han ju varit så många gånger, han har redan gungat på gungorna och grävt tunnlar i sandlådan… Näe, Sven måste iväg på nya äventyr!

Han tar tåget iväg. Sen tar han en buss. Han hamnar på en camping med en massa katter, likadana husvagnar och likadana människor överallt. Sven hamnar på en strand, på en båt och i en stor skog… men var han än hamnar blir han lika uttråkad.

En underbart rikt illustrerad bok, om vardagens tråk. Om det lilla som behövs för att man ska bli glad och nöjd. Att det stora äventyret inte alltid är det man letar efter.
Superfin bok!

Sven sticker
Författare och illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 26
ISBN: 9789150112214
Köp: Jämför priser

Hemma hos mig har min son precis läst Molly och Siri på dagis från Lilla biblioteket, nivå B. Den handlar om två små hundar som ska gå till ett hunddagis för första gången. När de väl är där märker de att Stora Hemska Hunden också går på dagiset. Hur ska det gå för våra små vänner?

Texten är skriven av Gitten Skiöld. Den är lättläst och det är ett enkelt språk i boken samtidigt som den inte känns innehållslös. Det går bra att läsa några ord med igenkänningsprincipen medan andra ord behöver ljudas fram. Vi satt och läste i boken vid två tillfällen så det går ju ganska snabbt att läsa ut den även om man nybörjarläsare. Det är en väldigt charmig bok, som får en att tänka till, trots att den är så enkel i sitt upplägg. Sist i boken får man också förslag på några frågor som man kan ta upp med barnet efter boken är färdigläst. Illustrationerna, av Emma Adbåge, är verkligen jättesöta och har mycket attityd.

Nästa nivå i Libers serie är Stora biblioteket, nivå A. Från den nivån har vi Humstrarna hemma, men den har inte min son satt tänderna i än.

Den handlar om några djur som kallas för humstrar och är en blandning av hummer och hamster. I boken berättar en mammahumster för sin dotter hur det kom sig att humstrarna blev till och hamnade på ön som de bor på.

Det är en bok som är full med fantasi och humor, men den passar nog för något äldre barn än en femåring. Sättet att använda språket med resonemang och skämt är bättre lämpat för barn i skolåldern. Till exempel får läsa om hur mamma humster beskriver människor som något helt okänt. En sådan synvinkelsändring är ju lite klurig för yngre barn att greppa. Men annars texten ganska lättläst även på den här nivån.

Hur Artur än försöker kan han inte sluta vara kär i Tammi. Hjärnan skriker att det är fel, hjärtat skriker att det är rätt. Vad ska han ta sig till?

Det här är en charmig bok med funderingar kring kärlekens bekymmer som många säkert kan känna igen sig i. Varför kan man inte välja vem man blir kär i? Varför är det så omöjligt att sluta vara kär, fast man vill? Vad skulle klasskompisarna säga om de fick veta att man var kär i en som är två år yngre? Och hur ska man göra för att få vara i hennes närhet… Artur har det inte lätt. Givetvis gör han bort sig, givetvis gör han saker han får ångra… men givetvis går det ganska bra ändå, till slut.

Ett uppslag ur Amor anfaller!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag gillar Mårten Melins böcker. Ett citat från förlaget lyder: ”Mårten Melin har ett språk och en stil som känns otroligt väl avlyssnat, äkta och här och nu.” Precis så tycker jag också. Jag gillar också att han brukar ha med normbrytande detaljer som vegetarianer, homosexuella eller liknande utan att det skildras som något konstigt. I den här boken får vi veta att Tammi egentligen heter Tamara Puertas Vasques. Det görs alls ingen grej av att hon har utländskt påbrå, det bara är (antagligen) så.

Nu längtar jag efter nästa Melinbok, Som trolleri (citatet ovan är förresten plockat från sidan om den boken).

Susanne hittar en bortsprungen griskulting som hon förstår hör hemma på bästa kompisen Elisabets pappas grisfarm. Den måste förstås sakna sin familj, tänker Susanne, och beger sig till gården för att lämna grisen där. Men när hon ser hur mörkt, skitigt och hemskt det är på grisstallets betonggolv blir hon förskräckt och springer därifrån med kultingen i famnen. Plötsligt tycker hon inte längre att Lina är så konstig, klasskompisen som är vegetarian.

Det här är en mycket lättläst bok om ett moraliskt ställningstagande. Det är lätt att blunda för hur djuren i djurindustrin behandlas, eftersom hela samhället gör det, men betyder det att det är rätt? Och varför tycker de flesta att det är okej att äta grisar, men otänkbart att äta hundar? Det handlar också om att vara vegetarian i ett köttätande samhälle och att acceptera allas rätt till ett eget val.

Ett uppslag ur Susanne och den lilla grisen

Jag har tidigare bläddrat i en liknande bok, där någon upptäcker att det är dumt att äta djur och plötsligt har h*n omvänt hela sin omgivning. Det funkar inte så, det vet alla som är veg*aner, och jag blev mest frustrerad av den berättelsen. Därför är jag väldigt glad att Mårten Melin behandlar ämnet på ett engagerande sätt utan att överdriva. Det borde finnas fler såna här böcker.

Nu har jag bläddrat igenom den. Rabén & Sjögrens katalog för vinter & vår 2010, alltså. Och jag blir nästan lite matt, för hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa? Rätt svar: det går inte. Jag måste vara restriktiv, men det är svårt när det kommer så mycket intressant.

Jag kan i alla fall trösta mig med att förstahandsvalet inte är det minsta svårt. Om jag bara fick läsa en bok ur katalogen skulle det bli Mårten Melins Som trolleri. Jag håller på och plöjer mig igenom Melins författarskap och måste givetvis läsa den här, inget snack om saken.

Månen blev rädd av Joar Tiberg och Anna Höglund beskrivs som en överjordiskt vacker allegori och det blir jag naturligtvis nyfiken på.

Emma Adbåges Leni är ett sockerhjärta låter som en mysig bok om någon som är liten och stor på samma gång.

Och så undrar jag förstås vad Bokunges Lisa Bjärbo har kokat ihop i boken med den krångliga titeln Det är så logiskt. Alla fattar utom du.

Vi stannar där. Men jag skulle kunna lista många fler…