Böcker för nybörjareläsaren handlar ofta om vardagliga saker och lite mer sällan om spännande äventyr. Detta kan ha att göra med att det är svårare att bygga upp spänning med orden med ett lättläst språk samt att nybörjarläsaren inte har samma förmåga att läsa med inlevelse. Trots detta lyckas författarna och illustratören bygga upp spänning med Anna & Melvin. Texten innehåller en del svåra ord, men den är på lagom nivå för barn som kommit igång med automatiserat läsande.

Den andra boken börjar med en loppis i farbror Olossons sjöbod och fortsätter med en skattjakt! Anna och Melvin hittar nämligen en skattkarta mitt i all loppisbråte. Men varför står det att en gast vaktar skatten? Som du kanske förstår bjuder även den här boken på en hel del spänning.

I berättelsen framträder Anna och Melvin med personlighet. Anna är lite modigare än Melvin och det är inte någon könstereotyp bok där killen går först. Däremot tyckte jag att lite mer fokus låg på Melvin i den första boken, vilket dock vägdes upp i den andra boken där Anna framträdde lite mer. Med hjälp av bilderna framträder personerna som väldigt sympatiska och lite humoristiska. Det finns gott om bilder (svartvita) i böckerna och de följer oss genom berättelsen för att berätta även sådant som vi inte kan läsa oss till. Bilderna är också ganska trevliga ur genusperspektiv och visar Anna som är självsäker och ivrigast att komma iväg och Melvins lite tveksamma och ibland rädda ansiktsuttryck.

Det finns även en pysselbok som hör till serien, vilket är en briljant idé. Pysseluppgifterna är kreativt utformade och barnet får använda sin finmotorik, koncentrationsförmåga, läs- och skrivkunskaper och framför allt sin fantasi. Det är en stor fördel att ha läst böckerna innan man börjar med pysselboken och det gör den till en morot.

Rebecca och Tony Manieri på Bokmässan 2011

Anna & Melvin: Havsmonstret
Författare: Tony och Rebecca Manieri
Illustratör: Jenny Karlsson
Förlag: Egmont Kärnan (2011)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789174055528
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Anna & Melvin: Den hemliga skattkartan
Författare: Tony och Rebecca Manieri
Illustratör: Jenny Karlsson
Förlag: Egmont Kärnan (2011)
Antal sidor: 61
ISBN: 9789174055535
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

När så Broborg sätts i skräck av en märkligt mäktig pyroman får Harriet upptäcka att det finns saker hon är bättre på än att sälja misslyckade bakverk. Det sker inte utan viss inblandning av en olycka med en croissantdeg, men hur som helst förstår hon att hon är ämnad att flyga och bekämpa skurkar. Hon är en underbar superhjältinna, en rundlagd och bortkommen men godhjärtad figur, som lever upp när hon äntligen hittar det hon är bra på. För alla är bra på något, även om hon först inte tror det om sig själv.

En mörk värld med tydlig inspiration av film noir

Peter Bergtings vrålsnygga bilder förstärker mycket stämningsfullt film noir-känslan. Precis som boken är bilderna coola, men med en charmig humoristisk touch som gör att man måste le åt dem. Det färglagda omslaget har jag svårt att se mig mätt på, annars är en favoritbild den mörka gränden med den korrumperade paddan (se ovan). Just här är det faktiskt bättre med svartvitt än färg, eftersom det påminner mer om klassisk film noir.

Ett extra plus får boken för de lyckade språkliga anpassningarna till djurvärlden.

Nu undrar jag förstås: är det här första delen i en serie, eller är den fristående? Och vad hoppas jag, egentligen?

Förresten, här finns en intervju med Frida Nilsson, där hon berättar om boken.

I Vilma och tjuven får Vilma låna sin pappas klocka, trots att han egentligen inte är så förtjust i att hon gör det. Vilma och hennes kompis Moa har med klockan i leken när de skapat en affär. Sedan har Vilma på sig klockan när hon ska på fotbollsträning. Hon tycker verkligen jättemycket om klockan, fast hon vet att hon måste lämna tillbaka den. Men hon stöter på ett allvarligt problem: efter träningen är klockan borta! Vilma misstänker att någon stulit den, så Vilma och Moa ger sig ut på jakt efter tjuven. De känner sig nästan som riktiga detektiver när de smyger runt och spanar efter misstänkta gärningsmän.

Det är viktigt med bra bilder i en bok för nybörjarläsare. De ska ge en extra dimension till texten, men de ska också kunna användas för att förstärka det som man precis har läst. Precis i början av läsandet är det lätt att barnet halkar in på ett mekaniskt läsande och då är det verkligen perfekt att ställa några frågor om handlingen med hjälp av bilderna. Varför ser hon så ledsen ut på den där bilden? Oj, varför gick han därifrån? och liknande. Vilma-böckernas illustratör, Jessica Lindholm, tecknar personerna med tydliga grimaser, miner, kroppsspråk och en massa karaktär. Eftersom personerna på bilderna är så tydliga i sitt minspel behövs det inte så mycket text till att beskriva känslor. Bilderna täcker en halv till en sida och är oftast helbilder, med såväl karaktärer som bakgrund, och de innehåller mycket detaljer. De är alltså väldigt trevliga som illustrationer i en bom för nybörjarläsaren.

Den här händelsen läser Kalle om i tidningen och där stod också att en spådam förutspått detta och hon under en seans sett det hända. När Kalle läst i tidningen ringer telefonen och en dam vid namn Mirja behöver hans hjälp att ta reda på vem som anlagt branden som nyligen härjat i en stuga i koloniområdet vid Flaten….

Två bränder på kort tid. Kalle anar ett samband.

Dilsa och Kalle börjar utredningen och ett spännande mysterium tar vid. Hur har spådamen kunnat förutspå detta? Vem är det som anlägger bränderna?

Jag tyckte det var intressant att läsa denna bok, eftersom det faktiskt brann i just detta hus, på riktigt, nu i våras. Det var dock ingen liten brand utan huset brann ner till grunden. Undrar om de som anlade branden hade läst den här boken och inspirerats? Nä, skämt åsido i sådana här allvarliga situationer…men man kan ju inte låta bli att spekulera.

Som vanligt med böckerna om Kalle Skavank och hans kusin Dilsas deckargåtor, tycker jag att det är spännande att de utspelas i min närmiljö. Den här gången är det till och med en person som bor på samma gata som jag.

Det är, som alltid, fina bilder i de här böckerna.

Som en bonus till den här boken, finns ett extra kapitel att läsa på www.kalleskavank.se!

Branden vid Söderbysjön
Författare: Petrus Dahlin
Illustratör: Sofia Falkenhem
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 109
ISBN: 978-91-29-67207-7
Köp: Jämför priser

Jag är impad av de här böckerna. Det är ett enkelt, bra språk som tilltalar barn och även andra som gillar kioskdeckare! Man får gissa och luska och ledtrådarna skriver Kalle och Dilsa alltid ner så att man hänger med i svängarna och känner sig delaktig i mysteriet på ett roligt sätt.
Illustrationerna av Sofia Falkenhem är fina och jag gillar att de får ta plats i böckerna!

Motorsågar i Björkhagen
Författare: Petrus Dahlin
Illustratör: Sofia Falkenhem
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 93
ISBN: 978-91-7371-055-8
Köp: Jämför priser

Hotellmysteriet är den andra boken i den fristående serien om LasseMajas detektivbyrå och den fjärde jag läst.

Ett uppslag ur Hotellmysteriet

Jag tycker att Hotellmysteriet är riktigt mysigt klurig och fiffig och den blir därför min favorit av LasseMaja-deckarna hittills. Vad jag tyckte om de övriga går att läsa här.

Nu är det dags för den årliga fotbollsmatchen mellan Valleby och Solbacka. Med Franco Bollo som tränare och med polismästaren i målet har Valleby äntligen en god chans att vinna den glittrande silverpokalen. Men någon stjäl pokalen och Lasse och Maja måste hjälpa polismästaren att nysta upp alla ledtrådar och lösa mysteriet.

Fotbollsmysteriet är ännu en lättläst deckare enligt Widmarks framgångsrika recept. Jag måste tyvärr säga att jag gillade Kärleksmysteriet och Tidningsmysteriet bättre. Fotbollsmysteriet känns mer långsökt med en ganska lång kedja av ”om jag gör så här kommer x göra så här och då kommer y göra så här och då kan jag…”. Realism är visserligen inte det viktigaste i LasseMaja-serien, men lite vill jag allt ha.

Ett uppslag ur Fotbollsmysteriet, härligt illustrerat av Helena Willis

Man kan provläsa början av boken hos Adlibris.

Åter en fiffig och mycket lättläst deckare enligt Widmark-receptet. Det jag skrev om Tidningsmysteriet gäller i stort sett även för Kärleksmysteriet.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad jag själv skulle ha tyckt om dessa böcker när jag var liten. Jag slukade Fem-böckerna när jag gick i lågstadiet, så jag gillade verkligen deckare, men jag kan inte minnas att jag läste riktigt så här enkla böcker. Jag hade lätt för att läsa, så det var nog roligare med mer utmanande böcker. Det ska bli spännande att se vad Ava läser när hon börjar kunna göra det själv! Jag är absolut av inställningen att hon får läsa precis vad hon vill, det viktigaste är att det är roligt. Givetvis kommer jag att försöka intressera henne för riktiga böcker om hon bara skulle vilja läsa Bamse, men man lär sig ju mycket av att läsa enkla texter också.

Kärleksmysteriet, ett uppslag ur boken

Hos Adlibris kan man provläsa början av boken, jättebra!

Tidningsmysteriet är den åttonde fristående boken i serien om Lasse och Maja på LasseMajas detektivbyrå. Denna gång utreder de vad som försiggår på Valleby-Bladets redaktion. Varje morgon dyker det nämligen upp en artikel på förstasidan där någon oskyldig vallebybo falskeligen utpekas som missdådare. Någon byter ut de riktiga artiklarna, men vem och hur?

Jag skulle gissa att alla LasseMaja-deckare följer ungefär samma recept som denna: först presenteras ett mysterium med någon särskilt intressant detalj som gör att man blir nyfiken (i detta fall att skandalartiklarna är felstavade!), sen läggs en rad falska ledtrådar ut och till sist levereras den oväntade upplösningen.

Tidningsmysteriet är väldigt lättläst och berättelsen känns förenklad, men samtidigt smart. Jag tycker det verkar svårt att hitta denna lagom nivå – själv skulle jag nog vara alldeles för noga med trovärdighet och sånt, men det är ju faktiskt inte så viktigt i barnböcker. Slutet är väldigt puttinuttigt, men det är ju som sagt en barnbok…

Tidningsmysteriet, ett uppslag i boken

Helena Willis charmigt skeva teckningar förgyller verkligen boken. Jag kände genast igen stilen från Kamratposten, som jag läste flitigt som ung, och en snabb googling talar om för mig att det stämmer att hon tecknat för KP.

Jag ska nog titta vad biblioteket har för andra Widmark-böcker när jag går dit och lämnar tillbaka denna, detta fenomen måste undersökas noggrannare!