Är det ovanligt debutanttätt i år, eller är jag bara mer debutant-intresserad än vanligt? Hur som helst, här är en riktigt lovande författare: Karina Berg Johansson. Hon har skrivit en rysligt spännande ungdomsroman om utanförskap så smärtsamt att enda utvägen är självmord. Den som känner så är Samuel, killen med svart hår, lång svart rock i alla väder och skränande musik i hörlurarna för att slippa ta del av omvärlden. Nu är han på väg till Gotland på klassresa och han tänker inte komma hem igen. Det enda han har kvar att göra i livet är att berätta för Emelie hur han egentligen känner. Om han nu vågar. För vad förväntar han sig egentligen? Emelie är typ populärast i klassen och ihop med Lukas, den där irriterande perfekte killen som Samuel skulle vilja hata, men inte kan hata eftersom han är så förbaskat trevlig – till och med mot honom, ufot, som alla andra ser rakt igenom.
Med på resan är även Ika, som är mamma till Emelie. Hon följer med för att hjälpa till att hålla ordning på ungarna. Officiellt sett, i alla fall. Egentligen hoppas hon på en chans att komma lite närmare Emelie, men det är inte så lätt. Allt hon gör blir fel, fel, fel. Och Emelie är förstås allt annat än förtjust över att ha med mamma på resan.
Bokens två huvudpersoner har gemensamt att de står utanför gemenskapen och att de ser saker som andra inte ser. Samuel vet vem Emelie egentligen är när hon inte visar upp sin fasad mot omvärlden. Ika förstår att de andra vuxna har fel bild av många av ungdomarna, däribland Samuel.
Karina Berg Johansson berättar i sitt debutantporträtt att hennes stora förebild är Stephen King och det är faktiskt inte ett dugg förvånande. Om Synvilla hade varit en sisådär fem gånger så lång hade jag gott och väl kunnat ta den för en King-bok. Skämt åsido, Karina Berg Johansson har skrivit en bok som på sant King-manér är mörk och obehaglig med stor sträckläsningspotential. Ruggigt bra! Läs den!
Smakprov finns här! Karina Berg Johanssons blogg finns här!
En av höstens många lovande debutanter är Annika Widholm, som skrivit Stenhusets hemlighet. Boken handlar om tolvåriga Ella som motvilligt flyttar till ett gammalt hus det sägs spöka i. Låter det lite bekant? Ja, jag får erkänna att jag efter några sidors läsning var nära att avfärda boken som en sämre kopia av Sorgfjäril. Jag kände mig inte det minsta uppslukad och jag hakade ideligen upp mig på språkliga detaljer jag inte tyckte var så snygga. Men sen tog det sig – ja, wow, vad det tog sig! Stenhusets hemlighet är faktiskt inte, likt Sorgfjäril en kuslig spökberättelse, utan snarare en rafflande spännande fantasysaga!
Ella träffar Jacob som tillbringar det mesta av sin tid med att utforska de gamla ruinerna av en by som ligger i närheten. Husresterna vittnar om en svunnen tid och Ella börjar drömma om den på nätterna, efter att ha fått ett drömfrö av en gammal dam som hjälper familjen. Men är det verkligen bara en dröm? Hon har aldrig drömt så realistiskt och drömmen fortsätter natt efter natt. Hon drömmer om en fruktansvärd tid, när en ond godsägare har förbjudit alla former av sagor och berättelser samtidigt som en dödlig farsot sveper över trakten. Legenden säger att en flicka från en dröm ska bli räddningen. Det måste förstås vara Ella. Men hur ska det gå till?
Det är berättelse fylld av mörker, men också av härligt sprudlande fantasi. Och den är riktigt, riktigt spännande!
Nu har jag äntligen läst den, boken som jag fastnade för när jag bläddrade Bonnier Carlsens vårkatalog, En hemlig vän av debuterande Katarina Genar. Förlaget beskriver den som ”en spännande och suggestiv barnroman i bästa Maria Gripe-stil, att läsa själv eller högt tillsammans” och det var detta i kombination med att det är en debutroman som gjorde mig nyfiken. Maria Gripes böcker är ju fantastiskt bra och jag är alltid nyfiken på debutanter eftersom jag själv drömmer om att ge ut böcker.
En hemlig vän handlar om Henrietta, vars liv har slagits fullkomligt i spillror. Pappa har flyttat ihop med en annan kvinna och mamma bestämde sig raskt för att sälja huset på landet och flytta in till en lägenhet i stan, utan att bry sig om Henriettas åsikt. Henrietta har inga vänner i nya klassen och inte blir det bättre av att mamma jobbar jämt. När Henrietta tappar sina nycklar blir det ännu värre. Det är kallt ute och Henrietta har trots tjat inte fått någon mobiltelefon. Som tur är kommer herr Wallgren, som också bor i huset, så att Henrietta kan låna hans telefon och ringa mamma. Herr Wallgren är väldigt gammaldags, men snäll. Och mystisk. Plötsligt kan han försjunka djupt i tankar, stirra ut genom fönstret och säga att ”när saknaden blir för stor, skänker stjärnorna tröst”.
Herr Wallgren är inte den enda som är mystisk. Henrietta får syn på en liten flicka som gungar ute på gården, men hon försvinner alltid spårlöst innan Henrietta lyckas prata med henne. Dessutom får hon en lapp från ”en hemlig vän”, trots att hon inte har några vänner i stan.
En hemlig vän är en mysmystisk bok och det är inte svårt att förstå varför förlaget nappade på den. Jag gillar den, samtidigt som jag måste säga att jämförelsen med Maria Gripe känns en smula överdriven. Boken är mycket enklare än Agnes Cecilia eller Skuggserien, både för att den är lättläst och för att berättelsens frågetecken rätar ut sig utan alltför knepiga komplikationer. Men den blir förstås inte sämre för det, den är bara lite mindre avancerad än jag förväntade mig.
Läs även ett smakprov och en intervju med Katarina Genar.
Tillägg 2010-04-21: Nu är boken även recenserad i DN i positiva ordalag, läs här. Anne-Marie Karlsson vågade spoila mycket mer än jag. :)
| Helena Ferry om Välkommen hem och att låna e-böcker | |
| Carolina om Nyfikna öron | |
| Malin Molinder om Nyfikna öron | |
| Sara Victorin om Nyfikna öron | |
| Sofia nilsson om Nyfikna öron |