Oksa Pollock – Det sista hoppet

Bara titeln fångar mitt intresse. När jag så får boken visar den sig vara på 543 sidor – tjock som en tegelsten. Omslaget är även det lockande – en ung tonårsflicka i skoluniform stående på en bro med höga byggnader i bakgrunden och illusioner av eldflammor och himmel som ger med sig varma toner av rött och orange. Det ser mystiskt ut och med förhoppningar om spänning och äventyr.

Ja, jag är fascinerad av boken redan innan jag börjat läsa den. Det som också fångat mitt intresse är författarnas bakgrund. Förlagen sade nej till manuset men då gav författarna ut boken själva. I hemlandet Frankrike har Oksa Pollock blivit en försäljningssuccé och sålts till flera andra länder. Jag tror till och med att det pratas om en filmatisering. Jag blir lätt fascinerad av framgångssagor vilket gör också att förväntningarna blir skyhöga då det gäller just sådana här omtalade böcker. Känner mig nästan rädd att magin ska förstöras då jag börjar läsa första inledningen på prologen;

Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos…

Boken handlar om 13 åriga Oksa Pollock som tvingas lämna Frankrike för att hennes pappa fått nytt jobb i London. Hon får börja i en ny skola där hon också har sin vän Gus, som också fått flytta dit med sina föräldrar. Snart börjar Oksa märka att hon fått märkliga talanger vilket sker i samband med att ett stort stjärnformat märke syns på hennes mage.

Under de första kapitlen tycker jag språket är underbart och medryckande. Nästan sådär högtidligt men sedan händer det något. Jag blir gång på gång irriterad på författarnas gestaltning och stil då de skriver ut saker som jag själv vill finna ut och inte bli skriven på näsan på. Ofta skrattar Oksa och hennes vän Gus åt saker som jag inte ens förstår humorn i. Jag vet inte om det beror på att översättningen blivit fel eller om jag helt enkelt inte delar fransk humor men jag förstår verkligen inte. Sedan är det ungdomarnas sätt att prata på som inte känns naturligt;

En hjärna lika slipad som en sabelklinga i förening med en energisk kropp fylld av liv, en perfekt ninja, säger Gus vid ett tillfälle.

Eller vad sägs om alla märkliga varelser och deras krångliga sätt att prata på som fyller sida efter sida;

I ett hörn av rummet, son till min Nådiga Härskarinna, hon applicerar en lugnande balsam på plantan goranova som varit stingslig ända sedan min Härskarinnas lantliga konvalescens. Vill ni ha nöjet att besikta henne?

De märkliga figurerna fyller ingen vettig funktion för mig förutom att vara ologiska och skapa ett virrigt intryck av fantasi. Fram till sidan 300 känns det som en lång transportsträcka där inte mycket sker. Jag tycker alla bara pratar och pratar och ofta avslutas ett kapitel med samtal för att efterföljas av ett nytt kaptitel där samtalen fortsätter. Det här gjorde mig oerhört irriterad och det känns som om boken gott kunnat halverats istället för att mala på såhär under 543 sidor. Det känns som om jag sitter på en tråkig historielektion där en lärare mal på och man vet att man ska få sluta lektionen så fort någon elev slutar att ställa frågor. Men så har man Oksa där som bara fortsätter att fråga och läraren börjar om – om ni förstår vad jag menar?

Ja, jag är besviken. Det här är ingen ny Harry Potter. Den här boken gav mig inte den där magiska känslan av att befinna mig i en underbar bok där jag kunde uppleva äventyr med några älskade karaktärer. Det är för ordentligt också – ja, Oksa är sååå duktig så. Hon gör bra ifrån sig i skolan, hon har älskvärd familj och en nära vän och det är väl inte helt fel med att hjältinnan har ett bra liv. Men det blir så störande då hon även efter de bus hon gör rannsakar sig själv så förståndigt och alla vuxna går igenom hennes misstag på exemplariskt vis. Gäsp!

Välskrivet är det men det blir aldrig spännande då författare berättar att här blir det spännande, och här är det ledsamt och nu ska vi skratta. Jag bläddrade förbi de sista hundra sidorna så kanske är jag inte helt rättvis i min bedömning. Ni får avgöra själva. Själv blev jag bara så snopet besviken.

 

Författare: Anne Plichota och Cendrine Wolf

Förlag: Raben och Sjögren

Utgivningsdatum: 2012-01

Antal sidor 543

ISBN: 9129677068

Går att köpa på bland annat Adlibris eller Bokus