Tänk dig 1700-talets Stockholm. Fattigdomen, krogarna, stanken och alla övergivna barn. Men tänk dig också det där lite mystiska som 1700-talets begynnande storstadsmiljö för med sig. Och så lägger du till en presumtiv häxa, en adelson som söker lyckan, ett gäng varietéartister och så Gustav III. Allt detta möter Anna Christina och den som läser om hennes äventyr.
När hon snubblade ut på gatan insåg hon att det bara var tidig morgon. Tuppar gol och hundar skällde. Folk var på väg till arbetet eller till någon krog som redan slagit upp portarna. Pigor på väg till hamnarna för att köpa fisk, tvätterskor, fågelfängare, bagarpojkar; alla skuffades och trängdes. Anna Christina kände sig alldeles yr.
Anna Christina är runt 10 år och föräldralös. Medan hon med nöd och näppe lyckas överleva hos mamsell Furman, den försupna änglamakerskan som hon bor hos, funderar hon på vilka hennes föräldrar är. Det enda hon har att bära med sig från sin mamma är ett lock till en puderdosa. Men en dag lyckas Anna Christina fly från mamsell Furman och en resa genom dröm och verklighet tar snabbt fart. Anna Christina upplever en kort stund av frihet då hon bland annat möter Gustav III, men det dröjer inte länge förrän spetshäxan sätter klorna i henne. Anna Christina vet inte riktigt om spetshäxan är en riktig häxa, men hon får lära sig att det gäller att lyda henne om man inte vill råka illa ut. Spetshäxan äger en spetsfabrik där fyra små barn sedan tidigare slavar genom att knyppla spets hela dagarna. Ett av barnen, Lill-Axel, tränar på att äta glas för att kunna bli artist på en varietéteater. Anna Christina vet inte vad hon vill rymma till. Hon vet bara att hon vill bort från slavfängelset.
Men förutom de fyra barnen på fabriken möter Anna Christina även den rika pojken Johan Gabriel som ibland bor tillsammans med sin far i ett hus bredvid spetshäxans. Eftersom spetshäxans hus är omgivet av ett högt plank är den enda kontakt de kan få genom ett kvisthål i planket. Men tillsammans väcker de en längtan efter ett liv med lycka.
Var kommer puderdosans lock ifrån? Vem är pojken bakom planket och framförallt: hur ska hon någonsin komma ut ifrån spetshäxans fängelse?
Det här är en bok att bli fängslad av. Som barn hade jag en period då jag älskade att läsa om personer som var tvungna att kämpa i motström. Jag vet inte riktigt om det är för att själv bearbeta motgångar eller bara för att få någon att tycka synd om, men snyfthistorier säljer ju även bra för vuxna. I Spetshäxan får läsaren snyfta av sorg, men även av glädje. Dessutom är personporträtten väldigt vackra. Anna Christinas upplevelser i Spetshäxan känns ibland lite väl otroliga, men så är det också 1700-tal och, som sagt, den tiden är ju lite magisk!
|
|
Hur kan vi veta det vi vet om Sveriges historia? “Hur vet du att det är så?” kan vi höra våra barn fråga. Ja, hur vet vi egentligen att folket på stenåldern använde redskap av sten och att de flyttade ofta?
Att hitta sin historia är inte det allra enklaste. Det vi vet handlar helt enkelt om gissningar, eller berättelser, som vi byggt upp efter att ha hittat delar från forna tider. Var hittar vi då dessa delar som bär på spår från forna tider? Jo, djupt, djupt nere i jorden finns det fullt med gömda ledtrådar.
Detta hjälper författaren, illustratören och arkeologen Mats Vänehem oss att se i Hitta historien. Varje uppslag i boken består av en bild av en tidsepok, från den senaste istiden fram till nutid med stopp vid jägarstenåldern, bondestenåldern, bronsåldern, folkvandringstiden, vikingatiden, medeltiden, stormaktstiden och industrisamhället. Vi får se människor, byggnader, ritualer och föremål. Men vad som är speciellt med Hitta historien är att vi inte bara ser vad som syns i vanliga fall, utan även vad som har gömts undan till en annan tid. Bilderna forsätter nämligen ner under jorden med en genomskärningsbild av marken. På det sättet hjälper Hitta historien oss att bygga upp de där alldeles speciella berättelserna om vår historia. Längst bak i boken finns en kort faktatext om varje tidsepok. Men just eftersom den ligger längst bak hamnar den lite i skymundan.
Detta är verkligen bildernas bok. De berättar dessutom en hel del om hur samhällsstrukturen kan ha sett ut. Den klassiska bilden av en stenåldersman är att han slog ner och drog iväg med den kvinna han ville och att det självklart var han som stod för all jakt. Men är det verkligen så självklart? I Hitta historien är det inte det. Om man tittar lite på barnen i boken kan man hitta många spännande detaljer. Vem som tar hand om dem, före och efter kristendomens intåg, samt hur vi lever med våra barn idag jämfört med förr.
Det går helt enkelt att bygga upp flera historier om vår historia utifrån bilderna. Det blir en lite mystisk känsla genom hela boken. Finns det kanske skatter som vi ännu inte hittat? Vad ryms egentligen under oss och vad kan fynden berätta om människans historia på jorden?

|
|
I Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp finns en massa ramsor för små barn samlade. Några har du säkert hört som liten, men även om de flesta ramsorna i boken är gamla, tror jag nog att det är väldigt få småbarnsföräldrar som har hört eller minns alla de här gamla godbitarna från tidigare generationer.
Det här är en bok som jag verkligen vill ha på förskolan som jag jobbar på. Det är något speciellt med fingerramsor: de tränar finmotoriken, koordination och perception med hjälp av roliga ord och melodi. Men precis som titeln anger finns det också med ramsor för hela kroppen, inte bara fingrarna. Så det är inte en bok man sitter still och läser. De flesta ramsorna har tips på rörelser nedskrivet i en sidospalt.
Med boken följer en CD med nästan hälften av ramsorna upplästa/sjungna av olika personer. Ljudklippen är av lite olika karaktär och är alla trevliga att lyssna till. Vid några klipp kan man höra små barn jollra och skratta, vilket bidrar till en lite mysig stämning. Vad jag däremot inte kan förstå med skivan är varför ljudspåren ligger i en helt annan ordning än bokens ordning. En ramsa precis i början av boken kan ligga bland de mittersta spåren på skivan. Det gör det mycket svårt att hitta rätt uppslag om man lyssnar på skivan och tittar i boken samtidigt. Det finns förvisso sidhänvisningar på baksidan av CD-fodralet. Men där har vi en annan sak som man kan anmärka på. Fodralet i min bok var nämligen fastsatt med lim på ett sätt som gjorde att det inte gick att få loss pappersfodralet utan att det gick sönder och därmed syns inte all text på baksidan.
Men för övrigt tycker jag om att lyssna på skivan. Som jag ser det kan man använda skivan och boken var för sig eller tillsammans om man först markerat i boken/lärt sig att hitta. Det går förstås också bra att använda skivan för att träna in melodier och rytm själv.
En viktig del av boken är bilderna. De flesta ramsor som finns med är gamla, men bilderna är däremot nya. De är gjorda av olika kända illustratörer, nämligen inga mindre än Maria Jönsson, Charlotte Ramel, Mati Lepp, Christina Alvner, Anna Höglund, Maria Nilsson Thore, Stina Wirsén, Catarina Kruusval och Kristina Digman. Gemensamt för alla bilderna är att de är skojiga, färgrika och kreativa genom detaljrikedom, spännande vinkling eller rolig karaktär.
Eftersom det här är precis den bok jag letat efter blir förstås den här recensionen positivt vinklad. Vad jag däremot funderat lite på är hur mycket man använder en sådan här bok hemma med sina egna barn. På förskolans samlingar och musikstunder är boken en riktig guldgruva. Men sitter man hemma lika ofta och gör intränade fingerramsor? Jag har sjungit, spelat gitarr, läst och berättat sagor mycket med mina barn redan från de var nyfödda, men just de gamla ramsorna har jag faktiskt inte använt så flitigt. Men å andra sidan kanske det beror på att jag inte har kunnat så många.

|
|
Under några månader i min ungdom jobbade jag som barista på Caffè Nero i London. Det krävs inte mycket för att skicka iväg mig på en nostalgisk resa, det händer varje gång jag går in på en kaffebar och möts av doften av nymalet kaffe, fräsandet från ångstaven i skummande mjölk och slamret av porslin. Det är klart att jag blir lockad av Denise Rudbergs nya ungdomsbok Baristas!
Det ska alltså bli en hel serie om några killar som extrajobbar som baristas den italienska kaffebaren Pronto på Stureplan. Nicolas har tappat livsgnistan efter att ha kommit hem till Stockholm igen efter ett år hos sin pappa i New York. Inte ens flickvännen Nathalie får honom på bättre tankar, snarare tvärt om. Ruben går första året på Södra Latins teaterlinje, men är gruvligt besviken. Han passar inte alls in bland alla trista kulturnördar. Ludvig har en kaotisk familjesituation och håller sig undan hemmet så mycket han kan. Mer och mer av tiden tillbringar han med sin nya pluggkamrat Viki. Men vad vill hon egentligen? Vill hon bara plugga, eller vill hon något mer? Och vad vill han själv?
Språket och berättandet är enkelt, avslappnat och rakt på sak. Perspektivet skiftar till en ny av karaktärerna i varje kapitel och det är tur att grabbarna är så tydligt presenterade på baksidan, för under åtminstone första halvan av boken måste jag kolla vilket namn som tillhörde vem när ett nytt kapitel börjar.
Att recensera Baristas: Första boken är ungefär som att uttala sig om de första kapitlen i vilken roman som helst. Boken känns väldigt mycket som en första del, ett intro innan det börjar på riktigt. Kaffebaren har inte ens hunnit öppna när boken är slut. Därför kan jag egentligen inte säga mycket mer än JA!, jag vill veta vad som händer härnäst. Jag blir tillräckligt fäst vid karaktärerna och tillräckligt nyfiken på hur berättelsen ska utvecklas. Ge mig mer!
Boken har en egen webbplats där du kan hitta trailer, smakprov, baristatips med mera.
|
|
Den har jämförts med både Djungelboken och Harry Potter, men är ändå otvivelaktigt Gaimansk i sin mörkt skruvade fantasisprudlande stil. Boken börjar dramatiskt med att en hel familj mördas av Mannen som är Jack. Nästan en hel familj i alla fall – den yngste familjemedlemmen lyckas i sin upptäckariver klättra ur sin spjälsäng, tulta ut ur huset och ta sig rakt in på kyrkogården, där den sedan länge avlidna Mrs Owens förbarmar sig över honom. Men inte kan väl spöken ta hand om ett människobarn? Protester hörs, men vad är alternativet? Det är otänkbart att skicka ut pojken till en säker död. Endast på kyrkogården kan barnet skyddas från Mannen som är Jack.
Pojken växer upp med makarna Owens som föräldrar. Han kallas Ingenman Owens, förkortat Ingen. För att kunna leva på kyrkogården på samma villkor som spökena får han kyrkogårdens fribrev. Han får bra mörkerseende och lär sig sådant spöken kan, som att tona bort och bli osynlig. Men till skillnad från spökena blir han äldre och han behöver äta mat. Han är helt beroende av sin förmyndare Silas omsorger. Silas har också kyrkogårdens fribrev, men Ingen vet inte riktigt vad han är. Han är varken spöke eller människa, men till skillnad från spökena kan han lämna kyrkogården och skaffa mat åt Ingen.

Ett uppslag ur Kyrkogårdsboken.
En stor del av boken består av anekdoter från Ingens uppväxt, men hela tiden ruvar faran i bakgrunden. Mannen som är Jack har för avsikt att slutföra sitt uppdrag och endast på kyrkogården är Ingen säker. Men vilken växande ung man vill leva hela sitt liv på en kyrkogård och gå miste om äventyren som finns i världen utanför? Till slut måste han möta sitt förflutna, men lyckligtvis har han hjälp av vännerna på kyrkogården.
Kyrkogårdsboken bjuder på mysigt mörk läsning om allehanda otäcka varelser och med ett härligt språk med många fiffiga detaljer i berättandet. Det är väldigt snyggt att kyrkogårdens invånare genomgående presenteras med sin gravstenstext:
Ingens vänstra vrist var svullen och lila. Doktor Trefusis (1870-1936, I Din härlighet må han vakna) undersökte den och förklarade att det bara var en stukning.
Och det blir många gånger härligt förvirrande tvetydigt i texten i och med att pojken heter Ingen:
Nästa dag vaknade Ingen tidigt, medan solen ännu var ett silvermynt som hängde högt i vinterskyn.
Jag gillade Coraline och Kyrkogårdsboken är ännu en fantastisk bok för unga av Gaiman. Hoppas att han skriver många fler!
|
|
Egon och Fiona går i riddarskola och håller på och gör i ordning inför en stor fest. Runt omkring dem finns det riddare, såväl snofsiga som riktigt läskiga och när Egon och Fiona upptäcker något skumt med lansarna, som ska användas inför tävlingen på festen, vet de inte riktigt vem de ska få att lyssna på dem.
Världens bästa riddare ingår i en serie, skriven av Magnus Ljunggren och illustrerad av Mats Vänehem . Men varje del går bra att läsa för sig. Precis i början av boken finns en genomskärningsbild av riddarborgen som Egon och Fiona bor i, vilket hjälper till att bygga upp en känsla för händelsemiljön. Sedan kastas vi direkt in i handlingen och planeringen inför festen.
Den här boken har jag inte läst själv, utan fått läst för mig, av min son. Det är nämligen en ganska bra bok att använda som första kapitelbok. Den innehåller huvudsakligen ord som är bekanta för barn. Orden är också lätta att ljuda sig igenom och meningarna är inte så långa.
Bilderna är väldigt roliga och består främst av hela miljöer som hjälper till att bygga upp stämningen. På flera sidor är texten infälld i bilden och illustrationerna fungerar bra som stöd för läsförståelsen.
Dessutom har boken en spännande handling. Jag har verkligen letat efter en sådan här bok till min son. De kapitelböcker som är tillräckligt lättlästa är oftast inte tillräckligt spännande. Då man läser sin allra första kapitelbok är det också viktigt att man verkligen känner för att läsa den och det behövs nog en nypa spänning för finna lusten att fortsätta att kämpa med sitt läsande.
Jag har funderat en del kring längden på boken. Det tar ett tag för en nybörjarläsare att ta sig igenom boken och den känns ganska lång. Men samtidigt blir det ju inte mycket till handling om det är alltför lite text i boken. Helena kom med den perfekta idén till en pekbok i ett tidigare inlägg, men att finna ut hur den perfekta nybörjarkapitelboken ska vara är verkligen inte lätt! Kraven på den perfekta första kapitelboken går ju lite emot varandra verkar det som. Den ska vara spännande och det ska gå att känna igen sig i personerna, samtidigt behöver den vara lättläst och inte alltför lång.
|
|
Ulf har aldrig pussat någon enda tjej. Ulfs bror, däremot, han har pussat flera hundra säger han.
Hur ska man göra för att få pussa någon? Ska man pussa någon man gillar, eller ska man ta nån man inte tycker om? Man vet ju aldrig om det blir fel och då är det ju dumt om man valde den man gillade…
Ulf tycker att Katarina är universums sötaste tjej. Hon har blont hår, glittrande gröna ögon och en kjol som vippar när hon går. Han drömmer om att han pussar Katarina och det smakar jordgubbsglass.
Han vill gärna pussa Katarina, men han måste ju öva först…
Ulfs bror säger att en bra tjej att öva på, det är Röda armén. Röda armén heter inte så utan egentligen heter hon Berit. Men de kallar henne för Röda armén för att hon slåss och är rödhårig med fräknar.

uppslag ur Pusspojken
Så, för att lära sig pussas bra med Katarina, måste han alltså öva med Röda armén. Röda armén tycker att det låter som en bra idé! Första gången de ska öva på att pussas tar hon på sig finklänning, borstar tänderna och sätter på fiol- och dragspelsmusik. Hon säger att det är viktigt hur stämningen är när man pussas första gången, för den pussen minns man resten av livet.
Så pussas de, men det smakar inte jordgubbsglass utan tandkräm. Sen byter Röda armén om till bekväma kläder och så står de på händer tillsammans.
Röda armén lär Ulf hur man ska pussas och de pussas varje dag, de umgås med varandra nästan jämt. Fast de pussas inte bara. De gör andra saker tillsammans också. Hon lär Ulf hur man hoppar säck så att man vinner och de har jätteroligt mest hela tiden. Ulfs bror säger att han inte ska vara med henne för att hon är ful och dum. Då blir Ulf arg…
En härlig bok man blir glad av! Den sötaste tjejen är kanske inte alltid den roligaste och pussar kanske inte alltid smakar jordgubbsglass. Men tänk vad bra det kan bli ändå!
Bilderna är toppenroliga med bra uttryck och Katarina är verkligen ritad som en stel docka utan ansiktsuttryck. Antar att det är meningen och jag gillar det.
Det här är den fjärde boken i en serie. Jag tycker gott att man kan läsa den här utan att ha läst de andra!
Pusspojken
Författare: Ulf Stark
Illustrationer: Markus Majaluoma
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 45
ISBN: 9789163865343
Köp: Jämför priser
|
|

Lillebror Kanin gör en dag misstaget att äta av en polkagris, en underbart väldoftande polkagris, mitt i veckan…för han älskar verkligen godis. Fick han bestämma själv, utan att pappa lade sig i, skulle han äta godis alla dagar i veckan!
Men nu är det alltså bara lördagar som gäller. Pappa påstår nämligen att det finns ett oerhört läskigt godistroll som kommer och tar en om man äter godis mitt i veckan, när det inte är tillåtet!
Men…vad gör Godistrollet när det är lördag och alla får äta godis? Ja, då vilar det såklart! Det arbetar ju hela veckan, klart man behöver en vilodag när man arbetat så hårt då!
Ja, som sagt råkar Lillebror alltså äta godis fast det inte är lördag…för han tänkte att pappa säkert bara lurades när han sa det där om Godistrollet. Men det gjorde han inte, för precis när han ätit av polkagrisen, då kommer det läskiga GODISTROLLET! Godistrollet tar med sig Lillebror till sin godisfabrik där han får arbeta med andra barn som Godistrollet fångat. Den som smakar på godiset äter trollet upp!
Hur ska de göra för att komma ut ur fabriken och bli kvitt det läskiga Godistrollet?! Lillebror Kanin får en hint om hur han kan gå till väga…

Godistrollet verkar vara överallt i fabriken!
En superfin, spännande, rafflande och lite läskig berättelse om förhållandet vi kanske har till godis. Rätt bra story måste jag säga, skulle passa som film! Bilderna är jättebra och uttrycksfulla, färgglada och med roliga detaljer. Jag gillar att det finns en karta över godisfabriken i slutet av boken!
Jag har tidigare skrivit om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen här på Barnboksprat och gillade den mycket, även om jag tyckte att den här faktiskt var litet, litet mer spännande. Båda behandlar dock ungefär samma ämne, även om det ges uttryck på olika sätt!
Godistrollet
Författare och illustratör: Jonna Björnstjerna
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 28
ISBN: 9789163866258
Köp: Jämför priser
|
|
Nu finns ännu en bokserie av Stina Wirsén: bebisbrokiga. Hej! och Oj! är först ut och jag har läst Hej! med Ava (snart 1½ år). “Hej” råkar vara ett av Avas favoritord och det gör den här boken som klippt och skuren för henne.
Hej! handlar om att leka kurragömma. En liten brokig blundar medan alla gömmer sig och sen får hen leta! Och när hen hittar en kompis som gömt sig säger de förstås “hej” till varandra och hjälps åt att leta vidare. Till slut blir det väldigt många “hej”! Och allra sist får alla säga “hej då” i bästa teletubbiestil.
Hej! är ett typexempel på en bok som jag har svårt att kategorisera. Är det en pekbok eller en småbarnsbok? Den marknadsförs som pekbok och den har pekbokens typiska stadiga kartongsidor, men till skillnad från vad jag ser som en klassisk pekbok har den handling, om än väldigt enkel sådan. Den inbjuder heller inte till pekande på samma sätt som en bok med bilder man enkelt klär i ord (“var är ankan?”). Nåja, jag lägger väl in den i bloggkategorin Pekböcker ändå…
Här kommer lite smakprov:

Kan du se de brokiga som gömt sig?
Jag tycker att boken är gullig och Ava krävde genast omläsning, så jag tolkar det som ett godkännande även från hennes sida.
Vad gäller Oj! har jag ännu bara provläst några sidor här. Den ser också söt ut, förstås.
|
|
Nu har jag äntligen läst den, boken som jag fastnade för när jag bläddrade Bonnier Carlsens vårkatalog, En hemlig vän av debuterande Katarina Genar. Förlaget beskriver den som “en spännande och suggestiv barnroman i bästa Maria Gripe-stil, att läsa själv eller högt tillsammans” och det var detta i kombination med att det är en debutroman som gjorde mig nyfiken. Maria Gripes böcker är ju fantastiskt bra och jag är alltid nyfiken på debutanter eftersom jag själv drömmer om att ge ut böcker.
En hemlig vän handlar om Henrietta, vars liv har slagits fullkomligt i spillror. Pappa har flyttat ihop med en annan kvinna och mamma bestämde sig raskt för att sälja huset på landet och flytta in till en lägenhet i stan, utan att bry sig om Henriettas åsikt. Henrietta har inga vänner i nya klassen och inte blir det bättre av att mamma jobbar jämt. När Henrietta tappar sina nycklar blir det ännu värre. Det är kallt ute och Henrietta har trots tjat inte fått någon mobiltelefon. Som tur är kommer herr Wallgren, som också bor i huset, så att Henrietta kan låna hans telefon och ringa mamma. Herr Wallgren är väldigt gammaldags, men snäll. Och mystisk. Plötsligt kan han försjunka djupt i tankar, stirra ut genom fönstret och säga att “när saknaden blir för stor, skänker stjärnorna tröst”.
Herr Wallgren är inte den enda som är mystisk. Henrietta får syn på en liten flicka som gungar ute på gården, men hon försvinner alltid spårlöst innan Henrietta lyckas prata med henne. Dessutom får hon en lapp från “en hemlig vän”, trots att hon inte har några vänner i stan.
En hemlig vän är en mysmystisk bok och det är inte svårt att förstå varför förlaget nappade på den. Jag gillar den, samtidigt som jag måste säga att jämförelsen med Maria Gripe känns en smula överdriven. Boken är mycket enklare än Agnes Cecilia eller Skuggserien, både för att den är lättläst och för att berättelsens frågetecken rätar ut sig utan alltför knepiga komplikationer. Men den blir förstås inte sämre för det, den är bara lite mindre avancerad än jag förväntade mig.
Läs även ett smakprov och en intervju med Katarina Genar.
Tillägg 2010-04-21: Nu är boken även recenserad i DN i positiva ordalag, läs här. Anne-Marie Karlsson vågade spoila mycket mer än jag. :)
|
|
| Lilla bokhyllan om Wirséns könlösa (?) värld | |
| Helena Ferry om Wirséns könlösa (?) värld | |
| Lilla bokhyllan om Wirséns könlösa (?) värld | |
| Helena Ferry om Wirséns könlösa (?) värld | |
| Lilla bokhyllan om Wirséns könlösa (?) värld |