Känslan av att en bok är så in i tusan onödig. Ni vet den? Den har nu kommit till mig. Boken Blorpen och alla färgerna har en så god tanke: visa fram färgerna och så in i rum efter rum och möta dem i ett sammanhang. Blorpen gör något tokigt i varje rum och det kunde väl gå an.
Men…, Blorpen är störig och stundtals våldsam och dum i huvudet helt enkelt. Inte rolig! För mig vill säga. Säkert för en gladtokig liten unge. Som ett barn i min närhet som sa: ”Läs den igen.” Jag svalde och ångrade att jag alls hade låtit barnet vara testperson. Senare läste jag på nätet om några barn som intervjuades och de hade uppskattat boken. Den är ju färgglad, roligt tecknad och här finns en aktiv huvudperson.
Förvisso är Blorpen en liten monsterliknande varelse, men inte ursäktar det allt som följer: djurplågeri, våldsam skada på kroppsdel på en levande snögubbe, gruvlig förnedring av en hunds utseende och naturbehov. Ja, detta är alltså min tolkning, men att utföra följande beskrivna händelser i text och illustrerat i bild, kan lätt få den hobbyanalysen: Alltså, Blorpen svingar sig hårdhänt i en orm, äter upp en stackars mask, biter bort och sönder en del av en snöbollskastande snögubbes näsa, skrattar hejdlöst åt en ful(!?) brun hund som råkat göra ifrån sig och av just denna sistnämnda händelse blir Blorpen på riktigt extra gott humör. Förresten, varför i hela friden måste brunt ofta få en så entydigt negativ association?
Blorpen gör förstås andra lite mindre elaka saker också, som att dricka upp allt vatten så att en båt går på grund, kissa på en eld som kunde spritt sig, skrämma ett rytande lejon och förvandla en trollkarl till en snigel. 
Jag blir lite matt under läsningen av Blorpens aktiviteter, men jag vrider mig plågsamt i slutet då Blorpen träder in i det ROSA rummet och plötsligt möter Blorpan (som bara liksom alltid står där?) i rosa rosett, målandes läppar med rosa läppstift. Det är bara så att jag saknar ord. Eller är detta skön ironi? För den vuxne då? För ännu fungerar inte det ironiska tilltalet på mina minsta barn. Och mina stora barn suckade bara uppgivet.
I alla fall, Blorpen blir plötsligt kär (och snäll?) och omtöcknad av mötet med denna otidsenliga Blorpan, (som dessutom kallas ”lilla Blorpan”, trots att hon är lika stor som Blorpen) somnar han sedan i det svarta rummet. Där kan han stanna.
Är jag extra utsatt i vårt märkliga samhälle? Går jag åt fel håll? Har jag ingen humor? Ja, så måste det vara säger säkert någon, men i så fall är jag glad över det. Och missförstå mig inte i att jag skulle ogilla att den kvinnliga delen av befolkningen ska få närma sig färgen rosa i någon form. Det handlar inte om det. Färger är till för alla! Alla kulörer och alla nyanser, så långt har vi äntligen kommit i vårt land, även om det ännu tar emot i en del stugor.
Jag tänker så här: förlag i stort har ett viktigt ansvar i att ha en dialog om lämpligheten i vissa avsnitt i en text med bild. Jag lastar inte nödvändigtvis författaren och illustratören, som har sin fulla konstnärliga frihet och rätt att uttrycka vad som finns i personens kreativa flöde. Jag utgår ändå ifrån att en viss diskussion existerar i vad som ska visas fram för mycket små barn. Alla som arbetar med att nå ut och glädja och berika kommande släkte, kan behöva få goda råd. Jag vill inte att mitt barn, eller något barn överhuvudtaget, ska få minsta inspiration från denna lilla märkliga Blorp. Tokigheter är det bästa jag vet, men inte på andras bekostnad! Och så detta med den förföriskt rosa ”lilla Blorpan”…
Blorpen och alla färgerna
Författare & illustratör: John Carling
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 48
ISBN: 9789175770239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris