En pytteliten rosa elefant vid namn Pomelo är tillbaka i en bok där det ges lite nya infallsvinklar på färger. Ute i sin omgivning ser Pomelo plötsligt olika färger överallt. Det är underbart att upptäcka den färgrika världen och t.ex. vänners, sakers, fenomens och tillstånds olika kulörer och även färgnyanser. Färger ramar in tillvaron och ger den en tydlighet och tillika kan både känslostämningar anges och livet förses med en humoristisk ton. Bilderna ihop med texten är en enhet, de talar så väl ihop och bör ej separeras, men läs här ändå ett axplock från de över hundra sidorna:

 

Den oändliga vita vintern.
Den stickande gula mitt på dagen.
Morötternas riviga orange.
Kärlekens hypnotiskt röda.
Skär som salladen om den kunde bli det.
Jordens gamla vanliga bruna färg.
Ljuslila som bara passar på majrovor.
Himlens ombytliga blå.
Hur det är att vara för grön för att våga.
Grått som minnet av svunna tider.
Ett kolsvart mysterium i vacker skepnad.

Jag läser tyst för mig själv och jag läser högt för barn och vid högläsning känner jag att jag vill komplettera med ljud och egna små förtydliganden. Men det är inget underbetyg till boken för det. Jag vill bara nå längre in i känslan som förmedlas.

Vem boken passar till? De minsta barnen för bilderna och en bra bit större barn för texten, som är som i ett konstnärligt flöde, till viss del utan hänsyn till att små barn ska kunna förstå. Kanske är det som en slags pekbok för större barn? Eller det är nog så att små och stora kan ta till sig olika aspekter från den. Denna fria konstnärsform som lyser boken igenom, och det lätt galna som dyker upp på nästan varje sida och som antyds i antingen text eller i bild, tilltalar mig enormt.

Om Pomelo känner en viss svärta över tillvaron i bokens inledning, så är den som bortblåst i slutet när färgernas inverkan lyft sinnet till glädjens högre nivåer och en fin känsla infinner sig i den lilla elefanten av att vara en del av all världens färger.

 

Tidigare böcker om Pomelo har recenserats här på Barnboksprat: Pomelo den lilla elefanten och Pomelo blir stor: här och här och Pomelo och motsatsorden.

---

Pomelo och färgerna
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129684162
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Eva Susso och Benjamin Chaud visar oss att Snömannen kan vara en vänlig figur. Han kan vara någon som bjuder på grankotts- och blåbärssoppa  när man har varit ute och åkt snowboard med sin bror och gått vilse. Han kan ha en farfar som gillar att tälja träugglor, och som husdjur kan han ha en get, som han mjölkar… Det främmande kan förstås göra en lite på sin vakt ändå, det är ju inte varje dag man hamnar hemma hos en Snöman, trots allt. Då är det ju skönt om Snömannen fnittrar gulligt, är vegetarian och har ett skojigt och charmerande språk:

”Vad fint Snömannen bor, säger Max, nästan som i ett hus.
Här kan vi bo, säger Uno.
Men bara på låtsas, säger Max.
Tycker du om oss?
Yetin pletin plack, säger Snömannen och fnittrar.
Sen känns allt liksom roligt.”

Snömannen har burit hem Max och Uno till sin grotta.

Snömannen är en tämligen oemotståndlig liten historia, ett äventyr som kan passa både små och större förskolebarn. Syskonen Max och Uno gestaltas fint i både text och bild, och även om historien berättas i tredje person så är det Max, den yngste, som vi kommer närmast. Susso balanserar skickligt det spännande – som inte tippar över och blir skrämmande – med det varma, humoristiska och bekanta.

Benjamin Chauds illustrationer är som alltid välgjorda, stilsäkra, lättillgängliga… På förlagets hemsida kan man läsa om honom: ”Han är en av Frankrikes mest kända och omtyckta illustratörer. Han säger: ‘Sedan 1999 bor jag i Marseille. Jag ritar för att flickor ska tycka om mig. Jag tycker om berg också.’ Hm. Ja, bilderna tycker jag i alla fall mycket om!

(Chaud har nu även debuterat som författare. Hans bilderböcker ”Min kanin Sockan” och ”Björnens sång” har också de utkommit på Rabén och Sjögren. Helena Ferry har skrivit om båda titlarna här på bloggen; följ länkarna.)

Snömannen
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén och Sjögren (2012).
ISBN: 9789129680621
Sidantal: 32.
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris.

En liten, liten björn ska sova med sin björnpappa i idet, men så får han syn på ett bi. Då måste det ju finnas honung någonstans! Lilla björn sätter av efter biet och strax märker Pappa björn att det blivit kallt på magen där barnet borde ligga. Så får vi följa med på ett äventyr där Lilla björn jagar biet och Pappa björn jagar Lilla björn genom Paris gator och ända in på operan. På varje uppslag får vi som läsare jobba hårt för att hitta Lilla björn i myllret.

Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer och även denna gång är bilderna fantastiskt fina. Det finns oerhört mycket att titta på och både jag och Ava (snart 4 år) tyckte det var roligt att leta efter Lilla björn. Ganska lagom svårt också, jag hittade faktiskt inte björnen i det första stadsuppslaget första gången vi läste boken, men jodå, han är med på varje uppslag, jag lovar. :)

En extra kul bonus är att barnet och kaninen från Min kanin Sockan kan ses i björnarnas skog:

Lilla björn och biet finns också där, kan du hitta dem?

Björnens sång är en av böckerna Lisa Bjärbo tipsade om i Nyhetsmorgon på TV4.

Ett klagomål bara: jag gillar verkligen inte att Benjamin Chauds böcker blir större och större. Var ska det sluta? Kommer det ens gå att få in böckerna genom dörren om några år..? Den här boken kan i alla fall inte stå i Avas bokhylla. I stället får den nu ligga på diagonalen i en av lådorna i den (så här ser den ut). Det är två böcker som får ligga så och båda är Benjamin Chauds…

Men förutom det: himla mysig bok det här!

---

Björnens sång
Författare och illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (september 2012)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129681161
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag har alltid varit svag för den knasiga minielefanten Pomelo; jag har tidigare skrivit om Pomelo den lilla elefanten och Pomelo blir stor, den senare är även recenserad av Marit Jonsson. Jag har dessutom läst men inte skrivit om Pomelo är kär. Det är ovanliga böcker med en säregen charm och humor, som gör mig tveksam till vilken målgrupp böckerna riktar sig mot. Är de barnböcker eller böcker för vuxna med barnasinnet kvar och förkärlek för knascharmig humor? Eller är det kanske helt enkelt allåldersböcker? Det har alltid känts som att jag uppskattar böckerna mer än mitt barn och när jag föreställer mig någon att ge dem i present tänker jag på min vuxna kompis Maria. Jag har inte sett det som något problem, det är väl inte så konstigt om vuxna kan uppskatta barnböcker på ett annat sätt eller rentav mer än barn gör.

Men alltså… Pomelo och motsatsorden är en pekbok med inte mindre än 116 olika ord och uttryck som ställs upp i motsatsförhållanden till varandra. Och nu börjar det kännas knepigt på riktigt. Vem är det gjort för? En del av motsatsparen är pedagogiska och tydliga, andra är mest skämtsamma på ett sätt som känns riktat till vuxna och ytterligare andra är inte ens motsatser utan försöker vara fyndiga på något vis, inte heller det känns riktat till barn. Men visst, det finns blinkningar till humor av det barnsligare slaget också, som framtill – baktill där mat kommer in i ena änden och bajs ut ur den andra. Men boken är så himla lång att jag har svårt att tro att någon tycker det är roligt i längden…

Jag är kluven. Det här är definitivt inte en pekbok som alla andra, den bryr sig liksom övriga Pomelo-böcker inte ett skvatt om att följa konventionerna. På ett sätt är det ju rätt kul. Men samtidigt… nej, pekbok med Pomelo känns inte helt rätt.

Precis som Bokunges Johanna Löjdström tycker jag: översätt någon av de andra riktiga Pomelo-böckerna i stället. Nästa Pomelo-bok på tur heter Pomelo och färgerna och för första gången känner jag mig inte säker på att jag kommer att vilja kasta mig över en ny Pomelo-bok. Synd. Men om inte annat ska jag med spänning följa vad andra skriver om den. Pomelo har trots allt en särskild plats i mitt hjärta.

---

Pomelo och motsatsorden
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (mars 2012)
ISBN: 978-91-29-68067-6
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?

Det här är en berättelse om ett ensamt barn vars enda vän är ett husdjur hen* tröttnat på. Så hen bestämmer sig för att ta med sig sin kanin djupare in i skogen än de varit förut och sedan komma ensam tillbaka. Så skönt det ska bli att slippa Sockan! Så roligt det ska bli att ha riktiga kompisar i stället! Men blir det så lätt som det först verkade? Såklart att det inte blir. Sockan vill ju inte alls bli lämnad ensam. Barnet blir tvungen att binda fast kaninen vid ett träd för att kunna gå därifrån. Men på väg hem ångrar hen sig. Tänk om det händer Sockan något i den stora farliga skogen! Hen springer tillbaka, men Sockan är inte kvar…

Utan att avslöja hur det slutar kan jag i alla fall lugna er med att det går bra både för kaninen och barnet. Det blir ett lyckligt slut och skogens dunkel byts mot ängens glada grönska.

Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer! Känner ni igen stilen? Det är ju han som illustrerat böckerna om Lalo, Binta och Babo, samt förstås böckerna om den lilla elefanten Pomelo. Med Min kanin Sockan gör han även författardebut, och det är en väldigt glad nyhet. Boken bjuder på en skön blandning av hemskt och charmigt, både i text och bild. Den mörka skogen, som tornar upp sig olycksbådande och blir alltmer hotfull ju längre in vi kommer, speglar barnets konfliktfyllda inre och det dåliga samvetet över sveket gentemot kaninen. Samtidigt är bilderna fulla av den lekfulla charmen och den finurliga detaljrikedomen som är kännetecknande för Chaud.

Sidorna har halvmycket text, en sisådär 60 ord kanske. Det är något mer än vad som skulle ha behövts enligt det svenska avskalade bilderboksidealet. Kanske franska bilderböcker brukar vara pratigare än svenska? Ava, som är drygt 2½ år gammal, får lust att bläddra för fort ibland när vi läser, men för det mesta lyssnar hon färdigt och hon har bett att vi ska läsa boken flera gånger. Det är mysigt med böcker som tar något längre tid att läsa än de allra enklaste småbarnsböckerna, men de måste vara desto bättre för att hålla uppmärksamheten hos ett litet barn. Min kanin Sockan får i alla fall godkänt på den punkten. Och det blir klart godkänt på alla andra punkter jag kan komma på också faktiskt, för det här är en jättefin bok!

Benjamin Chaud ligger fortsatt kvar på min hålla-ögonen-öppna-efter-nya-böcker-av-lista!

Läs gärna vad Emelie på Bokunge tycker också.

* I boken framgår inte om barnet är en flicka eller pojke, så jag tycker det är väldigt synd att det står ”Pojken” på baksidan. Låt läsaren välja själv i stället, när det nu inte spelar någon roll!

---

Min kanin Sockan
Författare & illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 40
ISBN: 9789129677904
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus