Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?

Det här är en berättelse om ett ensamt barn vars enda vän är ett husdjur hen* tröttnat på. Så hen bestämmer sig för att ta med sig sin kanin djupare in i skogen än de varit förut och sedan komma ensam tillbaka. Så skönt det ska bli att slippa Sockan! Så roligt det ska bli att ha riktiga kompisar i stället! Men blir det så lätt som det först verkade? Såklart att det inte blir. Sockan vill ju inte alls bli lämnad ensam. Barnet blir tvungen att binda fast kaninen vid ett träd för att kunna gå därifrån. Men på väg hem ångrar hen sig. Tänk om det händer Sockan något i den stora farliga skogen! Hen springer tillbaka, men Sockan är inte kvar…

Utan att avslöja hur det slutar kan jag i alla fall lugna er med att det går bra både för kaninen och barnet. Det blir ett lyckligt slut och skogens dunkel byts mot ängens glada grönska.

Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer! Känner ni igen stilen? Det är ju han som illustrerat böckerna om Lalo, Binta och Babo, samt förstås böckerna om den lilla elefanten Pomelo. Med Min kanin Sockan gör han även författardebut, och det är en väldigt glad nyhet. Boken bjuder på en skön blandning av hemskt och charmigt, både i text och bild. Den mörka skogen, som tornar upp sig olycksbådande och blir alltmer hotfull ju längre in vi kommer, speglar barnets konfliktfyllda inre och det dåliga samvetet över sveket gentemot kaninen. Samtidigt är bilderna fulla av den lekfulla charmen och den finurliga detaljrikedomen som är kännetecknande för Chaud.

Sidorna har halvmycket text, en sisådär 60 ord kanske. Det är något mer än vad som skulle ha behövts enligt det svenska avskalade bilderboksidealet. Kanske franska bilderböcker brukar vara pratigare än svenska? Ava, som är drygt 2½ år gammal, får lust att bläddra för fort ibland när vi läser, men för det mesta lyssnar hon färdigt och hon har bett att vi ska läsa boken flera gånger. Det är mysigt med böcker som tar något längre tid att läsa än de allra enklaste småbarnsböckerna, men de måste vara desto bättre för att hålla uppmärksamheten hos ett litet barn. Min kanin Sockan får i alla fall godkänt på den punkten. Och det blir klart godkänt på alla andra punkter jag kan komma på också faktiskt, för det här är en jättefin bok!

Benjamin Chaud ligger fortsatt kvar på min hålla-ögonen-öppna-efter-nya-böcker-av-lista!

Läs gärna vad Emelie på Bokunge tycker också.

* I boken framgår inte om barnet är en flicka eller pojke, så jag tycker det är väldigt synd att det står ”Pojken” på baksidan. Låt läsaren välja själv i stället, när det nu inte spelar någon roll!

---

Min kanin Sockan
Författare & illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 40
ISBN: 9789129677904
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Marit Jonsson har redan skrivit om Pomelo blir stor i inlägget En stor bok om att bli stor, men jag känner att jag måste få lovebomba lite också, eftersom jag skrev tidigare att jag såg fram emot boken.

Den här gången upptäcker Pomelo att han har blivit större. Han börjar genast fundera. Vad innebär det att bli stor? Kommer han att bli lagom stor? Vad händer sen? Får man göra allting när man är stor? Måste man göra sånt man inte vill också? Vad kommer han att upptäcka när han blivit stor?

Åh, vad jag gillar denna knasfilosofiska, räddhågsna lilla elefant! Och åh, vad jag gillar Benjamin Chaud, som ritat Pomelo och den underbara miljön han vistas i. Det är finfina grejer, det här! Se här, bara:

Jag ♥ Pomelo!

---

Pomelo blir stor
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
ISBN: 9789129677539
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

 

Jag ser verkligen fram emot Pomelo blir stor, som kommer nu i mars. Det beror på att jag har läst Pomelo den lilla elefanten från 2003. Åh, den är så mysknasigt charmpackad att jag blir alldeles lycklig! Jag skulle kunna ge den här boken i present till vissa av mina vuxna vänner med rätt sorts humor. Jag tror förstås att barn kan uppskatta den också, men Ava (snart 2½) känns för liten för den.

Och bilderna! Det är Benjamin Chaud som gjort dem och precis som i böckerna om Lalo, Binta och Babo har han gjort ett underbart jobb.

Boken är ganska lång och indelad i tre delar: I Vilken snabel! får vi se alla bekymmer och nöjen som kommer av att Pomelos snabel är så lång. I Pomelo är rädd fruktar Pomelo både det ena och det andra. I Roliga dagar blir det glatt igen och vi får veta mer om vad en pytteliten trädgårdselefant pysslar med om dagarna.

Berättandet följer inte det klassiska bilderboksupplägget. Vi får en rad scener i följd, men de slutar tvärt utan något som helst tillrättaläggande. I Pomelo är rädd är Pomelo rädd, punkt. Vi får inte något tröstande slut om att han trots allt är trygg under sin maskros, eller något sånt. Det känns ovant, men samtidigt befriande. Alla barnboksslut måste väl inte vara så tillrättalagda?

Jag brukar nöja mig med att visa böckers framsidor, men när det gäller denna måste jag visa baksidan också. Jag gillar att den lyckas vara både helt intetsägande och väldigt intresseväckande på ett ovanligt sätt.

Pomelo den lilla elefanten
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren 2003
Antal sidor: 96
ISBN: 978-91-29-65935-1
Köp: jämför priser

Ibland är jag nästan rädd att öppna en bok för att förväntningarna är så höga och risken för besvikelse är stor. I det här fallet hade jag inte behövt oroa mig! Efter att ha läst Babo pekar, uppföljare till underbara Lalo trummar och Binta dansar, är jag alldeles varm inombords, ja, smått förälskad faktiskt! Bilderna i de tidigare böckerna är härliga, men här är de fullkomligt fantastiska med en klockren kombination av charmig enkelhet och fantasifull detaljrikedom. Det finns hur mycket som helst att upptäcka!

Den här gången ger sig Aisha ut på skogspromenad med Babo i vagnen och hunden och hönan i släptåg. De plockar blåbär och ser en massa fina djur – fast somliga är lite otäcka. De rusar hem och kramar resten av familjen, för att sedan baka blåbärspaj tillsammans. Mysigt!

Jag har bara hunnit läsa den för Ava (drygt 1½ år gammal) en gång, så det är mitt första intryck jag kan berätta om än så länge och det är alltså mycket gott! Även Ava blev glad när boken kom, hon började genast peka på den och säga ”Babi”. Jag vet inte riktigt vad hon menar, men hon brukar säga det varje gång hon får syn på Lalo trummar eller Binta dansar… så hon kände direkt igen stilen i alla fall!

Ett uppslag ur Babo pekar

Babo pekar har verkligen förgyllt min dag idag och jag vågar tippa på ny storfavorit!

Jag avslutar med en cliffhanger:

Vad är det de ser? Läs boken!

Nu hoppas jag att Aisha får en egen bok också, så vi har något mer att se fram emot. Och sen kanske mamma, pappa, hunden och hönan?

---

Babo pekar
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67272-5
Köp: jämför priser

Pappas trumma POM POM POM.
Lalos trumma PAM PAM PAM.
Babos trumma PIM PIM PIM.

Mammas fötter TAM TAM TAM.
Aishas fötter TACK TACK TACK.
Bintas fötter TIN TIN TIN.

Jag älskade verkligen Lalo trummar och därför är det ett kärt återseende för mig att läsa Binta dansar, som är den första boken om den trångbodda och musikaliska familjen med härliga namn som Aisha, Lalo, Binta och Babo. Precis som uppföljaren är det här en bok man läser med en alldeles särskild rytm som förvandlar ord till trumslag, ackompanjerade av Benjamin Chauds färgstarka och lite skruvade illustrationer.

Boken är fantastiskt charmig, men med tanke på hur mycket jag tycker om Lalo trummar hade det nästan varit konstigt om Binta dansar levde upp till mina förväntningar. Då skulle den ha varit overkligt bra. Och visst, den är inte långt ifrån. Men det finns ett par ”men”. I Lalo trummar kastas man direkt in i rytmerna och handlingen, men i Binta dansar får man en betydligt segare start. Och något jag verkligen uppskattade med Lalo trummar var att det inte spelade så stor roll vem som var tjej och vem som var kille, men Binta dansar är det tydligen väldigt viktigt. Det är killarna som är macho och bankar på trummor. Det är tjejerna som är fina och dansar och skakar på rumpan. Varför måste det vara så?

Var är Binta? Ett uppslag ur Binta dansar.

På sistone har vi läst Lalo trummar och Binta dansar varje kväll. De är jättemysiga böcker att läsa båda två och de hör definitivt till våra favoriter. Här sitter Ava och bläddrar i Binta dansar:

Binta dansar är underbar, men jag kan inte låta bli att vara lite besviken. Jag hade hoppats att få skriva ännu ett sprudlande, lovprisande inlägg, men nu hoppas jag i stället på att få göra det om nästa bok i serien. Jag läste precis i Rabén & Sjögrens blogg att arbetet pågår med den och att den heter Babo pekar! Vill ha! Nuuu! Men jag måste visst vänta till juli 2010.

---

Binta dansar
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129666588
Köp: jämför priser

Att läsa Lalo trummar är att dras in i en medryckande rytmkavalkad och förvandlas till Lalos trumma. Jag läser ord, men de låter bombombombom, bombombombom, och rytmerna nästlar sig in i mitt medvetande på ett så genomträngande sätt att jag inte blir kvitt dem. Jag går runt här hemma till takten av en imaginär trumma och formulerar meningar med rätt antal stavelser för att passa in i trumfraserna.

Berättelsen utspelar sig en regnig morgon när Lalo har gått ut för att spela på sin trumma medan resten av familjen sover. Han trummar pim pim pom, pim pim pom och regnet droppar dripp dripp dropp, dripp dripp dropp. Plötsligt upphör regnet och solen kikar fram. Lalo blir så glad att han trummar HÖGT, varpå familjen vaknar och det vankas frukost ute i trädgården.

Jag var helt oförberedd på att Lalo trummar skulle ta oss med storm på det här viset. Det räckte inte att jag läst början av boken på smakprov.se, jag förstod inte bokens charm förrän jag läst den högt för Ava. Och nu har jag gjort det väldigt många gånger. Hon verkar inte få nog av den. Igår när jag nattade henne var hon lite grinig och ville inte läsa de andra böckerna jag började på, utan blev alldeles för rastlös efter två sidor. Sen plockade jag fram Lalo trummar och läste den 5-10 gånger med hennes fulla uppmärksamhet. Jag tror vi har hittat en ny favorit!

Pam piddi pampam pompom, oj vilken härlig läsning!

Familjen i boken är väldigt charmig. Inte minst minstingen Babo, som hela tiden gör lite lustiga och avvikande saker, på sant bäbismanér: ”Mamma äter. Binta äter. Aisha äter. Lalo äter. Babo kladdar.” Dessutom ser familjen trevligt mångkulturell ut med både blekfisiga rödhättor och brunhyade svarthårburrisar. Det är skönt med böcker som inte fastnar i stereotypträsket. Benjamin Chauds illustrationer passar verkligen jättebra, även om Jonas (maken) undrade varför det ramlar ner en död groda på framsidan – ja, den har faktiskt kryss för ögonen!

Tack Barnens bokklubb för att ni valde Lalo trummar till mitt bokpaket och introducerade oss för den här härliga, musikaliska familjen!

Föregångarboken Binta dansar kommer snart att finnas i vår ägo och jag hoppas att den är lika bra. Och att Aisha och Babo får egna böcker snart!

---

Lalo trummar
Författare: Eva Susso (evasusso.com)
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129669893
Köp: jämför priser