Rita är en tjej som bor i ett kallt Sverige. Hennes pappa däremot är född i Gambia och där finns Ritas farmor kvar och flera andra släktingar. I de två böckerna om Rita lär vi dels känna hennes liv i Sverige, men också det liv hon längtat efter, bland släktingarna i Gambia.

Den första boken om Rita ger en berättelse om längtan, ett barns längtan efter en person hon aldrig träffat och en plats hon aldrig varit på. I Sverige är det vinter och kallt. Visserligen är det väl roligt med snö, men Rita bara längtar efter att få träffa sin farmor i det varma Afrika. När hon är hemma hos sin mormor berättar hon om sin längtan, men hur ska hon egentligen få som hon vill?

I nästa bok om Rita, Rita i Kudang, har hennes dröm blivit sann. I början av boken skiner solen på Rita. Hon kan se flodhästar och krokodiler och äntligen ska hon få träffa sin farmor!

De här böckerna är mysiga och charmiga. Bilderna är väldigt trevliga och återger stämning väl. Det är lätt att känna kylan i Sverige och värmen i Afrika.

Att känna samhörighet och längtan till ett land man aldrig har varit i är inte precis ett vanligt tema bland svenska barnböcker, men den första boken om Rita gör det på ett sätt som blir väldigt lätt för även yngre barn att ta till sig. Rita har aldrig varit i Afrika, men ändå vet hon att hon hör dit lite grann. Det är ganska lätt att förstå hennes frustration över att inte få lov att uppleva den här delen av sitt liv och över att inte få träffa en av sina närmaste släktingar. Eva Susso, bokens författare, har själv barn med en man som är född i Gambia och det har förmodligen bidragit till att göra böckerna om Rita är så verkliga i sin känsloåtergivning.

Den andra boken om Rita är ganska olik den första. Kontrasterna mellan de två länderna som Rita vistas i avspeglar sig på respektive boks tema. Om den första boken handlar om längtan, kyla och avvaktande, handlar den andra om glädje, värme och upplevelser. Rita träffar sin farmor och flera andra släktingar. Det händer saker kring henne hela tiden och hennes omvärld blir full med liv. Hon lagar gambisk mat, lär sig nya ord, går vilse på en marknad och klappar en krokodil.

Det kändes härligt att få läsa om att Rita fick komma till Gambia. Rita i Kudang är en spännande och konstnärligt vacker berättelse. Men eftersom de två böckerna är så olika för de också med sig olika tankar. Den första boken ger möjligheter till en vidare förståelse för identitetsskapande och tillhörighet. Den andra boken däremot skapar en inblick i hur det kan vara att leva i en by i Gambia.

Rita i Kudang
Författare: Eva Susso
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 32
ISBN: 9789177127246
Köp: jämför priser

Den har kallats en modern saltkråkan, den här enkla men fina skildringen av vardagen en sommar. Trots det magiska i bokens titel finner jag den mycket vardaglig. Inte på ett negativt sätt utan mer på ett avslappnat sätt.
Margot och Moa är syskon, Moa är äldst. De har sommarlov och ska spendera en tid hos moster My och hennes tjej Kärran i Trutviken, där de har det bästa bageriet. De leker även med grannpojken Jan-Torvald, som de båda är förtjusta i.
Moa och Margot ska hjälpa till i bageriet, se till att alla goda bakverk kommer fram i tid och sådär. En dag ger de sig ut, och ska leverera ett gäng wienerbröd, men hamnar istället mitt i ett litet äventyr. Det är här som den magiska hajtanden kommer in i bilden på riktigt.

Hallonplockning om sommaren!

En mysig sommarbok, passande nu under sommarlovet kanske? Jag gillar stämningen i den, att det är så pass vanligt alltihop. Fast, när jag tänker efter är det en ganska ovanlig bok trots allt. Eva Susso är ju känd för att bryta normer och det gör hon även i den här boken. Det är bra! Mer sånt! Boken är rikt illustrerad av Anna Höglund, fint!

Den magiska hajtanden
Författare: Eva Susso
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 95
ISBN: 978-91-29-67212-1
Köp: Jämför priser

I Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp finns en massa ramsor för små barn samlade. Några har du säkert hört som liten, men även om de flesta ramsorna i boken är gamla, tror jag nog att det är väldigt få småbarnsföräldrar som har hört eller minns alla de här gamla godbitarna från tidigare generationer.

Det här är en bok som jag verkligen vill ha på förskolan som jag jobbar på. Det är något speciellt med fingerramsor: de tränar finmotoriken, koordination och perception med hjälp av roliga ord och melodi. Men precis som titeln anger finns det också med ramsor för hela kroppen, inte bara fingrarna. Så det är inte en bok man sitter still och läser. De flesta ramsorna har tips på rörelser nedskrivet i en sidospalt.

Med boken följer en CD med nästan hälften av ramsorna upplästa/sjungna av olika personer. Ljudklippen är av lite olika karaktär och är alla trevliga att lyssna till. Vid några klipp kan man höra små barn jollra och skratta, vilket bidrar till en lite mysig stämning. Vad jag däremot inte kan förstå med skivan är varför ljudspåren ligger i en helt annan ordning än bokens ordning. En ramsa precis i början av boken kan ligga bland de mittersta spåren på skivan. Det gör det mycket svårt att hitta rätt uppslag om man lyssnar på skivan och tittar i boken samtidigt. Det finns förvisso sidhänvisningar på baksidan av CD-fodralet. Men där har vi en annan sak som man kan anmärka på. Fodralet i min bok var nämligen fastsatt med lim på ett sätt som gjorde att det inte gick att få loss pappersfodralet utan att det gick sönder och därmed syns inte all text på baksidan.

Men för övrigt tycker jag om att lyssna på skivan. Som jag ser det kan man använda skivan och boken var för sig eller tillsammans om man först markerat i boken/lärt sig att hitta. Det går förstås också bra att använda skivan för att träna in melodier och rytm själv.

En viktig del av boken är bilderna. De flesta ramsor som finns med är gamla, men bilderna är däremot nya. De är gjorda av olika kända illustratörer, nämligen inga mindre än Maria Jönsson, Charlotte Ramel, Mati Lepp, Christina Alvner, Anna Höglund, Maria Nilsson Thore, Stina Wirsén, Catarina Kruusval och Kristina Digman. Gemensamt för alla bilderna är att de är skojiga, färgrika och kreativa genom detaljrikedom, spännande vinkling eller rolig karaktär.

Eftersom det här är precis den bok jag letat efter blir förstås den här recensionen positivt vinklad. Vad jag däremot funderat lite på är hur mycket man använder en sådan här bok hemma med sina egna barn. På förskolans samlingar och musikstunder är boken en riktig guldgruva. Men sitter man hemma lika ofta och gör intränade fingerramsor? Jag har sjungit, spelat gitarr, läst och berättat sagor mycket med mina barn redan från de var nyfödda, men just de gamla ramsorna har jag faktiskt inte använt så flitigt. Men å andra sidan kanske det beror på att jag inte har kunnat så många.

En poetisk barnbok, kan det verkligen vara nåt. En melankolisk, fundersam, stillsam betraktelse.
Om en måne som tappat gnistan, som inte längre tycker det är någon mening med att lysa. Varför ska man lysa för? Mörkret blir allt tydligare för månen. Det är någonting som saknas inom honom. Ingenting är roligt längre…inte ens att springa genom molnen är roligt och det brukar vara en av de roligaste saker månen vet om. Månen behöver hjälp med att må bättre, att kunna lysa igen.
Han behöver gråta, men kan inte. Det gör ont i månen. Han ber solen om hjälp.

Solen säger att det finns en plats dit man kan gå, där man kan få hjälp med att gråta. Där finns stjärnor som kan gråta och som kan lära andra. Det ligger i ett moln med två vikar, där ska stjärnorna finnas.
Månen beger sig iväg för att söka denna plats, dessa stjärnor som kan hjälpa honom att hantera mörkret han bär inom sig. Framme vid molnet med de två vikarna, träffar han stjärnorna, som sitter där i en ring tillsammans. Alla ser de olika ut. En har ett stort ärr på kinden, en annan har bara ett öga, en stjärna har en trasig näsa.
Månen ber dem om hjälp, han vill lära sig att gråta.
Stjärnorna svarar att de kan försöka, men att månen måste vilja själv.

Månen vill.
Han ser en mörk plats, en plats han känner att han inte skulle klara av att lysa upp.
Stjärnorna förklarar för månen att det är okej att vara rädd och att man kan gå dit trots att man inte förmår lysa upp där. De går tillsammans ner i mörkret och det är alldeles svart. Och månen gråter. Det blir varmt och tungt inuti honom och alla är tillsammans. Stjärnorna med månen.

Det här är bra! Jag tycker att en sådan här barnbok ska få ta plats.
Det är okej att känna sig ledsen, det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara glad och på topp. Man måste få vara båda delarna. Alla människor har lite mörker inom sig, alla behöver vi lyfta fram det för att kunna känna ljuset. Joar Tibergs fina, poetiska text tillsammans med Anna Höglunds vackra illustrationer blir en mysig, melankolisk stämningsfull bok. Ja, faktiskt mysig, trots mörkret. Men det finns ett ljus i mörkret och det är viktigt. Och mörkret finns hos alla och vi måste se att det inte är farligt.

Jag var fundersam över den här boken eftersom den inte känns så typiskt ”barnboksaktig” med tanke på ämnet. Men vilket bra ämne för barn också! Allt måste inte vara puttinuttigt, det är viktigt för barn också att få bearbeta saker. Varför inte genom en fin bok?

Läs också Barnboksprats recensioner av Amos och Soma och Min syster är en ängel, illustrerade av Anna Höglund samt Vad säger fågeln, av Joar Tiberg.

Månen blev rädd
Författare: Joar Tiberg
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 978-91-29-67346-3
Köp: Jämför priser

Nu har jag bläddrat igenom den. Rabén & Sjögrens katalog för vinter & vår 2010, alltså. Och jag blir nästan lite matt, för hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa? Rätt svar: det går inte. Jag måste vara restriktiv, men det är svårt när det kommer så mycket intressant.

Jag kan i alla fall trösta mig med att förstahandsvalet inte är det minsta svårt. Om jag bara fick läsa en bok ur katalogen skulle det bli Mårten Melins Som trolleri. Jag håller på och plöjer mig igenom Melins författarskap och måste givetvis läsa den här, inget snack om saken.

Månen blev rädd av Joar Tiberg och Anna Höglund beskrivs som en överjordiskt vacker allegori och det blir jag naturligtvis nyfiken på.

Emma Adbåges Leni är ett sockerhjärta låter som en mysig bok om någon som är liten och stor på samma gång.

Och så undrar jag förstås vad Bokunges Lisa Bjärbo har kokat ihop i boken med den krångliga titeln Det är så logiskt. Alla fattar utom du.

Vi stannar där. Men jag skulle kunna lista många fler…

När eldflugorna dansar om kvällen hänger aporna som bruna frukter i stora trädets grenar. Så börjar den vackra sagan om Amos och Soma, sagan om den stora kärleken.

Amos och Soma älskar varandra så mycket att de hör varandras tankar. När Soma berättar för Amos att hon har deras ungar inuti sig blir han så glad att han måste klättra upp i ett träd och tjuta mot månen. Och sen vill han göra henne lika glad, men hur? Han kommer att tänka på de sagolika äpplen som sägs växa i en trädgård långt bort, vaktade av en ond och farlig man. Om Soma får ett sådant äpple måste hon ju bli glad! Han ger sig av… och råkar i klistret. Nu är det upp till Soma och kärlekens kraft att rädda Amos!

Amos och Soma är en väldigt mysig och poetisk saga. Jag brukar irritera mig när en berättelse baseras på att en huvudperson gör någonting så uppenbart dumt och farligt som försätter honom eller henne i knipa, men i det här fallet får vi åtminstone en motivering utöver att äpplena är goda, vilket gör det lättare att acceptera.

Det är en porlande bäck med hoppande grodor i Somas mage! Ur Amos och Soma.

Ett par saker tycker jag är extra bra, exempelvis: ”När dom speglade sig i vattenytan såg Amos bara Soma. Och Soma bara Amos.” En snygg vink till att namnen är samma fast ”spegelvända” mot varandra. Och lite så att jag ett ögonblick lockas att tro att de kanske bara finns i varandras fantasi.

Hos smakprov.se kan man läsa början av boken.