När jag var hemma med en förkyld Ava (3 år) kom passande nog ett bokpaket på posten så vi fick glädjas åt några nya böcker. Anna-Clara Tidholms böcker om den söta nallen tänkte jag att de kanske skulle vara i enklaste laget, medan jag gissade att Åsa Karsins böcker om Lilla Lena skulle vara perfekta just nu, eftersom Ava nyligen besökt doktorn och eftersom vi pratat om att mamma och pappa går till frisören (Ava själv blir än så länge klippt av mig).

Jag började läsa Lilla Lena är doktor och läste sedan böckerna om nallen. Sen ville Ava läsa böckerna om nallen om och om igen. Lilla Lena är frisör har jag fortfarande inte fått läsa för henne, hon vägrar. Jag fick läsa Lilla Lena är doktor en gång till mot att jag lovade att de inte skulle kräkas. Med andra ord fick jag läsa ungefär halva boken… och där är det stopp. Hon vill inte höra om Lilla Lena.

Nallen är däremot högintressant. I Grattis! fyller nallen tre år, precis som Ava gjorde nyligen. Ava tycker det är jätteroligt att nallen har kalas och får paket. I Okej! följer vi med nallen ut på ett picnicäventyr.

Anna-Clara Tidholm kan konsten att skriva barnsligt och kreativt på ett alldeles naturligt och berättelserna är precis som barn, vad som helst kan hända och fokus kan hamna någon helt annanstans än man väntar sig. Grattis! och Okej! är underbara böcker!

Nu kommer dom, med hela födelsedagen. Grattis! säger dom. Med grattistårta och present.

Ett extra plus för att Tidholm fått in en manlig dagisfröken (som dessutom är röd, medan den kvinnliga är blå). Jag önskar bara det fanns fler i verkligheten!

Ur Grattis!: Nallen kommer till dagis.

Ur Okej!: Nallen går ut på picnic.

I böckerna om Lilla Lena leks det doktor respektive frisör. Jag gillar uppslagen som visar alla saker man behöver till leken och jag kan tänka mig att vetgiriga små också tycker om att lära sig vad alla specialprylar är, heter och hur de används. Jag tycker också att Lena är riktigt söt. Men böckerna i sig är faktiskt inte särskilt söta. Jag förväntar mig faktiskt en viss gemytlighet från böcker riktade mot de allra yngsta. Allt kanske inte måste vara sockersött och gullegull men jag vill att kontentan av det hela ändå ska bli något positivt. I böckerna om Lilla Lena är det inte så. Lilla Lena leker doktor börjar charmigt med att Lena och Lillebror (som får vara Syster, vilket förstås är en trevlig genuspoäng även om det också blir förvirrande…) plåstrar om stackars gosedjurskatten som gjort illa tassen. Komikpoäng till att bilden på resultatet visar en katt som har plåster och bandage precis överallt utom just på tassen – barn tillåter sig ju ofta utsvävningar från ursprungsidén när de leker. :) Sen blir lillebror sjuk och kräks. Då är det inte roligt att leka doktor längre, så mamma får rycka in. Sen slutar boken så här:

Då känner doktor Lena att hon också har ont i magen.

Vad nu då, en doktor kan väl inte bli sjuk?

Jo, det är tydligt det.

Det absolut sista som händer i "Lilla Lena är doktor" är att vi förstår att hon ska kräkas.

Svenne är visst lite håröm. Men lilla Lena kammar så fint och försiktigt.

Nalle-böckerna är helt underbart charmiga och tillhör nu hela familjens favoriter. Lilla Lena, nä. De är inte ett dugg charmiga. Och varför ska förresten Lena prompt kallas lilla hela tiden?

Så ja, jag håller faktiskt med min treåring.

FLIPP: Nallen
FLOPP: Lena

OKEJ!
Författare & illustratör: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150113365
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Lilla Lena är doktor
Författare & illustratör: Åsa Karsin
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150112870
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Lilla Lena är frisör
Författare & illustratör: Åsa Karsin
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150113150
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Den första, Nelly packar, är gjord av Anna-Clara Tidholm och Gun Jacobson och handlar om nallebarnet Nelly. Det är en bok som tar upp hur det kan kännas att få ett nytt syskon och ingen verkar bry sig om en. Men det är också en bok om spänningen i att rymma hemifrån! När ingen verkar bry sig om Nelly plockar hon fram en resväska och börjar packa sådant som kan vara bra att ha när man rymmer hemifrån. Till exempel en blå elefant, en prickig pyjamas och en hemmagjord mobiltelefon. Det blir en tung väska och Nelly är fast besluten att åka bort. Men det är mörkt ute och kallt! Då plötsligt ringer det i mobiltelefonen, vem kan det vara?

Boken är full av fantasi samtidigt som den ligger mycket nära verkligheten. Nelly packar är en bok för de allra yngsta barnen, men ger sig ändå in på ett så svårt ämne som svartsjuka och lyckas verkligen skapa en stämning som även ett litet barn kan leva sig in i. Det är en väldigt fin berättelse om att känna sig orättvist behandlad, men också om kärlek.

Kitty Crowther fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) 2010 och hon har verkligen lyckats med att skapa böcker på ett annorlunda sätt där bilderna får lov att ta stor plats i berättelsen. I Är det dags? färdas vi till ett litet rum som skulle kunna ligga nära oss,  men ändå finns långt in i fantasins värld. Hela handlingen utspelar sig i ett barnrum. En efter en anländer karaktärerna, som är gosedjur och dockor, till rummet med funderingar om det är dags? och om han har kommit än?. Dagen blir till kväll, skuggorna blir längre och leksakerna sysselsätter sig med det som finns i rummet.

Det enda som ges i text i den här berättelsen är de direkta dialogerna. Allt annat berättas med bilderna. Vi förstår att alla väntar på att något ska hända och att någon ska komma. Men när är det egentligen dags och vad är det som alla väntar på?

Än är det inte dags

Nu är det alltså tänkt att de här böckerna ska åka ner i källorna med ett gäng andra böcker. Fast å andra sidan har jag lagat bokhyllan nu, så kanske går det att trycka in bara de här två ;)

Nelly packar
Av: Anna-Clara Tidholm och Gun Jacobson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 28
ISBN: 9789150108323
Köp: jämför priser

Är det dags?
Författare och illustratör: Kitty Crowther
Svensk text: Gun-Britt Sundström
Förlag: Berghs
Antal sidor: 26
ISBN: 9789150216912
Köp: jämför priser

- Jag är En Som Du Inte Känner.

Hela tiden balanserar de på fantasins gränser och undersöker varandra. De pratar på ett lite hemligt sätt och särskilt flickan är mycket restriktiv med personlig information. Ändå är det henne man till slut får veta mest om.
Ett exempel på den lite poetiska (jo, jag tycker det) jargong som jag finner flickan och pojken emellan:

Och solen kom och vi blev torra
Har jag träffat dig förut? sa jag. Vi kanske är kusiner?
Nähädu! sa hon
Men vad heter du? sa jag
Jag heter En Som Du Inte Känner, sa hon
Jag heter…Äsch Ingenting, sa jag
Kom Äsch Ingenting! sa hon

Långt borta såg man små människor
som satt i stolar i sanden i solen
och höll fram sina ansikten
Har du en cykel? sa jag
Nej jag springer bara, sa hon. Kom!

En fin, drömlik bok om en vänskap som nästan bara kan uppstå mellan två barn. För mig känns den här sortens vänskap nästan helt omöjlig mellan två vuxna människor. Hur många vuxna kan säga att de plötsligt träffade en kompis ute på gatan? Som de genast begav sig iväg på (fantasi)äventyr med?
Det är kanske den här sortens vänskap mellan barn som istället leder vidare till en djup vänskap ända i vuxen ålder. Man kan ju hoppas! För fint är det!

En som du inte känner
Författare: Thomas Tidholm
Illustratör: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 28
ISBN: 9789150112474
Köp: Jämför priser

På varje uppslag får ett barn berätta om vilka personer som är med i hens familj och alla familjemedlemmar är naturligtvis tecknade i klassisk Tidholm-stil. Det finns alltså inte direkt någon handling, men det bjuds på trevligt filosoferande om vad en familj egentligen är.

Jag tycker det är jättebra med böcker som visar normbrytande förhållanden, för dessa behöver synliggöras och normaliseras. Ändå känns den här boken inte rätt. Barn gör ju som bekant som vi vuxna gör och inte som vi säger. Den här boken är som att säga att det är okej med invandrare och homosexualitet i stället för att visa det. Det känns snålt att inte kosta på de normbrytande familjerna mer än en uppräkning. Det faktum att de bara räknas upp gör det rentav ännu mer tydligt att de inte får vara med i de vanliga berättelserna. Vi säger att familjerna är okej, men vi visar det inte.

Ella har en regnbågsfamilj!

Boken är byggd på en god tanke, men jag tycker inte att den lyckas med det den vill. Men det är förstås bättre än ingenting. Fram för fler böcker med riktiga berättelser om normbrytande människor!

Jag tyckte inte att boken såg så spännande ut, men efter några genomläsningar insåg jag vilken genial idé den baserar sig på. Utan tillstymmelse till flik eller popup eller päls eller annat extravagant är det här nämligen en superkul aktivitetsbok; man ska knacka på dörrar och se vad som döljer sig bakom dem. Även ett mycket litet barn lär sig snabbt att knacka om du visar ett par gånger först.

Smakprov:

Vi kommer till det lilla huset med den blåa dörren…

…och hittar en massa dörrar. Här är en röd! Knacka på!

Någon inne? Sju kaniner! Äter morot, äter blad.

Jag blev imponerad över hur fort Ava lärde sig att knacka, och att man inte knackar på alla sidor utan bara de som är dörrar. Det är jätteroligt att kunna involvera barn i läsningen redan innan de pratar. Lite längre fram kan man dessutom lära sig färger av boken, eftersom dörrarna har olika färger. Man kan också ta leken vidare utanför boken, Ava knackar till exempel ibland på en riktig dörr här hemma och så svarar jag ”Någon inne?”, öppnar och säger ”Ja, det är mamma!” eller ”Ja, titta hunden!” (om jag har en leksak tillhands). Det behöver man förstås inte boken för, men jag tror det blir ännu roligare av att hon känner igen leken.

Jag ville helst ha böcker med stadiga kartongsidor när Ava var yngre och det bidrog till att jag skaffade Knacka på! onödigt sent. Nu tycker jag bäst om papperssidor och att jag var lite fånig som var så rädd för dem. Givetvis var det lättare att bläddra kartongsidor i början, men Ava lärde sig fort och hon har bara rivit sönder en endaste boksida i hela sin läskarriär.

En annan anledning till att jag tvekade inför boken är att jag inte tyckte att rummen man kommer till såg så spännande ut. Men det är de! Fullt tillräckligt i alla fall. Den som är bekant med Anna-Clara Tidholm känner igen hennes enkla, men ändå charmiga, stil både för bild och text. Det blir liksom poesi av de enkla texterna.

Mina varmaste rekommendationer till denna bok!

Läsutvecklingen kommer smygande! Nu när Ava kan peka blir hon plötsligt så mycket mer delaktig i läsningen. Vad gör det om vi stannar upp i berättelsen och i stället koncentrerar oss på att peka på apan, bäbis eller Lalo? Det är ju roligt att peka! Kanske börjar det bli dags att satsa lite mer på traditionella pekböcker igen?

Boken vann Augustpriset för Sveriges bästa barnbok 2002 och det är inte svårt att förstå varför. Den lär ge fler än mig en tår i ögonvrån och det får väl ses som ett gott betyg.

Ett uppslag ur Adjö, herr Muffin

Ett avsnitt ur boken finns att provläsa hos Adlibris.

Anna-Clara Tidholm har skrivit och illustrerat flera böcker i tvåordsserien, alla med olika teman: Lilla grodan, Läsa bok, Lite sjuk, Hela natten, Mera mat! och Nalle hej! Ännu mer känd är hon kanske för böckerna i Knacka på!-serien. Ändå är detta den första av hennes böcker som kommit i vår ägo. Men fler lär det bli!

Ava visar ett uppslag ur Apan fin