Berättande och religion har varit tätt knutna till varandra genom historien. För vad hade religion varit utan berättande? Visst kan man säga att någon form av gud kan ha tagit kontakt med oss människor, men för att det ska bli en religion behöver ju fler få veta om det och få det berättat för sig. Då återstår att att välja om man vill tro på berättelserna som sanna, använda dem som sagor eller rata dem helt.

Vid midvinter kommer jag att berätta om jesusbarnet, som en saga. Det kommer också att bli en annan klassiker: Viktor Rydbergs Tomten. Och tomten har ju sin gåta, som man kan välja grad av religiositet för att svara på, precis som med jesusmyten.

 

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej et lär båta,
över en underlig gåta.

Men något lite nyare  vill jag bjuda på också, nämligen Lurix av Eva Lindström. Den är förvisso från 1996, men ny jämfört med Tomen och definitivt ny jämfört med berättelsen om Jesus.

Lurix handlar om vänskap, att ta hand om varandra och att inte behöva vara ensam. Alltså ganska passande till den traditionella bilden av julen. Lurix är ett ovanligt djur som hamnat vilse mitt i en öde skog. Hen vet ej vem hen är eller var hen ska. Men då kommer djurvännen, en ensam kvinna, och tar med sig Lurix hem och plåstrar om de skador som Lurix fått. Kvinnan letar i böcker för att ta reda på vem det kända djuret är medan Lurix gör sig hemmastadd och en vänskap byggs upp mellan de två ensamma individerna. Så kommer det sig att såväl Lurix som kvinnan finner någon att titta på TV och äta ostbågar tillsammans med.

Det är en berättelse med lugn och språket befinner sig i barnets värld. Bilderna är mörka och Lurix är egentligen ganska ful, men det är en väldigt fin och mysig berättelse och en del spänning blir det också, särskilt när en djurparksdirektör vill föra bort den ovanliga Lurix.

Tomten
Författare: Viktor Rydberg
Illustratör: Harald Wiberg
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129655919
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus
eller låna på bibliotek

Lurix
Författare och illustratör: Eva Lindström
Förlag: Alfabeta (1996)
Antal sidor: 26
ISBN: 9177124928
Låna på bibliotek eller köp begagnad

När jag var hemma med en förkyld Ava (3 år) kom passande nog ett bokpaket på posten så vi fick glädjas åt några nya böcker. Anna-Clara Tidholms böcker om den söta nallen tänkte jag att de kanske skulle vara i enklaste laget, medan jag gissade att Åsa Karsins böcker om Lilla Lena skulle vara perfekta just nu, eftersom Ava nyligen besökt doktorn och eftersom vi pratat om att mamma och pappa går till frisören (Ava själv blir än så länge klippt av mig).

Jag började läsa Lilla Lena är doktor och läste sedan böckerna om nallen. Sen ville Ava läsa böckerna om nallen om och om igen. Lilla Lena är frisör har jag fortfarande inte fått läsa för henne, hon vägrar. Jag fick läsa Lilla Lena är doktor en gång till mot att jag lovade att de inte skulle kräkas. Med andra ord fick jag läsa ungefär halva boken… och där är det stopp. Hon vill inte höra om Lilla Lena.

Nallen är däremot högintressant. I Grattis! fyller nallen tre år, precis som Ava gjorde nyligen. Ava tycker det är jätteroligt att nallen har kalas och får paket. I Okej! följer vi med nallen ut på ett picnicäventyr.

Anna-Clara Tidholm kan konsten att skriva barnsligt och kreativt på ett alldeles naturligt och berättelserna är precis som barn, vad som helst kan hända och fokus kan hamna någon helt annanstans än man väntar sig. Grattis! och Okej! är underbara böcker!

Nu kommer dom, med hela födelsedagen. Grattis! säger dom. Med grattistårta och present.

Ett extra plus för att Tidholm fått in en manlig dagisfröken (som dessutom är röd, medan den kvinnliga är blå). Jag önskar bara det fanns fler i verkligheten!

Ur Grattis!: Nallen kommer till dagis.

Ur Okej!: Nallen går ut på picnic.

I böckerna om Lilla Lena leks det doktor respektive frisör. Jag gillar uppslagen som visar alla saker man behöver till leken och jag kan tänka mig att vetgiriga små också tycker om att lära sig vad alla specialprylar är, heter och hur de används. Jag tycker också att Lena är riktigt söt. Men böckerna i sig är faktiskt inte särskilt söta. Jag förväntar mig faktiskt en viss gemytlighet från böcker riktade mot de allra yngsta. Allt kanske inte måste vara sockersött och gullegull men jag vill att kontentan av det hela ändå ska bli något positivt. I böckerna om Lilla Lena är det inte så. Lilla Lena leker doktor börjar charmigt med att Lena och Lillebror (som får vara Syster, vilket förstås är en trevlig genuspoäng även om det också blir förvirrande…) plåstrar om stackars gosedjurskatten som gjort illa tassen. Komikpoäng till att bilden på resultatet visar en katt som har plåster och bandage precis överallt utom just på tassen – barn tillåter sig ju ofta utsvävningar från ursprungsidén när de leker. :) Sen blir lillebror sjuk och kräks. Då är det inte roligt att leka doktor längre, så mamma får rycka in. Sen slutar boken så här:

Då känner doktor Lena att hon också har ont i magen.

Vad nu då, en doktor kan väl inte bli sjuk?

Jo, det är tydligt det.

Det absolut sista som händer i "Lilla Lena är doktor" är att vi förstår att hon ska kräkas.

Svenne är visst lite håröm. Men lilla Lena kammar så fint och försiktigt.

Nalle-böckerna är helt underbart charmiga och tillhör nu hela familjens favoriter. Lilla Lena, nä. De är inte ett dugg charmiga. Och varför ska förresten Lena prompt kallas lilla hela tiden?

Så ja, jag håller faktiskt med min treåring.

FLIPP: Nallen
FLOPP: Lena

OKEJ!
Författare & illustratör: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150113365
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Lilla Lena är doktor
Författare & illustratör: Åsa Karsin
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150112870
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Lilla Lena är frisör
Författare & illustratör: Åsa Karsin
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150113150
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Men under en ensamvandring i Vaxholm råkar Vilke stöta på den lilla butiken Hammars Antik & Kuriosa och dess ägare, en äldre lite märklig men snäll, man. Hammar räcker ut en hjälpande hand mitt iallt kaos och blir någon som frågar hur Vilke har det.

Huset i dimman påminner om en annan bok, Det gömda huset. Handlingen och böckernas teman är mycket lika. Men Det gömda huset handlar om en flicka som ses som avvikande för att hon är utåtagernade medan Huset i dimman handlar om en pojke som är inåtvänd. Det är lite intressant att böckerna är så lika, men att det i den ena ses som problematiskt att en flicka tar för mycket plats och i den andra att en pojke tar för lite plats. Samtidigt låter båda böckernas författare barnen ha kvar sin karaktär och de blir stärkta i sina roller utan att tvingas ändra sin personlighet vid böckernas slut. Även om det ses som avvikande att vara pojke och blyg respektive flicka och rivig får vi ändå med oss budskapet att det är okej att vara som man är.

Huset i dimman ger en trevlig lässtund och lite upprättelse till alla blyga barn. Samtidigt måste jag göra en invändning mot bokens slut. Under konflikten mellan föräldrarna flyr pappan fältet och åker till Thailand och mamman stannar hemma, tar hand om allt och mår dåligt. Boken lyfter normer kring familjen, men trost det känns slutet lite för traditionellt och låter kärnfamiljen självklarhet vinna över ett kanske mer jämställt och fantasifullt slut. Trots att att pappan struckit iväg utan att säga ett ord blir han förlåten direkt när han kommer hem och familjeidyllen startar igen. Det köper jag inte riktigt.

Huset i dimman
Författare: Cecilia Davidsson
Förlag: Alfabeta (2011)
Antal sidor: 128
Rekommenderad ålder:  9-12 år
ISBN: 9789150113747
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Eller egentligen är det människorna Ulrika Nultys text och Jens Ahlboms bilder som berättar. Men deras porträtt av hundarna är väldigt roliga och personliga. Det är en bok där hundarna får plats istället för deras förare och den lite annorlunda idén är utmärkt. Det är verkligen härligt att höra hundarnas berättelser. Oftast berättas de med glädje, men det finns också allvar i berättelserna. Som när ”Vakthunden”, som inte ens har något riktigt namn, berättar med vemod om de ensamma nätterna och längtan efter sällskap och en varm filt under nattvandringarna på flygplatsen som hen vaktar.

Hundar som jobbar ligger någonstans på gränsen mellan fakta- och sagobok. Med hjälp av hundarnas ”röster” försvinner den pedagogiska tonen från berättandet, men det är ändå en bok som man kan lära sig mycket av. Vi får veta en del om vad hundarnas jobb går ut på, men även spännande exempel på vad som kan hända, till exempel att ledarhunden Desmond får följa med in på apoteket trots att hundar inte får vara där egentligen eller att skådespelarhunden Bon Jiver fick spela basket i en film.

Det är en ganska bra bok sedd ur ett genusperspektiv. Det är till exempel en kvinna som är jägare och det är jämn fördelning mellan antalet hon- och hanhundar samt deras uppgifter. Flera av hundarna skulle även kunna vara såväl honor som hanar då deras namn inte är helt könsspecifika och berättandet sker i jag-form.

Hundar som jobbar blev snabbt en favorit för mitt yngsta barn (4,5år) och hans absoluta favorithund är Cheri, den lilla chihuhuan som jobbar med att … ja, vad jobbar hen med egentligen?

Hundar som jobbar
Författare: Ulrika Nulty
Illustratör: Jens Ahlbom
Förlag: Alfabeta (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789150112634
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Det är en tunn liten bok som jag läste från pärm till pärm under en enkelresa till jobbet. Jag uppfattar den som en prolog till de riktiga böckerna om mumintrollen, för jag har känslan av att de är… tja, mer. Men eftersom jag inte läst någon av dem på väldigt länge har jag inte en helt tydlig bild av vad jag förväntar mig av dem egentligen. Nästa bok i ordningen är hur som helst Kometjakten (även känd som Kometen kommer), så den ska jag införskaffa vid lämpligt tillfälle.

Ett uppslag ur Småtrollen och den stora översvämningen

Hur som helst, det är en söt liten bok som känns kul att ha läst. Och den är verkligen vacker – bilderna är härligt trolskt mörka med surrealistiska inslag. Jag har aldrig tidigare tänkt på mumintrollen som så här små. De har ganska smala nosar också.

← Så här ser Mumindalen ut (klicka för större).

Jag ser fram emot att läsa vidare i serien. Precis nu när jag skrev det blev jag så sugen att jag beställde boken med en gång. Nu ska jag bara få tid (och prioritera) att läsa den också…

Det här är en bok som är lättläst, för barn som har läst ett tag. Det är lite mer text och färre bilder än böcker som riktar sig till nybörjarläsare. Bilderna är i svartvitt och har en lägre andel helbilder än i en nybörjarbok. Min son och jag läste den här boken tillsammans, var annan sida var.

Miljön, som de vistas i, är en skola och boken handlar om barn i tioårsåldern. Det är en tioårings aktiviteter och tankar som står i fokus, i det här fallet till exempel sport och tjejer. Det kanske kan verka en aning könsstereotypt, men konversationerna har ändå väldigt vänlig jargong och pojkarna visar känslor och är rädda, vilket gav en ganska vänlig känsla kring händelseförloppet.

Något som min son inte uppskattade med den här boken var ett makabert avsnitt, då barnen hittade en instängd och död katt, som enbart lite pälsludd återstod av. Men i övrigt uppskattade vi Turbo och skräcknatten, både min son och jag.

Läs Malin Skals inlägg om Turbo och skräcknatten här på Barnboksprat samt Turbo och grodan

Turbo och skräcknatten
Författare: Ulf Sindt
Illustrationer: Gunilla Kvarnström
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 47
ISBN: 9789150112764
Köp: Jämför priser

Jag sa ju det, bara gulliga monster får plats i den här boken. På sista sidan finner vi det allra sötaste, gulligaste, goaste, mysigaste monstret av alla monster!

En liten läskigt mysig pekbok för de minsta. Min dotter Wilma tyckte att den var skojig och vill gärna titta i den, frågar ”Vad är det där?” och särskilt sista sidan var spännande. Ska jag avslöja vad det är på sista sidan?

En spegel!

Så finurligt!

Barnen får också vara gulliga monster. En rolig idé och fina bilder ger den ett bra betyg från mig. Jag tyckte dock att det kunde varit lite fler monster, boken tog slut snabbt. Dock kan man ju spendera en del tid på sista sidan…

Lilla monsterboken
Text och bild: Kenneth Andersson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 12
ISBN: 9789150111804
Köp: Jämför priser

Den första, Nelly packar, är gjord av Anna-Clara Tidholm och Gun Jacobson och handlar om nallebarnet Nelly. Det är en bok som tar upp hur det kan kännas att få ett nytt syskon och ingen verkar bry sig om en. Men det är också en bok om spänningen i att rymma hemifrån! När ingen verkar bry sig om Nelly plockar hon fram en resväska och börjar packa sådant som kan vara bra att ha när man rymmer hemifrån. Till exempel en blå elefant, en prickig pyjamas och en hemmagjord mobiltelefon. Det blir en tung väska och Nelly är fast besluten att åka bort. Men det är mörkt ute och kallt! Då plötsligt ringer det i mobiltelefonen, vem kan det vara?

Boken är full av fantasi samtidigt som den ligger mycket nära verkligheten. Nelly packar är en bok för de allra yngsta barnen, men ger sig ändå in på ett så svårt ämne som svartsjuka och lyckas verkligen skapa en stämning som även ett litet barn kan leva sig in i. Det är en väldigt fin berättelse om att känna sig orättvist behandlad, men också om kärlek.

Kitty Crowther fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) 2010 och hon har verkligen lyckats med att skapa böcker på ett annorlunda sätt där bilderna får lov att ta stor plats i berättelsen. I Är det dags? färdas vi till ett litet rum som skulle kunna ligga nära oss,  men ändå finns långt in i fantasins värld. Hela handlingen utspelar sig i ett barnrum. En efter en anländer karaktärerna, som är gosedjur och dockor, till rummet med funderingar om det är dags? och om han har kommit än?. Dagen blir till kväll, skuggorna blir längre och leksakerna sysselsätter sig med det som finns i rummet.

Det enda som ges i text i den här berättelsen är de direkta dialogerna. Allt annat berättas med bilderna. Vi förstår att alla väntar på att något ska hända och att någon ska komma. Men när är det egentligen dags och vad är det som alla väntar på?

Än är det inte dags

Nu är det alltså tänkt att de här böckerna ska åka ner i källorna med ett gäng andra böcker. Fast å andra sidan har jag lagat bokhyllan nu, så kanske går det att trycka in bara de här två ;)

Nelly packar
Av: Anna-Clara Tidholm och Gun Jacobson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 28
ISBN: 9789150108323
Köp: jämför priser

Är det dags?
Författare och illustratör: Kitty Crowther
Svensk text: Gun-Britt Sundström
Förlag: Berghs
Antal sidor: 26
ISBN: 9789150216912
Köp: jämför priser

Jag älskar de färgglada bilderna i den här boken, men storyn känns dessvärre ganska gammalmodig. Även fast slutet ska verka modernt och allt det där så finns det ändå en känsla kvar av ett ”njaaeee…”. Lennart Hellsing har översatt och satt sin egen prägel på texten, men jag tror att den kanske hade kunnat bli bättre. Den engelska versionen kanske är bättre? Böcker på rim kan bli superbra eller så blir det inte lika bra…

Det är i alla fall mycket färgglada illustrationer som lyfter boken

Jag är inte övertygad av den här boken, något jag dock trodde när jag först slängde en blick på den. Det känns lite synd på en så fin bok.

Zog – den lilla draken
Författare: Julia Donaldson
Illustrationer: Axel Scheffler
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 36
ISBN: 9789150112733
Köp: Jämför priser

Som väl de flesta barnboksbevandrade redan uppmärksammat fyller Mumintrollet 65 år i år och vi har fullkomligt översköljts med böcker som oftast har mycket svag koppling till Tove Janssons muminvärld. Figurerna ser ungefär likadana ut, men blir det muminböcker för det? Jag har ärligt talat tyckt att det hela känts billigt, ett fult utnyttjande av en älskad sagofigur. Det var länge sedan jag fick de här böckerna och min bristande entusiasm är orsaken till att detta inlägg dröjt.

Min dotters Mumin-intresse har dock väcks under den här perioden. Inte främst tack vare dessa böcker, utan tack vare de Mumin-filmer vi också införskaffat. Jag tänker framför allt på den japanskt animerade serien från 90-talet. Den tycker vi om! Ava ropar ofta ”Fimm! Munin!”, som är hennes sätt att säga att hon vill se film med Mumin.

Mitt eget Mumin-intresse har faktiskt också ökat. Jag har blivit riktigt sugen på att läsa Tove Janssons Mumin-romaner. Jag vet att jag hade Trollkarlens hatt hemma när jag var liten, så det är troligt att jag läst den… men annars vet jag faktiskt inte så noga vilka jag läst och inte läst. Däremot läste jag ganska nyligen Sommarboken, som inte handlar om mumintrollen, men som är väldigt fin. Det finns ju också väldigt fina bilderböcker med original-Mumin, som jag är sugen på att återupptäcka (vet med säkerhet att jag läst flera i min barndom!).

Lite smakprov, klicka för större.

Jag tillskriver inte Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror särskilt mycket av äran för vårt väckta Mumin-intresse, men de har ändå blivit lite intressantare i och med att Ava känner igen figurerna och kan säga vad de heter. Just dessa två böcker blir jag dock inte riktigt klok på tanken bakom. De är i stadigt kartongformat och känns som att de riktar sig till de allra yngsta, samtidigt som de saknar den tydlighet som mer eller mindre är regel i sådana böcker. Man ska till exempel räkna olika saker i räkneboken, men det finns så mycket plotter på sidorna att det är svårt att förstå vad man ska räkna. Mumins lilla bok om ord var faktiskt ganska rolig att läsa med Ava nu när jag läste om den inför skrivandet av detta inlägg. Den har inte blivit läst på några månader och hennes utveckling har gått fort under den tiden. Nu kunde hon berätta vad hon ser på bilderna och det var förstås roligt. Men ändå, jag känner mig sval inför dessa två böcker.

Båda dessa böcker kan för övrigt läsas i sin helhet på smakprov.se (enda kruxet är att sidorna fördelats fel över uppslagen): Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror

Lite roligare blir det i lyft-på-fliken-boken Mumintrollet går vilse. Den känns förstås inte genuint Mumin den heller, men den är åtminstone väldigt fin med söta bilder i säreget pastellig färgskala och dessutom är den rolig eftersom den har spännande luckor att lyfta på. Texten imponerar dock inte. Den börjar i tredje person och växlar plötsligt till första. Jag tycker inte att den känns särskilt bra att läsa högt, då texten inte alls hänger ihop. Handlingen är förhållandevis svår för att vara så enkel – i slutet blir Mumin rädd och springer och gömmer sig i en grotta. Snorkfröken finns redan i grottan och tror att Mumin kommer och räddar henne, så hon kallar honom oförtjänt för hjälte. Risken för missförstånd är stor. Men den här boken tycker vi i alla fall om för att den är fin och för att det är roligt att titta bakom luckorna.

Trots inital ovilja är det trevligt att ha gjort bekantskap med dessa böcker, men nu är jag som sagt sugen på riktiga Mumin!

Mumins lilla bok om siffror
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 14
Smakprov: hela boken går att läsa på smakprov.se
ISBN: 9789150112412
Köp: jämför priser

Mumintrollet går vilse
Text, bild och formgivning: Riina & Sami Kaarla
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163858321
Köp: jämför priser