I denna nya tjocka lilla bok har vi en pek- och konstbok i ett. Det mindre barnet får chansen att möta en större utmaning i variationen av bilder från flera välbekanta sagor som t.ex. Solägget, Tomtebobarnen och Årets saga. Men även en handfull mer ovanliga sagobilder dyker upp.

Det är endast detaljer som förevisas, detaljer som vi vuxna läsare kanske hade gått förbi. Detaljer som barnet möjligen ändå hade upptäckt, men som nu kan studeras i sin enkelhet utan annan kontext. Det ger först en lite märklig känsla att se en liten del av en bild som jag sett så många gånger förut. Upplevelsen för någon som ser detaljbilderna för första gången måste bli en helt annan.

Texten i boken består av ett ord som anger det centrala i bilden eller en detalj i detaljbilden. Orden förekommer i bokstavsordning. Somliga gånger är det ett ord som kanske inte var helt väntat.

”Prinsessor” från sagan Julklappen från 1903, uppenbarar sig här i min sista bild, konventionellt utstyrda i Beskows omisskännliga stil med en något större betoning på jugend.

Under varje bild står en litteraturhänvisning under själva ordet samt ordets översättning på fyra språk: engelska, tyska, franska och spanska. Detta medför att boken känns internationell och att den dessutom kan utgöra en första introduktion till andra språk. Längst bak i boken finner vi sidhänvisning, boktitel och utgivningsår tillsammans med alla helbilderna i frimärksstorlek. Dessa fungerar som ett bildregister och de kan i sin tur väcka intresse för att leta upp originalböckerna. Jag har redan börjat leta.

Elsa Beskow: bildskatt
Författare & illustratör: Elsa Beskow
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 319
ISBN: 9789163874437
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén.

I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!

Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.

Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.

Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!

I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.

Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten!
Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.

Jag har ju läst massor av syskonböcker – se etikett syskonböcker och inte alltid tyckt om vad jag läst, då det ofta är ett herrans tjat om syskonsvartsjuka på ett ganska hårt sätt. Den här boken lyckas visa att mamma och pappa blir uppslukade av bäbisen utan att det innebär att barnet tänker en massa mörka saker om syskonet. Visst blir det lite frustration, men den är inte riktigt riktad mot syskonet eller fenomenet att ha syskon, och dessutom klurar familjen ihop och lyckas hitta sånt som alla kan roa sig med tillsammans. Mysigt, tycker jag. Och det stämmer bättre med min bild av barn som får syskon. Min dotter (4½ år) kan bli frustrerad ibland när lillebror (6 månader) gör mamma (mig) otillgänglig, men jag känner inte riktigt igen det där att storbarnet vill lämna tillbaka bäbisen, slänga bäbisen i sopnedkastet eller vad det nu kan vara. Jag säger inte att det inte kan vara så, bara att den här versionen passar mig.

Fast det är klart, lite kul (och passande Eddie) hade det varit med ett NÄE BROR någonstans. Eddies charmiga språk från första boken är tyvärr inte med i denna (han har kanske blivit större, helt enkelt), men det är en fin bok ändå. Jag gillar den.

Lisa Bjärbo bjuder på fler smakprov ur boken på sin blogg.

Katt är en liten själständig individ som håller sin snälla mamma ständigt sysselsatt från morgonens uppvaknande till lekdagens slut. Ungens nyvakna blick är full av litens tillit och mjukhet och framträder tätt intill moderns ömma ansikte och blick bland de blommiga lakanen. Efter den nära stunden ska allt hinnas med – en dag av träning för livet och i tillvaron.

Hemma, i den lilla världen, äter Katt-ungen frukost, testar sedan ljudet i tallrikens undersida och upptäcker mjölkens egenskaper av rinnande och droppande. Sinnen som känsel, smak, lukt och konsistens upptäcker Katt när han/hon hjälpsamt lapar i sig mjölken från golvet – innan mamma hinner fram med trasan. Telefonen kan Katt också liksom klättrandets konst, som vi får se prov på samtidigt som rörelseenergin i lampans svängningar testas… Klart att Katt-mamman blir trött och behöver både kaffe och en stunds avkoppling med en veckotidning, men Katt vill att hon ska läsa bok i stället. Någon som känner igen situationerna?

Så är det dags för Katt och mamma att träna situationer med tandborstning och påklädning… tillsammans? Ja, egentligen – men Katt kan, kan själv. Och så ut i stora världen, träna kroppsrörelser, avstånd och teknik, hitta användbara ting att konstruera med, och prova på socialt umgänge. Köra vagnen, trycka på knappen vid övergångsstället, plocka pinnar och hitta gungkompis.

Livet som Katt och mamma – boken handlar verkligen om bägge och samspelet är suveränt – på Katts villkor. Igenkänningen är stor och jag hoppas verkligen att kattmamman får en stund för sig själv när katt slutligen somnar efter en lång dag av äventyr!

Karaktären Katt är en stor favorit hos mig: bilden för djuret som går sina egna vägar samtidigt som jag har upplevt så många barn som är precis sådana – det är ju så barn ska vara; fulla av upptäcklerglädje och erfarenhetssökande ’på egen hand’. Charmen hos den lilla figuren är slående, mammans minspel, tillkortakommanden, överseende och handlag med sin telning är så väl skildrat. Utifrån bilder och några få ord får berättaren/förmedlaren av innehållet utrymme att bygga egna berättelser tillsammans med det utvalda barnet.

Ändå blev denna nya titel tyvärr lite av en besvikelse; efter att ha läst de tidigare hade jag nämligen hoppats på att få ta del av flera fördjupade äventyr tillsammans med den i text och bild helgjutna karaktäriseringen av den självständiga Katt, och ungens mamma (där de lite längre texterna ytterligare fångar Katts karaktär). I stället fick jag de båda tidigare böckerna i en sammanslagen variant för yngre barn. Ett tips är att läsa pekboken först och sedan utöka med de övriga – då tror jag inte att någon behöver bli besviken, för ’Katt Kan’ bör varken vuxen eller barn missa!

Titel: Katt kan hela dagen
Text: Sanna Töringe
Bild: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen  (2013)
Antal sidor: 16
ISBN 978-91-638-7641-7
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Uppdragsklubben är en klubb för nyfikna.

Dess grundare är Lisa Carpevi , som är författare och Johanna Tibell-Gartz som är fotograf. Båda två är entreprenörer ut i fingerspetsarna och som brinner för barns nyfikenhet och pedagogiskt lärande.  De har tillsammans gjort en bok om Sollentuna som heter ”Uppdragsklubben i Sollentuna” och som är en kombination av berättelse och fakta om dess kommun. Tre syskon finner en flaskpost där de uppmuntras att ta reda på mer om sin hemkommun genom att hitta på egna uppdrag.  Boken igenom får man veta hur barnen kartlade sin forskning och information samtidigt som man får veta en massa om Sollentuna.

Även om man inte bor i Sollentuna så ger denna bok en bra grund för hur man kan arbeta som när man söker information. Jag gillar ju listor och fakta och tycker boken har ett lätthanterligt språk och layout. Det hade ju varit jätteroligt om det funnits en bok om min egen kommun, Timrå, men jag förstår att det är ett omöjligt uppdrag att skapa böcker om hela landets kommuner. Däremot får man genom denna bok verktyget för att skapa sin egen bok och samla fakta om allt man skulle vilja veta. Mycket inspirerande! Uppdragsklubben har en hemsida där man kan bli medlem och få nya uppdrag varje vecka.

Men Lisa och Johanna har också skapat Kommunborgarmärket, ett spiralblock  som har 25 uppdrag och kommer tillsammans med en anteckningsbok. Ett pedagogiskt och roligt läromedel för skolor att köpa in och låta eleverna tillsammans med sina klasskamrater utforska och upptäcka sin egen närmiljö.

Till varje uppdrag belönas man med ett klistermärke som man får klistra upp på en kunskapsuggla. När ugglan är fylld av alla dessa märken så är man en kommunmedborgare och får ett runt kommunborgarmärke att kanske sätta på skolväskan eller jackan. Läromedlet ligger på kunskapskraven för årskurs 3 men passar vetgiriga barn från 9 år och uppåt. Uppdragsklubben arrangerar också tillsammans med Sollentuna kommun en kunskapstävling som heter Bästa Sexan. Där får eleverna testa sina kunskaper om Sollentuna.

”Uppdragsklubben, klubben för nyfikna förädlar barns nyfikenhet om närmiljön till livskunskap om deras tillvaro och skapar en modig, kunnig och trygg generation.” Citat från Uppdragsklubbens hemsida.

Jag blir väldigt imponerad av dessa kvinnor och deras idé. Jag tycker det är genomtänkt, pedagogiskt och roligt. Det märks att det ligger hjärta och genuint intresse bakom projektet. Min dotter, som snart fyller 10 år, slängde sig på materialet på en gång när hon såg det. Hon gillar verkligen konceptet – anteckningsblocken, frågorna och att forska och leta efter svaren. Helst gör hon det vid datorn men vi var på biblioteket också i veckan för att leta efter kartor och mer fakta om vår kommun. Det som är så roligt är att man som vuxen kan lära sig massor och kan tillsammans med sitt barn göra dessa uppdrag samt hitta på egna frågor som man vill få svaren på. Vet du föresten själv varför din kommun heter som den gör?

Isabelle Juhlin forskar om sin hemkommun Timrå

Här kan du som lärare beställa kommunborgarmärket till din skolklass - Kommunborgarmärket.

Vill du bli medlem och få nya uppdrag varje vecka? Klicka här – Uppdragsklubben

Uppdragsklubben i Sollentuna
Författare: Lisa Carpevi
Förlag: Carpevi Media
Medarbetare: Lokka, Julia (form) / Tibell-Gartz, Johanna (foto)
Illustratör/Fotograf: Petra Kristiansson
Utgiven: 2010
Antal sidor: 64
ISBN: 9789197867405

”Vad spännande får jag se. Så söta!” En bra ingång till en ny bok av en 3–åring, fast det var nog mest den söta nyckelpigan på bokomslaget han kommenterade, vilket märktes när vi läste, prickar skulle räknas och färger bestämmas. Nyckelpigor går tydligen alltid hem för mindre barn. Insekter över lag är temat för dagen här hemma, ja barnen är 5 år och 3 år och världen är ny och spännande, ibland lite läskig till och med. Björn Bergenholtz är tillbaka med fler personliga faktaböcker och jag tycker det är fullkomligt lagom att han alltid väljer att ha med 25 utvalda sorter och presenterar dessa på ett enkelt vis. Det blir en genomläsning som alla orkar med. Illustrationernas höga kvalitet håller också intresset på topp och gör att vi senare kan komma att känna igen de små krypen eller skalen i verkliga livet.

I Känn igen 25 myror och andra småkryp är valet av insekter genomtänkt. Det är sådana vi kan få syn på lite då och då och nu vet vi vad de heter också och att de dessutom ofta är smarta och märkliga och udda och kul. De har idéer de små! Riddarskinnbaggen gillar att möta upp sina många vänner på ljust målade solvarma väggar. Eller dödgrävaren som luktar upp djurlik på nolltid och ser till att liket begravs i jord. Jordlöparen å sin sida när den ser sitt byte börjar den springa som en liten galning för att hinna upp. De korta textraderna vid varje djur är lättsamt skrivet och med ett fint tilltal och ibland med en humoristisk tvist. Insekter och kryp som är med är som följer: röd skogsmyra, hästmyra, småmyror, nyckelpiga, riddarskinnbagge, dödgrävare, spottstrit, bärfis, bladlus, tordyvel, jordlöpare, guldbagge, ekoxe, lysmask, skräddare, gräshoppa, vårtbitare, husspindel, korsspindel, vargspindel, lockespindel, tvestjärt, fästing, gråsugga och mångfoting.

Stranden blir mitt nästa mål. Jag kommer att ta mig dit själv om det är så. Känner en nyfikenhet. Inser förstås att jag flyttat till precis fel sida för att kunna stöta på den mest varierande mängden av fynd i form av snäckskal och musslor som jag kan beskåda i Känn igen 25 strandfynd. Västkusten är nämligen strandupptäckarens paradis. Musslor och snäckor är ju inte samma sak får vi lära. En mussla är gömd inuti och en snäcka syns lite utanför sitt skal. Det är främst dessa två i död form som blir till skatter på stranden. Men också döda eller levande maneter, strandkrabbor, sandmaskar, sjöstjärnor, sjöborrar, ostron och blåstång. Jag längtar verkligen till stranden nu, inte alls för att bada, utan för att leta och finna och sedan halvt briljera med namn och små egenheter på fynden som Björn Bergenholz delgett mig och barnen.

Se också barnboksprats tidigare recensioner av bokserien:

Känn igen 25 blommor och Känn igen 25 fiskar

Känn igen 25 fåglar och Känn igen 25 svampar och bär

Känn igen 25 fjärilar och flygfän, Känn igen 25 sniglar, kryp och kräldjur, Känn igen 25 fåglar

Känn igen 25 däggdjur och Känn igen 25 träd och buskar

Känn igen 25 myror och andra småkryp
Författare & illustratör: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 27
ISBN: 9789129687019
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Känn igen 25 strandfynd
Författare & illustratör: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 27
ISBN: 9789129687002
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kul för hela familjen!

Barnen och jag läser väldigt mycket böcker. Om jag hade fått välja hade inte våra böcker varit så utspridda som de är nu utan stått i prydliga rader i en stor bokhylla i vardagsrummet. Nu är inte min make en läsande person, så han tycker inte böcker är vackra nog att visas upp, men kanske om jag finner en riktigt snygg bokhylla en dag så kanske han ändrar sig.

Som ni kanske redan vet är jag författare. Jag skriver för både barn och vuxna. Jag har en liten egohylla i sovrummet där jag har mina egna utgivna böcker. Nåja, finns ett flertal i kartonger bakom sovrumsdörren också. Jag samlar även på signerade böcker av andra författare som jag känner. Sedan finns det många favoriter genom åren som recensent på Barnboksprat som jag sparat men alla får inte plats tyvärr så de ligger i ett skåp för tillfället.

Min dotter, som snart fyller 10 år, älskar böcker. Jag började läsa för henne redan då hon var tre månader gammal och högläsningen har varit en naturlig del av hennes barndom. Vi har ofta bokdiskussion med varandra och min dotter har alltid varit den som fått höra mina manus först av alla. Just nu läser hon Kalle Anka Pocket men även faktaböcker av alla dess slag lockar henne. Vi drömmer om att få åka på årets bokmässa i Göteborg tillsammans. Då ska vi shoppa böcker och mingla runt bland favoritförfattarna.

 I sexåringens bokhylla hamnar de flesta barnbilderböcker men egentligen kräver sonen något mera i läsväg. Jag tycker Bonnier Carlsen har väldigt fina Lätt att läsa böcker med rikt illustrerade bilder och korta men spännande handlingar. De passar min son perfekt. När vi går på bibliotek är det inte alltid sonen väljer böcker som jag vill läsa. Men det kan också bli intressant att läsa böcker som man inte själv valt. När vi har sagoläsning blir det ofta 3-5 böcker på raken. Det orkar jag inte varje kväll men det känns gott i hjärtat att mina barn uppskattar böcker och jag hoppas det är ett arv som fortsätter till nästa generation.

Precis som i första boken bjuder Anna Hansson på lättsmält och humoristisk läsning om driftiga ungdomar som brinner för ett intresse.

Jag gillar omslaget till den här boken. Tjock pocketbok med svart/vitt omslag som föreställer grenar som sträcker sig likt ett spindelnät mot skyn. Jag tycker det är snyggt!

Men handlingen gör mig besviken. Jag vet inte vad jag förväntat mig men textmässigt använder sig författaren av klyschor och upprepningar som för mig blir för tydligt för vad som komma skall. Jag tycker första halvan av boken är väldigt seg och spänningen som förväntas byggas upp infinner sig aldrig för mig. I andra delen av boken händer dock något som gör att intresset får ny glöd. En oväntad vändning men jag stör mig på trovärdigheten och tänker, att hade det här varit en långfilm, så hade slutet blivit en massa förklarande och mer tjatande än spännande att se. Nej, den gick inte hem hos mig tråkigt nog. Jag älskar ju annars thrillers.

Saeculum
Författare: Ursula Poznanski
Förlag: Opal
Översättare: Christine Bredenkamp
Utgiven: 201304
Antal sidor: 442
ISBN: 9789172995437