Vad är typiskt för ett kärlekspar som lever tillsammans? Tänk dig två personer. De bor tillsammans, lagar mat tillsammans, sitter och myser i soffan tillsammans och inreder hemmet tillsammans. De är även varandras eviga livskamrater och gör äventyr tillsammans.  Det låter väl som att de har byggt upp ett fint kärleksförhållande?

Det tyckte i alla fall mitt äldsta barn när vi läste berättelsen om Lilla Björn och Lilla Tiger.

Janoschs klassiska berättelse handlar om den lilla björnen och den lilla tigern som bor lite ensligt i en stuga vid en å. Lilla Björn  metar och Lilla Tiger plockar svamp som Lilla Björn tillagar. Så går dagarna. Men en dag hittar de en låda, som luktar banan och därifrån lådan kommer dit vill också Lilla Björn och lilla Tiger. På lådan står det Panama så dit beger de sig, tror de. På sin vandring möter de andra djur och lär sig en del om livet. Vad de däremot inte vet är att de går i en cirkel och efter ett tag ser de ett liten stuga vid en å… Den är lite igenvuxen, men de kommer överens om att detta är deras drömmars mål. Fast de har också kommit fram till att de vill ha en plyschsoffa. Om de bara skaffar sig det så kan de fortsätta sitt perfekta liv tillsammans.

Detta är en söt vänskapshistoria, tyckte jag med mitt normbagage, eftersom berättelsen handlar om två pojkdjur. Men när min son frågade mig om Lilla Björn och Lilla Tiger var kära tvingades jag tänka om lite. För varför skulle det egentligen inte kunna vara en kärlekshistoria? Om ett kärlekspar, som efter att ha fastnat i vardag och vanor, ger sig ut på ett äventyr och finner lycka att ta med sig hem. Även om en bok inte är uttalat hbtq-vänlig måste man kanske ibland ta av sig sina normglasögon och se på boken igen.

Lilla Björn och Lilla Tiger myser i en soffa av plysch

Några andra berättelser med en familjebild som skruvar till hetero-/kärnfamiljsidealet en aning:

I Sockerbullen på Kruskakullen uppfostrar två kvinnor (som inte verkar vara ett par) en massa barn tillsammans.

Spyflugan Astrid bor med en jättestor familj bestående av fastrar och mostrar, kusiner och allt möjligt.

Barnen i Berättelsen om den blå planeten lever i ett enda stort kollektiv bestående av bara barn.

Kärlekshistorian Nu eller kanske Mu handlar om två filurer som kanske är människor,kanske djur eller kanske något annat. De är kanske tjejer, kanske killar eller kanske någonting annat. Men de är kära och de lever tillsammans.

Läs gärna inlägget Så levde de lyckliga i alla dagar…eller? där vi skriver mer om kärnfamiljer, lycka och kärlek.

Kanske sitter du på fler tips?

Berättelsen om när Lilla Björn och Lilla Tiger letar efter Panama heter Våra drömmars land och finns i samlingsboken:

Lilla Björn och lilla Tiger: tre berättelser
Författare och illustratör: Janosch
Svensk text: Gun-Britt Sundström
Förlag: Berghs (1990)
Antal sidor: ca 140
ISBN: 9789150210040
Låna på bibliotek eller köp begagnad. Andra titlar med Lilla Björn och Lilla tiger finns dock att köpa i bokhandel.

 Här kommer en utlovad uppföljare: en recension av en Pino- bok med teckenstöd

En revidering av texten om TECKENSTÖDEN i Pino-böckerna är nödvändig och jag har ändrat något. Teckenstöd och teckenspråk för döva är inte samma sak; teckenstöden kallas AKK, Alternativ och Kompletterande Kommunikation, och är en förstärkning av språket, ett förenklat teckenspråk som används i grupper där någon typ av språkinlärningsproblematik finns.  

Tre samtydiga språk berättar om situationer som alla känner igen sig i. Med hjälp av bildspråk, ‘teckenspråk’ och textspråk får vi i berättelsen följa den lilla glada nallen Pino i hans kvällsaktiviteter – från avslutad lek till skön sömn. I Sov gott Pino finns fina möjligheter att närma sig och utveckla de tre språken.

Olika typer av samspel mellan text och bild är inget nytt; de kan berätta ’samma sak’, komplettera varandra, eller sammanföra två olika berättelser för en djupare helhet. Men vad händer när ett tredje språk tillkommer och pockar på uppmärksamhet – ett som, i denna form av teckenstöd, innehåller både text- och bildillustrationer till de rörelser som ska gestalta den skrivna/berättade och illustrerade berättelsen? För mig är det helt nytt, spännande och utmanande – jag kan helt enkelt inte låta bli att försöka utföra rörelserna till berättelsens ord och begrepp. Och det är inte alls svårt! Men för en redan invigd tycks jag säkerligen staka mig som en nybörjare i läsning.

Teckenkommunikationen tillför ytterligare en dimension, för mig med alla sinnesfunktioner intakta blir det inklistrade teckenstödet som en länk mellan bild och text.

Kommunikationsmöjligheterna sinnesförstärker varandra; bildens innehåll/tecken har sin motsvarighet i de skrivna och muntligt formulerade orden i texten, ‘teckenspråkets’ instruktioner visar hur man med hjälp av rörelser gestaltar det text och bild berättar. ’Översättningen’ från text+bild till teckenkommunikation är lätt att förstå när man har tillgång till alla samtidigt. Men mycket beror förmodligen på det fina samspelet mellan text och bild.

När Pino har städat fint i sitt rum är det dags för en kvällsmacka, textens berättelse: ”Pino äter en smörgås. Mums!” Bildens uttryck, eller snarare Pinos dito på bilden, går knappast att misstolka: nallen vid bordet signalerar ’mums’ med en tunga som, trots att den inte rör sig, slickar sig kring munnen samtidigt som en smörgås med gult pålägg, smör och ost – eller kanske honung, precis är på väg i tassen från bordet in i munnen. Teckenrörelserna visar tecknet för Pino, som är en glad mun tecknad från ena sidan av munnen till den andra, handrörelsen framför munnen – tecknet för äta, och tecknet för smörgås: en handflata förs över den andra i en bredande rörelse mot tecknarens kropp. Ordet mums tycks bara finnas i text men bilden talar ett tillräckligt tydligt språk!

För den som är obekant med instruktioner och hur man uttrycker sig på det kompletterande språket kan frågan om spegelvändning i teckenstödet vara relevant: är smörgåsen/bredrörelsen den högra eller vänstra handflatan? Beror det bara på om man är höger eller vänsterhänt?

Förtydligas ska att böckerna om Pino i sig är helt vanliga böcker men att teckenstödsremsor kan beställas från förlaget till samtliga, man får själv klistra in dem.

Pino-böckerna med teckenstöd är en fin möjlighet att uppleva, försöka förstå och träna sig på olika sätt att uttrycka sig, oavsett om man har nära kontakt med barn som har problem med sin hörsel/språkinlärning eller inte.

Titel: Sov gott Pino

Text: Eva Pils, Agneta Norelid

Bild: Kenneth Andersson

Förlag: Pinolek

ISBN: 9789197440783

Köp: , hos Bokus, Adlibris eller förlaget direkt

I det senaste numret av Barnens Bokklubbs tidning Barnposten kan man läsa artikeln Bok eller leksak – var går gränsen?, i vilken Lisa Bjärbo och jag funderar över det här med böcker och leksaker som lånar drag av varandra. Ämnet har diskuterats i bloggosfären, till exempel hos Bokunge, efter att Pia Huss skrev en kritisk artikel i DN (2010-12-27) om exploaterandet av våra älskade barnboksfigurer.

Det finns faktiskt en hel del att fundera kring gällande detta. Jag kan inte påstå att jag alltid uppskattar överflödet av prylar och de nya, moderna varianterna av klassiska karaktärer, men samtidigt vill jag ju inte förbjuda pryltillverkning och vidareutveckling. Så vad försöker man åstadkomma när man klagar, egentligen? Egentligen är det väl inte konstigare med bokprylar än med alla andra prylar: ja, det görs för mycket och det görs mycket skräp, men det är ju upp till mig som konsument om jag köper eller inte. Och en del av grejerna är ju bra. Eller vad tycker ni?

Här kommer min summering av 2010. Jag har läst många fina, gripande, läskiga, söta, roliga och sorgliga böcker under året som gått. Men de som jag valt ut här är de som gjort lite extra intryck på mig.

Vackraste bok

Gå inte fel kamel är så vemodig, men ändå så vacker. På ett sätt hemsk, på ett annat väldigt mysig.

Bästa nybörjarboken

Det här var den första kapitelboken som Elis läste helt själv för mig. Självklart får den läsupplevelsen en speciell plats i mitt hjärta.

Bästa läsa-lite-mer-kapitelboken

Hugo Pepper har jag inte läst för mina barn än. Den är en sådan där guldklimp som jag sparar tills de blir lite äldre. Det är en riktigt mysig fantasybok.

Bästa faktaboken

Hitta historien är en väldigt finurlig bok där bilderna får stor betydelse.

Märkligaste boken

Under denna rubrik blir vinnaren Idiot!.
Jag är stormförtjust i Oskar K.:s inläsning av sin bok. Det var dessutom väldigt roligt att lägga fokus på dansk litteratur. Jag hittade ett par gobitar, som jag nog inte hade hittat annars.

Bästa skräckbok

En riktigt snygg och skrämmande bilderbok är Bakomvärlden.

Bästa bok att läsa i min förskolegrupp

Tshepo Mde är tillräckligt lång har jag läst flera gånger på min förskoleavdelning. Det är en riktig härlig bok att leva sig in i. Yngre barn förstår innehållet samtidigt som lite äldre barn kan sätta sig in i handlingen på en annan nivå.

Bok med intressantast vinkling

Under Bokmässan i Göteborg träffade jag Kristina Murray Brodin och kom hem med Världens mamma och en katt. Jag läste den och förundrades över hur någon kan skriva om något så allvarligt som en cancersjuk mamma och hennes barn med så mycket glädje och värme.