Sedan jag fyllde år i somras har jag blivit en sån där som prompt ska peta på sin nya häftiga mojäng stup i kvarten. Utan att bli alltför långrandig måste jag ju i alla fall nämna att det är Android-mobilen Nexus One som kommit i min ägo och gjort mig sådär irriterande frälst.

Den tragiska sanningen är att jag faktiskt inte öppnat en pappersbok, annat än dem jag läst för Ava, sedan 22 juli. Däremot har jag faktiskt läst lite i en e-bok, The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde, en av många fritt tillgängliga e-böcker man kan ladda ner. Så helt förstörd är jag kanske inte, men nästan.

Som ett led i min utveckling mot prylnörd har jag givetvis funderat över det här med e-böcker för barn. Kan det vara något? Jag tror att det vanliga bokformatet är svårslaget när det gäller böcker för mindre barn, ja, alla böcker med bilder egentligen. Tittandet och kännandet och bläddrandet och tuggandet och rivandet och allt det där är ju en mycket stor del av upplevelsen. Men högläsningsböcker i elektroniskt format vore väl inte helt fel? Ponera att man får slut på böcker (eh, ja, det kanske inte är så troligt i det här hushållet, förstås…) eller kanske är ute någonstans och har glömt att ta med sig läsning. Så länge man inte är utom all mobiltäckning är det ju i så fall bara att köpa/låna och ladda ner till telefonen (eller vad man nu har för pryl tillgänglig)!

Men var får man tag på e-böcker egentligen? Jag började leta på biblioteket. Via Elib kan man låna e-böcker gratis och det verkar ju toppen! Lite för bra för att vara sant, faktiskt. För det första har man begränsningen att man måste ha ett lånekort på ett av de anslutna biblioteken. Jag testade att söka böcker tillgängliga för oss med lånekort på Göteborgs stadsbibliotek (här) och började mata in författarnamn i sökrutan. Men träffarna uteblev… Jag provade hela den här listan:

Martin Widmark
Maria Gripe
Mårten Melin
Ulf Stark
Tove Jansson
Anna-Clara Tidholm
Stina Wirsén
Eva Susso
Neil Gaiman
Lennart Hellsing

Sen blev jag tvungen att skriva in Liza Marklund bara för att se om sökningen över huvud taget fungerade och jodå, då fick jag upp böcker. Men det var ju inte henne jag ville låna böcker av.

Tittar man i Elibs katalog ser man att det ska finnas 112 böcker (just nu) i kategorin Barn & Ungdom. Men det verkar inte gå att filtrera listan utifrån vad som är tillgängligt från aktuellt bibliotek eller vad som finns i ett format man kan läsa på just sin e-boksläsare. Det var inte så lätt som jag hade önskat att låna e-böcker för barn.

Man kan köpa också, förstås. Spontant känner jag att det borde vara billigare att köpa en e-bok än en pappersbok, även om det kanske är naivt att tro att värdet sitter i artefakten. Men för mig är det faktiskt mer värt att ha en bok än att ha en fil. Därför blir jag inte direkt köpsugen när jag ser att e-böcker oftast kostar lika mycket eller till och med mer än pappersböckerna. På Bokus kostar Stina Wirséns Oj! i pappersformat just nu 61 kr, medan e-boken kostar 64 kr (se nedan). Och det är dessutom en småbarnsbok, där en stor del av värdet är tuggbarheten.

Oj! Vad dyrt!

Mina efterforskningar slutade i alla fall med att jag faktiskt köpte Sagan om Rand I: Landet nära tidens rand av Cecilia Wennerström från Adlibris för 44 kr. För det finns en del lite udda böcker som inte kostar skjortan. Vissa av dem verkar inte ens gå att få tag på i pappersformat. Och det måste ju vara en toppengrej, att gamla böcker som inte längre finns i tryckt version kan distribueras digitalt hur många gånger som helst utan kostnad och besvär! Mer sånt i framtiden, kanske?

Jag vill börja med att förtydliga att delar av texten nedan kommer från mitt eget huvud och ska alltså inte förväxlas med vetenskaplig fakta. Denna text är menad som inspiration och ett sätt att snabbt få grepp om vad TAKK är och hur det används. Blir du nyfiken ansvarar du själv för att ta reda på den infon du behöver för att använda detta i er vardag. Tips på bra litteratur inom ämnet finns längst ner i texten (recension på Lilla boken om tecken kommer senare).

Våra kommunikativa behov fungerar på samma sätt som Maslows behovstrappa. Längst ner finns de grundläggande behoven, vi vill kunna be om något. Nästa steg är de informativa behoven, vi vill berätta något. När vi kan detta kan vi fortsätta att använda kommunikation till social närhet och till slut även social etikett, dvs småprata och på ett accepterat sätt. När små barn ska börja prata handlar det om att ta första steget på trappan: att kunna be om något. Min mor har varit dagmamma i många år och jag vet hur svårt det är att förstå de minsta barnen när de kommer med deras joller. Ofta kan man be barnet att visa vad de vill ha och barnet kan då gå ut i köket och peka på tex kranen för att han/hon vill ha vatten. Detta fick mig att börja fundera på teckenspråk som komplement till språket. Jag visste då inte vad TAKK vad för något utan detta begrepp kom upp när bibliotikarien visade mig till Äppelhyllan på biblioteket. TAKK står för Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Tecken som AKK är inte teckenspråk. Det svenska teckenspråket (STS) används utan talande språk och TAKK används tillsammans med talat språk. STS används som ett primärt språk och syftet är ett livslångt användande medan TAKK fungerar som ett komplement och oftast under en begränsad tid.

Vanligtvis kommer språkförståelse innan man lär sig att använda språket och dess symboler. TAKK fungerar som ett verktyg för barnet att kunna kommunicera tidigare med sin omgivning då tecken inte kräver lika mycket finmotorik som talet. Talet påverkas inte negativt av att teckna utan tvärtom kan det fungera tvärtom och underlätta barnets språk- och talutveckling. Jag tänker mig som så att barnets ordförråd blir stort tidigt så när barnet väl lär sig att tala finns det många fler ord att sätta ljud på, som barnet redan använder i sitt dagliga “tal”.

Den vanligaste målgruppen för TAKK är barn men någon form av funktionshinder tex Downs syndrom, autism eller hörselnedsättning. Det finns även andra målgrupper där TAKK kan vara användbart och dessa är små barn som är i början av sin språkutveckling, barn som kommit en bit och barn där talet inte kommit igång i “vanlig” tid.

Som den novis inom ämnet jag är jag är är det främst två tips jag har tagit till mig direkt. Det är aldrig för sent eller för tidigt och man behöver inte teckna rent. Här hemma har vi börjat med följande ord:

TITTA TACK HJÄLP(A) KOM VÄNTA VÄLLING BYTA BLÖJA LEKA BUSA KISSA BAJSA NAPP ÄTA/MAT VATTEN TRÖTT MAMMA PAPPA MORMOR (somför oss även betyder farmor för det tecknet är för svårt) FARBROR (som får betyda morfar och farfar också för de tecknen är också svåra) STRUMPOR HEJ/HEJDÅ DANSA

Sen är det bara att sätta igång! Personligen tycker jag det är enklare än jag hade förväntat mig då de flesta tecken kommer naturligt och om man i vanliga fall pratar med kroppen gör man redan många av dessa tecken redan. Man kan testa att visa barnet hur man gör de olika tecknen och tänka på att teckna i barnets synfält (bakom ryggen gör liksom ingen nytta). Låt barnet teckna som han/hon vill. På samma sätt som det förekommer språkjoller, jollrar barn med händerna i början.

Man tecknar inte hela meningar utan väljer ut nyckelorden i meningen. Precis som barnet lär sig prata: “vatten” betyder “jag vill ha vatten” och “kissa” kan betyda både “jag behöver kissa” och “har har kissat”. När barnet väl har börjat att teckna beräftar man som vuxen med hel mening. Återigen, på samma sätt som med talet.

Tips och inspiration
UR har en fantastisk hemsida som iofs riktar sig till användare av STS men då TAKK lånar många ord från STS är det utmärkt att börja här! Deras hemsida är även så finurlig att om man tittar på deras karta hittar man en kategori som heter just baby. De flesta ord man behöver för att sätta igång! Gå in på deras sida, klicka på “börja din resa här”, klicka på kartan och välj sen till exempel just “babytecken”.

I en av böckerna jag läst om TAKK nämner en förälder att de använde sig av teman. Först lärde de sig tecken som har med mat att göra, sen kläder, sen resa och så vidare. Ett enkelt knep att få struktur på det.

Ta hjälp av de bilderböcker och pekböcker som finns hemma! Titta på bilden och hjälp barnet att teckna ordet med händerna. Dessa böcker följer ju dessutom ofta olika teman vilket gör det hela enklare och roligare.

Läs! De böcker jag har fastnast för i är Boel Heisters Tryggs “TAKK Tecken som AKK” och “Lilla boken om tecken” skriven av Anneli Tisell.

Surfa! Det finns massor av intressanta sajter om TAKK. Förutom URs sida har jag fastnat för Teckenhatten och på Teckna finns det material i form av 50 nybörjarord att ladda ner gratis.

Lilla boken om tecken
Författare: Anneli Tisell
Fotograf: Anneli Tisell
Förlag: Hatten Förlag AB
Antal sidor: 73
ISBN: 9789197622196
Köp: Jämför pris

TAKK Tecken som AKK
Författare: Boel Heister Trygg
Producent: Socialpedagogiska institutet
Antal sidor: 94
ISBN: 9178386675
Köp: Kika på www.sit.se eller på biblioteket

Jag minns när jag skulle välja serietidning som liten. Det var en härlig uppgift att få stå och botanisera bland barntidningarna. När jag fick lov att köpa en tidning vet jag att jag kunde stå ganska länge och fundera över vilken jag skulle ta. Kanske Bobo, Min Häst eller Bamse? Är det bara jag som känner ett nostalgihugg när jag tänker på tidningen Zoo? Enligt Wikipedia gavs det bara ut 16 nummer av den, men jag tror nog att jag läste de flesta av dessa nummer.

Egentligen ska man väl inte klaga över att serietidningsutbudet för barn är litet nu idag. På ett sätt finns det ju ett ganska stort utbud av tidningar. Men skillnaden är väl att serietidningarna nu har ett bredare kommersiellt nätverk bakom sig. När mina barn skulle välja tidningar senast blev det Cars och Ben 10, båda utrustade med blanka plastleksaker. När jag var liten blev man ju överlycklig när man fick med ett par vykort med sin Bamsetidning. Den ökade mängden plastleksaker är väl inte så bra för miljön, men för övrigt har jag inte direkt någonting emot att man får med en liten present när man köper en tidning. Däremot kan man ju fråga sig varför tidningen måste utrustas med en leksak. En bra tidning borde väl sälja sig själv?

Och så har vi det här med våldet i serietidningarna för barn. Kanske lite oväntat, tänker jag inte skriva om hur förkastligt det är med våldet i dagens serietidningar. För jag är nämligen mycket medveten om att det fanns en hel del våld i min barndoms serietidningar också. Fantomen och Spindelmannen har ju funnits hur länge som helst.  Fast jag tror nog att det är så att målgruppen för de nya våldsserierna är en aning lägre. Och är det verkligen så att små barn tycker om att se allt det våld som finns i till exempel Ben 10 och Spiderman Kidz? Eller är det bara leksaken som lockar till ett köp av dessa tidningar?

Trevliga karaktärer, eller?

Men nu nyligen upptäckte jag en ganska ny serietidning som inte har en väletablerad kommersiell struktur bakom sig, nämligen tidningen Tivoli med vänner. Tidningen består främst av serier, men även bland annat berättelser, pysseltips, lite knep och knåp. Vad som är lite speciellt är att förlaget bjuder in olika serieskapare för att gästmedverka i tidningen.

Ett par exempel ur nr 6 2010 av Tivoli med vänner:

Men jag har en absolut favorit ändå, bland alla barnserietidningar jag läst. Det ska nämligen mycket till för att bräcka Bamse – världens starkaste björn. Hur många barn har väl inte följt alla hans och hans vänners fantastiska äventyr och bestyr? Visst följer det väl med fler prylar till tidningen än vad det gjorde förr, men det är helt klart en tidning som är värd att köpa utan minsta lilla bonusleksak. Vad som är lite spännande är att karaktärerna ändrats lite efterhand. Numera får tjejerna till exempel lite mer plats och i senaste numret ( nr 10/2010) adopterar två kaninkillar ett barn tillsammans.  På tidningens hemsida finns  en hel del skoj, så som pyssel, spel, bilder och karaktärsberättelser.

Visst borde det vara busenkelt att hitta en bra pekbok? Jag menar alltså den allra enklaste varianten, såna med en tydlig bild på varje sida och eventuellt ett ord som beskriver vad bilden föreställer. Det finns gott om dem, men varför hittar jag aldrig någon som är riktigt, riktigt perfekt?

Nu bjuder jag på en gratis affärsidé till den som har lust: sälj personliga pekböcker! Tryck kunddesignade böcker eller tryck upp dem tomma och sälj även klistermärken man kan sätta på sidorna. Låt folk designa själva utifrån färdiga alternativ eller sånt de laddar upp själva. Tänk att få pekböcker som är precis som man vill ha dem!

Vad är det då jag saknar? Det kanske är fånigt egentligen, men jag har hittills inte sett en pekbok med djur där jag kan säga djurlätet för varje djur. Jag läser dem oftast genom att säga vad djuren säger och det blir ju så konstigt… “Hunden säger voff, katten säger mjau, nyckelpigan säger… eh ja.. umm.. flugan säger bzz!” Jag vill även att det ska vara bra spridning, så att inte två djur med i stort sett samma läte ligger på samma uppslag.

När det gäller mat och saker vill jag att de ska kännas relevanta i våra liv, men det gör de ju inte alltid. Ibland känns pekböckerna dessutom väldigt översatta, som att de inte överhuvudtaget passar in i Sverige.

Ett annat problem är om det står fel ord på sidan. Man kanske inte vill säga “glaskulor”, utan bara “kulor”, eller vad det nu kan vara. Klart att man kan säga som man vill, men jag gillar ännu bättre när det står som man vill!

Mitt senaste pekboksinköp gjordes spontant på Ica. I en låda gömde sig fyra minipekböcker som man tyvärr inte kunde titta i innan man köpte. Jag var främst ute efter nya klossböcker till Ava att få pilla på, eftersom hon har massakrerat sina tidigare sådana, så jag vågade chansa och blev ungefär så nöjd som jag vågade hoppas att jag skulle. Ändå förekommer alla “felen” ovan i dessa böcker.

Titlarna på de olika böckerna är Djur, Leksaker, Färger och Mat. Varje sida innehåller en bild med ett beskrivande ord. Stadiga kartongisidor, greppvänlig storlek och bra tydlighet ger plus. Ibland har man låtit den kreativa ådran komma fram genom att en bild sträcker sig in på sidan bredvid:

Bilden ovan visar alltså ett uppslag ur boken om djur och här är ett ur boken om leksaker:

Så här kan det se ut i färgboken:

Och här är ett exempel från matboken:

Den senare bilden är ett bra exempel på något som inte känns riktigt svenskt. Det där är inte en klassiskt svensk smörgås och en klassiskt svensk ostskiva. Och så äter vi förstås inte ost heller. Jag kan hitta många fler exempel på sådant som känns osvenskt eller icke relevant.

Ett annat, lite pinsamt, exempel på att dessa böcker ser översatta ut är att det står “Låsförlaget” i stället för “Läsförlaget” på bokbaksidorna. Det är inte så noga med de där krumelurerna över a och o, eller vad tycker ni?

Djur och mat är enklast att ta till sig, tycker jag. Färger är ett koncept min 1½-åring inte har börjat lära sig ännu, men det skadar förstås inte att gå igenom dem i alla fall. Leksaksbilderna känns lite lösryckta. En dinosaurie, är det en leksak alltså? Visst, den på bilden är det, men…

Tänk om jag hade kunnat få välja ut det jag gillar bäst i dessa böcker och sätta ihop till en, vad bra det skulle ha blivit då! Och ännu hellre skulle jag vilja kunna bidra med egna bilder, tänk till exempel att ha en alldeles vanlig, riktig pekbok med en bild på mormor i!

Vi har tidigare skrivit om Goboken på bloggen, bland annat här och här och jag tänkte spinna vidare lite på detta. Vi har nämligen också testat Goboken. Vi gick med när Kicken va nyfödd och har hunnit få kanske 5-6 paket. När vi gick med tyckte jag dels att de hade ett fantastiskt startpaket (skiljer sig lite från det Helena fick i tidigare inlägg) och sen tyckte jag det verkade skönt att få åldersanpassade bokpaket så behövde man inte tänka så mycket på det. Nu i efterhand märker jag att vi ligger ca 3-4 månader efter om man ska se till böckerna. Jag trodde att det bara va Kicken som va ovanligt ointresserad av böcker men en av mina sk mammakompisar upplever samma sak och de har ett mer etablerat lässätt hemma. Det är tex först nu som Kicken intresserar sig för boken “Titta” som vi fick i välkomstpaketet. Kicken är nu nio månader.

Böckerna om Wille är fina och de ser bra ut i bokhyllan men några har inte ens blivit lästa. Boken som spelade som olika intrument när man vände på den va väldigt populär direkt, mest som leksak, och det finns faktiskt inte kvar på grund av att den är sönderlekt. Titt-ut-boken trodde jag skulle bli en favorit men bilderna skjuts ut på sidan av boken vilket Kicken inte uppfattar riktigt, han tittar ju I boken. Det senaste bokpaketet innehöll en bok om djur som man kunde klappa på och jag hade verkligen sett fram emot detta paketet. Men även nu blev jag besviken. All päls känns nästan likadan, förutom fårets ull och sidorna går att veckla ut och jag märker direkt att de kommer gå sönder inom en vecka om boken ska läsas. Jag har nu beslutat mig för gå ur Goboken och försöka koncentrera mig mer på att själv hitta böcker som passar oss. Helenas plus- och minuslista stämmer ganska väl in på hur jag också har uppfattat Goboken. (Deras hemsida har dock väldigt mycket bra information och tips om till exempel språk och läsning som är väl värt ett besök, oavsett om man är medlem eller ej.)

I tidningen Vi Läser anklagar en rad författare barnboksförlagen för nymoralism och censur, vilket skapat vidare diskussioner i DN och i bloggvärlden. Bokfolket svarar att ängsliga föräldrar ratar böcker med svordomar, alkohol och andra otäckheter. Ulf Stark valde att uttrycka det hela: “Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”

Angående svordomar tycker jag att böcker för små barn ska ha ett vårdat språk. Ju mindre text, desto mer övervägt bör varje ord vara. Men det kan vara okej med en svordom om den är noga övervägd och fyller en funktion. Mårten Melin skriver för lite äldre barn och ungdomar och berättar att han ofta får frågan varför han svär i sina böcker. För hans del handlar det om realism. Han skriver om ungdomar och de pratar ju så.

Och så är det detta med alkoholen. Är det så hemskt att någon gång nämna alkohol i barnlitteratur kanske man borde börja med att se till att barnen aldrig kommer i kontakt med det i det verkliga livet?

Jag har nyligen läst en sagobok. Små sagor för små personer. Stora sagor för stora personer. Eller stora små sagor för stora och små personer. Ja!

En bok med lila omslag innehållandes ett myller av sagor, som skrivits av Bue Nordström, utifrån grafiska bilder gjorda av Helena Bergenrud. I Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar kan du läsa om bröderna som såg på stjärnorna, getpojken, fågelungen, isprinsessan och ängeln med för stora vingar, bland många andra sagor.

De grafiska bilderna är ganska stilistiska, vilket kanske till en början kan kännas lite stelt och kallt och kanske inte passande för små barn. Men sen tänkte jag en gång till. Barn är ju inte helt formade ännu, de är öppna sinnen mottagliga för det mesta och vem har sagt att barn inte kan uppskatta grafiska, svartvita stilistiska bilder? Bilder kanske inte alls måste innehålla starka färger och vara enkla att förstå för att barn ska tycka att de är spännande. Det kanske tvärtom är det som är spännande, att det just inte är det man är van vid.
Ja, det vill jag tro.
Eftersom jag själv studerar till bildlärare på Konstfack vill jag gärna tro att jag är öppen för det mesta inom bildkonsten, när det gäller barn. Barn ska inte behöva fråga på bildlektionen om deras verk är “fint”, eller “fult”. Jag kommer att arbeta så långt det är möjligt för att försöka få dem att förstå att inget de gör är fult eller fint. Vi ska tillsammans arbeta för att få fram något som är spännande och intressant, snarare än “fint”, med allt man tolkar in i det ordet.

I boken Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten, skriver man om hur man har sett på barnens bilder genom åren. Hur barnboksbilder ofta följer mönster och vad som händer när man väljer att gå utanför det vanliga, det rumsrena om man vill kalla det så. Blir det automatiskt vuxenböcker om bilderna inte är det vi normalt kallar för barnboksbilder?
Ulla Rhedin har skrivit ett intressant stycke i den boken, där hon diskuterar vad en bilderbok egentligen är och för vem den är tänkt. Blir böcker till exempel mindre intressanta, och kanske också mindre intellektuellt stimulerande, för vuxna om de innehåller bilder? Ibland kanske bilder inte behöver stöttas upp av text, men gör det boken automatiskt till en barnbok då?
Kan barnbilder vara abstrakta?

Många frågeställningar, superintressant att diskutera, tycker jag. Vad tycker du?

uppslag ur Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar

Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar
Text: Bue Nordström
Bild: Helena Bergenrud
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 72
ISBN: 978 91 89680 80 7
Köp: Jämför priser

Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten
Författare: Diverse, bland andra Ulla Rhedin
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 88
ISBN: 978 91 7355 124 3
Köp: Jämför priser

Jag håller på att fila på recensioner av Per Gustavssons Så gör prinsessor och När prinsar fångar drakar. Än så länge har jag egentligen inte kommit någonvart. Jag är nämligen otroligt kluven. Det här är mitt första ordentliga möte med Gustavssons kungligheter, men jag har förstått att böckerna är populära och hyllade för sitt sätt att utmana könsrollerna. Jag hade en väldigt positiv grundinställning när jag öppnade böckerna och förväntade mig att bli förtjust, men den där riktiga förtjusningen uteblev.

Normbrytande?

Visst är det bra att Gustavsson låter prinsessan jaga banditer och prinsen laga mat. Jättebra. Men det jag är kluven till är att det stereotypa också tar stor plats i böckerna. Prinsessboken är rosa, medan prinsboken är blå. Prinsessan har oändligt många rosa klänningar och borstar sitt hår med 1000 tag varje dag, medan prinsen utkämpar bataljer och polerar sin rustning. Prinsessan får hjälpa prinsen att fånga en drake, men då är hennes roll att vara lockbete genom att stå och se söt ut.

Jag kan se poängen. Om det nu är så att böckerna ska läsas av barn som redan har den stereotypa uppfattningen är det jättebra att visa dem att man kan vara både rosa och tuff på samma gång. Och då kanske det måste vara lite stereotypt för att överhuvudtaget accepteras av de indoktrinerade. Men… om man inte har någon uppfattning ännu får man i de här böckerna lära sig att det är noga att hålla isär det där rosa och det där blå. Saken är kanske den att de här böckerna inte egentligen är så normbrytande utan snarare… normtilläggande?

Så här års brukar jag göra summeringar. Jag har läst väldigt många bra böcker i år och även om konkurrensen är stenhård tvekar jag inte när jag utser mina mesta favoriter:

Bästa småbarnsbok
Lalo trummar av Eva Susso och Benjamin Chaud

Bästa kapitelbok
Jag ser dig av Mårten Melin

Jag vet, det är bara två av kategorierna här på bloggen, men det är de som har känts viktigast under året – småbarnsböcker för Ava och kapitelböcker för mig. Nästa år blir det säkert mer pekböcker, eftersom Ava börjar prata nu och det känns roligare att läsa så enkla böcker om det blir en dialog, och även mer bilderböcker allteftersom hon utökar sitt tålamod med dem.

Jag har även några övriga kategorier:

Roligast
Böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø

Mest nostalgi
En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte

Mest stämningsfullt
Trollkarlens elefant av Kate DiCamillo

Bästa illustrationer
Vem-böckerna av Stina Wirsén

Sen är det ju faktiskt så att man inte gillar allt heller…

Årets flopp
Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge – alla tycks gilla den, men inte jag…

Nästa år ser jag fram emot att läsa Mårten Melins och Stina Wirséns nya böcker, samt att läsa mer av Kate DiCamillo och Frida Nilsson. Men allra mest ser jag förstås fram emot att följa Avas utveckling under året och se henne mer och mer involverad i läsandet.