Läsbarhetsindex, LIX, är ett vanligt mått för att ange texters svårighetsgrad. Man räknar ut ett värde baserat på textens genomsnittliga meningslängd och andelen långa ord. Lämpligtvis tar man hjälp av en Lix-räknare, som gör det automatiskt. Prova själv, vetja! När man fått fram sitt LIX-tal kan man läsa av resultatet i tabellen (lånad från lix.se):

När det gäller lättlästa barnböcker placerar de sig givetvis väldigt lågt på skalan. Jag har till exempel läst böcker med LIX 4 och LIX 20 inför Tema Lättläst.

Nu har jag läst igenom mitt senaste utkast till barnbok, som jag tidigare skrivit om här och här och här. Det har vilat sedan november och idag när resten av familjen är ute på utflykt tyckte jag att det kunde vara dags att ta itu med det.

Det här är tredje gången jag läser igenom ett eget kapitelboksmanus och reagerar på ungefär samma, oväntade sätt: jag tycker det är bättre än jag trodde att jag skulle. Varje gång har jag tänkt att manuset kräver enormt stora omstruktureringar och haft åtminstone en ungefärlig bild av hur, men så läser jag och tänker att det funkar rätt bra som det är. Det känns som att jag lurar mig själv på något vis. Kanske känner jag omedvetet att alla de där omstruktureringarna är för jobbiga och intalar mig själv att de inte behövs? (Det allra första manuset jag skrev började jag strukturera om till slut i alla fall. Jag fastnade någonstans halvvägs…)

Eftersom jag ville omstrukturera å det grövsta passade jag på att anteckna scener på gula lappar när jag läste. Dem har jag satt upp på en garderob:

Tanken var alltså en visuell planering över berättelsen där scener kan ändras, strykas och flyttas om. Jag använde små gröna lappar för att visa var jag gjort en särskilt viktig ”plantering” av något som bör återkomma längre fram och små rosa lappar för att visa där jag återkopplar till de gröna.

Det känns lite snopet att jag nu tycker att lapparna i stort sett kan sitta som de gör. Jag menar förstås inte att manuset är färdigt, men i stora drag kan det se ut ungefär som det gör. Jag har dock en hel del kvar att både ta bort och lägga till. Några saker vet jag hur jag vill lösa, när det gäller andra saker velar jag mellan två alternativ och för ett par extra jobbiga punkter har jag ingen aning.

Nu drar jag tänkarmössan långt ner över öronen och kliar mig på hakan…

För lite mer än ett år sedan började jag arbetet med en egen kapitelbok till mina barn. Jag har skrivit och redigerat och tecknat, men det tar tid, har jag tvingats inse. Min förhoppning var att få färdigt boken nu till julen, men så bidde det inte. Men vad blir det då?

Förhoppningsvis ska en intensiv slutspurt resultera i ett färdigt verk till min sons sexårsdag i slutet av januari.

Den färdiga boken kommer att vara en kapitelbok om en tjej som heter Liv. I början möter vi henne på en cirkus. Där bor hon tillsammans med sina bästa vänner råttan Ratzjo och trolldamen Inna (jag kallar henne trolldam eftersom trollkarl utgår från en manlig norm).

Liv är ganska tuff och vet att hon klarar av mycket. Men en pengagalen cirkusdirektör sätter stopp för tryggheten hon känt på cirkusen när han tvingar henne att gå på lina. Liv förstår att hon måste rymma. Trolldamen Inna ger henne rådet att leta efter ett djupt hål i en saltstad. Men Inna kan tyvärr inte följa med själv, hon måste först befria cirkusens två sorgsna elefanter.

Vad är en saltstad och varför ska Liv åka dit? I jakten på svaret på de frågorna stöter Liv på intressanta platser och människor, varav två personer får väldigt stor betydelse för henne: den jämngamla Petri, som är lite rädd men väldigt snäll och Marko, den dragspelande mannen med buskig mustasch och solskensleende.

Det är en bok om att känna sig övergiven och utsatt, men också om kamp för såväl trygghet som frihet. Andra teman är vänskap, gemenskap och jämlikhet. Slutligen är det en bok om att finna magin mitt i en grå och kall verklighet.

Allt detta, inklusive ett trettiotal illustrationer, är tänkt att få plats på ungefär 130 sidor.

Nu vill jag passa på att önska er alla många mysiga sagostunder under resten av detta år och ett gott nytt år!

Ikväll är det sista dagen på NaNoWriMo. Jag åstadkom inte precis några 50000 ord, men vet ni vad? Jag har precis blivit färdig med mitt första utkast och det tycker jag är gott nog. Det är trots allt en ganska enkel kapitelbok för barn jag skriver och den behöver inte vara längre.

Precis som jag anade innan jag satte igång blev det svårt att hitta skrivtid. Kanske var det extra svårt just den här månaden eftersom tre av fyra helger gått bort helt och hållet pga besök och resor. Dessutom var jag rejält förkylningsdäckad i en vecka och skrev ingenting då heller. Sammanlagt lyckades jag faktiskt bara skriva 12 av 30 dagar.

50000 ord kändes nog aldrig särskilt realistiskt för mig att åstadkomma under nuvarande förhållanden, men å andra sidan kändes det knappt realistiskt att lyckas få till ett komplett första utkast heller med tanke på att jag skrivit ganska exakt NADA under de senaste månaderna. Men jag lyckades! NaNoWriMo är en fantastisk peppning!

Jag får erkänna att jag trasslade till slutet på berättelsen en del och inte blev nöjd med det. Men jag skrev mig ändå igenom det och det känns bra. Ett första utkast kan ju vara väldigt olikt slutresultatet. Nu måste jag dock ta mig en rejäl funderare på hur jag egentligen vill att berättelsen ska se ut. För att bli sporrad till det kanske det är NaNoEdMo i mars som gäller?

Det är fascinerande att skriva. När det går bra: berättelsen sväller ut åt alla möjliga håll, karaktärer gör plötsligt oväntade saker och känslan uppstår att man inte skapar berättelsen utan snarare gräver fram den där den ligger färdig under ett berg av frågetecken. När det går mindre bra: vånda, vånda vånda. Hur ska min vaga idé kunna fylla en hel berättelse? Jag har A och Ö, men hur ska jag fylla tomrummet däremellan?

Mitt mål är alltså att skriva 50000 ord i november, inom ramen för utmaningen NaNoWriMo. De första fyra dagarna flöt allt på bra, men sedan kom ett uppehåll över en helg då jag inte kunde ta mig någon skrivtid. Fyra nollproducerande dagar är svåra att ta igen, men det är bara att kämpa på…

Jag har redan fått känna på både hur berättelsen tycks vilja styra sig själv och våndan över att den inte gör det. Roligast hittills var när en helt oplanerad karaktär dök upp i berättelsen: en härlig gammal tant som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft och äter pizza, men också är aktiv i pensionärsförbundet och känner alla människor i hela staden.

Idag får jag erkänna att jag skrivit sådant som inte kommer att vara med i den slutgiltiga berättelsen. Jag tillåter mig att räkna in stycken jag skriver i rent karaktärsutforskande syfte, eftersom jag ändå inte planerar att slutresultatet ska bli så långt som 50000 ord. Det var jättenyttigt att plötsligt växla och skriva ur ondingens perspektiv, trots att han troligtvis inte alls kommer att ha en egen röst när jag är klar. Nu har jag hans motiv klart för mig, samt vissa av de praktiska detaljerna kring hur han egentligen bär sig åt för att få nästan en hel stad att fastna i drömmarnas värld. Det jag våndas över nu är hur huvudpersonerna ska lista ut alltihop, det får ju inte bli för enkelt. Skrivarvåndan tacklas bäst genom att skriva, skriva, skriva, men släppa på perfektionismen och kontrollen och låta karaktärerna visa själva vilka de är och vad de är kapabla.