Böcker som utspelar sig i bronsålder, är det en spännande läsning? Ja, säger jag som nu har skrivit fyra böcker om Fry – en flicka i bronsålder. Det är en mystisk tid med mängder av tecken. Gravhögar, bronsfigurer och hällristningar sätter igång fantasin. Det finns inget skriftspråk bevarat och därför kan fantasin flöda och de historiska avtrycken tolkas fritt.

Solbarnet

Med detta äventyr kan engagemang för forntiden byggas. Med spännande böcker väcks intresset för att söka vidare i historiska fakta. Det har varit min tanke med att skriva den här bokserien. Kungsgården är fjärde och avslutande delen i serien. Den utkommer i augusti.

Monika Häägg

Barnbok på flera språk. Samtidigt. Vilken bra idé. Så tänkte jag när jag hittade mitt bokförlag på nätet. Jag tänkte att jag ville skriva en historia som skulle vara internationell på något sätt. Om en pojke eller flicka som också var global. Namn och utseende. Då föddes Leo.

Jag som skrivit barnboken heter Malin Roca Ahlgren och har själv en liten pojke hemma. Och en lite större tjej också. Båda mina barn är frågvisa vilket gör att det kommer upp nya barnböcker i huvudet på Mamma Malin. Jag skriver ned deras frågor, och försöker förklara för dem. Ibland föds en idé till en historia som jag utvecklar till bok. Så var det med Leo. Min son frågade var pappa var någonstans, och jag svarade att han var utomlands. Min son sa då ”Var ligger Utomlands?” och idén till denna bok började med att vi snurrade på jordgloben hemma.

Leo är en liten pojke som funderar mycket. Och en dag ska han alltså åka utomlands med sina föräldrar. Men det finns ju så många olika länder… Vill ni också ta reda på var Utomlands ligger, följ med på Leos resa! Ni hittar honom på Vivlio och på min privata blogg.

Den kommer ut den 22a augusti. På spanska, arabiska, somaliska och bosniska.
Releasefesten är på Internationella Biblioteket i Stockholm den 3e september kl. 13.00. Hjärtligt välkomna.

Malin Roca Ahlgren

Om gästbloggaren:
Malin Roca Ahlgren är en författande stockholmare som bott Utomlands i 17 år, om man jämför med Sverige förstås. I Barcelona, där hon bor, tycker man nog snarare att det är Sverige som är Utomlands.

Det är lätt att tänka att lättläst automatiskt är lättskrivet. Men är det verkligen så? Visst är det lätt på ett sätt, för att det inte krävs textmängder i tegelstensromanklassen, men samtidigt blir kraven väldigt höga på den text som faktiskt är där. Ett misstag drunknar i en bok på 1000 sidor, men kanske totalt fäller en bok på 40 sidor.

Men vad ska man tänka på då? Jag börjar med att bläddra runt på de lättlästa förlagens webbplatser och hos Hegas hittar jag en bra punktlista:

Hegas 5 kriterier för en lättläst bok (lånade härifrån):

1. Handlingen ska vara rak och tydlig. Läsaren ska på ett enkelt sätt kunna följa med i händelseutvecklingen.
2. Antalet medverkande ska vara begränsat. Ett persongalleri likt de ryska klassikerna är inte att tänka på.
3. Det får inte förekomma parallellhandlingar som förvirrar och försvårar läsningen.
4. Språket ska vara enkelt och korrekt. En lättläst bok ska innehålla lätta ord och korta meningar.
5. Den litterära kvaliteten ska vara hög och handlingen fängslande. Det måste vara kul och spännande att läsa!

Mårten Melin
Foto: Maria Lindberg

Mårten Melin poängterar först och främst att berättelsen måste vara bra. ”Jag har som måttstock att mina lättlästa böcker ska kunna läsas med behållning av en normalläsare också”, säger han. Ett annat tips är att inte underskatta läsaren. ”De är inte dumma”, säger Mårten. ”De kanske bara har svårt med bokstäverna.” Det här tror jag är oerhört viktigt! Lättläst betyder inte att berättandet ska vara övertydligt, fantasilöst och tråkigt. Det finns utrymme för gestaltning, klurigheter och lek med språket även i lättläst. Kanske är det ännu viktigare i lättläst. För vad vinner man egentligen på att låta en person med lässvårigheter traggla sig igenom en text som hen visserligen klarar, men som inte väcker läslust? Hela poängen med lättläst är väl att vara en inkörsport till läsande? Då måste texten kännas, inspirera och ge mersmak.

Slutligen tipsar Mårten: ”Läs en massa lättlästa böcker!”

Och se där, temat har i alla fall gett mig en god start, för nu har jag i alla fall läst betydligt fler lättlästa böcker än jag hade innan.

När det gäller lättlästa barnböcker placerar de sig givetvis väldigt lågt på skalan. Jag har till exempel läst böcker med LIX 4 och LIX 20 inför Tema Lättläst.

Det här är tredje gången jag läser igenom ett eget kapitelboksmanus och reagerar på ungefär samma, oväntade sätt: jag tycker det är bättre än jag trodde att jag skulle. Varje gång har jag tänkt att manuset kräver enormt stora omstruktureringar och haft åtminstone en ungefärlig bild av hur, men så läser jag och tänker att det funkar rätt bra som det är. Det känns som att jag lurar mig själv på något vis. Kanske känner jag omedvetet att alla de där omstruktureringarna är för jobbiga och intalar mig själv att de inte behövs? (Det allra första manuset jag skrev började jag strukturera om till slut i alla fall. Jag fastnade någonstans halvvägs…)

Eftersom jag ville omstrukturera å det grövsta passade jag på att anteckna scener på gula lappar när jag läste. Dem har jag satt upp på en garderob:

Tanken var alltså en visuell planering över berättelsen där scener kan ändras, strykas och flyttas om. Jag använde små gröna lappar för att visa var jag gjort en särskilt viktig ”plantering” av något som bör återkomma längre fram och små rosa lappar för att visa där jag återkopplar till de gröna.

Det känns lite snopet att jag nu tycker att lapparna i stort sett kan sitta som de gör. Jag menar förstås inte att manuset är färdigt, men i stora drag kan det se ut ungefär som det gör. Jag har dock en hel del kvar att både ta bort och lägga till. Några saker vet jag hur jag vill lösa, när det gäller andra saker velar jag mellan två alternativ och för ett par extra jobbiga punkter har jag ingen aning.

Nu drar jag tänkarmössan långt ner över öronen och kliar mig på hakan…

Förhoppningsvis ska en intensiv slutspurt resultera i ett färdigt verk till min sons sexårsdag i slutet av januari.

Den färdiga boken kommer att vara en kapitelbok om en tjej som heter Liv. I början möter vi henne på en cirkus. Där bor hon tillsammans med sina bästa vänner råttan Ratzjo och trolldamen Inna (jag kallar henne trolldam eftersom trollkarl utgår från en manlig norm).

Liv är ganska tuff och vet att hon klarar av mycket. Men en pengagalen cirkusdirektör sätter stopp för tryggheten hon känt på cirkusen när han tvingar henne att gå på lina. Liv förstår att hon måste rymma. Trolldamen Inna ger henne rådet att leta efter ett djupt hål i en saltstad. Men Inna kan tyvärr inte följa med själv, hon måste först befria cirkusens två sorgsna elefanter.

Vad är en saltstad och varför ska Liv åka dit? I jakten på svaret på de frågorna stöter Liv på intressanta platser och människor, varav två personer får väldigt stor betydelse för henne: den jämngamla Petri, som är lite rädd men väldigt snäll och Marko, den dragspelande mannen med buskig mustasch och solskensleende.

Det är en bok om att känna sig övergiven och utsatt, men också om kamp för såväl trygghet som frihet. Andra teman är vänskap, gemenskap och jämlikhet. Slutligen är det en bok om att finna magin mitt i en grå och kall verklighet.

Allt detta, inklusive ett trettiotal illustrationer, är tänkt att få plats på ungefär 130 sidor.

Nu vill jag passa på att önska er alla många mysiga sagostunder under resten av detta år och ett gott nytt år!

Precis som jag anade innan jag satte igång blev det svårt att hitta skrivtid. Kanske var det extra svårt just den här månaden eftersom tre av fyra helger gått bort helt och hållet pga besök och resor. Dessutom var jag rejält förkylningsdäckad i en vecka och skrev ingenting då heller. Sammanlagt lyckades jag faktiskt bara skriva 12 av 30 dagar.

50000 ord kändes nog aldrig särskilt realistiskt för mig att åstadkomma under nuvarande förhållanden, men å andra sidan kändes det knappt realistiskt att lyckas få till ett komplett första utkast heller med tanke på att jag skrivit ganska exakt NADA under de senaste månaderna. Men jag lyckades! NaNoWriMo är en fantastisk peppning!

Jag får erkänna att jag trasslade till slutet på berättelsen en del och inte blev nöjd med det. Men jag skrev mig ändå igenom det och det känns bra. Ett första utkast kan ju vara väldigt olikt slutresultatet. Nu måste jag dock ta mig en rejäl funderare på hur jag egentligen vill att berättelsen ska se ut. För att bli sporrad till det kanske det är NaNoEdMo i mars som gäller?

Mitt mål är alltså att skriva 50000 ord i november, inom ramen för utmaningen NaNoWriMo. De första fyra dagarna flöt allt på bra, men sedan kom ett uppehåll över en helg då jag inte kunde ta mig någon skrivtid. Fyra nollproducerande dagar är svåra att ta igen, men det är bara att kämpa på…

Jag har redan fått känna på både hur berättelsen tycks vilja styra sig själv och våndan över att den inte gör det. Roligast hittills var när en helt oplanerad karaktär dök upp i berättelsen: en härlig gammal tant som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft och äter pizza, men också är aktiv i pensionärsförbundet och känner alla människor i hela staden.

Idag får jag erkänna att jag skrivit sådant som inte kommer att vara med i den slutgiltiga berättelsen. Jag tillåter mig att räkna in stycken jag skriver i rent karaktärsutforskande syfte, eftersom jag ändå inte planerar att slutresultatet ska bli så långt som 50000 ord. Det var jättenyttigt att plötsligt växla och skriva ur ondingens perspektiv, trots att han troligtvis inte alls kommer att ha en egen röst när jag är klar. Nu har jag hans motiv klart för mig, samt vissa av de praktiska detaljerna kring hur han egentligen bär sig åt för att få nästan en hel stad att fastna i drömmarnas värld. Det jag våndas över nu är hur huvudpersonerna ska lista ut alltihop, det får ju inte bli för enkelt. Skrivarvåndan tacklas bäst genom att skriva, skriva, skriva, men släppa på perfektionismen och kontrollen och låta karaktärerna visa själva vilka de är och vad de är kapabla.

Vi fick in bilderna som så småningom blev Dojo till förlaget för länge sedan och fastnade direkt för dem, de kändes som om de kunde fånga ett litet barn och vi tyckte dessutom att det saknades en ny karaktär för de minsta. Figuren var då en flicka i samma form som nu och hade tre kompisar som liknar de som finns i böckerna nu. Illustratören Marcus Brengesjö hade gjort enkla historier runt dem, men vi kände att de behövde ytterligare arbete och att vi trodde att de skulle vinna på att det kom in någon annan i den kreativa processen. Ofta händer det ju saker när en författare och en illustratörs ansträngningar möts! Eftersom jag är författare valde vi att låta mig testa, jag har tidigare skrivit mest för vuxna men har också fem barnböcker bakom mig – men att skriva för de riktigt små var faktiskt en utmaning. Vi har verkligen stött och blött de få ord som är med i böckerna. När jag skrivit så skickade vi text och bild till lektör och ut till pedagoger för att få respons. Det gör vi alltid och anger aldrig vem som är författare eller illustratör så att vi ska få ett så neutralt utlåtande som möjligt.

Karin Salmson och Marcus Brengesjö

Figuren hette först Doris när den kom från Marcus. Efter att kikat lite på henne, med sin tunika, så tyckte vi att vi hade mer att vinna på att busa om henne till en han – men att namnet gärna fick vara ganska fritt. Dojo var ett namn som helt enkelt dök upp i mitt huvud när jag jobbade med manus, jag gillade hur det låg i munnen och det kändes ”sägvänligt” för alla åldrar och etnicteter.

Böcker från Olika förlag följer principen ”ut med stereotyper och in med möjligheter”. Vi vill ju att de ska kunna vara som vilken bra bok som helst, men vårt ”tänk” särskiljer dem ändå från annat på marknaden. Som att Dojo har en rosa klänning, att Gorby har lila byxor och en blomma på magen, att Maya och Aisha inte har rosa eller opraktiska kläder. Vi ville också att namnen skulle ha en internationell prägel eftersom de då är öppnare för den mångfald som finns i samhället idag. När det gäller innehållet så är det till exempel Dojo som tycker det är läskigt med höga höjder och Maya som är stark och hjälper Dojo ner och sen klättrar högt upp i ett träd medan Dojo är hjälpsam. Eller som i Dojo har kalas där Dojo rör sig i hemmiljö, bakar och dukar fint och sedan är det Maya som får en stor trumma, Gorby som får en vacker flöjt och Aisha som får en tuff gitarr. Enkla små detaljer som vi hoppas kan bidra till att öppna upp föreställningarna om vad som är möjligt och tillåtet. Varje liten detalj i sig spelar ju inte så stor roll, men lägger man ihop alla detaljer i böcker, och i samhället i övrigt, så skapar de ett så tydligt manus för hur man får vara som flicka och som pojke. Vi hoppas på att våra böcker kan vara en del av att vända ut och in på lite föreställningar och skapa fler möjligheter för barn att utvecklas friare. Men det är ju också så att många barn agerar könsöverskridande och det känns viktigt att de får känna igen sig och bli bekräftade så att de inte tror att de är fel. Men i vår ”ut & in-princip” ligger också att böckerna ska vara så bra att de åker ut och in i bokhyllan! Vårt kvalitetsbegrepp är brett och alla delar i det är nödvändiga för en utgivning.

Vi har fått många positiva reaktioner på böckerna. Nån sa att det var skönt att få ett alternativ till Molly Mus, och jag kan se att man sätter de här böckerna i samma fack. Det är enkla böcker för de minsta. Och jag fick ett mail från en läsare som var glad att det fanns böcker med genustänk för de minsta nu, för hon tyckte att det bara fanns böcker för äldre barn med en medvetenhet och att böckerna för de små glömdes bort eftersom de inte har lika mycket handling att jobba med. Annars är det många som vittnat om hur fångade mindre barn blir av Dojo, och det känns ju härligt!

Framöver räknar vi med att utöka trilogin med fler böcker. Kanske mest för föräldrarnas skull, så att de slipper läsa samma böcker hela tiden, haha!