På Bror Hjorths Hus kan de konstnärliga uttrycken just nu upplevas på en annan nivå. Man skulle kunna säga att nivån är lägre – vilket är ett korrekt men missvisande uttryck; för enkelhetens skull säger jag att nivån är anpassad till dem som är kortare i växten, de små. I detta finns inget nedlåtande – snarare är det upplyftande; men som i alla uttryck handlar det om en tolkningsfråga, om hur man väljer att vilja förstå.

Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén.

I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!

Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.

Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.

Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!

I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.

Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten!
Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.

Jag har tidigare skrivit om Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, på Formoms litteratursida (www.formom.nu), Sara Hilmersson har skrivit om dem här på Barnboksprat; två underbara böcker som gjorde mig så glad! Dessa två var för åldern efter pekboksåldern medan den nya Katt kan hela dagen har just pekbokskaraktär: kraftiga kartonguppslag och försedd med 2-5 ord per sida och bild. Kort sagt en förenklad variant av den charmiga ’Katt Kan’ anpassad för de yngre barnen.

Katt är en liten själständig individ som håller sin snälla mamma ständigt sysselsatt från morgonens uppvaknande till lekdagens slut. Ungens nyvakna blick är full av litens tillit och mjukhet och framträder tätt intill moderns ömma ansikte och blick bland de blommiga lakanen. Efter den nära stunden ska allt hinnas med – en dag av träning för livet och i tillvaron.

Hemma, i den lilla världen, äter Katt-ungen frukost, testar sedan ljudet i tallrikens undersida och upptäcker mjölkens egenskaper av rinnande och droppande. Sinnen som känsel, smak, lukt och konsistens upptäcker Katt när han/hon hjälpsamt lapar i sig mjölken från golvet – innan mamma hinner fram med trasan. Telefonen kan Katt också liksom klättrandets konst, som vi får se prov på samtidigt som rörelseenergin i lampans svängningar testas… Klart att Katt-mamman blir trött och behöver både kaffe och en stunds avkoppling med en veckotidning, men Katt vill att hon ska läsa bok i stället. Någon som känner igen situationerna?

Så är det dags för Katt och mamma att träna situationer med tandborstning och påklädning… tillsammans? Ja, egentligen – men Katt kan, kan själv. Och så ut i stora världen, träna kroppsrörelser, avstånd och teknik, hitta användbara ting att konstruera med, och prova på socialt umgänge. Köra vagnen, trycka på knappen vid övergångsstället, plocka pinnar och hitta gungkompis.

Livet som Katt och mamma – boken handlar verkligen om bägge och samspelet är suveränt – på Katts villkor. Igenkänningen är stor och jag hoppas verkligen att kattmamman får en stund för sig själv när katt slutligen somnar efter en lång dag av äventyr!

Karaktären Katt är en stor favorit hos mig: bilden för djuret som går sina egna vägar samtidigt som jag har upplevt så många barn som är precis sådana – det är ju så barn ska vara; fulla av upptäcklerglädje och erfarenhetssökande ’på egen hand’. Charmen hos den lilla figuren är slående, mammans minspel, tillkortakommanden, överseende och handlag med sin telning är så väl skildrat. Utifrån bilder och några få ord får berättaren/förmedlaren av innehållet utrymme att bygga egna berättelser tillsammans med det utvalda barnet.

Ändå blev denna nya titel tyvärr lite av en besvikelse; efter att ha läst de tidigare hade jag nämligen hoppats på att få ta del av flera fördjupade äventyr tillsammans med den i text och bild helgjutna karaktäriseringen av den självständiga Katt, och ungens mamma (där de lite längre texterna ytterligare fångar Katts karaktär). I stället fick jag de båda tidigare böckerna i en sammanslagen variant för yngre barn. Ett tips är att läsa pekboken först och sedan utöka med de övriga – då tror jag inte att någon behöver bli besviken, för ’Katt Kan’ bör varken vuxen eller barn missa!

Titel: Katt kan hela dagen
Text: Sanna Töringe
Bild: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen  (2013)
Antal sidor: 16
ISBN 978-91-638-7641-7
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Pija Lindenbaum har skrivit en mycket söt liten bok för de lite yngre barnen. Det handlar om storasystern som kan så mycket och lillebror Micke som också kan. Han kan det mesta faktiskt, precis som storsyrran. Hänga på kroken, ha en fröken och ta ärtor. Men det finns en sak som Micke kan som faktiskt inte syrran kan.

En underbar bok för ett-treåringarna med hög igenkänningsfaktor.

Lindenbaums illustrationer är som alltid härliga och lagom detaljrika.

Den första boken om Micke heter ”Jag älskar Manne” och den blev nominerad till Augustproiset 2012. Den recenserades här på Barnboksprat av Helena E förra året.

Kan jag med
Författare: Pija Lindenbaum
Illustratör: Pija Lindenbaum
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163873713
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag vill verkligen rekommendera de båda pixiböckerna Modeshow och Åkshow, med text och bild av Amanda Eriksson. Jag har en förkärlek för pixiböcker över lag, men självklart har jag även särskilda pixiboksfavoriter och ”showböckerna” är absolut två av dem.

Jag kom faktiskt först i kontakt med Åkshow, trots att Modeshow kom ut två år tidigare (ser jag nu efter lite sökande på nätet). Jag blev genast fångad av humorn. Det absurda i att en häst, en tiger och en orm tar länspendeln till Gävle, och den sköna meningen om att samåkning verkar vara inne när man ser apan, papegojan och ugglan ratta en Saab 95, är bara ett par exempel.

Den röda tråden genom båda böckerna är en klassisk modeshow, med en konferencier som berättar vad man får se passera på catwalken. I båda böckerna är det ett får som är konferencier och hen gör ett utmärkt jobb, trots det höga tempot på antal djur som passerar. :-) I Modeshow är det kläder som visas och i Åkshow visas fordon. Allt visas av djur, stora som små.

Amanda Eriksson har skapat bilder där djuren får liv genom sina ansiktsuttryck, och hennes text löper mycket bra med skönt gung. Jag vill alltid läsa böckerna med röst som en modekonferecier, eller lite som en sportkommentator. Språket har ett medryckande driv.

Min favorit av de båda böckerna är Åkshow. Kanske för att det är extra kulknäppt att ha en modevisning av fordon, utförd av djur. Där blir jag liksom nyfiken på både djuret och fordonet, medan Modeshow känns mer lik, uppslagen emellan.

Jag rekommenderar dig att gå på show med Amanda Eriksson genom hennes böcker. Du kommer inte att ångra dig. Inte barn du läser för heller – och de bör helst vara i äldre förskoleåldern, anser jag.

Modeshow
Författare: Amanda Eriksson
Illustratör: Amanda Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 24
ISBN: 91-638-2699-2
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Åkshow
Författare: Amanda Eriksson
Illustratör: Amanda Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 24
ISBN: 978-91-638-6546-6
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

För 29 år sedan mötte Ulf Löfgrens underbara karaktär Ludde sina läsare, nu är det dags för nästa generation att få bekanta sig med den knascharmiga kaninen. De flesta Luddeböcker jag har stött på har varit så gott som utslitna, så en ”varsamt moderniserad” ny utgåva känns som helt rätt satsning!

I denna första bok presenteras Ludde i egen hög person, från grunden – glad och naken – allt kan hända.

Ludde kan verkligen konsten att trassla till det för sig, som när han ska klä på sig – inte för att det är lätt alla gånger, men man kan ju passa på att ha lite kul under tiden man lär sig. Och tänk så mycket mer man lär sig av att göra annorlunda; om sig själv, sin kropp, koordination, funktion, färg och form. ”Eller hur”, säger berättaren varje gång det blir rätt, efter att för varje försök ha ifrågasatt klädernas plats upp-och-ner och på kroppsdelar där de uppenbarligen inte passar med ett ”Men hur…?”.

”Nu”, ”först” och ”sedan” hör till andra begrepp som kommer på köpet när Ludde försöker få rätt ordning på plaggen. Berättelsen fortsätter och nya vardagliga föremål och situationer tillkommer: en stol, ett bord, en tallrik med köttbullar… hur ska dessa användas och hanteras? Ludde tokar till det och utvecklas, medan berättaren är den som alltid vet vad som är rätt – så klart!

Som vuxen kan jag tycka att det är en fördelning som inte är så kreativ och att den vuxnes ständiga pekpinnar blir lite tjatiga – men jag vet av erfarenhet att för en två-treåring är det såå roligt, och dessutom ganska självklart att den vuxne vet bäst – så varför trassla till det: Ludde är underbar och efter en hel del strapatser kommer han slutligen i säng – med pyjamasen på. ”Men hur ligger Ludde i sin säng?” Ska man ha fötterna på kudden när man sover…?!

Luddes omedvetna charm och uppsyn är svår att motstå liksom hans mysiga kläder. Vad som har moderniserats i den nya utgåvan vet jag inte, men kan tycka att det är lite synd att bladen inte är av lite kraftigare kvalitet – eftersom även denna utgåva lär bli välläst.

Titel: Ludde
Text och bild: Ulf Löfgren (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren  (2013)
Antal sidor: 23
ISBN 978-91-29-68698-2
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris