Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!

Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.

Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.

Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den där blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!

Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.

Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!

Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.

Titel: Stora Emilboken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687316
Antal sidor: 383
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Förlaget Rabén & Sjögren har i samarbete med författaren Barbro Lindgren valt ut några av de bästa dikterna och bilderböckerna ur hennes utgivning. Det måste ha varit ett svårt arbete eftersom hon har berikat den svenska barnbokslitteraturen med sina verk ända sedan 1965 då hon debuterade. I den här Barbroblandningen får vi bland andra träffa välkända figurer som Loranga, Mazarin och Dartanjang, grisen Benny och Den vilda bebin. Min personliga favorit Sagan om den lilla farbrorn är dock inte med, tur att det är gott om andra godbitar!

Efter att ha läst igenom bokens 19 dikter och berättelser har jag fått ett ny favorit: Ängeln Gunnar dimper ner (illustrerad av Charlotte Ramel). För er som inte har läst den tidigare handlar den om en flicka som heter Elin som förlorat sin älskade katt. Plötsligt dimper en pojke med vingar på ryggen ner från himlen, det är ängeln Gunnar som har kommit för att höra efter varför Elin är så ledsen.

Gunnar har några timmars sommarlov och dem tillbringar han med att göra döda djur och människor levande igen, och han börjar med Elins katt. Han frågar sen om hon vet någon mer som sörjer och är ledsen, och Elin berättar om tant Jonsson som är så ledsen eftersom hennes lilla pojke har dött. Gunnar gör så att han återuppstår och sen går de vidare och hittar fler som får återvända till livet på jorden. I slutet av sagan när Elin berättar om allt för sin mamma konstaterar hon att ”Ja, vet du, han kunde trolla så att döda blev levande. Men han kunde inte trolla sockerbitar ur öronen! Var inte det konstigt”? En fin liten berättelse med rara karaktärer.

Något som jag tycker är trevligt med antologier av olika slag (när de är illustrerade) är att få se så många olika stilar och tekniker när det gäller bilder. Bland illustratörerna är några av mina favoriter Eva Eriksson som gjort ”Vilda bebin” och Olof Lagerström som ritat grisen Benny.

Om ni gillar Barbros böcker ska ni hålla utkik under våren 2013, för då kommer boken Vi leker att vi är pippifåglar. Den finns det ett smakprov på i den här antologin.

Barbros bästa – Berättelser av Barbro Lindgren
Författare: Barbro Lindgren
Illustratörer: Emma Adbåge, Camilla Engman, Eva Eriksson, Anna Höglund, Olof Landström, Sara Olausson, Sarah Sheppard, Lena Sjöberg, Pernilla Stalfelt, Tyra von Zweigbergk och Charlotte Ramel.
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 200
ISBN: 9789129683608
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag vet människor som avskyr Elsa Beskow. Speciellt en som anser att hon är vansinnigt tråkig och tillrättalagd och så gillar inte den personen idén att alla ska tycka det är bra bara för att verken anses som klassiker. Det var kanske bra för länge sedan, med tanke på dåtidens utbud, men vi har väl utvecklats? Så förlegad syn på det mesta. Detta anser denne person med eftertryck och det står hen fritt, för lite uppfriskande är det allt när ikoner ifrågasätts.

Vad tycker då jag? Elsa Beskow är naturligtvis formad av sin tid, men besitter en uppenbar konstnärlighet i både ord och bild. Min känsla kring henne har sitt ursprung i mina minnen som varit förhållandevis goda. Fast rädd för trollet i Tomtebobarnen var jag allt och så hyste jag en aversion mot de straff- och misshandelsbenägna vuxna i Hattstugan; mamman och den läskiga tomten. Gillade inte Farbror Blå heller. Men dessa fiktiva karaktärer existerade sannolikt i samhället vid denna tid. På gymnasiet skrev jag förresten ett litet specialarbete om just Elsa Beskow och hennes bilder i sagorna från min barndom. Det som då fascinerade mig särskilt var det lite ljuva anslaget i bildform som uppenbarade sig bland annat i älvans gestalt i Solägget.

I nyutkomna Elsa Beskows sagoskatt: Vill du läsa? har materialet hämtats från tre läseböcker i serien Vill du läsa?, som utgavs första gången 1935 och som sägs ha påverkat en hel generation svenska skolbarn. Elsa Beskow är tongivande i dessa böcker, men författarna är flera och namnkunniga, t.ex. Alice Tegnér, Jeanna Oterdahl och Zacharias Topelius. En kollega här på bloggen har redan recenserat en av delarna i nysatsningen Elsa Beskows Sagoskatt och fler utgåvor i serien finns. Hon har även i bloggen Formom jämfört en modernare bok: Smarta Små upptäcker skolan med nyutkomna Vill du läsa? 

Barnen Lisa och Hans förekommer flitigt i boken. De lever sina liv och vi får vara med i vissa bitar på deras lärostig. Barnen utvecklas och får mer och mer ansvar och den lilla läsaren som upplever boken kan i bästa fall genomgå liknande utveckling. Betoningen på familjen är central och det kan ge en trygghet eller vara fullständigt kvävande. Hemmet och skolan kompletterar varandra, men hemmet är grunden.

I boken finner vi texter bestående av både poetiska toner och mera faktabaserade berättelser. Här finns t.ex. sagor, visor, rim, gåtor, språklära och flera dialogtexter. En värld där barnet får möta årstider, månader och lära om tidsbegrepp och få kunskap om färger, m.m. Ja, en förståelse om hela vår värld med människor, djur och natur erbjuds.

Boken kan ge olika ingångar, t.ex. det gammaldags och ljuvt nostalgiska eller det grymt förlegade med en syn på könsrollerna som ligger som en filt över det hela. Jag kan ta in båda sidor, men erkänner att jag förförs av bildernas lätta och vackra uttryck. Ändå vill jag hävda att det kan bli till ett problem om boken läses bokstavligt. Nu tror jag inte det görs i vår tid eller i vårt land åtminstone.

Jag funderar på om boken vunnit på att vara mera i sin grundform, det vill säga tre böcker i stället för denna massiva utgåva. Boken kan nämligen kännas lite för mycket, lite för tung för att lätt tas fram och läsas. Det är mer en bok att leta upp olika avsnitt i och kanske finna sina favoriter. En äldre generation kommer troligen att se den som en fin present till sina barnbarn och förhoppningsvis läsa den högt för dem.

Det är onekligen en vacker bok och ett dokument från en annans tids pedagogik och värderingar. Om vi ser till den tid när bokens skrevs och illustrerades, så är det ett enastående pedagogiskt grepp vi bjuds på. Det är lekfullt men samtidigt är läroansatsen tydlig och framför allt; det finns mycket att lära även för dagens barn. Flera av Elsa Beskows texter är mångbottnade och fint naturlyriska:

Höstvisa

Det glimmar i guld och i klaraste rött,
det prasslar så sakta i parken,
ty hösten är kommen, och björkar och lönn
de fäller nu bladen till marken:
”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt,
vi väver ett täcke så varmt och tätt,
vi väver ett täcke åt marken.

Se, vintern är nära, och vädret är grått,
nu måste vi värma och lysa!
Vi väver ett täcke så varmt och så gott,
att blombarnen icke må frysa.
Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött,
vi väver ett täcke i guld och rött,
vi väver ett täcke åt marken.”

 

Elsa Beskows sagoskatt: Vill du läsa?
Författare: Elsa Beskow med flera
Illustratör: Elsa Beskow
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 143
ISBN: 9789163870194
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den här boken började jag tycka om redan innan jag ens hade öppnat den nästan. Jag bläddrade fram till innehållsförteckningen, och den fick mig att genast vilja läsa! I den finns 56 texter av olika typer, varav 36 är original för Smarta små upptäcker skolan. Bland de texter som ”lånats” från annat håll hittar man bland andra ett utdrag från läseboken Nu ska vi läsa från 1948, den ursöta elefanten från Pomelo och motsatsorden (som Barnboksprat recenserat i sin helhet här) och recept på en kärleksdryck från Kärleksboken. Alldeles i början av boken får vi också lästips som är indelade i kategorier som t.ex. ”Om att gå i skolan”, ”ABC-böcker” och ”Om ord”, jättebra tycker jag.

Bokens upplägg är (såklart) pedagogiskt uttänkt; den börjar med att man får vara med på Heddas upprop på höstterminens första dag i klass 1 Rönnen. Hedda berättar sedan om sina klasskompisar och om sin första skoldag. Efter det får man kika in i skolan i genomskärning och se vilka olika rum som finns där, och man ska även försöka hitta en gympapåse som en tjej har glömt någonstans i byggnaden.

Sen får vi kika hur en skolbänk ser ut och fundera kring vad som inte brukar finns i en sådan; hittar man exempelvis glass, pizza  eller en död fluga där? Ja, vem vet? Nästa uppslag bjuder på en presentation av de vuxna som jobbar i skolan och här kände sonen igen figurerna tyckte han, det är samma illustratör (Helena Willis) som gör bilderna till böckerna om LasseMajas detektivbyrå. Vi får veta att i skolan finns förutom klassläraren en rektor, skolsyster, gympalärare, skolbibliotekarie, vaktmästare och slöjdlärare. Vidare får vi en titt på skolgården, och den kommer igen ur samma vinkel men under olika årstider senare i boken.

Det går inte att räkna upp allt som finns i boken, men jag tycker att det är ett mycket fint urval av texter med bra variation och överallt superfina illustrationer. Som avslutning nämner jag bara några texttitlar av de som skrivits i original för just den här boken: ”Lunch i matsalen”, ”Mattelektionen”, ”Vikarien”, ”Lär dig mäta”, ”Skriv en bok” och ”Skolavslutningen”. Jag kan varmt rekommendera denna fina antologi och även dess ”syskonbok” Smarta små upptäcker naturen som Barnboksprat recenserat här.

Smarta små upptäcker skolan
Författare: antologi
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 144
ISBN: 9789129680638
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

+ +

Vi fick hem en pysselbox i brevlådan och Ava (3½ år) blev väldigt nyfiken. Jag lovade att vi skulle titta i den efter maten och det blev ett väldans tjat medan jag dukade av och sopade upp ris från golvet. Inte minst för att boxen var så svår att öppna att Ava inte klarade det själv, så hon hade ingen möjlighet att tjuvkika.

Vi började med att läsa boken. Jag har sett böckerna om UppfinnarJohanna förut, men aldrig läst dem. Uppfinnar-Johanna och skrämselmaskinen gavs ut redan 2010, men för vår del gjorde det ju ingenting eftersom vi inte hade den sedan innan. UppfinnarJohanna är en kreativ och påhittig tjej som i den här boken råkar ut för en dumming som säger att hon är för liten för att vara med. Johanna bestämmer sig för att hämnas genom att bygga en otäck skrämselmaskin. Bröderna Sten och Stanley är nyfikna på hennes projekt, men hon vill inte ge dem mardrömmar så hon säger åt dem att inte gå in i hennes rum och att inte trycka på knappen på maskinen. Men det hjälper förstås inte…

Boken om UppfinnarJohanna är i Poppis Pocket-format, det vill säga ett häfte med en snodd som går att hänga boken i (den syns på bilden ovan). Jag funderar på att hänga den någonstans i badrummet som toalettlektyr till Ava.

Ava lyssnade på hela boken trots att pysselboken och regnbågspennan låg på bordet och såg lockande ut. Det måste innebära godkänt betyg. Jag tyckte det var roligt med Johannas kreativitet och hur hon kombinerade många konstiga saker till sin uppfinning.

Sen var det dags för höjdpunkten: pyssel!

Pysselboken är mestadels helt fri, det vill säga utan instruktioner. Man förstår ändå vad man ska göra, därmed inte sagt att det är samma för alla. På första sidan ser man en massa glasögon och Ava kompletterade dem till huvuden. Notera att hon lämnade monokeln, jag antar att den inte riktigt finns i hennes begreppsvärld…

Vi pysslade igenom halva boken denna första pysselstund och det var riktigt mysigt och uppskattat. Regnbågspennan är en rolig idé, men den är ganska svår att rita med och det blir inte särskilt mycket färg på pappret av den.

Så här skriver OLIKA förlag om sin barnbox: Har du, som vi, saknat underhållning med sjysta värderingar? I affärerna har vi haft svårt att hitta pyssel som riktar sig till barn; inte antingen till flickor – eller pojkar. Jag förstår vad de syftar på för mainstreampyssel, men jag får lov att säga att jag är nöjd med de pysselböcker vi köpt med till exempel Bamse och Pippi. Fast det är förstås trevligt med alternativ och jag tycker verkligen om friheten i pysselboken. Nackdelen är att det känns lite… futtigt. Pysselboken är väldigt tunn. Boxen, alltså själva lådan, är så rejäl och lyxig att det känns lite snopet att den inte innehåller mer. Visst är det kul med ett boxkoncept, men jag hade hellre sett enbart en rejäl pysselbok i samma fina stil.

Poppis Barnbox: bilderbok (i Poppis Pocket-format) + pysselbok + regnbågspenna
ISBN: 978-91-85845-84-2
Förlag: OLIKA förlag

UppfinnarJohanna & skrämselmaskinen
Författare: Ann-Christine Magnusson
Illustratör: Lovisa Lesse

Rita & klura
Text och bild: Anna Tim