Maja och hennes kompisar älskar dans. De har haft världens bästa danslärare och nu ska de få en ny, en som heter Britta. Det kan väl aldrig bli bra? Heter man Britta vill man säkert bara lära ut mossig foxtrot. Eller line-dance! Hu!

Bokens första konflikt påminner en hel del om den i Sanna Juhlins Elaka fröken fårskalle, i och med att barnen/ungdomarna dömer ut någon på grund av ett namn. Och sen visar det sig att det blir bra ändå. Men där slutar förstås likheterna mellan bilderboken och denna kapitelbok (rekommenderad ålder 9-12 år).

Anna Hansson skriver bra och humoristiskt, skapar skojiga karaktärer och dråpliga situationer. Men berättelsens struktur kommer jag inte alls överens med. Det finns mycket som är bra i texten och när det kommer till själva danstävlingen som det sedan ska handla om blir det spännande. Men jag skulle gärna se en omarbetning av upplägget. Boken är väldigt kort, bara 47 sidor i min e-boksläsare, och nästan hälften av sidorna hinner gå innan det blir tal om någon dans. Innan dess är ungdomarna på väg till dansen, via skolan och ett café. Det är inte det att dessa scener är dåliga i sig, men de skulle passa så mycket bättre som nedvarvningspartier mellan rafflande konflikter (och jag använder ordet ”konflikter” i betydelsen centrala händelser med oviss utgång). Jag vill kastas rakt in i dansens värld och få någonting att undra hur ska det gå? över.

Att huvudpersonen Maja är kaxig och övertygad om sin egen förträfflighet känns visserligen helt i tiden (tänk bara på t.ex. Alicia i Allt jag säger är sant), men hon hade behövt någon svaghet för att bli riktigt levande för mig.

Jag tycker att Anna Hansson känns som en väldigt lovande ny författare, men den här boken nådde inte ända fram.

---

Danstävlingen
Författare: Anna Hansson
Förlag: Pupill förlag (2012, e-bok)
ISBN: 9789174770926
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mackan äger är första delen i en kommande serie om Markus, en fotbollsspelande kille som vill kallas Mackan. Mackan går nog i lågstadiet och är minst sagt fotbollstokig. Han kan inte förstå varför han inte fick heta Zlatan eller Cristiano istället för Markus. Han spelar i laget Gif och drömmer om att bli en framgångsrik fotbollsspelare med internationell karriär. Mackan önskar också att hans pappa kunde vara med på matcherna och heja någon gång men hans pappa finns inte längre utan omkom i en bilolycka när Mackan var ett år.

Jag blev nyfiken på den här boken då jag har en fotbollsintresserad unge här hemma men också för att jag ville veta hur det här med den döda pappan gestaltades. Det sistnämnda skildras väldigt lågmält och naturligt och kan säkerligen vara en bra ingång för ett samtal kring dylika frågor. Vad gäller det fotbollsrelaterade stoffet så är det konkreta beskrivningar av livet på och kring planen som man lätt kan känna igen sig i.

Nivån på den här boken ligger strax över Lätt att läsa-böcker och den påminner om LasseMaja-böckerna i sin framtoning. Den fotbollsintresserade ungen som jag hade som anledning till att klicka hem denna bok då? Jo, det visade sig att han inte ville läsa den med kommentaren ”äh, de är likadana alla såna där”. Jag måste säga att han har en poäng där. Jag har inte läst alltför många sådana här fotbollsböcker men som gammal hästtjej gissar jag att de här böckerna fyller samma behov för de genuint fotbollsintresserade barnen som hästböckerna gjorde för mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Love är väldigt populär i skolan. Faktiskt så populär att det hela har urartat. Beundrarna lämnar honom inte ifred och vägrar acceptera att han inte är intresserad. En kväll kommer Loves pappa, som Love inte har så mycket kontakt med, och kör honom till Skogsbingelskolan. Den som läst Förvandlad vet att skolan även kallas Monsterskolan och inhyser en rad mycket speciella ungdomar. Snart går det upp för Love vem hans pappa egentligen är och varför han själv har en sådan otroligt stark dragningskraft på alla möjliga människor. På den nya skolan får han lära sig att hantera kraften och finner också sin första riktiga vän i Hella, som inte påverkas av hans övernaturliga charm utan gillar honom för den han är.

Jag är Love är en spännande, fristående fortsättning på serien om Monsterskolan och till min stora glädje gör Mårten Melin ett par blinkningar till tidigare böcker. Att Måns och Felicia från Förvandlad får vara med på ett hörn är förstås snudd på obligatoriskt, men en mycket glad överraskning är att även Lucia och Martin från Jävla Lucia blinkar förbi. Jag läser på Mårten Melins blogg att han funderar på att knyta ihop Som trolleri med den tredje boken i Monsterskolan-serien och det håller jag tummarna för! Jag gillar verkligen sånt!

Nästa Monsterskolan-bok ska handla om Pixi, som kort introduceras i slutet av Jag är Love, och vi måste vänta ända till mars 2013 innan vi får läsa. Argh! Och tyvärr blir det den sista i serien.

---

Jag är Love
Författare: Mårten Melin
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 175
ISBN: 978-91-29-68061-4
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En modern berättelse med en sagolik känsla om en mycket speciell flicka.

Jag ska först erkänna ett misstag. När jag beställde denna bok trodde jag att det var en barnbilderbok. Det var det gulliga omslaget som lurade mig. När jag sedan fick boken hem i brevlådan så visade det sig vara en kapitelbok på 523 sidor.

Boken handlar om Sisi, som egentligen heter Prinsessa och lever ett mycket ensamt och isolerat liv med sina föräldrar. Hennes pappa är en förmögen och berömd professor men det ryktas om att hennes mamma egentligen är familjens hushållerska. Sisi får en talande teddybjörn som present som blir ett stort stöd för henne då föräldrarna omkommer i en bilolycka. I sina drömmar är hon liksom Snövit, en riktig prinsessa och Sisi fantiserar om tre dvärgar som skyddar henne från allt ont. Men vem ska skydda Sisi i verkligheten från den elaka förmyndaren, som är professorns f.d hustru och ska Sisi någonsin få en familj igen?

Jag pendlade genom läsningen från att vara den kritiskt vuxna läsaren till det fantasifulla barnet inom mig. Sagomotivet finns där – en flicka som blir föräldralös, en elak häxa som gör hennes liv surt men förhoppningsvis segrar det goda. Berättelsen går väldigt sakta men mot slutet tenderar den nästan välta över då alla relationer ska redas ut och det ena ger det andra. Författaren heter Wu Meizhen och har erhållit en rad priser och utmärkelser. Hennes böcker har blivit stora framgångar i Kina.

Det som först gjorde mig brydd var att Sisi är så ung i början av boken – bara sex år gammal. Det gör att jag inte vet till vilken ålder boken vänder sig till. Det är en tjock bok för högläsning och den kanske upplevs för barnslig för den som börjat nå tonåren. Sisi sätts även på internatskola där hon bor under vardagarna och kommer bara hem på helger och lov. Jag var tvungen att googla på detta, då jag tyckte flickan var alldeles för liten och finner många länkar om olika skolor i dagens Kina. Det finns internat från två års ålder så det här var en liten kulturkrock för mig. Sisi kommer att nå nio års ålder innan boken är slut och är i många avseenden en perfekt liten person. Hon är godhjärtad, hon gör alltid sitt bästa, hon är vacker och stillsam. Nåja, ibland kan hon brusa upp men hon ångrar alltid sina misstag.

Jag var först osäker ifall jag skulle kritisera för det är många lugna passager i boken som jag ibland undrar över vad de ska leda till eller ens är nödvändiga. Jag blir helt enkelt lite uttråkad och börjar tänka på vad vi ska äta till middag, har jag hängt upp tvätten eller andra vuxna saker som tar över mina tankar. Men om jag nu tillåter mitt inre barn komma med en åsikt så är det en vacker bok och det är en mild sagoläsning av ett ovanligt äventyr. En må bra bok om en ovanlig prinsessa och därför också med en något ovanlig handling. Klart läsvärd!

---

En ovanlig prinsessa
Författare: Wu Meizhen
Illustratör: Wu Meizhen
Förlag: Egmont Kärnan
Utgivning: 201204
Antal sidor: 523
ISBN:9789174055788
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Boken handlar om elvaåriga Thomasine som befinner sig i ett gammalt stort hus tillsammans med sina kusiner. Hennes pappa vårdar en äldre släkting som ligger för döden.

Men så börjar underliga saker ske. Varför finns det ett rum där alla speglar förvaras? Vem är flickan de möter där, som verkar komma från en annan tid?

Just denna baksidestext fick mig att vilja läsa boken. Jag såg framför mig ett spännande och mystiskt äventyr. Man kommer snabbt in i handlingen då barnen leker kurragömma bland alla skrymslen och vrår i huset. Thomasine glömmer bort att leta efter sin femåriga kusin då middagen utropas och när hon väl finner henne senare så berättar flickan att hon inte alls varit ensam. Hon har lekt med någon.

I mitten av boken börjar jag känna en smått besvikelse över handlingen. Jag har kanske förväntat mig ett hisnande Narnia-äventyr men jag tar mig förbi dessa känslor pågrund av Mårten Sandéns vackra och målande sätt att skriva på. Bilderna i boken gick även de stick och stäv med min känsla för texten i början och det störde något men sedan börjar det förändras.

Jo, så är det. Liksom karaktärerna i boken så förändras även jag som läsare. Jag vet inte när det sker men det kommer smygande. Plötsligt känns Moa Schulmans ödsliga och surrealistiska svart-vita bilder mycket passande till bokens vackra vemod och själ.

Och i slutet gråter jag. Det kommer oväntat men texten och allt jag läst tidigare blir väldigt begripligt och jag förstår att jag blivit lurad in i ett äventyr, kanske inte i ett storslaget sagoäventyr utan om att födas, leva och dö. Och det är mycket vackert. Jag torkar tårarna med ett milt leende när jag slår igen boken.

 

---

Ett hus utan speglar
Författare: Mårten Sandén
Illustratör: Moa Schulman
Förlag: Raben & Sjögren
Utgiven: 201203
Antal sidor: 155
ISBN: 9789129680157
Bokus eller Adlibris