Gillade du Dansfeber? Nu finns fortsättningen! Den här gången ska de danssugna vännerna sätta upp en alldeles egen musikal. Vägen dit kantas förstås av både motgångar och framgångar.

Precis som i första boken bjuder Anna Hansson på lättsmält och humoristisk läsning om driftiga ungdomar som brinner för ett intresse.

---

Dansfeber smittar
Författare: Anna Hansson
Förlag: Idus förlag (mars 2013)
ISBN: 978-91-87001-60-4
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag blev glatt överraskad när det dök upp en fjärde Doktor Proktor-bok. De första tre (se etikett Doktor Proktor) kom tätt (på svenska 2009 och 2010) och eftersom det dröjt ett par år trodde jag att det var klart så. Men nejdå, tokerierna från Jo Nesbø stoppas inte så lätt. Inte skurkarna i den här boken heller. När Norge blir bestulet på sin guldreserv får Doktor Proktor, Bulle och Lise i hemligt uppdrag av självaste kungen att fixa situationen. Det blir såklart ett helgalet äventyr där våra vänner infiltrerar Englands mest fruktade skurkliga, rånar det mest inbrottssäkra bankvalvet och avgör en viktig fotbollsmatch. Bland annat.

Härligt att än en gång få njuta av galna idéer och prilliga formuleringar! Den här gången njuter jag dessutom mer än tidigare av Per Dybvigs illustrationer också. Jag var inte helt såld på dem från början, eftersom de är ganska… fula. Men de är faktiskt fula på precis rätt sätt och passar dessa böcker eftersom de fångar karaktärerna med rejäl uttrycksfullhet. Dessutom är det snyggt att texten får anpassa sig efter vilken plats illustrationerna kräver, snarare än tvärt om. På ett ställe särar texten på sig likt Röda havet för Moses, eftersom ett gäng fartränder kräver det. Eller kräver och kräver, men det blir en häftig effekt att göra så i stället för att trycka ihop bilden på en förutbestämd yta.

Doktor Proktor testar sin nyaste uppfinning när hemliga superagenter plötsligt dyker upp i trädgården.

Våra vänner får uppdrag av självaste kungen.

Jag kan nöjt konstatera att serien håller än. När kommer nästa?

---

Doktor Proktor och den stora guldkuppen
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Lilla Piratförlaget (mars 2013)
ISBN: 978-91-87027-35-2
Antal sidor: 220
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Åkerbo är en bok som handlar om hur det är att växa upp i Sverige på 1920-30-talet. Berättelserna är i Astrid Lindgrenstil och jag tycker att boken är väldigt mysig. Det är nyttigt och kul inte bara för barnen utan även mig som 80-talist att få höra om hur det var att leva i Sverige för snart hundra år sedan.

Boken utgörs av korta anekdoter som är från författarens mammas barndom. Berättelserna handlar om Gitta och hennes sex syskon som bor i ett rött hus som heter Åkerbo. Vi får bland annat läsa om när Gitta får operera örat och ligga på sjukhus samt när Gittas storebror får vandrande pinnar som förökar sig och skrämmer slag på mamma Hildur.

Illustrationerna i svart och rött passar bra till temat. Boken fungerar utmärkt för högläsning, men jag tycker att kapitlen är något korta. Det känns lite avhugget.

Det är spännande att läsa om en svunnen tid. Det var mycket som var annorlunda förr. Boken bidrog med några ögonöppnare för min femåriga dotter (som inte är särskilt bevandrad i Astrid Lindgrens värld), jag fick bland annat förklara vad barnaga är och att det finns huggormar som är giftiga i Sverige. Boken kan nog bli ett bra diskussionsunderlag.

På det hela sammantaget en mycket trevlig bok.

Åkerbo – sju syskon, fyra våningar
Författare: Annika Huett
Illustratör: Annika Huett
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 83
ISBN: 9789129683950
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!

Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.

Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.

Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den där blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!

Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.

Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!

Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.

Titel: Stora Emilboken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687316
Antal sidor: 383
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Året är 1936 och inbördeskriget härjar i Spanien. För den lille pojken Antonito är krig lika ologiskt som tjurfäktningsarenan där matadoren dödar tjurar. Antonito bor på en gård med sin familj, där fadern föder upp svarta, vackra tjurar. Hans farbror är en känd matador. En dag får pojken uppleva födelsen av en ny kalv som också blir hans vän. Han får namnet Paco. När Antonito till sin förfäran inser att Paco ska få gå samma öde som alla andra tjurar, möta matadören på arenan, så tar han ett ödesdigert beslut för att rädda sin vän.

Boken är upplagd så att den börjar i nutid. Det är nämligen en farfar som berättar sin hemlighet för sitt barnbarn. En hemlighet han burit med skam och dåligt samvete under hela sitt liv.

Jag gillar det svenska omslaget till boken. Den skiljer sig från andra länders eftersom det är gulligt men blir samtidigt lite vilseledande. Historien handlar inte enbart om en pojke och vänskapen till en tjur. Den handlar också om att överleva ett krig men även i kaos finns en vardag och levnadshistorier. Boken är finstämd, sorglig men bär också en gnista av hopp och godhet. Jag fastnar speciellt för en mening:

…människor har en förmåga att vara snälla lika stor om inte större än deras förmåga att vara onda.

Boken innehåller en del svartgråa teckningar. För min del behövdes de inte men min nioåriga dotter tyckte de kompletterade berättelsen genom att visa bland annat hur ruiner ser ut och krigsplan. En bonus för mystiken i berättelsen också. För vem är den Svarta vålnaden som alla människor pratar om? Boken rekommenderas från 6 år men jag tycker handlingen kan vara svår att förstå sig på för så små barn, just för kronologin (en farfar som berättar om sin barndom) och det svåra temat. Skulle nog hellre föredra från 9 år men allt är ju individuellt. Absolut läsvärd!

---

Toro! Toro!
Författare: Michael Morpurgo
Förlag: B. Wahlströms
Översättare: Barbro Lagergren
Utgiven: 201303
ISBN: 9789132160967 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris