Fyra små ljudliga djurfaktaböcker i kartong för de allra minsta. I varje bok ingår sex stycken olika djur med ett för djuret karakteristiskt läte, ett fantastiskt bra läte som hörs när en liten knapp får en lätt tryckning. Boken med fåglar är så extraordinärt välljudande, det hörs verkligen när det är en talgoxe eller en koltrast. Ja, de är förresten bra alla fyra böckerna, det är riktigt fascinerande vad lite ljud kan åstadkomma för helhetsupplevelsen. Texten består bara av själva djurbenämningen, detta är böcker med inriktning på syn och hörsel. Bilderna är färgrika och roliga att se på, samtidigt som det verkligen liknar själva djuret på ett mycket gulligt vis. Flera små barn i åldrarna 1-4 har med förtjusning tittat och lyssnat och de vill inte sluta i första taget, men jag skulle inte lämna ett litet barn i bitåldern ensam med böckerna. Böckerna fungerar även som förströelse för lite äldre barn, för det är ju detta med ljudupplevelsen som lockar. Varje barn oavsett ålder bara måste trycka på knappen om och om igen. Själv kan jag inte låta bli att återkomma till boken om fåglar. Blundar jag så går det att få lite känsla av att stå i skogen en solig dag.

---

Nyfikna öron – Fåglar
Översättare: Marianne Lindfors
Illustratör: Marion Billet

Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 14
ISBN: 9789129678789
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Nyfikna öron – Husdjur
Översättare: Marianne Lindfors
Illustratör: Marion Billet

Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 14
ISBN: 9789129678772
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Nyfikna öron – Bondens djur
Översättare: Marianne Lindfors
Illustratör: Marion Billet

Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 14
ISBN: 9789129678765
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Nyfikna öron – Djungeldjur
Översättare: Marianne Lindfors
Illustratör: Marion Billet

Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 14
ISBN: 9789129678758
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Maria Pettersson debuterar här som barnboksförfattare med barnbilderboken Är det morgon nu? Illustratören Petra Szabo har ett flertal böcker bakom sig som både författare och illustratör. Boksläppet är nu i Januari och förlaget heter Vivlio. Kikar man närmare på deras hemsida så är deras affärsidé att ge ut tvåspråkiga böcker för barn och ungdomar.

Den bok jag har läst har en svensk text kombinerad med en text på bosniska men den finns även med kombinationer på arabiska, somaliska, tigrinska och enbart swahili. Boken är i mjukpärm vilket var lite tråkigt men annars är läsningen bara en behaglig upplevelse.

Det handlar om Ines som vaknar en morgon och går in till föräldrarna för att väcka dem. Men föräldrarna är trötta och medan Ines väntar på att de ska vakna så leker hon vidare i fantasin. Boken vänder sig till småbarnsåldern och författaren använder sig av en mjuk och poetisk ton i texten;

Vågorna är stora.

Havet är djupt.

Fiskarna simmar.

Månen lyser.

Samspelet mellan Petterssons text och Szabos teckningar är helt utmärkt. Illustrationernas blåtoniga färger inger en känsla av harmoni och lugn.

Jag tycker hela boken är fantastisk fin, både med de korta textavsnitten som ger ett milt intryck och de vackra illustrationerna. En utmärkt godnattsaga för de mindre barnen även om det handlar om en morgon och en önskan om att inleda en ny dag.

 

Författare: Maria Pettersson

Illustratör: Petra Szabo

Förlag: Vivlio

Utgivningsår: Januari 2012

Antal sidor: 24

ISBN: 978-91-86899-96-6

Boken finns att köpa på bland annat Bokus

Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antigen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”

---

Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag blir djupt imponerad då jag kollar in författarinnan Anette Skåhlbergs meritlista. I år släpper hon och illustratören Katarina Dahquist nio böcker på Sagolikt bokförlag under bara våren 2012 och under hösten kommer det ännu flera. Anette är även filmare, pedagog och mamma till fem barn, dessutom är hon mycket ute på skolor och mässor och berättar om sina böcker. Man måste verkligen beundra sådan glöd och kreativitet.

Sagolikt förlags visioner är att bryta normer, befria sagorna, alltså modernisera sagotraditionen och väcka barnens läslust. Här kan man finna böcker om en pojke som vill bära klänning, prinsessan som gifter sig med en annan flicka istället för med prinsen och andra annorlunda berättelser som vi kanske inte är så vana vid inom barnbilderböcker. Det är spännande, det är annorlunda och det är fantastiskt fina illustrationer.
Jag har läst Måste ha monster som har samma roliga format som böckerna om Junior. Man känner genast igen Katarina Dalhquist stil och bilderna är färggranna och roliga att titta på som alltid. Eftersom det är genusperspektiv så har Moni två mammor, men det tycker jag inte har någon betydelse för bokens handling förutom att det kan skapa rolig diskussion. Min 8 åriga dotter frågade varför hon har det så det blev ett litet avbrott i läsningen för att försöka förklara. Lite svårt ibland då barnen är i den åldern då de börjat förstå att det krävs en man och en kvinna för att göra ett barn och då försöka förklara två kvinnor som ändå har ett barn. Men jag gillar sådana diskussioner även om jag ännu inte vill gå in på vissa detaljer kring processen hur-gör-man-barn. Det viktiga för mig att mina barn får en bild av hur olika familjer kan vara och faktiskt gillar jag det mest när det som här, bara är en del utav handlingen och inte bokens tema.

Hur som helst, Moni i boken vägrar äta mat tills hon upptäcker monster och att de smakar gott. Här höjde min dotter på ögonbrynen kan jag säga och jag fick läsa en stund innan 4 åriga sonen utbrast;
Vadå? Åt hon upp monstren?
Båda barnen gillade boken jättemycket och på kvällen ritades monster kan jag säga. Handlingen är lite absurd men den är underhållande och rolig bildmässigt. Lite svårare hade jag för mormodern i berättelsen. Hon vill inte vara en gammal dam. Hon avskyr att fika och att prata om sina barn. Varför vill hon inte prata om sina barn? Skäms hon för dem? Kanske är det inte så lätt att bli accepterad med att leva i ett partnerskap som Monis båda mammor gör. Och är det så hemskt att bli gammal? Hmm…jag kanske väver in budskap som inte finns men just den texten gav mig funderingar.

Måste ha monster innehåller även en CD skiva för den som hellre vill sitta och lyssna på sagan och på smakprov kan ni kika in lite fler sidor att provläsa.
Anette Skåhlberg skriver även böcker för vuxna som hon gett ut på det egna förlaget Stopbok. Där finns också en barnbok som hon skrivit och illustrerat själv och som heter 10 små spöken.

Förlag: Sagoliktförlag

Författare: Anette Skåhlberg

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 34

ISBN: 9186861034

Finns att köpa på exempelvis: Adlibris och Bokus

Min bekantskap med denna bok stiftades en eftermiddag år 2005 när jag klev in på förskolan och fann äldste sonen och hans bäste kompis sittandes på varsin sida om en av fröknarna. I hennes hand fanns Tass…tass…tass…smyg…smyg…smyg… och de lyssnade precis så andäktigt som killar i treårsåldern kan göra. Hon berättade att de älskade boken och att hon hade läst den hur många gånger som helst för dem. När vi kom hem beställde jag boken.

Vi har läst den massor av gånger och numera är det yngste sonen jag läser den för. Räven besöker hönshuset hos en bonde och dennes fru. Räven norpar en höna, bonden får en smart idé om hur han ska fånga räven nästa gång men det går inte riktigt som bonden tänkt sig… En klassisk upprepningshistoria.

Det är en suverän högläsningsbok som jag även läst för barnen på jobbet. Jag gillar verkligen hur textens storlek minskas lite vid ”tass tass tass” och sedan ytterligare vid ”smyg smyg smyg”.  Tillsammans med barnen viskas de här orden fram och när dörren till hönshuset petas upp av en spetsig rävnos vet alla att det låter ”Tjoff!” Varje gång en höna försvunnit tar vi oss också tiden att räkna de kvarvarande hönorna. Det är en helt enkelt en perfekt bok om man vill ha delaktiga barn i lässtunden, vilket jag såklart vill! Vi pratar om vad vi tror kommer att hända på nästa sida och spänningen är olidlig…

________________________________________
Tass…tass…tass…smyg…smyg…smyg…
Författare: Thomas Halling
Illustratör: Mimmi Tollerup-Grkovic
Förlag: En bok för alla (2008)
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-7221-401-9
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Plötsligt låg boken framför mig i den lilla leksaksaffären. Jag var inte där för att köpa böcker, ändå slutade det med att boken följde med mig hem. Författaren bor i min del av staden, sådant kan väcka ett visst intresse bara det, men det var bilderna som gjorde att jag slutgiltigt föll för boken. Bilderna sa mig något, de kallade fast att jag såg bort flera gånger. Jag tänkte mig också att min 2-åring och 4-åring kunde bli intresserade. Det är en tämligen ovanlig ABC-bok, i det lilla formatet, med en ton som möjligen kan upplevas något makaber när den rena texten läses. Men här gäller det att komma ihåg att det är jag som vuxen, med mina belastade tankar, som infogar dramatisk såväl som tragisk fortsättning på den korta rimmade texten:

Tea traskade mot byn
men försvann i skogens bryn

Troligen så har barnet fokus på bilden i kombination med textens konstaterande att någon är försvunnen. För i varje bild försvinner ett barn i en specifik miljö, men barnet går att finna om ögat är uppmärksamt. Slutet är därmed mycket lyckligt vill jag tillägga. Författaren Erik Magntorn och illustratören Lisa Sjöblom lyckas få ihop något vackert och nyskapande tillsammans, en liten mysteriebok för de minsta! Eller för alla åldrar, för även jag och min 11-åring roades och försjönk i bokens fantastiskt nogsamt tecknade bilder. Djur av allehanda slag dyker upp på var och varannan sida, söta och så väldigt klurigt framställda. Lisa Sjöbloms genomgående svartvita illustrationer framkallar stundtals en lite ödslig känsla och bidrar till att mystiken tätnar framför allt för det lilla barnet, som storögt letar i det snirkliga bildlandskapet.

Det kan vara svårt att se något vid första anblicken – men se där!
En fot, en hand eller ett litet ansikte!

---

Hitta barnen!
Författare: Erik Magntorn
Illustratör: Lisa Sjöblom
Förlag: Lindskog Förlag (2011)
Antal sidor: 64
ISBN: 9789185311309
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den här boken har vi skrivit lite om förut, men det är först nu jag fått tag i den och läst den. Jag fick låna den på biblioteket, för den säljs tyvärr inte längre.

Den dagen handlar om en fågelfamilj som blir utkastad ur sin holk av de hänsynslösa svartvita. I början av boken finns en liten faktaruta om svartvit flugsnappare, som mycket riktigt kör ut andra fåglar ur sina bon.

Familjen måste fly och längs sin väg möter de andra flyktingar. Pappan är försvunnen. Livet är hårt. Lillasyster klarar det inte. När de begraver henne säger mamma att hon blivit en ängel och lärt sig flyga. Till slut ljusnar bokens dova färgskala, för när fågelbarnen lärt sig flyga kan de flytta till Ettannatland där hoppet för en framtid ännu lever.

Den dagen då de svartvita kom var min pappa inte hemma.
Han var ute och letade efter mat till oss.
Allt gick så fort.
Plötsligt var de utanför vårt hem, knackade och hackade och hotade i väggarna.

- Ni ska ut! väste de.
- Nu är det här vårt!

- Så kan ni inte göra! förtvivlade mamma.
- Mina ungar är för små!
- Ni har ingen rätt att göra så här!
- Som om vi bryr oss!
- Som om vi bryr oss skrattade de svartvita.

Egentligen handlar den här boken om krig och om alla miljoner människor som är på flykt idag. Den kan vara en bra utgångspunkt för samtal med barn om sådant. Kanske har barnet kompisar eller släktingar som flytt från ett annat land? Kanske har barnet själv gjort det?

Det är en mörk och hemsk bok, som ändå är vacker i både textens poesi, bildernas stämningsfulla stilrenhet och i hoppfullheten som ändå finns bortom det svåra. Parallellen till fågelvärlden är genialisk. I slutet av boken skrivs den rätta tolkningen ut i klartext. De snygga bilderna med infogade tidningspappersord som ”krig” och ”soldater” hade räckt mer än väl, de är en finare och mindre pånäsanskriven vägledning.

Om kvällarna viskades det om sånt man inte kan förstå.
Att vissa inte hade hunnit ut.
Att små ungar hade dött.
Att pappor var försvunna.
Att sorgen är så tung;
att sorgen inte har vingar, utan måste bäras som en sten i bröstet.

---

Den dagen
Författare & illustratör: Viveka Sjögren
Förlag: Kabusa böcker (2008)
ISBN: 978 91 7355 050 5
Antal sidor: 30
Hitta den: på biblioteket!

Zdenek Miler var en tjeckisk illustratör, filmare och animatör som gick bort alldeles nyligen vid en ålder av 90 år. Den lilla Mullvaden och julen är en av många böcker om den lilla Mullvaden som han ligger bakom och i den här boken är det Hana Doskocilová som står för texten. Det finns också massor av små kortfilmer om den lilla Mullvaden.

I Den lilla Mullvaden och julen så vill den lilla Mullvaden ordna en julfest för alla sina vänner och speciellt för bästa kompisen den lilla Musen. Alla kompisar sover så den lilla Mullvaden börjar förbereda festen och klär sin julgran med apelsiner, lökar, äpplen, päron och andra godsaker. På en gren sitter fru Korp och tittar på i smyg. När den lilla Mullvaden lämnar granen för att slå in den lilla Musens paket så knycker fru Korp hela granen och äter upp allt som satt i den. Kommer det att bli någon julfest nu?

Mitt första intryck av Den lilla Mullvaden och julen var att det var en ganska traditionell barnbok. Men ju fler gånger jag läser den desto mer tycker jag om den. Det är något visst med illustrationerna och hur bra de berättar historien. Zdenek Milers charmiga mullvad är glad och påhittig och tycks inte låta något bekomma honom. Det är en sådan inställning till livet som man önskade att alla människor skulle ha för jämnan!

 

 

 

 

 

---

Den lilla mullvaden och julen
Författare: Hana Doskocilová
Illustratör: Zdenek Miler
Förlag: Parabellum Nord (2011)
Antal sidor: 36
ISBN: 978-91-978128-4-9
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Natten mellan tjugoförsta och tjugoandra december är den längsta på hela året. Och vad passar väl bättre kvällen till en sådan natt än berättande. I min farmors barndomshem, liksom i många andra torpar-  eller statarhem i början av förra seklet fanns det bara en bok med berättelser. Men det var en ganska tjock bok och den var full med fantastiska berättelser om långa äventyr, vackra platser och otroliga hjältar. Den finns i många hem nu också, en del har dock ratat den och andra har liknande böcker med fantastiska berättelser. Jag tänker förstås på bibeln.

Berättande och religion har varit tätt knutna till varandra genom historien. För vad hade religion varit utan berättande? Visst kan man säga att någon form av gud kan ha tagit kontakt med oss människor, men för att det ska bli en religion behöver ju fler få veta om det och få det berättat för sig. Då återstår att att välja om man vill tro på berättelserna som sanna, använda dem som sagor eller rata dem helt.

Vid midvinter kommer jag att berätta om jesusbarnet, som en saga. Det kommer också att bli en annan klassiker: Viktor Rydbergs Tomten. Och tomten har ju sin gåta, som man kan välja grad av religiositet för att svara på, precis som med jesusmyten.

 

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej et lär båta,
över en underlig gåta.

 

 

Men något lite nyare  vill jag bjuda på också, nämligen Lurix av Eva Lindström. Den är förvisso från 1996, men ny jämfört med Tomen och definitivt ny jämfört med berättelsen om Jesus.

Lurix handlar om vänskap, att ta hand om varandra och att inte behöva vara ensam. Alltså ganska passande till den traditionella bilden av julen. Lurix är ett ovanligt djur som hamnat vilse mitt i en öde skog. Hen vet ej vem hen är eller var hen ska. Men då kommer djurvännen, en ensam kvinna, och tar med sig Lurix hem och plåstrar om de skador som Lurix fått. Kvinnan letar i böcker för att ta reda på vem det kända djuret är medan Lurix gör sig hemmastadd och en vänskap byggs upp mellan de två ensamma individerna. Så kommer det sig att såväl Lurix som kvinnan finner någon att titta på TV och äta ostbågar tillsammans med.

Det är en berättelse med lugn och språket befinner sig i barnets värld. Bilderna är mörka och Lurix är egentligen ganska ful, men det är en väldigt fin och mysig berättelse och en del spänning blir det också, särskilt när en djurparksdirektör vill föra bort den ovanliga Lurix.

Tomten
Författare: Viktor Rydberg
Illustratör: Harald Wiberg
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129655919
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus
eller låna på bibliotek

Lurix
Författare och illustratör: Eva Lindström
Förlag: Alfabeta (1996)
Antal sidor: 26
ISBN: 9177124928
Låna på bibliotek eller köp begagnad

 Jag gillade bokomslaget så mycket att boken genast fick följa med hem från bokbussens eminenta utbud. Omslaget föreställer ett barn som sträcker ut tungan och fångar en snöflinga, bara så där och dessutom är färgerna snygga. Jag måste nästan bli kär i det visuella först om boken alls ska vinna mitt intresse. Låter ytligt? Men jag upplever det som att jag oftast får rätt och så även i detta fall. Boken är från Norge och författaren heter Tore Renberg och hans text överraskar läsaren med finurlig dialog mellan två barn varav den ene har ett mycket begränsat ordförråd och bara i detta faktum uppstår en viss komik. Lika viktig som texten är Øyvind Torseters ytterst originella bildkompositioner som har en schwung i sig och en avslappnad humor och de blir liksom ett med texten.

Det roliga här är att bokens bilder följer lite nya lagar med fotograferat kollage i form av kartong och wellpapp och detta ger en dockskåpskänsla där i början som bjuder på många detaljer att studera för små barn. Bilderna som genomgående är lekfulla och sköna att se på övergår ganska snart till enklare men mer drömmande naturbilder i snöigt landskap.

Huvudpersonen är Ina, en påtagligt stark och mycket driftig flicka och vid hennes sida en liten bror som mest säger ”traktor” vid varje givet tillfälle. Lillebror får hänga med Ina som med en självklarhet leder dem in i det lite farliga uppdraget med att fälla ett träd. Här finner vi ingen oro eller rädsla. Lillebror känns väldigt liten i bokens inledning men allt eftersom läsaren följer dem så upplevs han något mer handlingskraftig och på slutet går hans dröm i uppfyllelse. En traktor är inblandad i slutbilden och det känns plötsligt helt naturligt för mig som läsare att sagan kan sluta så.

Som sig bör så har denna saga overkliga inslag med ett barn som får och kan hantera yxa som den naturligaste sak i världen och så förstås djur som både kan tala, applådera och bära träd. Det är roligt, vackert och lätt galet, en intensiv berättelse som får mig att önska mer av denna sort.

---

Ge järnet, Ina
Författare: Tore Renberg
Översättare: Ebba Berg
Illustratör: Øjvind Torseter
Förlag: Kabusa Böcker (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789173551922
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris