Jag återkommer tydligen med jämna mellanrum till Elsa Beskow och hennes bilder. Redan på gymnasiet fängslade bildmotiven mig och jag skrev ett arbete om några utvalda illustrationer. Det är det sagoaktiga och drömska som tilltalar. Det vackra. Jag väljer vad ögat vill se. Se även min recension på Barnboksprat: Elsa Beskows sagoskatt: Vill du läsa?

I denna nya tjocka lilla bok har vi en pek- och konstbok i ett. Det mindre barnet får chansen att möta en större utmaning i variationen av bilder från flera välbekanta sagor som t.ex. Solägget, Tomtebobarnen och Årets saga. Men även en handfull mer ovanliga sagobilder dyker upp.

Det är endast detaljer som förevisas, detaljer som vi vuxna läsare kanske hade gått förbi. Detaljer som barnet möjligen ändå hade upptäckt, men som nu kan studeras i sin enkelhet utan annan kontext. Det ger först en lite märklig känsla att se en liten del av en bild som jag sett så många gånger förut. Upplevelsen för någon som ser detaljbilderna för första gången måste bli en helt annan.

Texten i boken består av ett ord som anger det centrala i bilden eller en detalj i detaljbilden. Orden förekommer i bokstavsordning. Somliga gånger är det ett ord som kanske inte var helt väntat.

”Prinsessor” från sagan Julklappen från 1903, uppenbarar sig här i min sista bild, konventionellt utstyrda i Beskows omisskännliga stil med en något större betoning på jugend.

Under varje bild står en litteraturhänvisning under själva ordet samt ordets översättning på fyra språk: engelska, tyska, franska och spanska. Detta medför att boken känns internationell och att den dessutom kan utgöra en första introduktion till andra språk. Längst bak i boken finner vi sidhänvisning, boktitel och utgivningsår tillsammans med alla helbilderna i frimärksstorlek. Dessa fungerar som ett bildregister och de kan i sin tur väcka intresse för att leta upp originalböckerna. Jag har redan börjat leta.

---

Elsa Beskow: bildskatt
Författare & illustratör: Elsa Beskow
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 319
ISBN: 9789163874437
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

På Bror Hjorths Hus kan de konstnärliga uttrycken just nu upplevas på en annan nivå. Man skulle kunna säga att nivån är lägre – vilket är ett korrekt men missvisande uttryck; för enkelhetens skull säger jag att nivån är anpassad till dem som är kortare i växten, de små. I detta finns inget nedlåtande – snarare är det upplyftande; men som i alla uttryck handlar det om en tolkningsfråga, om hur man väljer att vilja förstå.

Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén.

I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!

Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.

Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.

Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!

 

I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.

Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten!
Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.

 

 

Nu är Eddie tillbaka! Ni vet, han som lärde de små om julen i Eddie och julen. Den här gången har han fått en lillebror.

Jag har ju läst massor av syskonböcker – se etikett syskonböcker och inte alltid tyckt om vad jag läst, då det ofta är ett herrans tjat om syskonsvartsjuka på ett ganska hårt sätt. Den här boken lyckas visa att mamma och pappa blir uppslukade av bäbisen utan att det innebär att barnet tänker en massa mörka saker om syskonet. Visst blir det lite frustration, men den är inte riktigt riktad mot syskonet eller fenomenet att ha syskon, och dessutom klurar familjen ihop och lyckas hitta sånt som alla kan roa sig med tillsammans. Mysigt, tycker jag. Och det stämmer bättre med min bild av barn som får syskon. Min dotter (4½ år) kan bli frustrerad ibland när lillebror (6 månader) gör mamma (mig) otillgänglig, men jag känner inte riktigt igen det där att storbarnet vill lämna tillbaka bäbisen, slänga bäbisen i sopnedkastet eller vad det nu kan vara. Jag säger inte att det inte kan vara så, bara att den här versionen passar mig.

Fast det är klart, lite kul (och passande Eddie) hade det varit med ett NÄE BROR någonstans. Eddies charmiga språk från första boken är tyvärr inte med i denna (han har kanske blivit större, helt enkelt), men det är en fin bok ändå. Jag gillar den.

Lisa Bjärbo bjuder på fler smakprov ur boken på sin blogg.

---

Eddie får en lillebror
Författare: Lisa Bjärbo
Illustratör: Jesús Verona
Förlag: Rabén & Sjögren (februari 2013)
ISBN: 978-91-29-68640-1
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag har tidigare skrivit om Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, på Formoms litteratursida (www.formom.nu), Sara Hilmersson har skrivit om dem här på Barnboksprat; två underbara böcker som gjorde mig så glad! Dessa två var för åldern efter pekboksåldern medan den nya Katt kan hela dagen har just pekbokskaraktär: kraftiga kartonguppslag och försedd med 2-5 ord per sida och bild. Kort sagt en förenklad variant av den charmiga ’Katt Kan’ anpassad för de yngre barnen.

Katt är en liten själständig individ som håller sin snälla mamma ständigt sysselsatt från morgonens uppvaknande till lekdagens slut. Ungens nyvakna blick är full av litens tillit och mjukhet och framträder tätt intill moderns ömma ansikte och blick bland de blommiga lakanen. Efter den nära stunden ska allt hinnas med – en dag av träning för livet och i tillvaron.

Hemma, i den lilla världen, äter Katt-ungen frukost, testar sedan ljudet i tallrikens undersida och upptäcker mjölkens egenskaper av rinnande och droppande. Sinnen som känsel, smak, lukt och konsistens upptäcker Katt när han/hon hjälpsamt lapar i sig mjölken från golvet – innan mamma hinner fram med trasan. Telefonen kan Katt också liksom klättrandets konst, som vi får se prov på samtidigt som rörelseenergin i lampans svängningar testas… Klart att Katt-mamman blir trött och behöver både kaffe och en stunds avkoppling med en veckotidning, men Katt vill att hon ska läsa bok i stället. Någon som känner igen situationerna?

Så är det dags för Katt och mamma att träna situationer med tandborstning och påklädning… tillsammans? Ja, egentligen – men Katt kan, kan själv. Och så ut i stora världen, träna kroppsrörelser, avstånd och teknik, hitta användbara ting att konstruera med, och prova på socialt umgänge. Köra vagnen, trycka på knappen vid övergångsstället, plocka pinnar och hitta gungkompis.

Livet som Katt och mamma – boken handlar verkligen om bägge och samspelet är suveränt – på Katts villkor. Igenkänningen är stor och jag hoppas verkligen att kattmamman får en stund för sig själv när katt slutligen somnar efter en lång dag av äventyr!

Karaktären Katt är en stor favorit hos mig: bilden för djuret som går sina egna vägar samtidigt som jag har upplevt så många barn som är precis sådana – det är ju så barn ska vara; fulla av upptäcklerglädje och erfarenhetssökande ’på egen hand’. Charmen hos den lilla figuren är slående, mammans minspel, tillkortakommanden, överseende och handlag med sin telning är så väl skildrat. Utifrån bilder och några få ord får berättaren/förmedlaren av innehållet utrymme att bygga egna berättelser tillsammans med det utvalda barnet.

Ändå blev denna nya titel tyvärr lite av en besvikelse; efter att ha läst de tidigare hade jag nämligen hoppats på att få ta del av flera fördjupade äventyr tillsammans med den i text och bild helgjutna karaktäriseringen av den självständiga Katt, och ungens mamma (där de lite längre texterna ytterligare fångar Katts karaktär). I stället fick jag de båda tidigare böckerna i en sammanslagen variant för yngre barn. Ett tips är att läsa pekboken först och sedan utöka med de övriga – då tror jag inte att någon behöver bli besviken, för ’Katt Kan’ bör varken vuxen eller barn missa!

Titel: Katt kan hela dagen
Text: Sanna Töringe
Bild: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen  (2013)
Antal sidor: 16
ISBN 978-91-638-7641-7
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Uppdragsklubben är en klubb för nyfikna.

Dess grundare är Lisa Carpevi , som är författare och Johanna Tibell-Gartz som är fotograf. Båda två är entreprenörer ut i fingerspetsarna och som brinner för barns nyfikenhet och pedagogiskt lärande.  De har tillsammans gjort en bok om Sollentuna som heter ”Uppdragsklubben i Sollentuna” och som är en kombination av berättelse och fakta om dess kommun. Tre syskon finner en flaskpost där de uppmuntras att ta reda på mer om sin hemkommun genom att hitta på egna uppdrag.  Boken igenom får man veta hur barnen kartlade sin forskning och information samtidigt som man får veta en massa om Sollentuna.

Även om man inte bor i Sollentuna så ger denna bok en bra grund för hur man kan arbeta som när man söker information. Jag gillar ju listor och fakta och tycker boken har ett lätthanterligt språk och layout. Det hade ju varit jätteroligt om det funnits en bok om min egen kommun, Timrå, men jag förstår att det är ett omöjligt uppdrag att skapa böcker om hela landets kommuner. Däremot får man genom denna bok verktyget för att skapa sin egen bok och samla fakta om allt man skulle vilja veta. Mycket inspirerande! Uppdragsklubben har en hemsida där man kan bli medlem och få nya uppdrag varje vecka.

Men Lisa och Johanna har också skapat Kommunborgarmärket, ett spiralblock  som har 25 uppdrag och kommer tillsammans med en anteckningsbok. Ett pedagogiskt och roligt läromedel för skolor att köpa in och låta eleverna tillsammans med sina klasskamrater utforska och upptäcka sin egen närmiljö.

Till varje uppdrag belönas man med ett klistermärke som man får klistra upp på en kunskapsuggla. När ugglan är fylld av alla dessa märken så är man en kommunmedborgare och får ett runt kommunborgarmärke att kanske sätta på skolväskan eller jackan. Läromedlet ligger på kunskapskraven för årskurs 3 men passar vetgiriga barn från 9 år och uppåt. Uppdragsklubben arrangerar också tillsammans med Sollentuna kommun en kunskapstävling som heter Bästa Sexan. Där får eleverna testa sina kunskaper om Sollentuna.

”Uppdragsklubben, klubben för nyfikna förädlar barns nyfikenhet om närmiljön till livskunskap om deras tillvaro och skapar en modig, kunnig och trygg generation.” Citat från Uppdragsklubbens hemsida.

Jag blir väldigt imponerad av dessa kvinnor och deras idé. Jag tycker det är genomtänkt, pedagogiskt och roligt. Det märks att det ligger hjärta och genuint intresse bakom projektet. Min dotter, som snart fyller 10 år, slängde sig på materialet på en gång när hon såg det. Hon gillar verkligen konceptet – anteckningsblocken, frågorna och att forska och leta efter svaren. Helst gör hon det vid datorn men vi var på biblioteket också i veckan för att leta efter kartor och mer fakta om vår kommun. Det som är så roligt är att man som vuxen kan lära sig massor och kan tillsammans med sitt barn göra dessa uppdrag samt hitta på egna frågor som man vill få svaren på. Vet du föresten själv varför din kommun heter som den gör?

Här kan du som lärare beställa kommunborgarmärket till din skolklass - Kommunborgarmärket.

Vill du bli medlem och få nya uppdrag varje vecka? Klicka här – Uppdragsklubben

---

Uppdragsklubben i Sollentuna
Författare: Lisa Carpevi
Förlag: Carpevi Media
Medarbetare: Lokka, Julia (form) / Tibell-Gartz, Johanna (foto)
Illustratör/Fotograf: Petra Kristiansson
Utgiven: 2010
Antal sidor: 64
ISBN: 9789197867405