Jo, så är det! Katten är kille.
För det säger texten.

Med anledning av uppkommen fråga har jag kartlagt de medverkande karaktärerna i de 12 hittills utgivna böckerna i Stina Wirséns härliga Vem-serie.

Två av de återkommande karaktärerna har hittills aldrig könsbestämts: fågel och rosa nallen (även kallad nallegrisen). Resten kallas åtminstone någon gång för han eller hon. Synd, med tanke på att de lika gärna kunnat vara helt könsneutrala. Formuleringstekniskt finns det förstås en fördel att få använda vanliga pronomen, men “så säger fågel” och liknande könsneutrala uttryckssätt har ju blivit kännetecknande för serien.

Den detaljerade kartläggningen ska gå att se här. Jag har listat alla böcker och karaktärer och satt x för karaktärers medverkan utan könsbestämmelse, eller skrivit det könsbestämmande ordet.

Sammanfattningsvis kan man utläsa:

Grundgänget:
Rosa nallen: ?
Kanin: kille
Fågel: ?
Beiga nallen: tjej
Gula katten: kille

Bifigurer:
Blå katten: ?
Beiga nallens kusin: tjej

Vuxna:
Beige rosanäst nalle: mamma
Beige blånäst nalle: pappa
Blå/beige beigenäst nalle: mormor
Dum fågel i affären: ?
Vit rosanäst kanin: mamma
Vit/gul rödnäbbad fågel: mamma
Blå/gul gulnäbbad fågel: pappa

Med andra ord var jag inte helt fel ute när jag skrev att min favorit är fågel för att hen (underförstått: till skillnad från många av de andra) inte tillskrivits ett kön.

Vad tycker ni? Känner ni att ni “håller med” om de tilldelande könen? Skulle det ha varit bättre eller sämre om karaktärerna fått vara helt könsneutrala? Är det viktigt att veta könet, eller spelar det ingen roll? Har ni kanske tänkt och sagt något annat och påverkas det i så fall av att ni fått veta “sanningen”?

Eftersom vi på Barnboksprat inte har så stort underlag av danska bilderböcker behövs det hjälp utifrån för att kunna prata om frågan här ovanför. Litteraturprofessorn Maria Nikolajeva har skrivit en artikel om just danska bilderböcker där hon jämför dem med svenska bilderböcker. Enligt Maria Nikolajeva  finns det mycket som skiljer de danska bilderböckerna från de svenska. Historiskt sett har danska bilderböcker fått en del inspiration från sovjetiska bilderböcker, med bilder i klara färger och få detaljer samt en text som inte följer någon tydlig röd tråd. Maria Nikolajeva skriver också att den danska bilderboken ofta är djärvare än den svenska och att gränsen mellan barn- och vuxenlitteratur tillåts vara lite mer otydlig.

Maria Nikolajeva ger även förslag på några danska bilderböcker med en surrealistisk bildvärld. I inlägget här efter recenserar Barnboksprat Idiot med Oskar K. som författare och Dorte Karrebæk som illustratör. Dorte Karrebæk är även författare och Maria Nikolajeva berättar lite om hur hon i sina bilderböcker vågat sig på att angripa stora frågor så som könsmaktsordning och även frågor om människans mentala bilder jämfört med verkligheten.

Vidare beskriver Maria Nikolajeva ordet metafiktion, vilket innebär förmågan att se på fantasi i förhållande till verkligheten. Enligt Maria Nikolajeva är alltså de danska bilderböckerna modigare med att låta barn utforska gränserna mellan det fiktiva och verkligheten.

Och då frågar du dig kanske vad som egentligen är rätt. Ska barn sättas in i allt och förstår de verkligen skillnaden mellan fantasi och verklighet?
Mitt svar på detta blir inte ett vetenskapligt svar, utan ett väldigt vardagligt: se på barnet som leker. Vilka reser gör hen inte i fantasins värld? Skulle hen ha svårt att komma tillbaka till verkligheten?
Nä, jag tycker att det är ganska häftigt att våga tro på barns kompetens. På ett sätt kan jag förstå att inte fler av de djärva danska bilderböckerna har blivit översatta till svenska, men samtidigt tycker jag att det är lite synd.

Referens: Maria Nikolajevas artikel

Jag minns när jag skulle välja serietidning som liten. Det var en härlig uppgift att få stå och botanisera bland barntidningarna. När jag fick lov att köpa en tidning vet jag att jag kunde stå ganska länge och fundera över vilken jag skulle ta. Kanske Bobo, Min Häst eller Bamse? Är det bara jag som känner ett nostalgihugg när jag tänker på tidningen Zoo? Enligt Wikipedia gavs det bara ut 16 nummer av den, men jag tror nog att jag läste de flesta av dessa nummer.

Egentligen ska man väl inte klaga över att serietidningsutbudet för barn är litet nu idag. På ett sätt finns det ju ett ganska stort utbud av tidningar. Men skillnaden är väl att serietidningarna nu har ett bredare kommersiellt nätverk bakom sig. När mina barn skulle välja tidningar senast blev det Cars och Ben 10, båda utrustade med blanka plastleksaker. När jag var liten blev man ju överlycklig när man fick med ett par vykort med sin Bamsetidning. Den ökade mängden plastleksaker är väl inte så bra för miljön, men för övrigt har jag inte direkt någonting emot att man får med en liten present när man köper en tidning. Däremot kan man ju fråga sig varför tidningen måste utrustas med en leksak. En bra tidning borde väl sälja sig själv?

Och så har vi det här med våldet i serietidningarna för barn. Kanske lite oväntat, tänker jag inte skriva om hur förkastligt det är med våldet i dagens serietidningar. För jag är nämligen mycket medveten om att det fanns en hel del våld i min barndoms serietidningar också. Fantomen och Spindelmannen har ju funnits hur länge som helst.  Fast jag tror nog att det är så att målgruppen för de nya våldsserierna är en aning lägre. Och är det verkligen så att små barn tycker om att se allt det våld som finns i till exempel Ben 10 och Spiderman Kidz? Eller är det bara leksaken som lockar till ett köp av dessa tidningar?

Trevliga karaktärer, eller?

Men nu nyligen upptäckte jag en ganska ny serietidning som inte har en väletablerad kommersiell struktur bakom sig, nämligen tidningen Tivoli med vänner. Tidningen består främst av serier, men även bland annat berättelser, pysseltips, lite knep och knåp. Vad som är lite speciellt är att förlaget bjuder in olika serieskapare för att gästmedverka i tidningen.

Ett par exempel ur nr 6 2010 av Tivoli med vänner:

Men jag har en absolut favorit ändå, bland alla barnserietidningar jag läst. Det ska nämligen mycket till för att bräcka Bamse – världens starkaste björn. Hur många barn har väl inte följt alla hans och hans vänners fantastiska äventyr och bestyr? Visst följer det väl med fler prylar till tidningen än vad det gjorde förr, men det är helt klart en tidning som är värd att köpa utan minsta lilla bonusleksak. Vad som är lite spännande är att karaktärerna ändrats lite efterhand. Numera får tjejerna till exempel lite mer plats och i senaste numret ( nr 10/2010) adopterar två kaninkillar ett barn tillsammans.  På tidningens hemsida finns  en hel del skoj, så som pyssel, spel, bilder och karaktärsberättelser.

Vi fick ett mail med en fråga, som jag tyvärr inte kan svaret på:

Hej, jag heter Angel och jag arbetar med en uppsats om kattens framställning och betydelse i barn- och ungdomslitteraturen. Jag minns vagt en bok från när jag var liten om en flicka som är utomlands med sin pappa, tror Grekland. Hon hittar en katt där som hon gömmer i resväskan och tar med sig hem till Sverige. Jag har letat och letat runt på nätet men kan inte hitta eller minnas namn och titel, skulle någon av er veta vilken bok jag talar om så vore jag ytterst tacksam om ni kunde ge mig titel eller författare! Tack på förhand!

Kan någon hjälpa Angel?

Att barnböcker kan vara vackra att bläddra i tror jag att vi alla känner till, även att berättelserna som de innehåller kan vara mycket vackra. Men visst kan de väl vara ganska vackra även om vi inte öppnar dem? Jag vill presentera några tips från mina barns bokhylla och hur böckerna berikar vårt hem även då de inte blir lästa.

Hemma hos oss har vi som grundregel att barnen ska ha lätt att själva hitta de böcker de vill ha. Istället för att ha en egen barnbokshylla har de fått de nedersta hyllplanen i en brett bokhylle-set. På det sättet blir det också lätt för dem att leta bland vuxenböckerna för att se om det är något som intresserar dem där.

Men jag kände att det ibland blev så att några böcker drunknade bland de andra. Därför köpte jag en tavelhylla och sågade i tre bitar och skruvade fast vid bokhyllans ena kortsida. Där brukar jag ställa upp antingen de böcker som är nyast eller sådana böcker som glömts bort lite.

Bokstöd gjort av en gatsten med leopard-decoupage

De böcker som vi lånat på biblioteket har hyrt in sig i ett rum i dockhuset under en period då detta inte användes så mycket. Men rummet har mer och mer börjat bebos av diverse varelser, så det kan hända att låneböckerna behöver flytta.

Nu har vi inte Lalo trummar längre. Till slut var det bara att inse att den hörde hemma i soporna. Det är den första bok Ava rivit sönder (den första utan popup-bilder i alla fall), men jag tror det beror på att den redan var i stort sett sönderläst. Sidorna satt löst och det var bara en tidsfråga innan de skulle ha lossnat av sig själva.

Sönderläst, sönderälskad!

Men vi är inte färdiga med den här boken ännu. Vi älskar den fortfarande och Ava brukar liksom läsa i förväg litegrann när jag läser den för henne, till exempel genom att sätta igång att kvacka strax innan grodan gör det. Vi kan den utantill båda två! Jag blir tvungen att köpa ett till exemplar!

Jag såg länge fram emot att läsa Coraline och jag såg länge fram emot att se filmatiseringen. Nu har jag gjort bådadera. Boken uppfyllde förväntningarna, men filmen gjorde det dessvärre inte.

Vid en första anblick är filmen otroligt snygg och häftig, men paradoxalt nog blir filmen sämre av att den är så häftig. I boken lever Coraline i en alldaglig vardagsvärld, men sugs in i en fantasifullt otäck och bisarr värld. I filmen uteblir den effektfulla kontrasten. Coralines vanliga värld är lika bisarr som den parallella.

Och vad som stör mig ännu mer är den nya karaktären, pojken Wybie, som skapades till filmen. Inte just det faktum att han lagts till, för det finns onekligen en poäng i att ha någon som kan berätta saker för Coraline som annars skulle varit svåra att få fram. Men Wybies roll växer och tar alldeles för stor plats och i slutet kommer han till Coralines räddning och ordnar upp allt, trots att hon klarade det utomordentligt bra själv i boken.

Bokens Coraline Jones är en modig och intelligent tjej som överlistar ondskan på ett riktigt snyggt och välunderbyggt sätt i slutet. Precis sådana karaktärer vill jag se mer av i böcker och film, så jag kände mig väldigt snuvad när filmen berövade Coraline hennes kompetens.

Vi har fått en läsarfråga från Carolina, som efterlyser böcker om att flytta. Har du fler tips än de vi kommit på, skriv gärna en kommentar!

Så här skrev Carolina:

Hejsan! Jag tänkte höra om nån av er har ett boktips till en 2-åring om att flytta? Vår tjej verkar lite orolig inför vad som stundar och det är ju lite svårt att förklara. Tips någon?

Helena Ferry svarar:
Jag har letat böcker om att flytta tidigare utan att hitta så mycket. Men jag letade böcker för lite äldre barn. Den bästa jag hittade var Fiffi vill inte flytta. Det är en söt bok om Fiffi som går i tvåan och ska flytta till en större lägenhet i samma stad som de redan bor i. Fiffi tycker inte alls om idén, hon trivs i den gamla trånga lägenheten. Det är en enkel kapitelbok med mycket bilder, men ändå ganska svår för en tvååring, förstås. Det kanske funkar om man berättar lite fritt kring bilderna?

När jag googlade hittade jag en enklare bilderbok som kan läsas på nätet: Ella flyttar (och en till bok om Ella). Den handlar också om flytt inom en och samma stad, men fokus ligger på det praktiska kring flyttstöket.

Emma Lindström svarar:
De bilderböcker som jag har hemma, som berör flytt på ett positivt sätt är:

De nya flodhästarna
Författare och illustratör: Lena Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129663334
Beskrivning: Den här boken tar inte upp själva ivägflyttandet. Men den handlar om hur det kan vara att komma till ett nytt ställe. En flodhästmamma kommer med sitt barn till stranden där de andra flodhästarna bor. Först känns allt lite oroligt och flodhästarna har svårt att finna sin plats, men sen blir det bra.

Bergtrollens nya hem
Författare och illustratör: Jan Lööf
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9163800675
Beskrivning: En bok i mörk stil, men med lyckligt slut. Om några bergtroll som flyttar till ett trähus efter att ha stött på en del problem.

Vem matar djuren
Författare och illustratör: Jan Lööf
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163858741
Beskrivning: En berättelse om en stalltomte som bor på olika ställen för att ta hand om djur. Det är inte flytten som är det centrala i boken, men stalltomtens flyttar är positiva och han får det bra på de nya ställena.

Sedan är När stalltrollet flyttade väldigt söt och mysig också, men i den flyttar stalltrollet tillbaka hem och det kanske inte blir helt rätt att läsa när man ska flytta iväg någonstans.

Fler tips emottages gärna!

Carolina Emdin gästbloggar på Barnboksprat. Vill du också skriva något? Hör av dig!

Det kryllar av ”Mitt första år”-böcker som ju är en given present till nyfödda barn i samband med födsel, dop eller namngivning. Ofta har boken bilder och teman från kända barnböcker;  Beatrix Potter, Nalle Puh eller Barnkammarboken m.fl. Böckerna är uppbyggda på liknande sätt och frågorna närmast identiska. Ofta ska man mer eller mindre exakt ange när olika förmågor erövrades – första leendet, första tanden, första ordet.

Teres Öman är formgivare och har gjort Bästa boken om mig. Boken är fylld av roliga och charmiga figurer och har en spännande och lite busig sidlayout. T.ex. ska man fylla i födelselängd- och -vikt i en illustration föreställande våg och måttband. Frågorna är mindre inriktade på exakta datum utan känns mer öppna och genomtänkta, även om första leendet och tanden också uppmärksammas. Boken är snygg, illustrationerna välgjorda och roliga och stilen gör att jag som fylla-i-författare inte förstör utseendet genom att skriva med min halvfula handstil (ringpärmen tillåter ju annars att man faktiskt kan riva ut en misslyckad sida, om det skulle vara så illa!).

Uppslaget ”Mina föräldrar” är helt genusneutralt och kan fyllas i av två mammor eller två pappor likaväl som för en av vardera könet. Däremot finns ett uppslag med släktträd där man utgår från en mamma och en pappa. Färgerna och frågorna i boken är annars helt neutrala avseende om boken är till en flicka eller pojke.

Personligen gillar jag att frågorna vill ge en bild av vilka föräldrarna och familjen var när bebisen föddes, hur man levde och vad man gjorde. Jag gillar frågor om vilken sorts mat som bjuds när det är fest, trender i inredning och mode, vad som visas på tv och andra mer personliga frågor än vem som är statsminister och sånt man i efterhand ändå kan kolla upp.

Boken sträcker sig från graviditeten ända upp till barnet är 5 år och täcker in förskolan, lekkamrater, saker som barnet gillar att läsa och göra m.m. Ett uppslag handlar om hur det ser ut hemma, ett annat om resor man gjort. Det finns 2 stycken plastfickor att fylla med sparade teckningar och många sidor har utrymme för att klistra in foton. Det finns också ett gäng sidor utan frågor (men med illustrationer, så de är inte helt blanka) om man vill skriva fritt. Om man ska framföra någon kritik så är det möjligen att boken blir ganska tjock när man klistrar in bilder, foton, bb-armband och andra grejer.

Teres Öman har också gjort boken ”Hej barnbarn, här är mitt liv” som är en mycket kul vidareutveckling av fylla-i-böckerna, där det alltså är far- och morföräldrarna som ska svara på frågor om sina liv istället.

Bästa boken om mig – inte så lite kaxig
Författare: Terese Öman
Illustratör: Terese Öman
Förlag: Fill & Tell AB
Antal sidor: 50 sidor (albumblad, 250 gram) samt 2 plastfickor att spara grejer i
ISBN: 9789163197482
Köp: Jämför priser