Jag blir djupt imponerad då jag kollar in författarinnan Anette Skåhlbergs meritlista. I år släpper hon och illustratören Katarina Dahquist nio böcker på Sagolikt bokförlag under bara våren 2012 och under hösten kommer det ännu flera. Anette är även filmare, pedagog och mamma till fem barn, dessutom är hon mycket ute på skolor och mässor och berättar om sina böcker. Man måste verkligen beundra sådan glöd och kreativitet.

Sagolikt förlags visioner är att bryta normer, befria sagorna, alltså modernisera sagotraditionen och väcka barnens läslust. Här kan man finna böcker om en pojke som vill bära klänning, prinsessan som gifter sig med en annan flicka istället för med prinsen och andra annorlunda berättelser som vi kanske inte är så vana vid inom barnbilderböcker. Det är spännande, det är annorlunda och det är fantastiskt fina illustrationer.
Jag har läst Måste ha monster som har samma roliga format som böckerna om Junior. Man känner genast igen Katarina Dalhquist stil och bilderna är färggranna och roliga att titta på som alltid. Eftersom det är genusperspektiv så har Moni två mammor, men det tycker jag inte har någon betydelse för bokens handling förutom att det kan skapa rolig diskussion. Min 8 åriga dotter frågade varför hon har det så det blev ett litet avbrott i läsningen för att försöka förklara. Lite svårt ibland då barnen är i den åldern då de börjat förstå att det krävs en man och en kvinna för att göra ett barn och då försöka förklara två kvinnor som ändå har ett barn. Men jag gillar sådana diskussioner även om jag ännu inte vill gå in på vissa detaljer kring processen hur-gör-man-barn. Det viktiga för mig att mina barn får en bild av hur olika familjer kan vara och faktiskt gillar jag det mest när det som här, bara är en del utav handlingen och inte bokens tema.

Hur som helst, Moni i boken vägrar äta mat tills hon upptäcker monster och att de smakar gott. Här höjde min dotter på ögonbrynen kan jag säga och jag fick läsa en stund innan 4 åriga sonen utbrast;
Vadå? Åt hon upp monstren?
Båda barnen gillade boken jättemycket och på kvällen ritades monster kan jag säga. Handlingen är lite absurd men den är underhållande och rolig bildmässigt. Lite svårare hade jag för mormodern i berättelsen. Hon vill inte vara en gammal dam. Hon avskyr att fika och att prata om sina barn. Varför vill hon inte prata om sina barn? Skäms hon för dem? Kanske är det inte så lätt att bli accepterad med att leva i ett partnerskap som Monis båda mammor gör. Och är det så hemskt att bli gammal? Hmm…jag kanske väver in budskap som inte finns men just den texten gav mig funderingar.

Måste ha monster innehåller även en CD skiva för den som hellre vill sitta och lyssna på sagan och på smakprov kan ni kika in lite fler sidor att provläsa.
Anette Skåhlberg skriver även böcker för vuxna som hon gett ut på det egna förlaget Stopbok. Där finns också en barnbok som hon skrivit och illustrerat själv och som heter 10 små spöken.

Förlag: Sagoliktförlag

Författare: Anette Skåhlberg

Utgivningsår: 2011

Antal sidor: 34

ISBN: 9186861034

Finns att köpa på exempelvis: Adlibris och Bokus

Det är fascinerande att läsa om böcker, nästan oavsett hur lång tid som har gått sedan man sist läste boken. Många detaljer och samband som tycks ha varit fördolda vid den fösta läsningen framkommer i nästa. Naturligtvis stod ord och meningar tryckta redan första gången men som läsare var du kanske inte mottaglig för just den aspekten. Dels kan detta bero på att du inte kände till karaktärerna och den fortsatta handlingen, dels kan det bero på att dina egna erfarenheter har vidgats.

Kajsa Rutlapp hörde till mina favoritböcker när jag var liten, liksom ännu tidigare: Pricken, Vem ska trösta Knyttet och Morfar Ginko. Alla handlar de om ganska udda existenser, vad jag minns.

När jag i julas återknöt bekantskapen med just Kajsa Rutlapp blev jag minst sagt förvånad. Den märkliga blandningen av fantasi och realism som presenteras har mitt minne liksom ingen relation till. Visst tyckte jag mig känna igen vissa sekvenser av äventyret, och bilderna föll ganska snart på plats, dem minns jag väl.

Berättelsen handlar om dockan Kajsa Rutlapp, haren Påll, hönan Clara och Nalle, det är den första av tre böcker om vännernas äventyr – osäkert dock om alla dessa karaktärer återkommer i de övriga böckerna. Haren Påll hittar Kajsa Rutlapp under ett rabarberblad där hon har blivit tappad av sin ägare Margits hund, hon gråter. Tillnamnet Rutlapp har Kajsa fått för att hon har en rutig lapp sydd över magen för att förhindra att sågspånet hon är fylld med rinner ut. Det största problemet för Kajsa är att hon bara har ett öga, det andra har Margit givit bort till en pojke i utbyte mot en karamell, och han har i sin tur bytt bort det mot en gevärspatron; det är ögats vidare äventyr och sökandet efter det som sagan handlar om.

Man skulle kunna säga att berättelsen är en bildningsresa, likheterna med Elsa Beskows ABC-resan där två barn söker en borttappad docka är stora. Efter att boken inletts med att Påll finner Kajsa och de tillsammans går hem till honom, kommer Clara på besök och sällar sig till de sökande, som på sin vandring vidare möter Nalle. I sitt sökande efter ögat lär sig de fyra huvudkaraktärerna mängder av saker och får vara med om många äventyr. De möter djur och sagofigurer som flyger, bor på land och under vatten.

Många resonemang och spekulationer passerar mellan vännerna, bland annat möter de en mås som berättar att han har sett ögat och tror att det har blivit tappat i havet. Ingen av vännerna vet vad havet är för något – men de har sina teorier. Givetvis slutar sagan lyckligt, de får hjälp av Näcken/havskungen och ögat återfinns.
Det jag mest fascineras av är karaktärerna och samtidsproblematiken. Man skulle kunna hävda att karaktärerna är tidlösa och att det är sammanhanget de förekommer i, barnsaga från femtiotalet, som är det speciella.

Haren Påll är den förnuftige resonerande berättaren, och i viss mån ledaren – möjligen lite av en folkskolärartyp – kanske kan han inte så rysligt mycket men står för stabilitet och klokskap. Dockan Kajsa är naiv men samtidigt kaxig, hon är delvis utseendefixerad och hennes liv går ut på giftermål – i varenda ’man’ hon möter finns en ny kandidat. Hönan Clara har en återkommande replik på Kajsas ständiga giftasplaner: ”Det är bättre att vara ogift och självförsörjande som jag”, vidare är hönan självsäker, anser sig erfaren, är lite framfusig och kacklig – så där som hönor kan vara enligt vissa bedömmare. Nalle är trött på att hunsas av sin ägare – han kallar sig rövare och är lite av en rebell, kanske har han blivit tonåring? Nalles ständiga mantra går ut på att tjäna snabba pengar, största möjliga ekomomiska vinning, oavsett om någon drabbas negativt av hans idéer och tillvägagångssätt – men innerst inne är han en snäll och lite korkad nalle och inget annat. En variant av karaktärerna skulle kunna vara: den girige, den självständiga, den kloke och ’blondinen’, men många fler är tänkbara.

Femtiotalet: docklek, lägenheter, ideal, modernitet, framtids-/efterkrigstidsanda, Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla, paret Myrdal, kvinnosakskvinnor, frisinnade, gamla stofiler, hemmafruar, moral…

Haren Påll ”… bor fem trappor upp med hiss i Hararnas Byggnadsförenings hus…”, i våningen under bor hans farbror och i lägenheten bredvid bor hönan Clara. Utanför finns en liten skog där man kan promenera – eller skutta, som harar gärna gör. Naturligtvis har haren och även Näcken telefon, dörrarna är försedda med ringklockor och hissen har knappar att trycka på. I havsriket finns högtalare så att havets härskare kan nå ut till sitt folk, och vid mörker tänds neonljusen.
Dockan Kajsa har inga kläder på sig, det har däremot Näcken; han är klädd i storstövlar, tjocktröja och långbyxor, han har stort skägg och långt hår, på huvudet bär han en kungakrona och stället för spira har han en treudd. Näcken är omgiven av fnittrande sjöjungfrur – lite av ett harem, men han kan inte gifta sig med Kajsa, för havets lag säger att Näckar inte får gifta sig med någon som inte har en riktig stjärt.

Hur det nu är med självständighet, utseende och penninghunger så mognar karaktärerna under resans gång och det hela slutar enligt ’traditionen’: det återfunna ögat är extra fint, överdraget med pärlemor, Kajsa får en ny klänning. Ekorren påpekar att det nu har hunnit bli 1954 [!] och i tidningen kan de läsa vad som har hänt medan de var borta. Nalle återvänder till hemmet, nu för att själv anta rollen som vårdare. När Clara läser att kyrktuppen är pensionerad ger hon genast upp sin självständighet och rusar iväg för att hushålla. När Påll kokar soppa ringer Kajsa – hon med pärlemoröga och ny klänning – och säger att hon ska gifta sig med honom – han accepterar.
När jag tänker tillbaka på ovan nämnda favoritböcker så upptäcker jag att karaktärerna inte är det mista udda; även Pricken, Knyttet och morfar Ginko finns överallt och är tidlösa. Vidare uppkommer som vanligt frågan om hur barn uppfattar text- och bildberättelser, hur de påverkas och vad det är vi vuxna, som skapar, köper och läser, egentligen vill förmedla.

Att författaren Gustav Sandgren var född 1904 och har skrivit i många genrer förvånar inte. Kajsa Rutlapp gavs ut första gången 1951 på Rabén & Sjögren.
Birgitta Nordenskjöld (f. 1919) både skrev och illustrerade barnböcker, bland annat några av Astrid Lindgrens, och hennes bilder känns tidstypiska.

Åh, vad många juliga böcker det finns! Vi hinner ju inte skriva om alla, men här är i alla fall några till:

Tipsa gärna om du känner till fler som är värda att nämnas!

Linnea behöver hjälp! Vi har själva gått bet, så nu vänder vi oss till alla er eminenta läsare.

Så här skriver Linnea:

Det jag kommer ihåg var att den var fantastiskt tecknad och skriven, för vuxna och barn. Det handlade om en man som oväntat får ett detektiv-uppdrag i en stad. Det figurerat ett kafferep i en scen med en massa tanter som byter recept och mannen misstänker att den information som han behöver kan finnas bland recepten. Sen är det också med några pirater på ett hörn.

Vilken bok kan det vara?

I dagens utbud av medier för barn har jag en känsla av att radion har hamnat rejält i skuggan. Vad har radion att komma med jämfört med andra medierande apparater, där man ofta kan välja både ljud, bild, film, spel, musik, text och språk, samt att vara aktiv eller passiv? När man lyssnar på radio utgår man från sinnet hörseln, man lyssnar.

Jag blev inbjuden till ett seminarium ”om radions betydelse för barn”, spännande tyckte jag, som gärna lyfter fram berättande och lyssnande i olika sammanhang. Efter en del förberedelser, bland annat ägnade jag en dag åt att lyssna den helg då barnen ’tog över’ P4 och gjorde en del sökningar på nätet, begav jag mig till Stockholm.

En av seminariets frågeställningar löd: ”Vad har radion, lyssnandet och det muntliga berättandet för roll i barnens verklighet?” Medverkade gjorde, förutom radions egen personal, föreläsare från Stockholms universitet. Kajsa Ohrlander talade bland annat om barns delaktighet generellt och om att delaktigheten alltid är relaterad till någon typ av utveckling, och vidare handlar om en kommunikativ relation. Malena Janson lyfte fram olika varianter av barnperspektiv som berättargrepp, problematiserade generaliseringar av barn, och berättade om barns delaktighet i radio och TV under olika årtionden. Hon ifrågasatte också begreppet ”kvalitet” inom barnkulturen. Frågan vi åhörare fick att ta med oss löd: ”Vad är bra barnprogram, och varför är de bra?” ’Delaktighet i förändring’ kan noteras som nyckelbegrepp för dessa båda föreläsare den dagen.

Ulla Sundberg fokuserade på berättandet och vikten av barns tillgång till ett språk, och på språkutveckling och ordförståelse. Hon talade om associativa nätverk; uttryck (ord kanin), referent (allmän bild på en kanin vilken som helst) och begrepp (representant bild på ’Kalle Kanin i den tecknade sagan’). Jag tänker semiotik och att denna företeelse är tidlös eller kännetecknar ett oföränderligt förhållande.

Det är här vi möts: för att ord ska få en innebörd och kunna utvecklas i nya sammanhang krävs egna referenser och inre bilder, radiolyssnande kräver erfarenheter, dessa kan komma från bilder eller den egna verkligheten. Men när man ständigt matas med ljud och bild tillsammans hur går det då med fantasin, kreativiteten, föreställningsförmågan och den inre koncentrationen? Hämmar ständigt färdigsammansatta intryck från olika håll den egna erfarenheten och skapandet av egna referenser – den egna referensbanken?

Radiolyssnande utvecklar: de inre bilderna/minnena man har att relatera till utifrån egna eller förvärvade erfarenheter kopplas upp; lukt, smak, rörelse, syn, känsel, känslor och andra ljudminnen aktiveras. Att få utgå från den man är, där man är, i sin egen utveckling utan ständig inblandning av färdigpaketerade sammansättningar, tror jag är viktigt. Så långt om lyssnarupplevelsen.

Barnradiopersonalens uppgift för dagen var att berätta hur de/barnradion med sitt utbud matchade forskarnas tankegångar. Det framhölls att vi är ensamma världen om att ha ett barnutbud på radio. Ett viktigt budskap var ’det icke-kommersiella’; det breda utbudet och barns växande lyftes fram, och deras delaktighet presenterades. Vi lyssnare fick ett par smakprov på radioteater: vid det första tillfället dämpades belysningen, först satt alla andäktigt lyssnade men efter en stund märktes en viss svårighet att behålla koncentrationen – intressant. Till inslagen med barnreportage och sagoläsning visades några bilder – och så var magin bruten.

Sveriges Radio har breddat sitt utbud och tagit ett kliv in i den digitala världen. Under länken www.sr.se hittar man barnradion, där sagor, teater, musik, reportage och nyheter varvas med exempelvis spel och pyssel.

Om man klickar på den lilla blå apan i fönstrets övre menyrad  kommer man till barn och junior, där hittar man en större apa att klicka på – ja, just det klicka, på gott och ont är vi inne i datavärlden och trots viss kritik så erkänner jag användarvänlighet för tänkt målgrupp och ett brett utbud med ett stillsamt bildflöde/-användande.

Visserligen sker aktiviteten på sajten på mottagarens villkor och det finns ’inga’ ekonomiska intressen, med hänvisning till påståendet att Sveriges Radio är ”ett viktigt alternativ till det kommersiella barnutbudet”, men någon annan än barnet har gjort urvalet, valt vad som är bra och följer ’bra för barn normen’.

Självklart inser och tycker jag att vi måste leva i nuet och använda oss av de möjligheter som bjuds. På den outsagda frågan om radion har något att erbjuda dagens barn svarar jag: Ja! Ljudets universum är obegränsat för de flesta och man kan förflytta sig vart som helst på sina ’egna villkor’.

Ett blogginlägg om appar för barn; barnboksappar

Jag gillar bibliotek! Tänk att det kan finnas så många böcker som man kan få plocka hem och läsa utan att betala ett endaste öre! Bilden ovan visar böckerna vi hade hemma över sommaren, fina pärlor allihopa. Just nu är jag mitt uppe i flyttförberedelser (och tipsen om böcker om att flytta kommer väl till pass!) och har tyvärr inte tid att skriva ordentligt om allihop, men jag vill ändå visa upp dem litegrann.

Vill tipsa lite extra om Lennarts listor och hänvisar till Dagens bok och Tokig i barnböcker för riktiga recensioner. Jag gillar berättelser om äldre personer!

Älgen Ernst är också himla festlig. Ernst är så stor att han inte ens får plats i sin egen bok! Läs mer hos Bokunge och Böcker kan ta dig vart du vill.

Ett par av böckerna har redan fått inlägg på Barnboksprat: Sara Hilmersson har skrivit om Prinsessor och drakar och Helena Eriksson om Bäbis tittut.

Och till sist måste jag bara säga hur glad jag är över att ha fått låna böcker hos Landvetters bibliotek under mina tre år i Landvetter. Jag hittar alltid jättemycket intressant hos dem, både pinfärska nyheter och gamla härliga godingar. Tack!

Vi fick in många bra boktips i samband med tävlingen vi höll nyligen:

Julia tipsade om Persikosommar av Jodi Lynn Anderson: Boken handlar om tre tjejer som blir vänner över en sommar. Dom 3 hamnar på en persikoodling. Tillsammans går dom igenom en sann vänskap, killar, familjer, knäppa tanter. Jag tycker den är jättebra och det är kul att det finns två fortsättningar på boken. De heter Och sedan kom hösten och Ett år senare!

Amanda tipsade om Systrar i jeans av Ann Brashares: Den är handlar om 4 bästa vänner som delar på ett par jeans , som dom skickar i mellan sig under en sommar. Och på så vis håller dom kontakt med varandra och dela med sig av sina äventyr. Hoppas någon kommer att läsa denna bok och fortsättningarna och kolla på dom 2 filmer som finns.

Anja tipsade om RYMDRESAN, Markus och Marianas äventyr med farbror Albert av Christer Fuglesang. En spännande berättelse om rymden dvs rolig att läsa och man lär sig nya saker om rymden. Boken har en egen webbplats.

Cajsa skrev: Jag gillar verkligen Mårten Melins böcker. Som trolleri var en fullträff och Förvandlad ligger inte långt efter. Spirande pubertet och mängder av monster! Och som den bibliotekarie han är så lyckas han klämma in lite källkritik!

Alina tipsade om boken Cirkusflickan av Camilla Lagerqvist. Boken handlar om en flicka som blev såld till en cirkus där hon lärs upp till att bli cirkusprinsessa. Hon längar hela tiden efter sin mamma och är tyngd av den tunga träningen och den elaka cirkusdirektörskan. Men hon hittar även snälla personer på cirkusen som tar sig an henne och hon får leva ett spännande liv som hyllad cirkusprinsessa. Boken är jättefin och riktar sig till både barn och ungdomar. Den är lika fin för vuxna att läsa, t ex högläsning för sitt barn. Ska du köpa en present till ett barn i 7-12-årsåldern, så välj denna. Den kommer garanterat bli uppskattad.

Jessica tipsade om Hungerspelen, första boken i en triologi av Suzanne Collins. Landet där boken utspelar sig består av 12 distrikt och varje år måste samtliga ungdomar i distrikten vara med i ett lotteri där två från varje distrikt väljs ut till en tävling på liv och död. Tävlingen avslutas när endast en överlevande återstår. Spännande och skrämmande och mycket mycket bra!

Kan någon hjälpa Calle? Så här skriver han i ett mail till Barnboksprat:

Jag läste på fritids i början på 80-talet en bok som handlade om en pojke som gick fram och tillbaka igenom en stad och betraktade alla yrken och händelser som vi vanligtvis brukar se dem.

Sen på tillbakavägen var allting ”upp och ner”. Dels för att han gick på händerna och för att han då såg allting förhålla sig tvärtom. Dvs. Tjuven jagade polisen, bagaren sotade skorstenen osv. Den historien grep mig djupt och och har på sätt o vis format mig till den jag är.

VAD HETTE DEN BOKEN? Det är den stora frågan och jag vandrar från barnavdelning till barnboksaffär för att få ett svar. Men ingen tycks veta…

Det finns såklart fler böcker med hbtq-tema än de som vi har presenterat här under veckan. Dock växer de inte på träd, så jag tänkte passa på att länka till några fler böcker som kan vara av intresse så ni som vill läsa mer kan klicka er vidare!