Natten mellan tjugoförsta och tjugoandra december är den längsta på hela året. Och vad passar väl bättre kvällen till en sådan natt än berättande. I min farmors barndomshem, liksom i många andra torpar-  eller statarhem i början av förra seklet fanns det bara en bok med berättelser. Men det var en ganska tjock bok och den var full med fantastiska berättelser om långa äventyr, vackra platser och otroliga hjältar. Den finns i många hem nu också, en del har dock ratat den och andra har liknande böcker med fantastiska berättelser. Jag tänker förstås på bibeln.

Berättande och religion har varit tätt knutna till varandra genom historien. För vad hade religion varit utan berättande? Visst kan man säga att någon form av gud kan ha tagit kontakt med oss människor, men för att det ska bli en religion behöver ju fler få veta om det och få det berättat för sig. Då återstår att att välja om man vill tro på berättelserna som sanna, använda dem som sagor eller rata dem helt.

Vid midvinter kommer jag att berätta om jesusbarnet, som en saga. Det kommer också att bli en annan klassiker: Viktor Rydbergs Tomten. Och tomten har ju sin gåta, som man kan välja grad av religiositet för att svara på, precis som med jesusmyten.

 

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej et lär båta,
över en underlig gåta.

 

 

Men något lite nyare  vill jag bjuda på också, nämligen Lurix av Eva Lindström. Den är förvisso från 1996, men ny jämfört med Tomen och definitivt ny jämfört med berättelsen om Jesus.

Lurix handlar om vänskap, att ta hand om varandra och att inte behöva vara ensam. Alltså ganska passande till den traditionella bilden av julen. Lurix är ett ovanligt djur som hamnat vilse mitt i en öde skog. Hen vet ej vem hen är eller var hen ska. Men då kommer djurvännen, en ensam kvinna, och tar med sig Lurix hem och plåstrar om de skador som Lurix fått. Kvinnan letar i böcker för att ta reda på vem det kända djuret är medan Lurix gör sig hemmastadd och en vänskap byggs upp mellan de två ensamma individerna. Så kommer det sig att såväl Lurix som kvinnan finner någon att titta på TV och äta ostbågar tillsammans med.

Det är en berättelse med lugn och språket befinner sig i barnets värld. Bilderna är mörka och Lurix är egentligen ganska ful, men det är en väldigt fin och mysig berättelse och en del spänning blir det också, särskilt när en djurparksdirektör vill föra bort den ovanliga Lurix.

Tomten
Författare: Viktor Rydberg
Illustratör: Harald Wiberg
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129655919
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus
eller låna på bibliotek

Lurix
Författare och illustratör: Eva Lindström
Förlag: Alfabeta (1996)
Antal sidor: 26
ISBN: 9177124928
Låna på bibliotek eller köp begagnad

Annelie Drewsen, vars Inte klia, Adam! tidigare recenserats på Barnboksprat, gästbloggar om tvåspråkiga böcker.

När jag var liten pratade alla omkring mig svenska. Alltså var mina böcker på svenska. Utom två. Den ena var en engelsk ABC-bok med ett djur för varje bokstav. Jag kommer aldrig att glömma djuret med den långa snabeln på bokstaven A – en anteater. Den andra var en bok på japanska som min pappa hade fått under en resa med jobbet. I boken fanns roliga bilder och lustiga tecken. Festligast av allt var att boken var bak och fram. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrade i den – fram och tillbaka – läste bilderna och undrade hur det skulle vara att kunna japanska.

Nyligen kom jag att tänka på det, när jag pratade med en pappa om mina egna böcker, som är tvåspråkiga. ”Det är ju en jättebra idé. Om mina barn var tvåspråkiga skulle jag absolut köpa din bok!” sa han.

Han satte fingret på något: så fort det finns ett okänt element i något, uppfattas ofta helheten som avvikande. Till och med på biblioteken är det så. Fastän mina böcker är lika mycket svenska som spanska, arabiska eller bosniska står de nästan alltid på hyllorna med utländska språk. Och det är ju bra, böckerna behövs där. Men varför inte placera ett exemplar även på den svenska hyllan?

Till viss det tror jag att det handlar om ovana. Hur gör man egentligen med en bok som har text på två språk? Ska man läsa den på något speciellt sätt? Är det en lärobok? Eller kanske ett litet lexikon för småbarn?

Nej, det är som vilken annan bok som helst. Man kan läsa hur man vill. Ett sätt passar de familjer där föräldrarna talar olika språk. Så ser min egen familj ut. Jag läser den svenska texten och min man den spanska. (Det händer dock att jag läser på spanska. En av mina favoritböcker att läsa högt är Färgtjuven/El ladrón de colores av Joaquín Masoliver och i den läser jag alltid den spanska texten.) På förskolor kan den svensktalande personalen läsa texten på svenska, medan föräldrar eller modersmålslärare läser på det andra språket. Ytterligare ett sätt är att läsa texten på det språk man förstår och helt enkelt strunta i det andra. Så gör vi med böcker från USA, där spansk-engelska böcker är väldigt vanliga. Den dag barnen intresserar sig för den engelska texten finns den där att upptäcka.

Så tänker jag att man kan göra med vilket språk som helst. En vacker dag förstår den lilla läsaren att de där krumelurerna på sidorna hör ihop med ljuden som kommer ur den vuxnes mun. Då kanske hon pekar på det främmande språket och undrar vad det står.

Då kan man titta på orden, smaka, fundera. Vilka bokstäver är vanligast i det andra språket? Hur långa är orden jämfört med svenskan? Vad kan det där lilla ordet betyda? Det är fascinerande hur mycket man kan lista ut genom att vara lite klurig. Visste ni till exempel att vattkoppor heter busbus på somaliska? Inte jag heller, förrän jag läste min egen bok på svenska och somaliska. Nu ska jag bara lista ut vad resten av orden betyder.

Om gästbloggaren:
Annelie Drewsen är författare, skribent och lärare. I dagarna kommer hennes andra barnbok Inte så fort, Adam! ut på Vivlio förlag. När Annelie inte skriver tvåspråkiga barnböcker frilansar hon för olika tidskrifter och undervisar nyanlända ungdomar i svenska som andraspråk. Mer om Annelie finns på anneliedrewsen.se och mer om Adam-böckerna på adambok.se.

Den här veckan har det blivit många nya böcker i hemmahuset. Både äldre böcker från biblioteket och nyare böcker från bokhandeln.

Veckans skörd består av:

• Lillebror och Nalle av Jujja & Tomas Wieslander
• Snälle Pelle i Svarta grottan av Jujja & Tomas Wieslander
• Sjömanskistan av Tomas & Egon Wieslander
• Dagspöket av Jujja & Tomas Wieslander
• Vem städar inte av Stina Wirsén
• Gittan gömmer bort sig av Pija Lindenbaum

Min dotter lär sig alla favoritböcker utantill:

Det är ganska sällan som någon lyckas skapa något unikt och nytt med nya medium. Ofta skapas metaforer av existerande medium med ny teknik.

Jag tänker t ex på hur de flesta e-boksläsare har en visuell effekt av att bläddra en papperssida när man byter blad eller hur digitala tidningar fortfarande använder spalter, trots att det innebär ett evigt scrollande hit och dit.

Exemplen kan göras många inom de flesta områden.

Men ibland dyker det upp något som är mer nyskapande än det mesta. Som kan använda tekniken till något nytt. Fritt blanda olika medium och skapa ett nytt ännu mer intressant medium.

Ett sådant exempel är de interaktiva eboken The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore (video / iPad app). Med fantastisk grafik, musik och bra historia skapas en bok där du själv deltar i berättelsen. Idéen i sig är kanske inte ny, men få har lyckats lika bra förut.

Till varje sida i boken finns det ett eller flera interaktioner. Det kan vara allt från att peka på en bok till att spela piano.

Gränsen mellan film, ljudbok och bilderbok vävs samman på ett ganska underbart sätt. Och jag längtar efter mer!

Vad tycker du? Skulle du gilla den här typen av böcker?

Har du barn i din närhet som just börjar knäcka läskoden? Då kanske Läsborgarmärket kan vara en bra uppmuntran.

Det är Akademibokhandeln som står bakom initiativet. Hos dem kan man hämta ett läskort där man skriver upp lästa böcker, för att sedan belönas med läsborgarmärken. För det första, vita märket, ska man läsa fem böcker.

Läsborgarmärket är gratis och ska finnas på Akademibokhandeln hela skolåret.

» Läs mer: Ta Läsborgarmärket

Hakar du på? Eller ser du det som en ful reklamkampanj för ökad bokförsäljning? En sorts reklamkampanj är det ju förstås, men jag tror att många barn kan uppskatta tävlingsmomentet. Och jag gillar allt som får barn att vilja läsa.

Om du vill att dina barn ska bli begåvade så ska du berätta sagor för dem. Om du vill att de ska bli mycket begåvade så berätta ännu fler sagor för dem.

Albert Einstein

Att lära sig att förstå skriftspråket upplevs ofta som en magisk gräns. Barnet som har knäckt skriftspråkets kod kan nästan jämföras med barnet som precis lärt sig gå.

Precis som att gåendet bygger på en massa andra saker (som att vi tränat balans och koordination) är det förstås också så med läsandet och skrivandet. Skriftspråket är inte något som finns helt själv, utan det kopplar ihop med sådant som finns i våra tankar.

Trots att skriftspråket är sammanbundet med talspråket finns den där magiska gränsen mellan dem. Ibland kan jag till och med uppleva att man inte riktigt får uppmuntra sina barn att förstå skriftspråket om de är för unga, något i stil med ”de är så små, varför hetsa?”. Men vem säger det till föräldern som håller det lilla barnet i handen för att det ska få träna på att gå?

Det är en enorm skillnad mellan att tvinga sitt barn att lära sig läsa och att uppmuntra det till inblick i ett nytt kommunikationssätt. Så, jag uppmuntrar mina barn att förstå skriftspråket, men med en grund i dess koppling till andra kommunikationssätt.  Det är ju något av det som är så speciellt med bilderböcker, att ord och bilder vävs samman till en förståelse.

Här är ett par andra sätt att koppla ihop bildspråk med skriftspråk:

Ordkort

De här korten är tänkta att användas som ordbilder som barn kan läsa själva. Låt först barnet läsa hela ordet för att sedan täcka över en del av ordet och bilden så som den nedre bilden visar.

Miniböcker

Små böcker som bygger på att bilden ska hjälpa till vid läsandet av ordet. Men för att det ska bli lite utmaning får barnet inte se hela bilden förrän hon/han läst ordet och vänt sida.

Jag gjorde två olika sorter: ”Gissa vad det är” och ”Gissa vem som bajsat”. (Ja, mina barn är i kiss- och bajsåldern ;) ) Till några av bilderna valde jag även att lägga till extraord som man såg när man bläddrat.

Redan från början märktes det tydligt vilka böcker Ava tyckte om att höra på och titta i. Vissa böcker saknades tålamod till medan andra gång på gång fascinerade. Nu när hon blivit ettåring har hon blivit ännu mer delaktig i läsandet. Hon väljer vad vi ska läsa genom att plocka upp böcker och ge dem till oss. Hon säger åt oss att läsa om en bok genom ett uppfordrande tillrop när den tar slut. Vi börjar också så smått få till en dialog vid läsningen eftersom hon kan härma djurläten och peka.

Just nu tycker vi särskilt bra om (bland annat):

Apan fin av Anna-Clara Tidholm
Ava tycker det är roligt att peka på apan. Det händer att hon pekar på hunden i stället, när vi ber henne peka på apan, men det är ju också roligt!

Knacka på! av Anna-Clara Tidholm
Jag har inte skrivit om den här ännu, men det är ju en riktig småbarnsklassiker där man ska hälsa på i det lilla huset med den blå dörren och knacka på en massa dörrar. Ett bra moment som små barn klarar av. Det är roligt att knacka!

Mjau och de små stolarna (Malins recension) av Sebastien Braun
Den här vill Ava läsa om och om igen. Jag tycker kanske inte själv att det är den mest spännande boken, men den ger massor av möjligheter att öva roliga ljud som djurläten, ringklockor och tåg.

Äntligen godnatt! av Camilla Lundstedt
Ava brukar retfullt nog trycka upp den här boken i ansiktet på någon av oss under de bistert tidiga morgontimmarna när hon inte tycker vi ska sova mer och så får man läsa ”Äntligen är det dags att lägga sig” när det är precis tvärt om men man är djävulskt avundsjuk på djuren i boken. Dessutom är det en för oss vuxna rätt trist uppräkning om att ta av kläder, tvätta sig och dricka välling, men Ava vill läsa den gång på gång på gång på…

Viktor bygger en bro av Jan Lööf
Ava fick den i ettårspresent av sin faster Emma och hela familjen blev förtjust. Vi har den som Pixi och den ser minst sagt läst ut vid det här laget.

Ett lamm till middag av Steve Smallman
Det här är en ganska lång bilderbok som Ava förvånansvärt nog har tillräckligt med tålamod för. Kanske för att det märks att jag gillar att läsa den.

Vem-böckerna av Stina Wirsén
Alltid bra! Jag har skrivit om några av dem.