Att lära sig att förstå skriftspråket upplevs ofta som en magisk gräns. Barnet som har knäckt skriftspråkets kod kan nästan jämföras med barnet som precis lärt sig gå.

Precis som att gåendet bygger på en massa andra saker (som att vi tränat balans och koordination) är det förstås också så med läsandet och skrivandet. Skriftspråket är inte något som finns helt själv, utan det kopplar ihop med sådant som finns i våra tankar.

Trots att skriftspråket är sammanbundet med talspråket finns den där magiska gränsen mellan dem. Ibland kan jag till och med uppleva att man inte riktigt får uppmuntra sina barn att förstå skriftspråket om de är för unga, något i stil med “de är så små, varför hetsa?”. Men vem säger det till föräldern som håller det lilla barnet i handen för att det ska få träna på att gå?

Det är en enorm skillnad mellan att tvinga sitt barn att lära sig läsa och att uppmuntra det till inblick i ett nytt kommunikationssätt. Så, jag uppmuntrar mina barn att förstå skriftspråket, men med en grund i dess koppling till andra kommunikationssätt.  Det är ju något av det som är så speciellt med bilderböcker, att ord och bilder vävs samman till en förståelse.

Här är ett par andra sätt att koppla ihop bildspråk med skriftspråk:

Ordkort

De här korten är tänkta att användas som ordbilder som barn kan läsa själva. Låt först barnet läsa hela ordet för att sedan täcka över en del av ordet och bilden så som den nedre bilden visar.

Miniböcker

Små böcker som bygger på att bilden ska hjälpa till vid läsandet av ordet. Men för att det ska bli lite utmaning får barnet inte se hela bilden förrän hon/han läst ordet och vänt sida.

Jag gjorde två olika sorter: “Gissa vad det är” och “Gissa vem som bajsat”. (Ja, mina barn är i kiss- och bajsåldern ;) ) Till några av bilderna valde jag även att lägga till extraord som man såg när man bläddrat.

Redan från början märktes det tydligt vilka böcker Ava tyckte om att höra på och titta i. Vissa böcker saknades tålamod till medan andra gång på gång fascinerade. Nu när hon blivit ettåring har hon blivit ännu mer delaktig i läsandet. Hon väljer vad vi ska läsa genom att plocka upp böcker och ge dem till oss. Hon säger åt oss att läsa om en bok genom ett uppfordrande tillrop när den tar slut. Vi börjar också så smått få till en dialog vid läsningen eftersom hon kan härma djurläten och peka.

Just nu tycker vi särskilt bra om (bland annat):

Apan fin av Anna-Clara Tidholm
Ava tycker det är roligt att peka på apan. Det händer att hon pekar på hunden i stället, när vi ber henne peka på apan, men det är ju också roligt!

Knacka på! av Anna-Clara Tidholm
Jag har inte skrivit om den här ännu, men det är ju en riktig småbarnsklassiker där man ska hälsa på i det lilla huset med den blå dörren och knacka på en massa dörrar. Ett bra moment som små barn klarar av. Det är roligt att knacka!

Mjau och de små stolarna (Malins recension) av Sebastien Braun
Den här vill Ava läsa om och om igen. Jag tycker kanske inte själv att det är den mest spännande boken, men den ger massor av möjligheter att öva roliga ljud som djurläten, ringklockor och tåg.

Äntligen godnatt! av Camilla Lundstedt
Ava brukar retfullt nog trycka upp den här boken i ansiktet på någon av oss under de bistert tidiga morgontimmarna när hon inte tycker vi ska sova mer och så får man läsa “Äntligen är det dags att lägga sig” när det är precis tvärt om men man är djävulskt avundsjuk på djuren i boken. Dessutom är det en för oss vuxna rätt trist uppräkning om att ta av kläder, tvätta sig och dricka välling, men Ava vill läsa den gång på gång på gång på…

Viktor bygger en bro av Jan Lööf
Ava fick den i ettårspresent av sin faster Emma och hela familjen blev förtjust. Vi har den som Pixi och den ser minst sagt läst ut vid det här laget.

Ett lamm till middag av Steve Smallman
Det här är en ganska lång bilderbok som Ava förvånansvärt nog har tillräckligt med tålamod för. Kanske för att det märks att jag gillar att läsa den.

Vem-böckerna av Stina Wirsén
Alltid bra! Jag har skrivit om några av dem.

Jag måste bara berätta att Apan fin, som jag recenserat tidigare, har blivit mycket mer populär i hela familjen på sistone. Ava tittar väldigt intresserat när någon av oss läser den och om man frågar “Var är apan?” pekar hon gärna på apan. Fast ibland pekar hon på hunden i stället, det är inte så noga. Och ibland pekar hon innan man frågar. Men det är i alla fall roligt att hon pekar!

Läsutvecklingen kommer smygande! Nu när Ava kan peka blir hon plötsligt så mycket mer delaktig i läsningen. Vad gör det om vi stannar upp i berättelsen och i stället koncentrerar oss på att peka på apan, bäbis eller Lalo? Det är ju roligt att peka! Kanske börjar det bli dags att satsa lite mer på traditionella pekböcker igen?

Tänk dig det lilla barnet som precis har kommit till världen. Det hälsar på sin omvärld helt utan ord. Men skrika kan det förstås göra och det får duga ett tag. Sen fylls det lilla barnets värld snabbt med alla de ord som finns runt omkring det. Förmodligen tycker det lilla barnet att det är mysigt att höra förälderns röst som berättar om allt som finns i den stora vida världen. Kanske tycker det lilla barnet om att höra på rösten från någon som läser en saga. Vad vi kan se är att barnets omvärld byggs upp av det som människorna berättar för det.

Kanske är det så att det som skiljer oss människoapor från andra apor är att vi berättar historier för varandra? Det är i alla fall vad författaren Terry Pratchett skriver tillsammans med vetenskapsmännen Ian Stewart och Jack Cohen i ”The Science of Discworld II”. Förmågan att berätta saker för varandra med hjälp av historier ses här som grunden till alla människors kultur. Vi kan tänka oss det ungefär så här: För länge sedan här i Sverige funderade folk på hur det kunde komma sig att det åskade, samtidigt som de tänkte på att det var viktigt att det gjorde det för åskan gav regn och regnet gav växtlighet och liv. Då förklarades åskan med hjälp av asatron som berättade om guden Tor som körde runt med sin vagn. Nu är det inte så många i Sverige som tror på guden Tor, istället har vetenskapsmän berättat för oss hur åskan uppkommer. Vi har inte sett det själva, men vi har fått höra teorier om hur det går till. Och vad är då dessa teorier? Ja, just det, berättelser.

Tänk så många berättelser det lilla barnet får höra av sina föräldrar och andra personer i dess närhet! Varje litet ord som barnet hör för det närmare in i den kultur vi lever i. För det mycket lilla barnet kan det förstås kännas alldeles nog med att bara lyssna när föräldrarna pratar. Men ju mer barnet lär sig om hur man kommunicerar, desto mer nyfiket blir det också på att få veta mer, att få upptäcka fler berättelser. Vad som är så spännande här är att berättelser kan ske på olika sätt. Med hjälp av talspråket når berättelsen ut till lyssnaren direkt, men om vi istället använder oss av skriftspråket kan vi upptäcka en helt annan värld. I skriftspråkets värld kan vi nå berättelser så långt tillbaka i tiden som människor började skriva ner sina berättelser. Så det finns ju en hel del att välja på! Vi kan få kontakt med det som hänt för länge sen eller det som ännu inte hänt (med hjälp av författarens fantasi). Vi kan stöta på små djur som finns i vår gräsmatta eller filurer på andra planeter. I den här världen kan vi möta främmande länder, läskiga drakar, talande djur, modiga prinsessor, andra planeter och hela fantasivärldar.

När vi ändå talar om alla dessa möjligheter kan vi också titta på något som kallas för karnevalteorin. Det är forskaren Michail Bachtin ¹ som kommit på det och det handlar om vilka möjligheter litteratur ger att smita undan ett tag från verkligheten. Ett barn tvingas hela tiden att förhålla sig till den värld och de normer som vuxna skapat, varken barnet vill eller inte. Så är det i verkligheten, men i litteraturen behöver det inte vara så. För i en del litteratur tillåts nämligen världen att vändas upp och ner för ett tag och i denna värld kan barnet frångå de vuxennormer som annars ligger över deras axlar. Till exempel kan barnet få träffa på Pippi Långstrump, som struntar helt i vad vuxna försöker tvinga på henne. Vi kan också möta Harry Potter som lever långt bort från den vanliga gråa och trista verkligheten. För att sammanfatta karnevalteorin, så handlar den om resan i fantasin som barn kan göra i litteraturen för att finna ett alternativ till den värld vi lever i nu.

Att läsa berättelser själv eller höra andra läsa berättelser kan alltså bli en ganska trevlig resa. Och visst är väl alla barn värda att få göra riktigt många spännande och utmanande resor?

1 Teorin finns refererad i:

Nikolajeva, Maria (2004): Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur

E. (2,5år)läser för sin lillebror på stan

Att låtsasläsa böcker är något som många barn gör som en del i sin läsutveckling. Ava, snart 11 månader, har förstått att det där med böcker och prat har något med varandra att göra. Hon har nyligen börjat plocka upp böcker och ha högläsning ur dem.

Gåddl-gåddl-gåddl… Stina Wirsén skulle kanske inte riktigt hålla med om att det är så hon skrivit i Vem är borta?, men så läser Ava alla böcker just nu.

När det är för varmt för att vara inne är det skönt att sitta ute i skuggan med varsin bok.

Jag går förbi ett dagis (förlåt, en förskola) på vägen till affären. Idag låg en dagisfröken på gräset och läste högt ur en bok för en liten klunga barn. Åh, vad mysigt det såg ut!

Titta förresten gärna på Go’bokens söta film om att läsa med bebisar.

Som den bokälskare jag är började jag läsa/titta i böcker med Ava redan när hon var några veckor gammal. De allra första gångerna tittade hon inte alls, men snart började hon intressera sig så smått. Till en början var det tvunget att gå väldigt snabbt, men om jag bara bläddrade fort nog kunde vi ta oss igenom ett par pekböcker. Men pekböcker är ärligt talat inte så kul att läsa utan egentligt gensvar, så snart började jag läsa lite mer avancerade böcker, som Max napp och Var bor du lilla råtta? Och faktum är att den bok Ava reagerat mest positivt på hittills också är den mest avancerade, nämligen Kalle får en lillasyster som jag recenserade här nyligen.

Jag skulle tro att vi återgår till de enklare pekböckerna igen när Ava börjar kommunicera verbalt. De ger säkert mycket mer när vi kan prata om dem tillsammans och hon faktiskt börjar svara om jag frågar vad hunden säger. Tills vidare försöker jag att inte överge dem helt, för de är säkert jättebra för ordförrådets utveckling.

Att läsa barnböcker med barn har jag verkligen sett fram emot och det är roligt att få göra det nu! Det finns oerhört mycket jag vill läsa och allra helst skulle jag vilja beställa hem allt som ser skoj ut och begrava mig i barnboksläsning… men lagom är väl bäst förstås.