Före utdelningen av årets Astrid Lindgren-pris får de församlade lyssna till en intervju med 2010 års ALMA-pristagare Kitty Crowther, som är aktuell som illustratör av den nyutkomna Tomten är vaken med återfunnen text av Astrid Lindgren. Medan Yukiko Duke ställer frågorna och lyfter fram illustratörens berättelse och aktuella karaktärer äter vi andra ostkaka och dricker portvin.

Vänligheten och samtalet flödar bland de köande, ostkakebordet hägrar, dukat med finaste porslin och silver på vit duk med kandelabrar; här finns grädde, hallonsylt, kaffe och portvin – och så ostkaka förstås.

Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén & Sjögren, hälsar välkommen till prisutdelningen, den 46:e i ordningen i förlagets 70-åriga historia, av vilka Astrid Lindgrens böcker har givits ut i 67. I väntan på prisutdelningen presenterar hon en av de få som har illustrerat Lindgrens böcker, den belgiska illustratören Kitty Crowther som fick ALMA-priset, till Astrid Lindgrens minne, 2010.

Kitty Crowther berättar om hur hon jobbade med illustrationerna till Astrid Lindgrens text i den nyutgivna Tomten är vaken. Själv har hon erfarenheter av både engelskt och svenskt julfirande och minns särskilt julduken med ”The Tomten”, det är just den ’lilla’ tomten hon är uppvuxen med, och den karaktären som hon har jobbat för att finna.

”Det tog lång tid innan han blev levande för mig”, säger hon, ”man måste tro på den”. Hon visar skisser på hur hon sökte sig fram till den levande karaktären och berättar hur hon tänkte sig in i och upplevde hans gående in och ut till djuren på gården, och hur hon jobbade med att förmedla den nära omsorgsrelationen mellan tomten och djuren. Astrid Lindgrens mjuka, vackra, repetitiva språk som gestaltas i följandet av tomtens vandring in och ut inspirerade. Crowther lyfter fram Tomten är vaken som just julberättelse; det handlar ju inte om jultomten som ger presenter utan om omsorgen och tiden som ges av tomten utan att någon ser det.

Ett äkta möte mellan Crowther och tomten krävdes för att väcka honom till liv, det kom när hon tecknade tomtens möte med hunden: ”Man måste kunna tro på det man inte kan se, allt lever egentligen genom bilden, men hela bilden kan man aldrig få.” Säger hon som tror på sagoväsen.

Under tiden hon berättar visar hon bilder på hur karaktärerna och miljöerna växer fram i skiss efter skiss. Det är inte bara tomten som ska finna sitt väsen och sin rätta kropp, djuren – just i deras möten med tomten – måste bli de rätta, och så den gamla gården och skogen. Kitty Crowther dröjer kvar vid snön och vinterljuset: ”Det var nästa stora bit”, säger hon och fortsätter: ”snön, en ny värld, himmel; försök att förstå ljuset, det gröna/nordiska”. Den viktiga månen. Och så plötsligt har hon fört skogen in i ett av husets sovrum, det där gårdens vuxna bor. Max i Till vildingarnas land av Maurice Sendak – och ja, hon erkänner att hon är ett fan och har inspirerats.

Textens ursprungliga illustrationer då, de av Harald Wiberg, har de inspirerat, frågar Yukiko Duke. Men Crowther svarar att hon knappast vågat titta på dem, av rädsla att bli för påverkad – förutom den gröna himlen, lägger hon till.

Efteråt, när hon signerar en bok till mig med en tecknad katt och sitt namn, frågar jag henne om hon känner till John Bauer. Hon lyser upp och bekräftar förtjust: ”Åh, jag älskar honom!” En lång stund samtalar vi om Bauers karaktärer, skogar och ljus.

(Reportaget finns även på Formom under fliken ”Övriga reportage”)

Ungdomsböcker, barnböcker, lyrik och prosa. Augustpris, Vi:s litteraturpris och nu Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris. Under ceremonin berättar författaren Katarina Kieri om sitt första starka minne av Astrid Lindgrens författarskap och om hur hon upplever det i dag.

– Jag är född 1965, min uppväxt var Astrid Lindgren.

Katarina Kieri berättar om sina största läsupplevelser inom fiktionen, först nämner hon Brott och straff, därefter Nils Karlsson Pyssling. Hon var sex år, låg i sina föräldrars säng på ett virkat överkast och läste om den lilla pysslingen; att hennes föräldrar var borta och en bror var barnvakt, bidrog säkerligen till den starka upplevelsen.

”Astrid Lindgren är mästare på… ” Kieri söker efter ord när hon ska beskriva det hon vill lyfta fram: ” … en mästare på att beskriva subtilt…”.

Det är den känsliga balansen som avslöjar relationer/icke relationer mellan barn och vuxna som Kieri vill komma åt att uppmärksamma oss lyssnare på. Hon nämner Emil och hans pappa, Tjorven och Melker, Pippi och Tommys och Annikas föräldrar, och hon belyser att det finns ett glapp i kommunikationen, ett gnissel i relationen, där läsaren förstår att den vuxne har svårt för barnet, och där läsaren kan uppleva barnets ensamhet. Katarina Kieri menar att detta subtila språk har påverkat hennes eget skrivsätt mer än hon kanske är medveten om.

Lyhördheten och förmågan att lyfta fram och sätta ord på den lilla betydelsefulla detaljen, att just finna nyansen, i ett så stort författarskap, är för mig en så kallad tyst kunskap – en förmåga som gör eget skapande av stor litteratur möjlig.

Om sina egna böcker berättar hon egentligen inte så mycket mer; ett urval av omslag ligger som bakgrundsbild under ceremonin, och vid utgången läggs böcker fram efter tillkännagivandet. Nej, varför skulle hon berätta om sina böcker, hon har ju skrivit dem för sina läsare – det är genom hennes berättelser man ska ta emot upplevelsen – i det egna mötet med hennes litteratur.

Astrid Lindgren-priset instiftades 1967 av Rabén & Sjögrens bokförlag och delas ut till en författare eller illustratör för förtjänstfullt författarskap för barn och unga.

Vi på Barnboksprat har recenserat några av Katarina Kieris böcker (klicka på titlarna för att komma till recensionerna):
Det snöar, Astrakan
I det här trädet
Mellan dig och dig

(texten finns även på Formom under fliken ”Blogg”)

När Catarina Kruusval gästade Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för knappt två veckor sedan berättade hon om drivkraften bakom hennes illustrationer och böcker.

Catarina poängterade flera gånger under seminariet att hon älskar att göra bilder och böcker. Bilderboken är helig för henne. Hon berättade att bilderboken är mer än en saga, det är en gemenskap. Denna gemenskap upplevde hon tillsammans med sin pappa som liten. Hon vill att föräldrar och barn ska ha möjligheten att mötas. Föräldrarna ska inte behöva tycka att det är tråkigt att läsa barnböcker. Det ska kunna bli en återkommande stund. Hennes ambition är att skriva och illustrera för både vuxna och barn. Det får gärna tilltala mannen (henne egen man läser inte böcker för barnen).

Hon vill göra en bok så som den ”ska se ut” till skillnad från vissa av böckerna från hennes egen barndom. Dessa bilder var nämligen inte så tilltalande. Hennes ambition är att skapa ett annat bildspråk. Snart släpps hennes bok om Rödluvan och där har hon till exempel fått möjligheten att skapa en ny varg.

Catarina berättade även mer om processen kring att skapa en bok. Hon är tecknare i grunden och det tar cirka en vecka att skissa en bok. Själva målandet tar två månader. Catarina älskar linjen, färgen är mer av något som är nödvändigt. Hon använder en stiftpennan som hon doppar i tusch när hon drar sina linjer. Sedan omringar hon motivet med linjer och det är kärlek för henne. Hon försöker hitta harmonin i färgskalan och gör den naturvänlig. Det är viktigt för Catarina att bilderna inte är skissartade. Allt på bilden ska vara detaljerat och exakt. Är det en knut på skosnörena så ska det synas. Om karaktärerna tar i hand så ska det synas med riktiga detaljer.

På frågan om hur hon får nya idéer berättade hon att hon går mycket i skogen med sin hund. Sedan blir hon ofta god vän med karaktärer i böcker och vill fortsätta umgås med dem. Då kan djur eller personer följa med in i nästa bok också.

Skogen är central för Catarina, även gubbar är ett genomgående tema. Hon tycker att det är lättare att jobba med gubbar och humor, hon har svårt för tanter. Rödluvans mormor var svår att fånga, det dröjde tills hon såg mormoden i sin dementa mamma. Där och då såg hon att hennes strama karriärinriktade moder hade förvandlats till en virrig snällgumma. Och se där var Rödluvans mormor!

Catarina är aktuell med flera nya sagoböcker som Guldlock och Bockarna Bruse samt pekvisböcker. Hon avslutar med att säga att hon tycker att illustratörs- och författaryrket är lite ensamt. Hon gillar ju att prata. (och det märks)

Barnboksprat har tidigare recenserat några av Catarina Kruusvals pekvisböcker samt Ellens boll. 

På Bokmässan i Göteborg besökte jag ett seminarium med Jujja Wieslander, den ena av författarna till böckerna om Mamma Mu och Kråkan. Hon berättade om vad som inspirerar henne (och numera avlidna maken Thomas Wieslander) i arbetet med Mamma Mu-böckerna och -sångerna.

Jujja Wieslander är aktuell med en samlingsvolym av Mamma Mu och Kråkan. Den innehåller tre bilderböcker, nio berättelser ur kapitelböcker, sånger, noter till sånger och dikter. Anledningen till att de jobbat med så många olika former är enligt Jujja för att barn uttrycker sig så. Sångerna och berättelserna hör tätt ihop och det märks framför allt på de gamla radioprogrammen om Mamma Mu som Thomas och Jujja spelat in.

Jujja berättade mer om hur viktig kroppen är för barn; de har mycket kroppsglädje. Barn sitter inte still utan de upptäcker världen genom sin kropp. Genom Mamma Mu-böckerna vill Jujja förmedla barns nyfikenhet till de vuxna. Livet är ett evigt upptäckande från det att barnet är nyfött till att det är 6-7 år. Jujja menar att barn är som kattungar som ska undersöka allt. Föräldrarna blir givetvis galna, men barnen måste få hålla på. Runt 6-7-årsåldern slutar vi att undersöka, men tänk om vi skulle fortsätta, då hade vi blivit nobelpristagare hela bunten menar hon.

Barn blir ofta påskyndade av sina föräldrar, men precis som att hunden måste få stanna och nosa så måste barnen få undersöka. Mamma Mu tar gestalten av det prövande, undersökande barnet medan Kråkan är den rigida föräldern. Mamma Mu gör som barn gör. Det är hela utgångspunkten för böckerna. Till en film blev Jujja tillfrågad om de inte kunde låta Mamma Mu få flyga, ”men det går inte, Mamma Mu kan inte flyga, hon är inte en fantasi”, poängterar Jujja.

Berättelserna har kommit till genom sång- och rörelselekar, Jujja och Thomas snappade upp vad barnen säger och sjunger. De lyssnade ständigt på barnen för att få nya uppslag till berättelser och sånger. Jujja berättade om ett tillfälle då de befann sig på en stökig flygplats och plötsligt fick höra en flicka sjunga ”Hästar har hus, hästar har hus, det heter stall.” En sådan enkel trudelutt kunde bli inspiration till en hel bok (även om inte just denna sång blev det).

Barn gestaltar det dem är med om och det gör de genom leken. Vi kan lyssna på vad som utspelar sig i leken och få reda på ett och annat om barnens vardag och världsbild. Jujja tycker att vi ska gödsla med material till leken, lyssna och inte störa. Vi måste inte vara med. Barnet får gärna stänga dörren så att det inte blir avbrutet.

Leken skapar språk. Läsa är en färdighet men det egna språket får barnet genom leken. Då blir barnet också mottaglig för andras berättelser i böcker. Jujja menar att hennes böcker är rum för lek.

Jujja Wieslander är född 12 juni 1944 i Stockholm. Hon har tillsammans med maken Tomas Wieslander (1940-1996) skapat ett stort antal bilderböcker, visor, radioprogram med mera och är senast aktuell med Stora boken om Mamma Mu. 

Ellen Karlsson
Ålder: 26 år

Bor: Västertorp, Stockholm

Familj: maken Richard och Stig, 10 månader

Just nu: föräldraledig från jobb i barnbokshandel, samt redaktör och förläggare på sitt eget Urax förlag

Utbildning: litteraturvetenskap med inriktning mot barnlitteratur (Stockholms universitet) + genusvetenskap, skrivkurser m.m.

Det kom ett mail om ett nystartat barnboksförlag, Urax förlag. Jag såg till att recensera Molly & Sus och blev dessutom nyfiken på Ellen Karlsson, som på egen hand startat förlaget, så jag ställde henne några frågor.

Hur kom förlaget till?
I slutet av 2011 gick Åsa Almqvist bort. Åsa var dotter till Bertil Almqvist som gjorde böckerna om Barna Hedenhös och hon var en stor bilderboksentusiast. När hon dog hade hon en önskan om att kunna främja svensk barnlitteratur och ur det växte idén om ett förlag fram. Jag fick det fina förtroendet att starta och driva förlaget som jag valde att döpa till Urax efter Hedenhösarnas hund.

Innan Urax så har jag tänkt länge på att starta förlag. En drivkraft har varit att jag tycker att utgivningen i Sverige stundtals är feg och tråkig. Med Urax hoppas jag kunna ge ut böcker som annars kanske inte hade fått bli utgivna p.g.a. att de anses för smala eller inte är tillräckligt vinstdrivande.

Hur gör man för att starta ett förlag?
Rent praktiskt så är det bra att ha ett startkapital när man startar förlag. Att trycka böcker är dyrt och man måste ligga ute med ganska mycket pengar innan man kan börja få igen dem. Det ekonomiska är en ofrånkomlig, tråkig del av förlagsarbetet och då menar jag egentligen inte det praktiskt ekonomiska som bokföring utan helt enkelt det faktum att man måste ha pengar. En annan sak man kan tänka på är var man ska jobba, kanske kan man ha sitt förlag hemma, eller så vill man hyra en kontorsplats. Det blir ganska fort mycket grejer så för mig har det varit väldigt skönt att ha ett arbetsrum. Urax har rum på ett kontorshotell. Man kan dela med andra så blir det inte lika dyrt. Det är också bra att tänka på vilka man känner och om de kan och vill hjälpa en med något, det kan gälla hemsida, korrekturläsning, bokföring, utgivningstips (det finns många böcker som borde återutges t.ex.) eller något helt annat. Man kan också kontakta folk som man tror kan och vill svara på alla frågor som kommer under arbetets gång. Barnboksbranschen är väldigt trevlig, tycker jag, och de flesta gillar att hjälpa varandra. Jag har fått otroligt mycket hjälp av min pappa som driver ett serieförlag sen ungefär 10 år tillbaka. Jag har även fått fantastisk hjälp av Autostrada som är det säljföretag som representerar Urax i bokhandeln. De har koll på datum och möten och allt viktigt som jag inte visste något om när jag började. Jag har också haft stor hjälp hemma av min man som bl.a. är grafiker. Lite så menar jag med att man får fundera på vilka man känner som skulle kunna tycka att det var kul att vara med och hjälpa till.

I höst ger Urax förlag ut sina första tre böcker: en debut, en nyutgivning och en översättning. Hur blev det just dessa böcker?
Det kändes viktigt att Urax första böcker skulle representera vad förlaget är och vilken utgivning det kommer att ha.

Barna Hedenhös på vinterresa i Sverige gavs först ut 1951, det är den första boken i serien Urax klassiker som kommer att vara återutgivningar av böcker som saknas i bokhandeln. Att börja med en Hedenhösbok kändes självklart och jag är jätteglad över hur fin boken blev, det är ny repro och formatet är samma som originalutgåvan.

Molly & Sus (se Barnboksprats recension) var ett examensprojekt som Klara Persson gjorde på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) så boken fanns faktiskt färdig och låg ute på Klaras hemsida. Tillsammans har vi arbetat med den, så det är inte riktigt samma bok nu som det var från början. Att jobba tillsammans med Klara har varit en av de absolut roligaste sakerna, då har jag fått vara redaktör och det är som sagt helt fantastiskt kul!

Kalla mej farbror Alf är en väldigt speciell bok för mig. Jag hade älskat den som barn och jag älskar den nu, det är verkligen min typ av humor. Det är ett av de bästa bilderboksmanusen jag läst och jag är så glad över att ha fått ge ut boken på svenska. Fam Ekman som har gjort den är en av Norges största bilderbokskonstnärer, ändå har hon inte blivit utgiven i Sverige på jättelänge. Jag tror att det beror på att hennes böcker anses vara för svårsålda, men alla tecknare jag pratat med är jätteglada över att hon ges ut på svenska igen.

Vad har förlaget för inriktning?
För tillfället är det bilderboksutgivning som gäller, men förhoppningen är att kunna ge ut även mer textbaserade böcker längre fram.

Jag vill ge ut böcker som jag tycker är väldigt bra, det är egentligen det enda kravet. Helst ska de vara fina att se på också, snyggt bundna och med fint papper. Gärna tryckta i Sverige eller i närheten och från och med nästa utgivningsperiod är målet att böckerna ska vara miljömärkta.

Vad är framtidsplanerna?
Framtidsplanerna och förhoppningarna är främst att kunna fortsätta driva Urax och därmed ge utrymme för nya och bortglömda författare och illustratörer.

Aspirerande författare, vilka (om några) ska skicka sitt manus till dig?
Urax har redan börjat få en del manus, men som det ser ut nu så är det väldigt svårt att ge ut spontanmanus för Urax. Fast jag måste ändå uppmuntra till att man skickar sina manus till förlag så det är svårt för mig att säga att man inte ska skicka till Urax, blir det alldeles för mycket kanske jag kommer att införa manusstopp, men än så länge hinner jag läsa och det är väldigt roligt!