En ny bok med titeln Kivi och Monsterhund från OLIKA förlag blir Jesper Lundqvists första barnbok. Han har tidigare utkommit med boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen. Hundratals radioprogram och sångtexter till Sveriges Radios figur Radioapan är också hans verk. Jespers nya bok har en lite banbrytande vinkel, nämligen att läsaren presenteras ordet ”hen”, som används i stället för hon eller han och därmed är det höljt i dunkel om det är en flicka eller pojke vi läser om.

Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?

– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.

Vad tycker du är fördelen med att använda ordet hen i böcker framför att t.ex. bara använda ett könsneutralt namn?

– Det går utmärkt bra att bara använda namnet i vissa böcker – speciellt om de riktar sig till väldigt små barn, som håller på att lära sig språkets grunder – men när en börjar jobba med lite längre texter blir det svårare att klara sig utan personliga pronomen. De gör språket smidigare, det är därför de finns. Så varför inte använda dem?

Tror du att du får efterföljare nu som kommer att använda hen i sitt skrivande?

– Jag vet inte. Språket utvecklas hela tiden, men när det gäller pronomen är det svårt att få någonting nytt att fästa. Hen har funnits i många årtionden, men har ännu inte etablerat sig förutom i vissa mindre kretsar. Att ingen använt det i en barnbok tidigare är rätt talande. Samtidigt tycker jag mig se att vi lever i en dynamisk tid som öppnar upp för mer tolerans och acceptans, så jag tror hen kan ha en chans att etablera sig vid sidan av han och hon. Jag hoppas att det kommer fler hen-barnböcker och jag skriver gärna fler själv.

Kan det fungera lika bra i alla böcker att använda hen?

– Ja, det tror jag – utom i de fall där könet spelar roll (vilka alltså enligt min mening är ganska få när det gäller barnböcker). Därmed inte sagt att alla böcker borde använda hen. Det är förstås upp till den som skriver, på samma sätt som det är upp till den som läser att välja om den vill läsa en hen-bok eller inte. Hen är ytterligare en möjlighet, inte en begränsning.

Upplever du att människor känner till hen och att det används och hur hanterar du människor som fnyser åt hen?

– En del känner till det, en del gör det inte. För en del är det en viktig fråga och en del fnyser. Alla har förstås rätt till en egen åsikt. Jag kan tycka det är lite smålustigt att en del ägnar sin tid och energi över att bli upprörda. Det är ju inte så att hen kommer att ersätta han och hon. Hen är ett alternativ till oss som vill ha det – för de andra finns det tusen och tusen andra barnböcker att vraka mellan.

Använder du själv hen i dagligt tal/skrift? Upplever du det enklare att skriva än att säga hen? 

– Inte dagligen, men jag finner det användbart i många situationer: när jag inte känner till eller när jag saknar behov av att nämna könet på den jag talar om, när jag vet att den jag diskuteras inte vill könsdefinieras eller när jag vill göra en poäng av att uttrycka mig könsneutralt. Hen är del i min vokabulär – inte som en dogm utan som en möjlighet. Att skriva eller säga hen är hugget som stucket.

Blir ditt signum nu att du kommer att använda hen i alla dina verk framöver?

– Nej, tänkte jag skriva, men så kom jag på att ingenting någonsin blir som en tänkt sig. Därför är det nog bäst att lämna frågan obesvarad.

Precis som debutboken Landgörst är Kivi och Monsterhund skriven på rim. Det är driv i texten och även en del nyskapande ord. Det känns som om du haft väldigt rolig vid textens tillkomst. Är det lättare eller en större utmaning att skapa med rim? Finns det fler likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund än just rimmen?

– Jag tror de flesta som arbetar konstnärligt håller med om att begränsningar på något märkligt sätt skapar frihet. De ger en ramar att hålla sig inom, vilket gör att en kan låta fantasin löpa fritt inom dem utan att projektet riskerar att kapsejsa. Landgörst hade en väldigt hårt hållen struktur – den var skriven på vers, på rim, med ett visst antal rader till varje bild och så vidare – en tajt struktur vilket gav en enorm lustfylld känsla. Att säga att en bok skriver sig själv är måhända en klyscha, men det kändes faktiskt så i det fallet. Kivi och Monsterhund är enklare i strukturen, med rimmandet som enda restriktion. Det är en enkel historia, men med en vildsinthet och gränslöshet och bänglighet som jag låter återspeglas i språket. Jag hade, som du gissar, väldigt roligt när jag skrev bägge böckerna. Det finns förmodligen massvis med likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund, jag har ju skrivit bägge böckerna så konstigt vore det annars. Själv tänker jag mig Landgörst som en vuxenbok för unga och gamla barn, medan Kivi och Monsterhund är en barnbok som förhoppningsvis kan komma att glädja många vuxna.

Har du personliga barnboksfavoriter som företrädesvis belyser barnet mer än om det är en pojke/flicka?

Jesper ger mig inget konkret barnbokstips där barnet är i fokus, för det är inte alltid så enkelt som det först kan verka.

– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi).

Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.

Millis Sarri

När jag såg reklam i en tidning för boken Super-Charlie (som jag också recenserat) blev jag så himla glad! Inte för att Camilla Läckberg skrivit en barnbok vilket i och för sig är trevligt, utan det som gjorde mig glad var att jag kände igen namnet på illustratören! En gång i tiden (för sisådär 16-17 år sedan) jobbade jag på en hamburgerrestaurang och en av mina kollegor var otroligt duktig på att teckna; jag minns att hon gjorde en jätterolig bild med karikatyrer av oss som jobbade skift tillsammans. Och den tjejen, Millis Sarri, är alltså hon som har illustrerat Super-Charlie! Jag tänkte att det vore skoj att få veta hur en illustratör arbetar, så jag skickade ett meddelande till Millis på Facebook och frågade om hon skulle kunna tänka sig att berätta för Barnboksprat om hur hon jobbar, och det ville hon gärna!

Vad menar författaren?

När man ritar till en barnbok illustrerar man författarens ord och det gäller att klura vad författaren egentligen menar och säga det i bilder. När jag får en text framför mig så växer en bild fram inne i mitt huvud, jag ser karaktärerna och miljöerna i skissform. Jag skissar inne i huvudet först, sen på papper. Det gäller att alltid ha skissböcker hemma; det måste ligga en vid nattduksbordet för ofta ploppar bra ideér ut precis innan jag somnar! Sen är det dags för karaktärerna och då går jag igenom vad de har för kännetecken, personlighet och förmågor. Är det en snäll person gör man linjerna lite runda och mjuka, är det en elak person gör man mer raka, hårda streck.

Uppdrag Super-Charlie

För ungefär ett år sedan damp det ner ett mail i min inbox, det var från någon Camilla som skrev att hon i vanliga fall skrev deckare men att hon nu skrivit en barnbok och undrade om jag ville illustrera den. Hon hade letat sig igenom hundratals illustratörer men blivit kär i just mitt bildspråk. Camilla Läckberg, tänkte jag, coolt att någon med samma namn också skriver deckare…Sen klickade jag på länken längst ner i mailet och kom till DEN Camilla Läckbergs blogg. Självklart höll jag på att ramla av stolen och ropade på min man att han måste komma och läsa! Sen blev det en glädjedans runt huset!

Arbetet med Super-Charlie

Camilla ville att karaktärerna i boken skulle vara baserade på hennes familj, så jag fick en drös foton och en beskrivning. Super-Charlies båda syskon fick jag mer fria händer med, så de liknar väldigt mycket mina barn, man använder sig ju av de närmaste referenserna. Jag skissade upp karaktärerna och mailade Camilla som blev nöjd! Själva Super-Charlie fick vi skissa på en del tills vi hittade den riktiga, men han kom fram till slut!

Efter det fortsätter arbetet med att skapa miljöerna; Camilla berättade hur hon föreställt sig, men det mesta kommer ur min fantasi. Jag gör först blyertsskisser som jag scannar och ibland färglägger snabbt i datorn. När jag fått godkänt fortsätter jag att göra klart bilden; t.ex. Googlar jag referensmaterial; biblioteket i Super-Charlie till exempel. Vad finns i ett sådant? Vilka färger? Hur ser golvet ut?

Arbetsgång och tekniker

När jag ritar ramlar pennan bara på innan jag hinner med och det kommer ut någon ny detalj .Jag illustrerar oftast i datorn efter blyertsskissen eller om jag skissat direkt till datorn med min ritbräda. Till min kommande Pixibok har jag ritat de svarta linjerna med tusch och scannat in, frilagt i lager och till sist färglagt i datorn. Jag gillar båda teknikerna, det beror ju på vilken stil man vill ha. Jag gillar att prova nya stilar och experimentera med olika tekniker i datorn.

Som illustratör har jag stor frihet i hur bilderna ska se ut, men det är ju ett samarbete där båda måste bli nöjda. Som författaren till Pixiboken Knöl & Bök, Tina Engström. Hon säger att hon kräks om hon ser färgerna lila och gult tillsammans medan jag tycker är världens bästa kontrastfärger! Då får vi kompromissa, för man vill ju inte att folk ska kräkas när de tittar på mina bilder!

Om barnböcker…

Färgerna, formerna och bildspråket i barnböcker tilltalar mig jättemycket och med två bokslukande barn har vi läst mååånga barnböcker. Jag älskar barnböcker och ibland köper jag dem bara till mig! Som Sven Nordqvists ” Var är min syster”, Sven är kungen, och Tove Janssons ”Hur gick det sen?” med genomskärningarna i bilderna är ju helt fantastisk. Sen är jag ju Disneyfantast och det syns nog i mina bilder.

Just detaljer i barnböcker älskar jag och tror att barn gör med, små saker som gör att barnen vill läsa boken fler gånger och att även den vuxne upptäcker små detaljer och kan fnissa till. Det ska ju vara roligt även för den vuxne att läsa. Underberättelser gillar jag, att det händer saker i bilden som inte står i texten. Det fick jag utlopp för i Super-Charlie. Gosedjuret som dyker upp lite varstans och berättar sin egen historia, ekorren som kikar in lite här och där och i mitten av boken får en lite större roll.

Rita barnböcker är fantastiskt roligt och det vill jag göra jämt! Det är meningen att Super-Charlie ska bli en serie böcker och förhoppningsvis får vi även se fler Knöl & Bök historier. Pixiboken som jag har illustrerat heter ”Knöl & Bök och kissolyckan” och kommer någon gång i sommar! Annars ritar jag till tidningar (bla Fitness Magazine),webb, appar och trycksaker, ja det mesta som behöver roliga, färgglada och fantasirika illustrationer :)

Bilder publicerade med tillstånd av Millis Sarri

Efter att ha läst två böcker från Sagolikt bokförlag blev jag väldigt nyfiken på de två personer som ligger bakom bokförlaget som skiljer sig så pass mycket från mängden. ”Jag älskar dig så mitt hjärta brister” handlar om en tjej som är kär i en kille med Downs syndrom. ”Jösta och Johan” handlar om två kill-giraffer som vill adoptera ett barn. Jag tog kontakt med Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist för att försöka stilla min nyfikenhet.

- Hemlöshet, killar i klänningar, downs syndrom… Det är ganska normbrytande sagor för barn som ni gör. Vilken respons får ni på detta?

Anette Skåhlberg, författaren bakom böckerna berättar: ”När jag skriver, skriver jag alltid (nästan) utifrån en ilska som oftast urspringer ur något som finns runtom oss. Något som jag blivit förbannad på att det är på ett visst sätt i samhället, någon orättvisa eller ibland bara på ett sätt som jag har sett att någon har behandlat någon annan på. Det är på samma sätt oavsett när jag skriver barnböcker eller vuxenböcker, eller när jag skriver mina pjäser eller gör mina filmer. Det är viktigt för mig att som författare att göra den rösten hos mig hörd. Sedan tycker jag att det är lite sorgligt att det ska kallas normbrytande att göra sagor för barn som handlar om dessa ämnen. Det borde vara en norm att det fanns många sådan här sagor.” Hon fortsätter: ”Reaktionerna har varit väldigt positiva. Många är de röster som hör av sig till oss och tackar för våra böcker. Givetvis är det också en grupp människor som förkastar allt vi gör och tycker det är fruktansvärt, men den gruppen är så liten jämfört med det enorma antal barn och vuxna som älskar våra böcker. Numera har många av biblioteken flera av våra titlar, och böckerna finns också på väldigt många förskolor och skolor runtom i Sverige. Det är vi glada för!”

- Ni har ju tidigare skrivit om homosexuallitet i era barnböcker, prisessan Kristalla som blir kär i en flicka, och nu kommer boken Jösta och Johan. Vad är det som lockar er till att nu skriva om ämnet riktat till ännu mindre barn? Å på vilket sätt skiljer sig dessa historier åt?

”Jag har inte skrivit om homosexualitet” säger Anette. ”Jag har skrivit en saga om en prinsessa som blir kär i en flicka från folket. För mig handlar det ytterst om kärlek. Sedan att de båda två är av samma kön är inte det viktiga för historien, utan mer viktigt för den som läser boken, beroende på vilken inställning läsaren har. Min intention med detta var att göra en bok om en stark och självständig prinsessa som inte gick med på att man valde åt henne, som hittade kärleken någon annanstans än man förväntade sig av henne, hos någon av folket, och som vågade följa sitt hjärtas röst för att bli fullkomlig själv. Och som bestämmer sig för att rädda draken! När det gäller Jösta och Johan så handlar det ytterst om familjen. Att vilja ha en familj men inte lyckas själva utan vara tvungen att finna den någon annanstans. Jösta och Johan föddes förresten i ett roligt sammanhang. Det var Vardagens dramatik som i samarbete med RFSL har ett projekt för regnbågsfamiljer på förskolor under hösten som kommer. De kontaktade mig och önskade att jag kunde skriva en saga riktad mot förskolorna där regnbågsfamiljer ingick. Efter en del funderande föddes Junior börjar förskolan i mitt huvud (som Sagolikt Bokförlag kommer ge ut som bok och ljudbok i december). Jag blev så förtjust i den lilla familjen och funderade över hur den hade blivit som den var, och att Junior ju måste vara ”adopterad”, och därmed skrev jag Jösta och Johan. Sedan blev jag överlycklig över Katarinas bilder som så väl fångade de olika djurens känslor.”

- På er hemsida nämner ni er vision som består av tre punkter. Kan ni berätta lite mer om dessa?

Författaren Anette Skåhlberg förklarar: ”- Bryt normerna! Som författare tycker jag det är viktigt att hela tiden ifrågasätta och kommentera världen omkring mig. Och som det är nu finns det många normer som behöver brytas. Jag vill att alla barn ska våga vara som de i hjärtat själva vill vara, och utvecklas till empatiska och fördomsfria vuxna. – Befria sagorna! Jag älskar sagoberättandet och arbetar även som sagoberättare muntligt. Att tillsammans sluta upp kring en lägereld, fysisk eller mental, och njuta av en saga, är fantastiskt. Att låta den uråldriga sagotraditionen smälta samman med historier från vår samtid, och ge berättelser, vår tids äventyr, som vi alla kan fly in i, berättelser som kan förändra en människas liv för ett ögonblick. Och när min text, sagan jag skrivit, möter Katarinas livsbejakande och starka bilder uppstår magi som får i alla fall mig att vilja befria sagorna och föra dem vidare till alla barn och vuxna. – Väck läslusten! Ju mer vi läser för våra barn desto större lust får de själva att läsa. Detta är jag övertygad om. Och ju mer kraft vi vuxna lägger på att berätta sagor, ju mer tid vi ger barnen kring varje saga desto mer tid får de själva lust att lägga på sitt eget läsande. Allt handlar om tid och att se varandra.” berättar Anette.

Illustratören bakom böckerna, Katarina Dahlquist, fortsätter: ”Även bildmässigt vill vi försöka att göra sagorna unika, annorlunda, bryta normerna och väcka läslusten. Först och främst vill vi att bilderna ska vara handgjorda, mustiga i färgerna och med mycket struktur. Vi är noga med färgerna och att färgkvaliteten behålls när vi trycker böckerna, och därför väljer vi noga utvalt papper och Kristianstad Boktryckeri som är helt unika i sina färger. Och jag som illustratör gör alltid allt för hand, varje känsla ska kännas i bilden, och detaljerna är viktiga så barn själva kan hitta nya saker ju mer de tittar. Dessutom jobbar jag mycket med att skapa kontraster, hitta den ljusaste punkten i bilden och balansera den med den mörkaste, skapa dramatik och djup. Det som berättas i texten ska återspeglas i bilderna. Vi vill skapa en enhet.”

- Vilka är era bästa tips på moderna barnböcker?

”Bildmässigt är mina absolut största förebilder Hans Arnold, Johan Bauer, Alan Lee och Shaun Tan” säger Katarina Dahlquist. ”Inga av dessa skulle man kanske kalla moderna i sina bilder, men jag inspireras inte speciellt mycket av det som följer trenderna, det är oftast stöpt i samma form, avskalat och urvattnat eller datagjort. Det ska vara handgjort! Handgjort! Man ska kunna se och känna konstnärens själ och hjärta i varje penseldrag, det gör en spännande och unik bild som man inte kan slita ögonen ifrån. Jag älskar mustiga färger, mycket struktur, troll och trollskogar och magiska fantasilandskap. Oväntade inslag. Och starka kontraster, mycket känsla. Dessutom tycker jag att Disneys handmålade bilder är underskattade, som illustratör och konstnär är det tecknarens drag som imponerar och Disney har en alldeles säregen stil och ton och barn över hela världen kan inte ha fel. Det Disney åstadkommit är unikt och imponerande. Om jag ska nämna några specifika böcker så gillar jag Little Red, Spiderwick, Slottet vid Silverskogen, The Arrival och HC Andersens och Bröderna Grimms sagor. Dock är vissa av dem ganska förlegade i sina historier vad gäller jämställdhet, fördomar och könsroller, även bildmässigt ibland. Så särskilt moderna är väl egentligen ingen av dem… tyvärr.”

När de sen får frågan om det är något annat de vill tillägga är de ganska eninga: ”Läs! Läs! Läs!” Jag tycker det är ganska talande när två såpass uttrycksfulla personer som Anette och Katarina kan enas om ett enda ord som avslutning.

Mårten Melin
Fotograf: Staffan Melin

Barnboksprat har intervjuat författaren Mårten Melin, aktuell med Som trolleri (recension) och Mitt liv som apa.

Mårten Melin skriver alltid i jag-form. ”Jag tycker det är enklast”, säger han. ”Är jag den allvetande författaren måste jag veta vad träden i skogen heter men är jag Mona, 12 år kan jag skriva ‘det var såna där med vitsvart stam, jag minns inte vad de heter’. Så det är lite latigt. Plus att jag får en bättre närvaro när jag gör så tycker jag.”

Hur bär man sig då åt för att låta som en tolvåring? Mårten lovade sig själv när han var liten att aldrig glömma hur det är att vara barn. Dessutom tjuvlyssnar han på så många tolvåringar han kan, och så läser han Kamratposten.

Förutom själva skrivandet ägnar sig Mårten åt att göra författarbesök. Då åker han ut till skolor och träffar sina läsare. Han berättar om sina böcker och inspirerar eleverna att skriva själva.

När Mårten inte har författarbesök skriver han. ”Jag skriver bäst på förmiddagen, skriver nästan aldrig på kvällen”, säger han. Arbetet med en bok börjar med planering kring handling och personer, men han vill ofta komma igång tidigt med själva skrivandet. Det brukar gå bra att ändra planeringen efter hand om det behövs, men ibland känns det inte rätt. ”Just nu har jag bestämt mig för att kasta 40 sidor. Huvudpersonerna ska vara kvar, det ska vara samma problem, men miljön ska ändras helt.”

Mårten väver ofta in normbrytande detaljer i sina böcker, exempelvis vegetarianism eller homosexualitet. Han är själv vegetarian och nämner gärna grisars situation i förbigående eller mer detaljerat, som i Susanne och den lilla grisen. Han har själv varit inne i ett grisstall som liten och tyckte inte att det var trevligt. ”Jag trodde att det skulle bli ett himla rabalder om Susanne och den lilla grisen, men det blev det inte”, säger Mårten. Han har aldrig blivit ombedd att tona ner någonting i sina böcker, utom när redaktören tyckte att han nämnde Bamse för många gånger i Amor anfaller!. När den skrevs arbetade Mårten även med att skriva manus till Bamse-tidningen och redaktören tyckte att det blev för mycket reklam. ”Annars har jag mer fått reaktioner på mina Bamsemanus, det är ju lite fler som läser Bamse om man säger så. Det blev rätt mycket med serien där Bamse ska lämna tillbaka elefantrubinen, och även serien där han gör det eftersom Skalman har en mp3-spelare med tiotusen timmar musik. ‘Skalman måste vara fildelare!’ Det hade jag inte en tanke på. Jag hade gärna sett att Skalman var vegetarian. Förresten kommer det en homoadoption i Bamse under 2010, fast den har jag inte skrivit. Men jag hann heja på den kan man säga, innan jag slutade.”

Trots många fina kapitelböcker i bibliografin är det diktböckerna Mårten nämner när han får frågan om han är särskilt stolt över någon av sina böcker – Ett värmeljus i din skalle (Hegas, 2008), Varm tass i mörkret (Hegas, 2007) och Mera glass i däcken (Eriksson & Lindgren, 2003). ”Kapitelböcker skriver ju vem som helst, men inte dikter för barn. Och nästan ingen annan än jag får ut dem heller.”

Mårten har flera nya böcker på gång. Två böcker, som han inte vill säga något om, är redan antagna. Förlaget Hegas har bett om en fortsättning på Mitt liv som apa, så en sådan har han nyligen skrivit. Just nu skriver han på en kapitelbok för 12-åringar. ”Det är den jag kastat så mycket av”, säger han. ”Men den är rolig att skriva, jag hoppas den är klar före sommaren.”

Och till sist några snabba frågor:

Vem är privatpersonen Mårten Melin?
Jag är född 1972 i Huddinge, bor med fru och barn i Lund. Har en tvååring och väntar ett till barn i maj.

Vad är ditt bästa skrivtips?
Att skriva. Att sätta sig och bara göra det. Det går inte att vänta på inspiration eller bättre tider. Ska man skriva är det bara att göra det.

Kan du tipsa om en bra barn- eller ungdomsbok?
Frida Nilssons Hedvigböcker är bland det bästa som finns. Och Pernilla Stalfelt är alltid bra, hennes Pella och Gonilla i senaste Barnkammarboken är fenomenal. Läs den!

Vad läser du själv just nu?
Jag ska ge mig i kast med Per Johanssons Göteborg i päls. Vi går i samma klass på Skurups folkhögskola där jag läser Skrivpedagogutbildningen. Så det ska bli spännande.

Vi på Barnboksprat tycker om böcker med moderna könsroller och så kallade normbrytande inslag. Böcker som inte handlar om rosaklädda, blåögda och blonda flickor som leker prinsessor bredvid blåklädda djärva pojkar som leker krig. Även om verkligheten kanske ser ut så oftare än vi skulle önska är det inte den enda verkligheten och inte den vi vill lära våra barn att se som den normala. En av de författare som delar vår uppfattning är Kristina Murray Brodin, som gett ut böckerna Tyranno och Maskerad på Vombat förlag.

Hej Kristina!
Kan du berätta om hur dina böcker blev till?

Jag arbetar på en förskola i ett invandrartätt område där jag får mycket inspiration till mitt skrivande. Maskerad är ”based on a true story”, en alldeles vanlig dag på vår förskola med våra fantastiska barn. Därav tacket i Maskerad, till barnen på förskolan på Concordiavägen. I Tyranno tackar jag förskolan på Hattmakarbacken. Där gick min son i förskola och mycket i Tyranno är hämtat från hans tid där.

Hur lika är de förskolemiljöer du hämtat din inspiration från de som visas i böckerna?

Förskolemiljön är rätt lik den på avdelningen där jag arbetar. Material och dokumentation finns självklart tillgängligt för barnen och placeras inte för högt upp. Det finns en struktur där ”var sak har sin plats” så barnen vet var allt finns att hämta och var man lämnar tillbaka det. Däremellan får det gärna se kaotiskt ut.

På vår förskola har vi en manlig pedagog men inte på den avdelning där jag arbetar. I böckerna skymtar en pedagog med sjal, på vår förskola har vi för närvarande bara en del vikarier som har det. Däremot finns det i teamet. De allra flesta pedagogerna på vår förskola kommer från Sverige men Chile, Grekland och Kongo är också representerade.

Hur kom det sig att du blev författare?

Som barn hade jag några drömyrken; arkeolog, sjuksköterska och även författare. Att bli lärare var aldrig något jag reflekterade över men det var lågstadielärare jag så småningom blev. I många år arbetade jag som sådan i ett invandrartätt område. Det fanns knappast några läromedel för de elever som var nya i Sverige och ännu inte lärt sig svenska. Det ledde till att jag prövade på ett av mina drömyrken, författare. Jag skrev läromedel i svenska två (svenska som andraspråk) och senare många lättlästa böcker för nybörjarläsaren hos olika läromedelsförlag. Mer och mer växte tankarna fram att jag ville skriva en ”riktig” barnbok utgiven av något förlag som inte sysslade med läromedel. Jag samlade idéer, började skriva och la på hög.

Hur såg vägen ut från idé till färdig bok?

Drömmen att få se mitt första färdiga barnboksmanus Tyranno utgivet tog lång tid. Jag skickade det till många olika barnboksförlag, fick ett vänligt ”Tack, men tyvärr…” tillbaka. Ändrade lite och skickade igen och igen till alla förlag jag kunde hitta som sysslade med barnböcker. Efter flera år (ja, det är sant) fick jag så ett mail som värmde långt in i hjärteroten. Det nystartade queerfeministiska förlaget Vombat ville ge ut Tyranno. Vid det här laget hade jag börjat intressera mig för en genusinriktad pedagogik. Långt tidigare var jag intresserade av olika mångfaldsfrågor. Kontrakt skrevs med Vombat förlag och nu var det på riktigt. Mitt manus skulle illustreras och bli en bok.

Hur kom du i kontakt med Bettina Johansson, som gjort de härliga illustrationerna i Tyranno och Maskerad?

Det var förlaget som föreslog illustratör. Deras första förslag gillade jag inte något vidare och det gjorde de nog inte själva heller. Det andra förslaget blev Bettina Johansson. Hon gjorde några provbilder och bättre hade det inte kunnat bli. Utan att vi träffats fångade hon Tyrannos innehåll på pricken som jag tänkt mig det. Det kändes hundraprocentigt rätt. Den enda extra information hon fick var mina tankar om barnens ålder och ursprung och en del om miljön på förskolan.

Har du någon favoritkaraktär från dina böcker?

Min egen favorit i böckerna är nog Mariama. Jag hade ett bestämt barn i åtanke när jag skrev om henne och genom Bettinas illustrationer känns det verkligen som det barnet. Inte i utseendet utan i karaktären Bettina fick fram.

Vad tycker du själv om att läsa?

Är själv en bokslukare, läser flera böcker i månaden mest skönlitteratur men också en hel del facklitteratur, den senaste tiden mycket om tankar kring genus och genusarbete. Tycker det är otroligt stimulerande att läsa för barnen på förskolan.

Kommer vi att få se fler böcker av dig i framtiden?

Idag har jag två eller tre nya manus som det kanske blir något med. Jag hoppas det blir Bettina som illustrerar. Har också några manus som inget förlag nappat på ännu, ändå är ett av dem som handlar om djuren på savannen något av min egen favorit. Men jag ger inte upp. Förlagen kommer att få återse ”Nu ska vi på safari” fler gånger, lite omarbetat varje gång. Och vad jag lärt mig under resans gång är att drömmar kan slå in.

Tack, Kristina!