Att läsa för bebisar

Det dök upp ett nyhetsinslag i mitt ”flöde” som fick mig att tänka på bebistiden. ”Ju tidigare man läser för barn desto bättre” är rubriken och jag minns hur en del föräldrar tittade konstigt på mig när jag läste för barnen innan de var ett halvår. Tji fick de!

Jag kan helt ärligt säga att en stor anledning till att jag gjorde det var desperation och otålighet. Jag älskar ju barnböcker och kunde inte vänta längre på att både få återupptäcka gamla favoriter och botanisera bland nyutgivet. Men framför allt tyckte jag att det var rätt svårt att kommunicera med barnen emellanåt, innan de lärde sig folkvett som att svara på tilltal och att sluta kräkas mjölk på mig när jag sa något.

Att läsa tillsammans ingav lugn, och det stimulerade både dem och mig en stund. Dessutom finns det ju så många himla fina bäbisböcker. Här är några av mina favoriter:

Jag har dock två invändningar mot reportage som det jag länkar till ovan:
1. Ojämlikheten i barns förutsättningar tas inte upp mer än i en bisats. Eftersom det är ganska självklart att föräldrar som själva värdesätter läsning är de som läser för sina barn blir resultatet om ansvaret för att initiera läsning (eller besök på lässtunder) enbart ligger på föräldrarna något ojämlikt. Barn med föräldrar som inte läser/uppmuntrar/inspirerar till läsning blir helt enkelt ”automatiskt” sämre läsare – eller? Därför är det fint med projekt som Bokstart, som efter att ha gått som pilot i ett antal socioekonomiskt utsatta områden nu ska bli nationellt. Jag hörde ett föredrag om det på Bokmässan och det lät så himla bra!
2. Det är lätt att känna att det är ”för sent”. Sitter du där med en tvååring och ångrar att du inte läste för hen som bäbis? Eller kanske en sjuåring eller 16-åring? Vet du? Det är aldrig för sent. Läs tillsammans nu vetja! Högläsning är bland det mysigaste som finns, helt oaktat ålder!

Bokmässan: bilden av pojkar i barn- och ungdomsböcker

Bokmässans logoPå senaste Bok- och Biblioteksmässan lyssnade jag på ett samtal om de bilder som killar måste leva upp till idag. Martin Svensson som skrivit Julius-böckerna pratade med Malin Stehn som skrivit ett trettiotal böcker, bland annat Svarta Tornet. Samtalsledare var Jenny Jägerfeld som är författare och psykolog.  

Författarna på scen
Från vänster: Martin Svensson, Malin Stehn, samtalsledare Jenny Jägerfeld

Martin berättar att huvudkaraktären Julius i hans böcker är observatör. Han är blyg och försiktig men kan vara modig när han är trygg. Böckerna handlar om Julius och hans drömmar (som t ex är att bli ihop med Linn). Martin trodde länge att han skrev om sin son, men sonen säger att Martin i själva verket skriver om sig själv. Han började skriva böckerna för att han inte hittade några passande böcker till sonen Colin som vill kunna identifiera sig med någon i böckerna.

Svarta Tornets bokomslagMalins bokkaraktär 14-åriga Robin har svårt för att kommunicera med föräldrarna. Han har hamnat snett. Malin har också tänkt på sin son när hon skapat Robin. Robin är introvert och detta har varit ett intressant ämne för Malin. Hon har försökt sätta sig in i hur de introverta tänker för att få Robins perspektiv på saker och ting.

Hur resonerar författarna angående vilka böcker pojkar vill läsa?

Martin har funderat en del på om färgerna på senaste bokomslaget riskerar att skrämma bort pojkar? (där finns bland annat ett rosa hjärta). Men han konstaterar även att det är en konservativ bild, killar idag gillar inte ”bara action och våld” utan vill även läsa om kärlek. Det kan vara kul med både Jack Sparrow och ”nån kille som är kär”. Det har skett en förändring den senaste tiden.

Malin konstaterar att killar vill läsa om killar medan tjejer kan läsa om både och. Hon menar att killar verkar ha svårt att identifiera sig med tjejer. Samtalsledaren Jenny säger att efter 5-6-årsåldern verkar killar sluta att läsa om tjejer. Malin har medvetet valt en kille som huvudkaraktär för att killar ska läsa boken. Hon försöker sedan smyga in tjejer.

– Julius brottas med allmänmänskliga saker. Det handlar om viljan att vara bra på något. Men hur funkar det att visa på svaghet? Kan killar identifiera sig då och vill killar läsa om det?

Julius spelar teater bokomslagMartin berättar att Julius var väldigt osäker först. En vanlig kille. Redaktören undrade om han blev för mesig, läsarna vill inte bli påminda om sådant hos sig själva. Därmed blev Julius tuff utåt för att dölja osäkerheten. Martin menar att i tonåren letar vi efter sig själva. Vi söker efter texter att känna igen oss i och någon som påminner om en själv.

– Det verkar vara svårare att skildra en osäker flicka än Pippi-karaktärer?

Malin konstaterar att det finns många tuffa, självständiga tjejer i litteraturen. Särskilt i åldersindelningarna 6-9 och 5-8 år. Det är för att vi vill att det ska vara så. Men många flickor känner inte igen sig. Jenny tillägger att Pija Lindenbaums Gittan finns som motvikt och att det är bra.

Malin säger att det är så mycket yta idag. Folk visar en bild utåt och en annan inåt.

Martin avslutar med att det viktigaste ändå är att alla läser det dem gillar, man måste inte läsa allt. Men om det är rosa hjärtan på omslaget som står i vägen, då är det inte kul…

Bokmässan: Småbarnsliv i bilderboken

Bokmässans logotypBarnboksprats Sara besökte Bok- och biblioteksmässan den 28 september och kommer i ett antal inlägg rapportera från olika författarsamtal och seminarier på Bokmässan. Här kommer första referatet från ett författarsamtal om småbarnsliv i bilderböckerna.

Katerina Janouch, journalist och författare till bland annat Ingridböckerna samtalade med en moderator samt Maria Nilsson Thore, illustratör och författare till bland annat Alla tre-böckerna som utspelar sig på förskolan Ärtan (två delar har givits ut och fler kommer i vår). Katerina har skrivit åtta böcker om Ingridböcker och två om både Ingrid och Ivar. Ytterligare två kommer snart.

Katerina tycker att barn är tacksamma läsare, hon försöker fokusera på att skriva roliga berättelser som även föräldrarna står ut med. Eftersom Katerina har många barn själv så skriver för att hon vill ha en viss historia som hon saknat. När det gäller hennes söner så har det varit enkelt att välja bland det utbud av böcker som finns eftersom pojkar är norm, men sedan hon fick sin dotter har det känts som att hon saknat något. Hon ville ha en fartfylld flicka att läsa om.

Maria berättar att hennes bokserie Alla tre handlar om små barn och det viktiga i barnens vardag. Böckerna utspelar sig kring tre kompisar på en förskola, två tjejer och en kille. Valle är en mjuk kille, medan Esther är en tjej som är rörig och utåtriktad. Än så länge är karaktärerna är ganska outtalade, men det kommer två böcker till i vår och då kommer personlighetsdragen att bli mer tydliga.

Författarna på en scen

Maria Nilsson Thore i mitten och Katerina Janouch till höger.

Något som Katerina tycker är extra kul med att skriva småbarnböcker är att ta fasta på barnens fantasi. Småbarnens gränser mellan fantasi och verklighet är väldigt oklara. I Katerinas böcker känner man igen ramen för en berättelse, men sedan flyter den mellan dröm och verklighet. Till exempel kan en vild tiger dyka upp på en bondgård och det kan vara helt logiskt för barnen, men troligen inte för vuxna.

Katerina fick frågan om hur det går till att samarbeta med en illustratör? Märvi Lindman är den som illustrerar Ingridböckerna och Katerina beskriver det som att de har ett intuitivt band. De har bara träffats en gång och kommunikationen sker via texterna och förlaget. Ändå blir illustrationerna helt som Katerina föreställt sig. När det gäller hur Ivar skulle porträtteras så kom Märvi med några förslag varav ett var klockrent för Katerina.

Maria svarade ja på frågan om hon lånat någon karaktär från sina egna barn. Blonda Esther är Marias dotter. Esther är rastlös, lite too much och klär ut sig hela tiden precis som Marias dotter. Först låtsades Maria inte om det, men nu vet dottern om det och tycker att det är roligt.

Hur går processen till när det gäller att illustrera egna respektive andras böcker? Maria berättade att hon brukar få manuset först att illustrera utifrån från andra författare och om hon ska skriva boken själv så brukar det börja i bilden. Hon ritar väldigt mycket och om en karaktär fastnar brukar hon börja med att lägga upp historien visuellt i ett storyboard/som en serie. När skisserna över handlingen är klar så börjar hon med texten.

Katerina berättade att hon ibland får anpassa texten efter att Märvi är klar med illustrationerna. Ibland kan ord behöva bytas ut för att passa med bilderna.

alla tre vilar2

Ur Alla tre vilar. 

Hur gestaltas barnperspektivet i författarnas böcker? Maria berättar att böckerna handlar om typiska vardagssituationer som barn känner igen sig i: fruktstund, sandlådelek och vila på förskolan. Sedan bygger böckerna på intrigen mellan barnen och hur de interagerar. De vuxna i böckerna kommer kanske mest och stör? Barnen försöker att inte bry sig om de vuxna.

Katerina drar paralleller till Peter Pan. Barn kan känna att vuxna är dumma i huvudet, att de har stelnat och att de lämnat barndomslandet. Barnen är beroende av de vuxna, men de har överseende med deras tillkortakommande när det gäller lek och fantasi. Maria tillägger att hennes svärmor brukar säga ”stör aldrig ett barn som leker.”

Katerina minns själv skiljelinjen, det vill säga dagen då gosedjuren slutade att vara besjälade så att hon inte kunde leka med dem längre. Då var hon inget barn längre.

Barnboksprat har recenserat Marias Alla tre-böckerna och Katerinas Ingrid från morgon till kväll, Ingrid vill bada och Ingrid vill äta.

ALMA-pristagaren Kitty Crowther berättar

Före utdelningen av årets Astrid Lindgren-pris får de församlade lyssna till en intervju med 2010 års ALMA-pristagare Kitty Crowther, som är aktuell som illustratör av den nyutkomna Tomten är vaken med återfunnen text av Astrid Lindgren. Medan Yukiko Duke ställer frågorna och lyfter fram illustratörens berättelse och aktuella karaktärer äter vi andra ostkaka och dricker portvin.

Vänligheten och samtalet flödar bland de köande, ostkakebordet hägrar, dukat med finaste porslin och silver på vit duk med kandelabrar; här finns grädde, hallonsylt, kaffe och portvin – och så ostkaka förstås.

Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén & Sjögren, hälsar välkommen till prisutdelningen, den 46:e i ordningen i förlagets 70-åriga historia, av vilka Astrid Lindgrens böcker har givits ut i 67. I väntan på prisutdelningen presenterar hon en av de få som har illustrerat Lindgrens böcker, den belgiska illustratören Kitty Crowther som fick ALMA-priset, till Astrid Lindgrens minne, 2010.


Kitty Crowther berättar om hur hon jobbade med illustrationerna till Astrid Lindgrens text i den nyutgivna Tomten är vaken. Själv har hon erfarenheter av både engelskt och svenskt julfirande och minns särskilt julduken med ”The Tomten”, det är just den ’lilla’ tomten hon är uppvuxen med, och den karaktären som hon har jobbat för att finna.

”Det tog lång tid innan han blev levande för mig”, säger hon, ”man måste tro på den”. Hon visar skisser på hur hon sökte sig fram till den levande karaktären och berättar hur hon tänkte sig in i och upplevde hans gående in och ut till djuren på gården, och hur hon jobbade med att förmedla den nära omsorgsrelationen mellan tomten och djuren. Astrid Lindgrens mjuka, vackra, repetitiva språk som gestaltas i följandet av tomtens vandring in och ut inspirerade. Crowther lyfter fram Tomten är vaken som just julberättelse; det handlar ju inte om jultomten som ger presenter utan om omsorgen och tiden som ges av tomten utan att någon ser det.

Ett äkta möte mellan Crowther och tomten krävdes för att väcka honom till liv, det kom när hon tecknade tomtens möte med hunden: ”Man måste kunna tro på det man inte kan se, allt lever egentligen genom bilden, men hela bilden kan man aldrig få.” Säger hon som tror på sagoväsen.

Under tiden hon berättar visar hon bilder på hur karaktärerna och miljöerna växer fram i skiss efter skiss. Det är inte bara tomten som ska finna sitt väsen och sin rätta kropp, djuren – just i deras möten med tomten – måste bli de rätta, och så den gamla gården och skogen. Kitty Crowther dröjer kvar vid snön och vinterljuset: ”Det var nästa stora bit”, säger hon och fortsätter: ”snön, en ny värld, himmel; försök att förstå ljuset, det gröna/nordiska”. Den viktiga månen. Och så plötsligt har hon fört skogen in i ett av husets sovrum, det där gårdens vuxna bor. Max i Till vildingarnas land av Maurice Sendak – och ja, hon erkänner att hon är ett fan och har inspirerats.

Textens ursprungliga illustrationer då, de av Harald Wiberg, har de inspirerat, frågar Yukiko Duke. Men Crowther svarar att hon knappast vågat titta på dem, av rädsla att bli för påverkad – förutom den gröna himlen, lägger hon till.

Efteråt, när hon signerar en bok till mig med en tecknad katt och sitt namn, frågar jag henne om hon känner till John Bauer. Hon lyser upp och bekräftar förtjust: ”Åh, jag älskar honom!” En lång stund samtalar vi om Bauers karaktärer, skogar och ljus.

(Reportaget finns även på Formom under fliken ”Övriga reportage”)

Katarina Kieri – årets mottagare av Astrid Lindgren-priset

Ungdomsböcker, barnböcker, lyrik och prosa. Augustpris, Vi:s litteraturpris och nu Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris. Under ceremonin berättar författaren Katarina Kieri om sitt första starka minne av Astrid Lindgrens författarskap och om hur hon upplever det i dag.

– Jag är född 1965, min uppväxt var Astrid Lindgren.

 

Katarina Kieri berättar om sina största läsupplevelser inom fiktionen, först nämner hon Brott och straff, därefter Nils Karlsson Pyssling. Hon var sex år, låg i sina föräldrars säng på ett virkat överkast och läste om den lilla pysslingen; att hennes föräldrar var borta och en bror var barnvakt, bidrog säkerligen till den starka upplevelsen.

”Astrid Lindgren är mästare på… ” Kieri söker efter ord när hon ska beskriva det hon vill lyfta fram: ” … en mästare på att beskriva subtilt…”.

Det är den känsliga balansen som avslöjar relationer/icke relationer mellan barn och vuxna som Kieri vill komma åt att uppmärksamma oss lyssnare på. Hon nämner Emil och hans pappa, Tjorven och Melker, Pippi och Tommys och Annikas föräldrar, och hon belyser att det finns ett glapp i kommunikationen, ett gnissel i relationen, där läsaren förstår att den vuxne har svårt för barnet, och där läsaren kan uppleva barnets ensamhet. Katarina Kieri menar att detta subtila språk har påverkat hennes eget skrivsätt mer än hon kanske är medveten om.

Lyhördheten och förmågan att lyfta fram och sätta ord på den lilla betydelsefulla detaljen, att just finna nyansen, i ett så stort författarskap, är för mig en så kallad tyst kunskap – en förmåga som gör eget skapande av stor litteratur möjlig.

Om sina egna böcker berättar hon egentligen inte så mycket mer; ett urval av omslag ligger som bakgrundsbild under ceremonin, och vid utgången läggs böcker fram efter tillkännagivandet. Nej, varför skulle hon berätta om sina böcker, hon har ju skrivit dem för sina läsare – det är genom hennes berättelser man ska ta emot upplevelsen – i det egna mötet med hennes litteratur.

Astrid Lindgren-priset instiftades 1967 av Rabén & Sjögrens bokförlag och delas ut till en författare eller illustratör för förtjänstfullt författarskap för barn och unga.

Vi på Barnboksprat har recenserat några av Katarina Kieris böcker (klicka på titlarna för att komma till recensionerna):
Det snöar, Astrakan
I det här trädet
Mellan dig och dig

(texten finns även på Formom under fliken ”Blogg”)