På Bror Hjorths Hus kan de konstnärliga uttrycken just nu upplevas på en annan nivå. Man skulle kunna säga att nivån är lägre – vilket är ett korrekt men missvisande uttryck; för enkelhetens skull säger jag att nivån är anpassad till dem som är kortare i växten, de små. I detta finns inget nedlåtande – snarare är det upplyftande; men som i alla uttryck handlar det om en tolkningsfråga, om hur man väljer att vilja förstå.

Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén.

I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!

Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.

Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.

Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!

I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.

Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten!
Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.

I Bokjuryn har barn och ungdomar upp till 19 år haft möjligheten att rösta på högst fem böcker utgivna i Sverige under 2012. Den här gången var det 33 000 personer som röstade! Idag presenterades vinnarna i de sex kategorierna, och vinnarna blev…

Bilderbok: Bockarna Bruse på badhuset

Kapitelböcker 6-9 år: Födelsedagsmysteriet – Barnboksprats recension av boken hittar du här.

Kapitelböcker 9-12 år: Skuggan i väggen – Barnboksprats recension av boken hittar du här.

Ungdomsböcker: Eld – Barnboksprats recension av boken hittar du här.

Serier: Mulleboken

Fakta: Titanic: katastrofen

Idag offentliggjorde X Publishing den svenska titeln på Tell the wolves I’m home: Låt vargarna komma. Den kommer i höst!

Om du såg titeln blinka förbi i sociala medier (bland annat på Barnboksprats Facebook-sida) så var det just så titeln rullades ut. Flashmob på nätet!

Detta inlägg är med i Bonnier Carlsens bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag (The fault in our stars) av John Green. Boken är redan omskriven här på Barnboksprat, först av mig och sedan av Veroniqa Sjöquist.

Det var ett år sedan jag läste The Fault In Our Stars (den som senare kom på svenska som Förr eller senare exploderar jag), men den lever ändå kvar i mina tankar. Inte minst när jag påminns om några av de många tänkvärdheter boken innehåller. Nu senast läste jag Boktjuvens recension, där hon bland annat bjöd på följande smakprov:

Augustus vill veta mer om Hazel och hon svarar.
”- Jag har redan berättat om mig själv. Jag fick diagnosen när…
- Nej inte om cancern. Om dig. Intressen, hobbier, skumma fetisher och sådant där.
- Hm, sa jag.
- Säg inte att du är en sådan som blir din sjukdom… Det är nedslående… För all del, cancern är i tillväxtbranschen. I ta-över-folk-branschen. Men du har väl ändå inte låtit den lyckas i förtid?”

Det är inte svårt att förstå hur en sådan sak som att vara döende i cancer blir dominerande i ens liv. Men om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vad citatet handlar om (det blir så allvarligt annars) och låter det mynna ut i en fråga: Vad låter du definiera dig?

En gång på en studentpub i Linköping satt jag med ett gäng där jag kände alla utom en. Hon frågade mig: ”Och vem är du då?” Jag svarade någonting i stil med: ”Jag är Helena, jag pluggar IT-programmet och jag är tillsammans med Jonas.” (Hon kände Jonas och han var där.) Hon svarade att hon gillade att jag sa sakerna i den ordningen. För att så många säger vilka de är utifrån någon annans perspektiv. Men hur mycket säger det egentligen om mig att jag är Jonas flickvän (numera fru)?

I många sammanhang presenterar jag mig så. På släktträffar med min mans släkt är jag såklart min mans fru. För förskolepersonalen och de andra barnens föräldrar är jag Avas mamma. I många av de sammanhangen kanske folk inte heller vill eller behöver veta så mycket mer. Men vid tillfällen där det passar, varför inte slänga in lite mer info? ”Jag är en te-älskande boknörd som jobbar som systemutvecklare och jag är här i egenskap av fru till Jonas.” Eller vad som helst. Klart mer minnesvärt och konversationsöppnande, eller vad tror ni?

I vissa perioder känner jag att jag får kämpa mer med det där än vanligt. Jag har en känsla av att om du träffade mig just nu, skulle jag mest prata om mina barn. Förmodligen på en alldeles för detaljerad nivå, som inte intresserar dig. Som föräldraledig med lillplutt och med en stortjej som ska lämnas och hämtas på förskolan finns det liksom inte plats för så mycket mer i livet. Så ibland får jag nästan påminna mig själv om det där andra också. Låta det bli ett mantra. Jag är en te-älskande boknörd. Egentligen.

En av alla de saker som är så bra med Förr eller senare exploderar jag är alltså alla klockrena citat. Ibland bara för att de är så himla snygga, ibland för att man kan få sig en tankeställare. Och det är uppenbarligen fler än jag som gillar att plocka citat ur den (och John Greens andra böcker). Se här, till exempel:

» En hel blogg med citat från ‘The fault in our stars’

Igår bloggade Jonna Lindberg och nu går stafettpinnen vidare till Bokugglan. Håll utkik där!

Bonnier Carlsen har dragit igång en bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag, den eminenta boken av John Green (omskriven på Barnboksprat först av mig och sedan av Veroniqa Sjöquist).

Först ut i stafetten är Läsa & Lyssna, som skriver om Van Houten.

Den 3 april går stafettpinnen till Barnboksprat.