Vem hämtar vem

Barnbokspappan gästskriver om Vem hämtar vem, som kom ut i september.

vemhamtarvem

Som åttiotalist har man ju länge fattat att man kom för sent till festen. 60- och 70-talet var the shit och det mesta som hände efter det var något mindre engagerat, politiskt och äkta. Vår syn på 70-talets bilderböcker karaktäriseras av en skräckblandad fascination av den politiska doer-attityden och bristen på läsvärde och förmåga att inta ett barnperspektiv.

I Vem hämtar vem tröttnar tre barn på att alltid bli hämtade och bestämmer sig för att vända på rollerna; de bestämmer sig för att aktivt hämta sina föräldrar istället för att passivt bli hämtade. När man vänder på boken får man följa föräldrarnas perspektiv i en parallellhandling som möts i bokens mittuppslag.

Jag tänker att barnlitteratur alltid är en rätt lättöppnad dörr till samtidens värderingar och att 10-talet nog inte är något undantag, även om det politiska idag är något mindre osubtilt än det var på 70-talet. Vem hämtar vem förvaltar och dammar av det politiska, men utan att glömma bort att en barnboks centrala uppgift är att underhålla ett barn.

1073_001

I Vem hämtar vem finns det inte mycket att hämta för en stridslysten kulturvänsterperson. De tre huvudpersonerna Heaven, Alva och Max representerar. Heavens mamma jobbar på ärtfabriken där en trött jobbarkompis i hårnätsmössa öppnar och man röker på rasten. Alvas pappa går på ett privatiserat komvux och Max pappa jobbar på biblioteket. Föräldrarna är gnälliga, lite korkade och beter sig i största allmänhet som barn (vilket det givetvis inte ligger någon negativ värdering i). Någon har graffat ”Stoppa rasismen” på väggen, förskolefröken är en storörad man och utgörs inte det förälskade paret av två män?

Heaven och Alva är två handlingskraftiga och smarta tjejer som får släpa runt på Max. Han är inte bara dum (vet inte var hans pappa jobbar) och har dåliga sociala skills (skriker på biblioteket, hans pappas arbetsplats). Han är även en ängslig, nejsägande crybaby som oroar sig över äventyrets konsekvenser.

1074_001

I Vem hämtar vem står formen i fokus. Framsidan är en förskoledörr, boken går att läsa från två håll och de två uppslagen innan mitten samspelar och utgörs av parallella upptrappningar till det utvikbara mittuppslagets klimax:

1073_002

1073_003

Trots att de två berättelserna är tecknade och berättade av två författare/illustratörer går de fint ihop, både text- och bildmässigt. Stundtals blir jag orolig att bokens smarthet och form ska skymma berättelsen, men min dotters reaktion är att låta sig fascineras och vilja bli läst för igen. Jag tror det beror på den starka igenkänningsfaktorn i handlingen och miljön, men även det tilltalande grundstråket av barnslig anarki.

Den uppenbara avsikten är att boken ska kunna läsas åt två håll, men det avvisar min dotter bestämt – kanske förstår hon intuitivt att föräldrarna i boken är alltför platta och infantila för att kunna betraktas som kollektiva huvudpersoner, så hon insisterar på att barnens perspektiv läses först. Ett problem som jag upplever är att kompositionen med två berättelser som möts i mitten i ett klimax utelämnar möjligheten till en avtoning. Effekten blir att boken slutar abrupt, lite som den här texten.

 


Vem hämtar vem?
Författare/illustratörer: Siri Ahmed Backström, Karin Cyrén
Förlag: Lilla Piratförlaget (2014)
ISBN: 9789187027581
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Förlagets sida

 

Om gästbloggaren:

Daniel Josefsson orkade inte längre bära runt på alla tankar han fick när han läste böcker med sin dotter och har hittills skrivit 16 texter på temat, exempelvis den här där han skriver om representation och Siri Ahmed Backströms Syskondagen. Han skriver texterna med personer som har läst boken i åtanke, men hoppas att texterna även ska locka en person som inte har läst böckerna att läsa dem. Han är medveten om att han kan verka vara en överdrivet kritisk besserwisser men försvarar sig med att han till viss del saknar ett kritiskt förhållningssätt till barnböcker i barnboksvärlden.

Ett hus med många dörrar

Eftersom författaren till den här boken är vår egen Barnbokspratare Sanna Juhlin fick vår återkommande gästbloggare Jill Sundstedt skriva om den.

Ett hus med många dörrarNär jag berättade för barnen (numera 7,5 och 5,5 år gamla) att vi skulle recensera en bok av samma författare som skrivit Elaka fröken fårskalle blev de jätteglada, eftersom de tycker så mycket om den boken. Efter en tids väntan kom boken i brevlådan och när barnen kom hem från skola och förskola låg den på soffbordet och väntade. De började genast bläddra i den och titta på bilderna och fantisera om vad den kunde handla om.

Några dagar senare kröp vi upp i soffan och läste boken tillsammans. I Ett hus med många dörrar av Sanna Juhlin, med illustrationer av Millis Sarri, får vi träffa Pascal som flyttar till ett hyreshus tillsammans med sin mamma. I huset bor många människor, men inga som Pascal och hans mamma känner. Medan mamma packar upp ger sig Pascal ut på upptäcktsfärd i hyreshuset och träffar sina nya, spännande grannar. Beskrivningarna av grannarna och deras personligheter kompletteras med färgglada och livfulla bilder som gör att man som läsare verkligen blir delaktig i Pascals och grannarnas möten.

Ett hus med många dörrar - inuti

Ett hus med många dörrar är en bok man blir glad av och barnen gillade berättelsen och dess illustrationer. Själv hade jag nog förväntat mig en bok i samma stil som Elaka fröken fårskalle och jag blev därför ganska överraskad när jag följde med Pascal på hans äventyr. Den här boken liknar inte Elaka fröken fårskalle på något sätt, men det gör absolut ingenting. Jag tycker det är roligt att få lära känna Pascal och hans grannar och jag blir glad när jag läser boken och det blev barnen med. Barnen gav den högsta betyg eftersom de tyckte den var bra, rolig och hade fina bilder. Ella sa att ”om en triljon är det högsta man kan få, så får den en triljon.”


Ett hus med många dörrar
Författare: Sanna Juhlin
Illustratör: Millis Sarri
Förlag: Vombat förlag (april 2013)
ISBN: 9789186589301
Antal sidor: 28
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Om gästbloggaren:

Jag heter Jill Sundstedt och arbetar som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola i Västerås.

Jag har läst böcker så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år, och när jag var fyra och ett halvt läste jag Ronja Rövardotter. Som barn älskade jag serien om Systrarna P som Wahlstöms Barnböcker gav ut, och jag har nog alla böcker i den serien. Jag kan inte skiljas från mina böcker så jag har en välfylld bokhylla därhemma.

Miranda har kalas (e-bok i Boksnok)

Häromdagen, när jag och sonen väntade på att storasysters simlektion skulle ta slut, passade vi på att titta lite på iPhone/iPad-appen ”Boksnok”. ”Boksnok” är en bokhylla med barnböcker som man kan läsa på sin iPhone eller iPad. En av böckerna är Miranda har kalas av Sanna Juhlin och Åsa Lundgren, och det var just den boken som jag och sonen valde.

Miranda fyller fem år och hon ska ha kalas. Hon vaknar tidigt på morgonen och väcker sina föräldrar, för idag är det faktiskt hennes födelsedag så då kan man inte ligga och sova. Miranda ser verkligen fram emot att få presenter och att äta tårta med sina kompisar, men hon har en lillasyster som hela tiden är i vägen och förstör. Därför blir Miranda arg på sin lillasyster och vill inte att hon ska vara med på kalaset.

Jag tyckte det var roligt att läsa den här boken tillsammans med min son. Miranda tycker att det är jättestort att fylla fem år, och min son fyller just fem nästa födelsedag. Jag tror att han kunde känna igen sig i Miranda och hennes tankar och känslor kring födelsedagen.

Efter att vi hade läst färdigt boken frågade jag min son vad han tyckte. Han svarade att han tyckte om boken för att den var rolig. Något jag märkte när vi läste var att han var mest intresserad av de sidor som hade illustrationer. Varannan sida av boken är nämligen illustrerad med härliga bilder som verkligen visar vad som händer i boken och varannan sida är bara text. När vi var på en sida med illustrationer var sonen med och tittade och kommenterade vad han såg på bilden, men när det bara var text började han ofta se sig omkring och fokusera på annat.

Jag tycker Miranda har kalas är en bra bok för en femåring, och jag planerar även att läsa den tillsammans med min dotter för att se om hon känner igen sig i storasysterrollen. ”Boksnok” tycker jag är en himla fiffig app eftersom man kan ha med sig massor av böcker utan att behöva släpa på dem. Det är bara att peka på en liten ikon på iPhonen eller iPaden.


Miranda har kalas
Författare: Sanna Juhlin
Illustratör: Åsa Lundgren
Förlag: Boksnok
Köp: i App Store


Om gästbloggaren:

Jag heter Jill Sundstedt, jag är 34 år gammal och arbetar som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola i Västerås.

Jag har läst böcker så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år, och när jag var fyra och ett halvt läste jag Ronja Rövardotter. Som barn älskade jag serien om Systrarna P som Wahlstöms Barnböcker gav ut, och jag har nog alla böcker i den serien. Jag kan inte skiljas från mina böcker så jag har en välfylld bokhylla därhemma.

I min roll som mamma blir det också mycket läst. Mina barn vill gärna att vi läser böcker tillsammans. Just nu läser vi faktiskt Ronja Rövardotter på kvällarna. Det är så härligt att uppleva barnens skratt då de föreställer sig bilden av något roligt som beskrivs i boken. Man märker att de faktiskt sitter där och föreställer sig det man läser. Nu har dottern precis lärt sig läsa och min förhoppning är att hon så småningom vill ta över min samling av Systrarna P-böcker.

Elaka fröken fårskalle

Eftersom författaren till den här boken är vår egen Barnbokspratare Sanna Juhlin fick vår återkommande gästbloggare Jill Sundstedt den äran att recensera Elaka fröken fårskalle!

I måndags, när vi kommit hem från jobb/skola/dagis, myste jag och barnen ihop oss i soffan med en bok. Den här gången valde barnen Elaka fröken fårskalle av Sanna Juhlin och Millis Sarri. De uppskattade verkligen boken och kommenterade mycket utifrån bilderna, men de funderade över varför det faktiskt inte var något får med.

Elaka fröken fårskalle handlar om en klass som ska få en ny fröken. Deras nuvarande fröken är världens bästa fröken, men hon väntar barn och därför ska klassen få en ny fröken som heter Olga Fjor. Fjor, tycker barnen låter som får, och de bestämmer sig för att deras nya fröken kommer att vara en elak fröken fårskalle.

När Olga Fjor kommer till skolan har barnen redan bestämt sig för vad de tycker om henne, och de ger henne egentligen ingen chans. Istället för att lyssna på fröken så sitter de och viskar med varandra, och när det är lunch sätter de sig vid det minsta bordet så att fröken inte ska få plats. Men trots att barnen inte är särskilt snälla så ger inte fröken Olga Fjor upp, och hur det går för henne får ni veta om ni läser boken.

Efter att vi hade läst färdigt boken hade jag och barnen en härlig diskussion kring hur man egentligen ska vara mot varandra, och hur man känner när man inte får vara med. Vi tittade på bilderna som mycket väl illustrerade hur skolbarnen betedde sig.

Som både förälder och lärare kan jag verkligen rekommendera boken. Den lockar till goda samtal med barnen kring hur man ska vara gentemot varandra, bilderna är underbara att samtala kring och boken har ett mycket bra budskap.


Elaka fröken fårskalle
Författare: Sanna Juhlin
Illustratör: Millis Sarri
Förlag: Författarhuset
Antal sidor: 28
ISBN: 9789189390928
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Om gästbloggaren:

Jag heter Jill Sundstedt, jag är 34 år gammal och arbetar som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola i Västerås.

Jag har läst böcker så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år, och när jag var fyra och ett halvt läste jag Ronja Rövardotter. Som barn älskade jag serien om Systrarna P som Wahlstöms Barnböcker gav ut, och jag har nog alla böcker i den serien. Jag kan inte skiljas från mina böcker så jag har en välfylld bokhylla därhemma.

I min roll som mamma blir det också mycket läst. Mina barn vill gärna att vi läser böcker tillsammans. Just nu läser vi faktiskt Ronja Rövardotter på kvällarna. Det är så härligt att uppleva barnens skratt då de föreställer sig bilden av något roligt som beskrivs i boken. Man märker att de faktiskt sitter där och föreställer sig det man läser. Nu har dottern precis lärt sig läsa och min förhoppning är att hon så småningom vill ta över min samling av Systrarna P-böcker.

Om sådant som fastnar och sådant som inte gör det

De senaste veckorna har jag haft en melodi spelande på repeat i hjärnan – ni vet, så där som man lätt får på sommaren när radioapparaterna står på överallt och spelar samma låtar gång på gång. Fast nu är det ju inte sommar, och det är heller ingen färsk popdänga som studsar runt inne bland synapserna, utan en sång som heter ”Varför” från skivan ”Här kommer Ville, Valle och Viktor” som kom i början på sjuttiotalet: se Youtube. Minns du inte Ville, Valle och Viktor beror det förmodligen på att du är yngre än vad jag är, för på sin tid var de otroligt populära bland många barn och fruktansvärt illa omtyckta av många vuxna.

Ville och Valle var två uteliggare/vagabonder/gatumusikanter som slog sig ihop med den levande dockan Viktor, som ständigt frågade just: varför? Tillsammans bedrev de plakatpolitik i barnprogramsformat och blev med all rätt utsedda till representanter för ”den vänstervridna progg-barnkultur” som ”förvred huvudet” och ”indoktrinerade” den yngre generationen. Själv minns jag mest de svängiga låtarna (men självklart blev även jag indoktrinerad: till exempel smittade uteliggarnas miljöintresse av sig, och jag får än idag inte ut någon större njutning av att konsumera reklam), och åtminstone en av dem etsade sig fast så till den grad att den började självspela i huvudet trots att jag inte hört den en enda gång de senaste trettio åren. Dramaturgiskt lagd som jag är vill jag gärna tolka melodins spökande symboliskt; min och Bettina Johanssons nysläppta barnbok Kivi och Monsterhund har skapat en hel del debatt och tyckande i nya och gamla medier, precis som Ville och Valles (och Viktors!) barnprogram gjorde på sin tid, inte konstigt att deras musik ekar i hjärnvindlingarna. Skillnaden är att för fyrtio år sedan handlade det om miljöpolitik och elaka kapitalister och idag handlar det om användandet av ett ord på tre bokstäver – hen.

Men så är det förstås inte, och de är lätt att sitta här och tycka att det var bättre (eller sämre, beroende på hur en ser det) förr. Barnkultur har gjort vuxna upprörda i alla tider. Till och med Astrid råkade i hetluften för allt supande och svärande (i böckerna alltså) några gånger om jag inte misstar mig, och väckte inte Alfons pappa ett visst rabalder en gång i tiden? Jag minns ärligt talat inte, och det är nog som det ska vara. Barnkulturen är till för barnen, och förr eller senare växer de upp, och minns de böcker, låtar och barnprogram som gav dem något, som berikade och underhöll – det som var bra, helt enkelt. Det som var ”upprörande” i dem minns man inte – eller så skrattar man åt dåtidens vuxenvärlds naivitet.

Nej, anledningen att den proggiga barnlåten kommit på återbesök är snarare texten. ”Man har rätt att fråga varför”, bräker Viktor. Och ”varför” är den fråga jag fått i var och var annan av de otaliga intervjuer jag gett de senaste veckorna: Varför skrev jag den här boken? Varför är det så viktigt med hen? Varför, varför, varför? Och eftersom jag är indoktrinerad, och eftersom låten fortsätter: ”Man har också rätt att få ett svar – annars är det ingen mening med att fråga” – så svarar jag snällt. För det ÄR en bra fråga, varför.  Det är bara det att för mig är HUR så mycket intressantare. Hur gjorde jag när jag skrev boken? Hur berättar man med ett språk läsaren är ovan vid, och som därför riskerar skava i öronen? Hur påverkar det könsneutrala språket berättelsen och kreativiteten? Hur påverkar språk berättelser över huvud taget? Hur påverkar berättelser tankar och värderingar? Och hur blir berättelserna till? De hittas inte bara på, det är jag rätt säker på. Inte de som är bra i alla fall.

Så det hade jag tänkt skriva lite om i det här blogginlägget. Hur.

I stället märker jag att jag har skrivit om helt andra saker.

Eller också, när jag nu tänker efter, har jag inte det.

I all vänlighet,

Jesper Lundqvist
Författare till Kivi och Monsterhund

Om gästbloggaren: 
Jesper Lundqvist har i Kivi och Monsterhund gett sin huvudperson Kivi benämningen hen, ett könsneutralt pronomen. Boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen samt Sveriges Radios figur Radioapan är också hans skapelser.