Lex bok

På måndag delas Augustpriserna ut. Sara Kadefors kritikerrosade bok, Lex bok, är en av de sex nominerade böckerna i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Lex bok ges ut av Lilla Piratförlaget, som också ger ut Anna Höglunds Om detta talar du endast med kaniner . Även denna bok är nominerad i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Kadefors fick priset 2001 för sin uppmärksammade ungdomsbok Sandor slash Ida.

Lilla Piratförlaget kontaktade Barnboksprat och frågade om det fanns något intresse av att recensera Lex bok i samband med lanseringen av den. Det fanns det och boken kom förpackad i lilaglittrig brevpåse försedd med klistermärken på vilka bokens titel var tryckt. Det är Stina Wirsén som står för den mycket snygga omslagsillustrationen, som alltså också förekommer som klistermärken.

lex bokBoken är i dubbel bemärkning en välförpackad historia. Det gjorde att både intresse och skepsis väcktes parallellt hos mig. Sara Kadefors är en respekterad författare, inte minst som författare av ungdomsböcker. Men det lilaglittriga paketet signalerade att det här var en bok som skulle hajpas och jag undrade varför en bok av Kadefors var i behov av hajp?

I det mycket trevliga mailet från förlaget hade jag fått reda på att det fanns en blogg, som hörde till boken. ”Läs gärna den!”, stod det i mailet. Det gjorde jag och fick intrycket att bloggen bestod av kapitel ur boken. Jag har inte precis följt bloggen sen dess, men när jag kollade in där idag, verkade det som om de inlägg som följde på de första inte är renodlade utdrag utan är mer fritt baserade på boken. Jag är faktiskt fortfarande inte helt klok på bloggens funktion. Förmodligen ska den tjäna som en sorts förstärkning av bokens handling.

Lex bok handlar nämligen om en artonårig tjej, Lex, som för att hämnas på sin mammas nye pojkvän startar en blogg. Men man kan lika gärna säga att den handlar om Lex, en nästanvuxen som revolterar mot samtidens egofixering och varumärkeshets och därför startar en blogg. Dessa båda motiv till bloggen utgör den röda tråden i boken. Språkligt sett är boken oerhört säker. Det är absolut en läsvärd och stundvis mycket rolig bok. En bladvändare helt enkelt. Jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger, när jag läste den. Bloggen som Lex startar heter inte lite ironiskt Själens sår, men får på kort tid en stor skara följare.

Lex strävan efter hämnd har sin grund i att hon inte gillar Bruno, som mammans nya kille heter, av olika anledningar. En god om än inte så stark anledning är att han lämnar små, små högar av pubeshår på golvbrunnen i duschen.  En annan anledning, som kanske är mer specifik, är att han tar Lex mammas tid och uppmärksamhet i anspråk. Den största orsaken till hämndbegäret är dock att Bruno är UNGDOMSBOKSFÖRFATTARE. Inte bara tror han att han förstår ungdomar utan han bygger dessutom sina verklighetsbaserade intriger på andras olyckliga liv. Hela Brunokaraktären blir väldigt komisk eller kanske snarare tragikomisk, sett ur Lex perspektiv.

Lex pappa råkar vara kriminell och sitter i fängelse. På ett dramaturgiskt plan har Lex därför ett oemotståndligt intressant levnadsöde. I alla fall för en Bruno. Hon blir snart föremål för hans inspiration och intresse. Bruno ställer frågor, försöker bli kompis och Lex uppfattar omedelbart hans försök att få henne att öppna sig. Hon berättar om sin uppväxt med kriminella pappan men kryddar verkligheten med t.ex. galna historier om farliga snubbar med vapen. Samtidigt skapar hon med samma levnadshistorier på Själens sår ett alter ego, Maya. Lex kompis Jonatan stajlar Lex/Maya till oigenkännlighet och bloggen växlar mellan artsy fashionshots och djupa texter om Mayas kamp för överlevnad. Syftet är att Maya ska bli känd och förstöra för Bruno, när han väl är färdig med sin roman, som är den första efter en lång tids skrivkramp.

I och med att Lex lyckas etablera Maya i bloggvärlden, får hon också ett lysande tillfälle att skriva alla ytliga fashionistas/bloggare och kändisdyrkare på näsan.

Kadefors bok är en smart och stundvis superrolig berättelse med stark förankring i samtiden. Jag tycker nog att det  bränner till mest, när hon skildrar outsidern Jonatans bakgrund och familjesituation. Även i Lex relation med sin pappa finns det en intressant komplexitet. Det bildas sprickor i Lex berättelser, dels i den hon ger Bruno, dels i den hon ger läsaren. I dessa sprickor skymtar en faktiskt olycklig relation med en egoistisk och narcissistisk pappa fram. Det påhittade flyter samman med en smärtsam verklighet. Samtidigt som detta är mycket snyggt gjort och det går att analysera vissa av karaktärerna på djupet uppfattar jag ändå andra, som Bruno, som väldigt platta och nästan avsiktliga schabloner.

Lex dissar trenden att vilja synas och framförallt spottar hon på alla ytliga ideal som framställs i bloggvärlden och hyllas som djupa frågeställningar. I sin roll som den modemässigt avantgardistiska Maya får hon gehör för sina ideal. Paradoxalt nog hamnar hon då själv i samma fälla som de hon föraktar och utmanas därför i sina övertygelser. När relationen med Jonatan dessutom får utså prövningar, får hon också möjlighet att utvecklas som person. Och det är bra att Lex inte bara är känslokall och cynisk utan tillåts bli lite mer levande.

Frågan är bara om Lex Bok kammar hem Augustpriset? Om inte så har den i alla fall varit värdig en nominering och är en utmärkt julklapp till tonåringar såväl som vuxna som kommer ihåg hur det är att vara antiallt!

Lex Bok
Författare: Sara Kadefors
Omslagsillustratör: Stina Wirsén
Förlag: Lilla Piratförlaget
Antal sidor: 326
ISBN: 9789187027512
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Svea tvättar

svea-tvattar-13877-248x252Min dotter, Lilla L, är snart nitton månader. Helt plötsligt delar hon med sig av nya ord i rasande takt, och ordförståelsen verkar ibland nästan gränslös. Som förstagångsförälder är jag förstås helt betagen av hennes språkutveckling. Den tar fart just vid den här åldern, har jag läst någonstans, och om barnet kan säga tio ord, så har det en “tyst” vokabulär på minst hundra ord till. Och det räcker förmodligen inte.

Inte bara har Lilla L  börjat göra sig förstådd mycket mer än tidigare utan även hennes smak vad gäller litteratur har förändrats. Hon tycks nu vilja ha mer än bara enkla pekböcker. Det får gärna vara en historia.  Den ska dock inte vara för lång eller komplicerad. När jag stötte på förlaget Massolits beskrivning av småbarnsboken Svea tvättar, blev jag därför nyfiken. Den handlar om liten flicka, jämnårig med Lilla L,  och sägs av förlaget rikta sig till just ettochetthalvtåringar. Även omslaget, där Svea doppar någonting i toalettstolen, fick mig att tänka att det här nog är en riktigt underhållande bok. Och därför blev jag lite besviken, när jag först bläddrade i den.

Det är en väldigt enkel och rakt berättad historia om Svea, som på eget bevåg ger sig in i badrummet och doppar sin snuttefilt, Snutten, i toan. Snutten måste sen tvättas i maskin och därefter torkas. Det finns en reservsnutte och det är tur, för det tar evigheters lång tid för den att torka.snutten torkar Historien är superrealistisk, både till språk och form. En sorts diskbänksrealism för småbarn, tänkte jag. Och det tog emot lite hos mig. Ingen fantasi precis. Inte ens lite skön retroheminredning att vila blicken på, utan istället ett nyrenoverat badrum och väggar med gråa prickiga tapeter.

Boken har ibland en bild på ena sidan och text i ett synnerligen tråkigt typsnitt på den andra. Små fotsteg pryder då textsidorna. Ibland är det bild och text på hela uppslaget. Illustrationerna är vid en första läsning liksom texten ganska enkla och inte precis insmickrande.svea och fotsteg

MEN… min dotter gillar den här boken! Hon pekar på tvättmaskinen i boken. Och hon vill också trycka på knappen, både knappen på bokens tvättmaskin och knappen på vår egen, som står i köket. Knappen är viktig! svea knappen Dessutom har Lilla L själv, tvättat en och annan sak i toan. Så igenkänningsfaktorn är hög. Historien tycks dessutom vara lagom lång för henne att orka lyssna på. Vid en närmre granskning ser också jag att bilderna faktiskt tillför intressanta saker, sånt som inte står i texten, som till exempel Sveas känslotillstånd. Boken är alltså inte fullt så enkel, som jag själv initialt ville ha den till.  Det är mycket möjligt att det finns en läsinlärningstanke med att låta texten och typsnittet ha den form den har. Sist i boken finns en pedagogisk storyboard, som återberättar handlingen med hjälp av bara bilder. Även den gillar Lilla L, till skillnad från hennes snobbiga morsa.svea kramar snutten

Läsningen av Svea tvättar gjorde mig påmind om att många av de småbarns- och bilderböcker som ges ut flörtar väldigt ogenerat med den tänkta målgruppens föräldrar. Det kan vara just heminredningar eller berättelser med väldigt dubbelt tilltal. Och det beror ju helt enkelt på att det är föräldrarna som styr läsningen,  för det är ju de som håller i plånböckerna och det är de som sticker inom till bibblan på vägen hem från jobbet.

Svea tvättar tycks hur som helst inte bry sig så mycket om min smak, utan riktar sig direkt till Lilla L. Och det är mycket trevligt. Den är absolut en uppriktig, rar och läsvärd småbarnsbok. Det är den första i en serie på fler, som alla handlar om Svea.

 


Svea tvättar
Författare: Linda Palm
Illustratör: Jessica Lindholm
Förlag: Massolit
Antal sidor: 32
ISBN:9789174431025
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Fulast i världen

fulast i världen

Av en händelse snubblade jag över Ingrid Olssons Blink Blink med stjärnan för ett par år sedan. Läsupplevelsen blev total. Olsson förmedlade existentiella känslor och ögonblickshändelser, med få ord men med oerhörd närvaro. Jag föll pladask för boken. Berättelserna som kan liknas vid prosapoesi kändes annorlunda allt annat jag läst för den tänkta mellanåldersläsaren (nio-tolv år.)

Det skulle dock dröja ett tag innan jag läste något av Ingrid Olsson igen. Men så en dag följde hennes debutroman Medan mamma sover med hem från bibblan. Medan mamma sover handlar om Ida och hennes mamma, som har alkoholproblem.  Den handlar också om ensamhet, tonårskärlek och oväntad vänskap.  Medan mamma sover är inte bara träffsäker i sina karaktärsbeskrivningar utan också en sorglig och berörande historia.

Ingrid Olsson är lysande på är att förmedla den ångest och osäkerhet som kan uppstå i skolkorridorer eller under ensamma sommarlov mellan två  årskurser. Stundvis känns det som om jag färdades i en tidsmaskin, tillbaka till mitt tonåriga nittiotal. Rasthallens dammråttor dansar framför ögonen och jag kan känna lukterna från matan.

Fulast i världen är Ingrid Olssons senaste bok. Den handlar om Simon och Siw, som först möttes på en sommarcamping och som sen, som av en ödets nyck eller på grund av en flytt, hamnar i samma klass. Den förälskelse som uppstår mellan dem måste Siw dock lägga locket på, eftersom klassens populäraste tjej (och min namne), Evelina, bestämmer sig för att tycka att Simon är ful och inget att ha. Siw, som skäms över allt från sin fattiga ytterjacka till sitt pinsamma namn, ser inget annat val än att ignorera Simon.

Berättelsen växlar mellan dessa två karaktärer, Siw och Simon. Och rent spontant får jag lust att säga att jag inte stött på någon enda platt karaktär, varken i denna bok eller i någon annan av Ingrid Ohlssons böcker.

Fulast i världen är befriande bra läsning i all sin enkelhet. Historien är trots mobbning och grupptrycksångest mycket fin och hoppingivande.

Läs också Helena Erikssons recensioner av Önska bort, Önska nytt och Jag vill bara att du gillar mig här.


Fulast i världen
Författare: Ingrid Olsson
Förlag:Rabén och Sjögren
Antal sidor: 216
ISBN:9789129688061
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Det värsta med min syster

Jacqueline Wilson har en särskild talang för att på ett trovärdigt och respektfullt sätt skildra historier utifrån barnets perspektiv. Hon är en av de bäst säljande barnboksförfattarna i Storbritannien och är flerfaldigt prisbelönad.

omslag det värsta med min syster

I hennes nyutkomna bok på svenska Det värsta med min syster är det busfröet Marty, som i jagform berättar om sin vardag. Marty är en mycket fantasifull flicka. Hon skapar sina egna mjukdjur av strumpor och hårborstar, de blir till ormar och piggsvin. Hon ger dem namn som Percy Piggsvin och boaormen Basil, och de bor tillsammans med Marty i hennes våningssäng. Marty tecknar också en serie om superhjälten Mäktiga Mart. Läsaren får följa med på Martys upptåg, både när hon leker med sina mjukdjur och när hon tecknar serien om sin namnes olika äventyr.

Liksom i flera av Wilsons andra böcker finns det i den här boken socialrealistiska inslag. Familjen har det illa ställt ekonomiskt. Mamman, som till vardags jobbar som skolsekreterare, extrajobbar med att sy klänningar på beställning. Pappan som med nöd och näppe driver en resebyrå har tvingats avveckla sitt riktiga kontor på grund av bristande kundunderlag. Vardagsrummet har inretts med planscher på exotiska resmål och hemmasnickrade hyllor fyllda med pärmar. Och där sitter pappan numera istället och försöker sälja resor till de få besökare som hittar dit. När mamman får en stor beställning på kostymer till skolteatern, behöver hon också ett eget rum att jobba i och Marty tvingas flytta ut ur sitt rum, sin Martykoja som hon också kallar det. Hon får dela rum med sin storasyster Melissa. Problemet är att Marty inte står ut med sin syster. Melissa intresserar sig mest för inredning och smink, hon är ordningsam och noga med att smörja in sina händer med rosendoftande kräm. Allt som Marty inte är. I rättvisans namn kan dock sägas att Melissa också tycks ha svårt med sin lillasyster.

Det värsta med min syster är inte en särskilt tjock bok. Den är väldigt lättläst, om än en aning långsam i början. Wilson tar tid på sig att skildra familjens vardagsliv och inte minst flickornas syskonkonflikter, som rymmer rätt mycket humor. Efterhand blir det allt tydligare att Marty inte har det helt lätt i skolan. Hon blir retad och kallad öknamn av en grupp flickor. Handlingen blir spännande, när Marty bestämmer sig för få tyst på de mobbande flickorna på ett oväntat och komiskt sätt. Föräldrarna blir väldigt upprörda över Martys tilltag, trots att systern (för ovanlighetens skull) försvarar Marty och förklarar att hon blivit retad. Wilson låter konsekvenserna bli en aning för hårda, i mitt tycke, med tanke på den föregående mobbningen. Något med det hela skaver och det känns inte riktigt trovärdigt. Möjligtvis, tänker jag, är det ett didaktiskt drag för att inte uppmuntra till den sortens hämndaktioner. Didaktik är dock inte något jag brukar eller heller vill associera Wilson med. Däremot har författaren i sitt oeuvre aldrig väjt för känsliga ämnen, som psykisk sjukdom, missbruk, misshandel m.m. Listan på känsliga teman som författaren behandlat i sina böcker kan göras lång. Ett intressant perspektiv i den här boken är traditionella könsroller. Marty stöts bort av flickorna på skolgården och välkomnas av pojkarna. Med dem kan hon leka och ha roligt till sin (traditionella) mammas förfäran.

wilson bild

I Det värsta med min syster upplever jag att föräldrarnas karaktärer är något platta och kanske till och med delvis reproducerade från andra av författarens böcker. Jag kan inte skaka av mig känslan av att författaren upprepar sig själv. Wilsons fokus ligger helt och hållet på barnens karaktärer och de vuxna kan liknas vid bakgrundskulisser, som ger ganska stereotypa bilder av föräldrar som tjatar och försöker få vardagen att gå ihop. I flertalet andra böcker, som i t.ex. Den tatuerade mamman, har Wilson dock bevisat att hon verkligen kan teckna komplexa och psykologisk trovärdiga föräldrakaraktärer sett ur barnets perspektiv. Jag saknar det i den här boken.

Utifrån ett berättarperspektiv lämnar föräldrarnas empatilösa inställning till Martys hämndaktion, utrymme för systern att ta Marty i försvar. Detta nyanserar systrarnas relation, som annars hade varit en aning för endimensionell och förenklad. Efter ytterligare en oväntad incident blir ”Det värsta med min syster” en väldigt fin läsning om syskonkärlek.

Det värsta med min syster rekommenderas från nio år och upp.  Här kan ni läsa Malin Skals recension av Tvillingsjälar.

Det värsta med min syster
Författare: Jacqueline Wilson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 169
ISBN: 978-91-501-1550-5
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

 

Vad säger ett russin?

Omslagsbild: Vad säger ett russin?Vad säger ett russin? är en ny fin småbarnsbok av Anna Höglund.

Boken börjar på ett vänsterblad med frågan: ”Vad säger solen?” och svaret kommer på den motsatta högersidan med en bild på solen som säger: ”Äntligen morgon!”  På tjocka gräddvita blad upprepas så formeln ”Vad säger…?” sexton gånger och besvaras lika många gånger med text och bild på respektive högerblad. Inledningen knyts ihop med slutet med frågan ”Vad säger natten?” Däremellan ställs frågor om till exempel vad vardagliga föremål som barnvagn och fluga säger, men också vad de mer sällsynta lejonen och spökena säger.barnvagn

Trots få ord är texten genom sina frågor och svar flerbottnad. Tonen är lågmält poetisk, som frågan till solen och svaret den ger. Tonen är också humoristisk när grävskoporna säger: ”Gräv-gräv-gräv” eller när ett russin säger: ”Piiip”. Mer realistiskt känns det när näsan säger: ”Sniff-sniff” (här står bilden för humorn) och motorcykeln säger: ”Vröööööm”.näsan

Åldersmässigt  passar texten bra från strax över året till kanske treårsåldern. De äldre läsarna (två-treåringarna) uppskattar nog humorn i att rumpan säger: ”Prutt-prutt!”.

Jag tycker mycket om Anna Höglunds barnböcker och blir inte besviken den här gången heller. Teckningarna andas dåtid och är vackra och tilltalande i sina mjuka pasteller. Höglunds bild- och textsamspel är fantasifullt och knappast övertydligt. Bilderna av näsan som säger: ”Sniff-sniff” eller foten som säger: ”Stamp- stamp” uppmuntrar till dramatisering och högläsningen kan lätt göra barnet delaktigt.  Boken tål många omläsningar.

Läs Malin Molinders recension av Vad säger klockorna!  här.


Vad säger ett russin
Författare: Anna Höglund
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 37
ISBN: 978-91-29-68531-2
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus