Blorpen och alla färgerna

blorpen och alla fargernaKänslan av att en bok är så in i tusan onödig. Ni vet den? Den har nu kommit till mig. Boken Blorpen och alla färgerna har en så god tanke: visa fram färgerna och så in i rum efter rum och möta dem i ett sammanhang. Blorpen gör något tokigt i varje rum och det kunde väl gå an.

Men…, Blorpen är störig och stundtals våldsam och dum i huvudet helt enkelt. Inte rolig! För mig vill säga. Säkert för en gladtokig liten unge. Som ett barn i min närhet som sa: ”Läs den igen.” Jag svalde och ångrade att jag alls hade låtit barnet vara testperson. Senare läste jag på nätet om några barn som intervjuades och de hade uppskattat boken. Den är ju färgglad, roligt tecknad och här finns en aktiv huvudperson.

Förvisso är Blorpen en liten monsterliknande varelse, men inte ursäktar det allt som följer: djurplågeri, våldsam skada på kroppsdel på en levande snögubbe, gruvlig förnedring av en hunds utseende och naturbehov. Ja, detta är alltså min tolkning, men att utföra följande beskrivna händelser i text och illustrerat i bild, kan lätt få den hobbyanalysen: Alltså, Blorpen svingar sig hårdhänt i en orm, äter upp en stackars mask, biter bort och sönder en del av en snöbollskastande snögubbes näsa, skrattar hejdlöst åt en ful(!?) brun hund som råkat göra ifrån sig och av just denna sistnämnda händelse blir Blorpen på riktigt extra gott humör. Förresten, varför i hela friden måste brunt ofta få en så entydigt negativ association?

Blorpen gör förstås andra lite mindre elaka saker också, som att dricka upp allt vatten så att en båt går på grund, kissa på en eld som kunde spritt sig, skrämma ett rytande lejon och förvandla en trollkarl till en snigel. Idiotrosa
Jag blir lite matt under läsningen av Blorpens aktiviteter, men jag vrider mig plågsamt i slutet då Blorpen träder in i det ROSA rummet och plötsligt möter Blorpan (som bara liksom alltid står där?) i rosa rosett, målandes läppar med rosa läppstift. Det är bara så att jag saknar ord. Eller är detta skön ironi? För den vuxne då? För ännu fungerar inte det ironiska tilltalet på mina minsta barn. Och mina stora barn suckade bara uppgivet.

I alla fall, Blorpen blir plötsligt kär (och snäll?) och omtöcknad av mötet med denna otidsenliga Blorpan, (som dessutom kallas ”lilla Blorpan”, trots att hon är lika stor som Blorpen) somnar han sedan i det svarta rummet. Där kan han stanna.

Är jag extra utsatt i vårt märkliga samhälle? Går jag åt fel håll? Har jag ingen humor? Ja, så måste det vara säger säkert någon, men i så fall är jag glad över det. Och missförstå mig inte i att jag skulle ogilla att den kvinnliga delen av befolkningen ska få närma sig färgen rosa i någon form. Det handlar inte om det. Färger är till för alla! Alla kulörer och alla nyanser, så långt har vi äntligen kommit i vårt land, även om det ännu tar emot i en del stugor.

Jag tänker så här: förlag i stort har ett viktigt ansvar i att ha en dialog om lämpligheten i vissa avsnitt i en text med bild. Jag lastar inte nödvändigtvis författaren och illustratören, som har sin fulla konstnärliga frihet och rätt att uttrycka vad som finns i personens kreativa flöde. Jag utgår ändå ifrån att en viss diskussion existerar i vad som ska visas fram för mycket små barn. Alla som arbetar med att nå ut och glädja och berika kommande släkte, kan behöva få goda råd. Jag vill inte att mitt barn, eller något barn överhuvudtaget, ska få minsta inspiration från denna lilla märkliga Blorp. Tokigheter är det bästa jag vet, men inte på andras bekostnad! Och så detta med den förföriskt rosa ”lilla Blorpan”…


Blorpen och alla färgerna
Författare & illustratör: John Carling
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 48
ISBN: 9789175770239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kanske gillar du också:

Författare: Malin Alvasdotter

Mitt namn är Malin och jag har 6 barn födda mellan 1998-2015 och jag tycker att deras bokintresse ger mig en bra inblick i olika sorters böcker för olika åldrar. Jag är utbildad inom Biblioteks- och informationsvetenskap och skriver själv på olika bokprojekt, så där som säkert många skrivande drömmande själar gör. I mitt skrivande för barn är det poetiska i livet och i naturen min drivkraft. Mitt intresse för miljö är mycket stort och tidigare drev jag bloggen MalvaLin, som också är mitt miljövänliga företags namn. Jag tilltalas oerhört av vackra eller spännande illustrationer. Det kan avgöra om jag tar en bok i min hand och sådan var jag även som barn, på gott och ont. Men det är ju så att bilder kan vara fantastiska ihop med en text och jag uppskattar även när böcker för äldre barn har illustrationer.

7 reaktioner till “Blorpen och alla färgerna”

  1. Intressant analys. Liknar innehållet i böcker från 80-talet som har fått gå bort när vi rensat. Innehållet känns ju sådär modernt och genomtänkt… Bättring!

  2. Just 80-talet dök upp i min tanke när jag läste den. Både innehållsmässigt, men också när jag såg bilderna. Men som jag brukar tänka; det finns en bok för alla. Just denna är nog inte för de minsta barnen, enligt mig alltså. De små vill jag ge en helt annan estetik och inspiration.

  3. Märkligt att man kan reagera så olika. För mig var Blorpen en figur att identifiera sig med, som klarade av olika hinder och monster. Många rädslor och ångestar ”bet han huvudet av” eller förlöjligade. Precis så har jag hjälpt mina barn när de vaknat svettiga av mardrömmar och inte vågat somna om in i drömmen igen – ”Gör dig stark och övervinn fienden! Skratta åt honom och gör honom liten!” Varvid barnen skrattat, suckat, och somnat sött. Jag tycker Blorpen hjälper barnen att ta fram sin inre styrka och inte falla offer för lurande mardrömmar – heja, heja!!

  4. Det är inte märkligare att reaktionen på en bok är olika, än att vi alla är olika individer och således kan tycka olika. Jag kritiserade med emfas de två (hunden/Blorpan) oerhört, enligt mig, förnedrande/könsrollstänkande händelserna. Det förtog min känsla för boken. Jag önskar förstås författaren och illustratören lycka till i sitt skapande i fortsättningen.

  5. Förnedring och könsrollstänkande är oacceptabelt anser jag med! Det är dock inte vad jag ser i dessa rum – istället ser jag barnet som tycker det är äckligt med bajs som förlöjligar det. Och vad gäller lilla Blorpan så råkar hon, precis som de andra föremålen för känslorna, befinna sig i ett färgrum – och är den enda som får lille Blorpen ur balans! På ett för honom ganska behagligt sätt. Hon förlöjligas inte, hon objektifieras inte, hon sätter hans starka härliga känslor i gungning…

  6. Jag är både farmor o mormor som stått på barrikaderna. Jag läste Blorpen för mitt minsta barnbarn som snart är 3 år. Både hon o jag tyckte om Blorpen och den lästes flera gånger. Jag har svårt att förstå din upprördhet Malin. Barn är inte
    utan humor och förstår ironi och förstår de inte så frågar de . Är man då en klok vuxen så finner man säkert ett svar som barnet är nöjd med . En bra barnbok måste även vara rolig för ett vuxen att läsa och det tycker jag Blorpen och alla färgerna är. Jag känner inte igen mig i ord som förnedrande könsrollstänkande vad gäller Blorpen. Kort sagt: Blorpen är en rolig och färgstark bok som kan läsas om o om igen. Det tycker Ida o hennes mormor.

  7. Mitt stående svar till er som ifrågasätter min tydliga åsikt samt uppskattar boken om Blorpen blir: ”Vi är alla olika och vi uppskattar och tolkar olika framställningar på olika vis och vi vill ge barnet vi läser för det vi tycker är det mest givande och utvecklande.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *