Vina Vina är våren på spåren och finner en vän. På knoppen har han en mössa som får mig att associera till en vårknopp, på kroppen en värmande poncho av sydamerikanskt snitt; de röda stövlarna gör spår i vinterns sista snö och mellan fläckarna syns spår av vår. Och spår av tassar…
Vina Vina har gått ur sin husvagn och lämnat dörren öppen så att vårvindarna kan blåsa in. Det blåser i träden, pojken ställer sig i trädposition och tar emot vinden med sin kropp. Han har en pinne i handen – säkert är det samma ’magiska pinne’ som i den tidigare utgivna Vina Vinas vargpinne – den som kan användas till allt. Stark, glad och välkomnande ser han ut att vara – bjuder liksom in läsaren i sin värld – men lite kämpigt är det att stå som ett träd i vinden.
Hur kan en läsare som inte läser bokstäverna vara så säker på att det är vår? Blåsa i de kala träden kan det väl göra även när det är höst och vinter!? Å, det är hur tydligt som helst – se bara på ljuset i de lila och grå stammarna, den smältande snöns grå kanter mot den bruna jorden runt träden, gummistövlarna och den gulspräckliga knoppen på huvudet. För att inte tala om vårtecken som vintergäck och snödroppar, och de karaktäristiska fåglarna som berättar om att vintern håller på att släppa taget: domherrarna. Blommorna återkommer på varje sida och domherrarna här och var – säkert frågar den lille iakttagaren efter namnen, om nu den vuxne har missat att vara iakttagare och berätta…
Uppenbart är att Vina Vina har fått vårkänslor, sprittande glad möter han våren på naturens villkor. I den smältande snön kan man göra spår och upptäcka skillnaden mellan fotspår och pinnspår… Men i vårkänslor spirar längtan efter vänskap och pojken längtar efter en vän – inte för att det direkt märks i bildberättelsen men det står skrivet. Och så – mitt i spår- och vårupptäckarglädjen dyker det upp ännu ett spår: tassar med klor! Varg! Och vid ett träd har vargen stannat och kissat – det är gult i snön! Han spanar, följer spåren, finner och testar; jo då, när han kastar pinnen och ropar: ”Ta pinnen då!”, hoppar vargen genast fram och springer sin väg med det hämtade bytet i munnen, men återvänder i egenskap av vän när Vina Vina visslar. Tillsammans upptäcker de våren och på glädjen att ha en vän, vare sig den är varg eller hund, går inte att ta miste – någon att dela upplevelser och glädje med. Lek på lika villkor förmedlas – möjligen lite mer på djurets.
Pojken är i fokus, upplevelserna utgår från honom med ett direkt tilltal till berättelsemottagaren, även om Vina Vina inte är medveten om att han har en betraktare, utan är i sin egen värld. Mimik, rörelser, samklangen med årstidens, naturens och djurets förutsättningar, förmedlas genom texthandlingens enkelhet och bildernas komplexitet. I slutscenerna är de blöta och trötta, torkar sig tillsammans och delar sängvärme, på bordet syns rester av gemensam måltid – en heldag med andra ord – som avslutas med replikväxlingen: ”Nu är du min Varg, säger Vina Vina.” ”Voff, svarar Varg”. Från att ha varit en varg har Vina Vinas vän blivit Varg.
Många sagor och karaktärer passerar revy medan jag läser, exempelvis: Nalle Puh och Tesslan, det ensamma Knyttet som lämnar sina rum med dörrarna öppna, Snusmumriken, Ronjas vårskrik, Rödluvan, Putte i blåbärsskogen… – och så verklighetens lilla pojke som precis är i just denna upptäckar- och upplevartid i livet; barnbarnet Jack som fyller tre år denna vår har nu någon att dela sina upplevelser, omsorger, senaste erfarenheter och nya kunskaper med: Vina Vina!
Titel: Vina Vinas vän
Text: Jujja Wieslander
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690521
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
