– Var inte så känslig, säger mamma.
Det är lätt att säga.
Tror hon att det är frivilligt?
Tror hon att det är något man väljer?
Jag närmar mig boken med titeln i åtanke och vet att jag ska möta det djupa, det som förvirrar och förtvivlar i livet. Det är Anna Höglund som skrivit och illustrerat och då är det ofta så långt ifrån hejigt och ytligt det kan komma. Hon har tilldelats en speciell plats i mitt bokhjärta, läs gärna mina andra recensioner på två av hennes verk här och här. Jag letar ofta efter barnböcker som inte skriker rakt ut, framför allt i sitt bildspråk, men även i texterna. Jag inser ju att de är en smakfråga och kan definiera ett sätt att möta livet på. Hur den än är så ger det mig en lyckokänsla att få en bok som denna i min hand. Den ger mig så många känslostämningar från år och dag och en liten strimma av att jag inte är helt ensam ändå. Det är poetiska anslag men även rak prosa på samma gång. Illustrationerna är fantasieggande, sorgsna, humoristiska och ibland med en blinkning till en konsthistorisk kontext. Bilderna möter texten i blandade tekniker som kollage, fotografi och måleri. Boken är nominerad till Augustpriset 2013 och allt.
En bok som tar in det svåra att inte känna som alla andra verkar känna. Att inte möta livet glatt och ivrigt. Om att inte få eller ens vilja vara med på riktigt. En evig känsla för vissa och huvudpersonen må vara tretton år men känslan är tidlös. ”Det finns en gräns för vad man orkar med”, läser jag och minns en liknande situation i mitt liv. Det är poesi och betraktelser och påståenden. Det är en ovanlig bok, skulle kunna rekommenderas för en viss människotyp, hellre än för en speciell åldersgrupp. Nu är det åldern 12-15, men kunde vara intressant för alla egentligen, då den växer vid varje genomläsning.
I en kaninliknande skepnad ser vi huvudpersonen ta sig fram genom sin dystra tillvaro.
Först ska man kämpa hela livet
och sedan när det äntligen börjar kännas bra,
då ska man dö.
En kanin som kan symbolisera oss alla, känslig och rädd med en önskan om att omfamnas av det trygga och bara få vila. Avståndet till föräldrarna, i synnerhet modern, känns långt och det är nog för alltid ogörligt att få till ett närmande. Morfaderns enkla klokhet och närvaro skapar den ljusa punkt som gör att huvudet hålls ovanför kanten och hans långa hår likt kaninöron, visar att de i alla fall är två. Lilla huvudpersonen har en rädsla för att möta allt absurt som livet innehåller, men besitter också en styrka att gå bakom och analysera det komplexa, som hen iakttar eller utsätts för.
Om man tänker efter så kan ingenting vara bra
utan att samtidigt vara dåligt.
Bakom det som är roligt
ruvar en skugga av sorgsenhet
som syns om man vrider lite på det.
Ju mer man vrider, desto oroligare blir det
som man nyss skrattade åt.
Undrar om det går att bevisa,
rent vetenskapligt alltså,
att allting samtidigt är tvärtom.
Mot slutet ändrar öronen riktning och ännu en dag möter upp med nya förhoppningar och insikter.
Jag håller med om man är sin egen värsta fiende.
Men om allt också är sin egen motsats
kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän.
Om detta talar man endast med kaniner
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Lilla Piratförlaget (2013)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789187027499
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
