Glasbarnen

Mysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan frÃ¥n början känns det hela skumt och det stÃ¥r snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och fÃ¥r reda pÃ¥ alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gÃ¥ng i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu nÃ¥gonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas nÃ¥got uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kÃ¥rar”. DÃ¥ sitter jag pÃ¥ helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstÃ¥r att allting inte kan rullas upp pÃ¥ en gÃ¥ng, men de stillsammare partierna mÃ¥ste ju ocksÃ¥ vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna gÃ¥r pÃ¥ tomgÃ¥ng för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa pÃ¥ en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fÃ¥tt (av tanten själv, de är alltsÃ¥ inbjudna). De cyklar längs gatan flera gÃ¥nger innan de till slut fÃ¥r syn pÃ¥ henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dÃ¥liga pÃ¥ att lyckas gÃ¥ till biblioteket. Och jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger Billie konstaterar att ”nu mÃ¥ste hon verkligen fÃ¥  ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen dÃ¥… Jo, jag fÃ¥r ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blÃ¥st pÃ¥ konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar. Visa alla inlägg av Helena Ferry