Glasbarnen

GlasbarnenMysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan från början känns det hela skumt och det står snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och får reda på alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gång i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu någonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas något uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kårar”. Då sitter jag på helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstår att allting inte kan rullas upp på en gång, men de stillsammare partierna måste ju också vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna går på tomgång för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa på en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fått (av tanten själv, de är alltså inbjudna). De cyklar längs gatan flera gånger innan de till slut får syn på henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dåliga på att lyckas gå till biblioteket. Och jag vet inte hur många gånger Billie konstaterar att ”nu måste hon verkligen få  ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen då… Jo, jag får ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blåst på konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.

Kanske gillar du också:

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Barnböcker läser jag med mina barn Ava och Sander (födda 2008 och 2012), ungdomsböcker läser jag helt och hållet för min egen skull. Jag tycker att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags arbetar jag som systemutvecklare på ett konsultbolag. Jag tycker det är roligt med webbutveckling och det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

2 reaktioner till “Glasbarnen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *