Det är fascinerande att läsa om böcker, nästan oavsett hur lång tid som har gått sedan man sist läste boken. Många detaljer och samband som tycks ha varit fördolda vid den fösta läsningen framkommer i nästa. Naturligtvis stod ord och meningar tryckta redan första gången men som läsare var du kanske inte mottaglig för just den aspekten. Dels kan detta bero på att du inte kände till karaktärerna och den fortsatta handlingen, dels kan det bero på att dina egna erfarenheter har vidgats.
Kajsa Rutlapp hörde till mina favoritböcker när jag var liten, liksom ännu tidigare: Pricken, Vem ska trösta Knyttet och Morfar Ginko. Alla handlar de om ganska udda existenser, vad jag minns.
När jag i julas återknöt bekantskapen med just Kajsa Rutlapp blev jag minst sagt förvånad. Den märkliga blandningen av fantasi och realism som presenteras har mitt minne liksom ingen relation till. Visst tyckte jag mig känna igen vissa sekvenser av äventyret, och bilderna föll ganska snart på plats, dem minns jag väl.
Berättelsen handlar om dockan Kajsa Rutlapp, haren Påll, hönan Clara och Nalle, det är den första av tre böcker om vännernas äventyr – osäkert dock om alla dessa karaktärer återkommer i de övriga böckerna. Haren Påll hittar Kajsa Rutlapp under ett rabarberblad där hon har blivit tappad av sin ägare Margits hund, hon gråter. Tillnamnet Rutlapp har Kajsa fått för att hon har en rutig lapp sydd över magen för att förhindra att sågspånet hon är fylld med rinner ut. Det största problemet för Kajsa är att hon bara har ett öga, det andra har Margit givit bort till en pojke i utbyte mot en karamell, och han har i sin tur bytt bort det mot en gevärspatron; det är ögats vidare äventyr och sökandet efter det som sagan handlar om.
Man skulle kunna säga att berättelsen är en bildningsresa, likheterna med Elsa Beskows ABC-resan där två barn söker en borttappad docka är stora. Efter att boken inletts med att Påll finner Kajsa och de tillsammans går hem till honom, kommer Clara på besök och sällar sig till de sökande, som på sin vandring vidare möter Nalle. I sitt sökande efter ögat lär sig de fyra huvudkaraktärerna mängder av saker och får vara med om många äventyr. De möter djur och sagofigurer som flyger, bor på land och under vatten.
Många resonemang och spekulationer passerar mellan vännerna, bland annat möter de en mås som berättar att han har sett ögat och tror att det har blivit tappat i havet. Ingen av vännerna vet vad havet är för något – men de har sina teorier. Givetvis slutar sagan lyckligt, de får hjälp av Näcken/havskungen och ögat återfinns.
Det jag mest fascineras av är karaktärerna och samtidsproblematiken. Man skulle kunna hävda att karaktärerna är tidlösa och att det är sammanhanget de förekommer i, barnsaga från femtiotalet, som är det speciella.
Haren Påll är den förnuftige resonerande berättaren, och i viss mån ledaren – möjligen lite av en folkskolärartyp – kanske kan han inte så rysligt mycket men står för stabilitet och klokskap. Dockan Kajsa är naiv men samtidigt kaxig, hon är delvis utseendefixerad och hennes liv går ut på giftermål – i varenda ’man’ hon möter finns en ny kandidat. Hönan Clara har en återkommande replik på Kajsas ständiga giftasplaner: ”Det är bättre att vara ogift och självförsörjande som jag”, vidare är hönan självsäker, anser sig erfaren, är lite framfusig och kacklig – så där som hönor kan vara enligt vissa bedömmare. Nalle är trött på att hunsas av sin ägare – han kallar sig rövare och är lite av en rebell, kanske har han blivit tonåring? Nalles ständiga mantra går ut på att tjäna snabba pengar, största möjliga ekomomiska vinning, oavsett om någon drabbas negativt av hans idéer och tillvägagångssätt – men innerst inne är han en snäll och lite korkad nalle och inget annat. En variant av karaktärerna skulle kunna vara: den girige, den självständiga, den kloke och ’blondinen’, men många fler är tänkbara.
Femtiotalet: docklek, lägenheter, ideal, modernitet, framtids-/efterkrigstidsanda, Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla, paret Myrdal, kvinnosakskvinnor, frisinnade, gamla stofiler, hemmafruar, moral…
Haren Påll ”… bor fem trappor upp med hiss i Hararnas Byggnadsförenings hus…”, i våningen under bor hans farbror och i lägenheten bredvid bor hönan Clara. Utanför finns en liten skog där man kan promenera – eller skutta, som harar gärna gör. Naturligtvis har haren och även Näcken telefon, dörrarna är försedda med ringklockor och hissen har knappar att trycka på. I havsriket finns högtalare så att havets härskare kan nå ut till sitt folk, och vid mörker tänds neonljusen.
Dockan Kajsa har inga kläder på sig, det har däremot Näcken; han är klädd i storstövlar, tjocktröja och långbyxor, han har stort skägg och långt hår, på huvudet bär han en kungakrona och stället för spira har han en treudd. Näcken är omgiven av fnittrande sjöjungfrur – lite av ett harem, men han kan inte gifta sig med Kajsa, för havets lag säger att Näckar inte får gifta sig med någon som inte har en riktig stjärt.
Hur det nu är med självständighet, utseende och penninghunger så mognar karaktärerna under resans gång och det hela slutar enligt ’traditionen’: det återfunna ögat är extra fint, överdraget med pärlemor, Kajsa får en ny klänning. Ekorren påpekar att det nu har hunnit bli 1954 [!] och i tidningen kan de läsa vad som har hänt medan de var borta. Nalle återvänder till hemmet, nu för att själv anta rollen som vårdare. När Clara läser att kyrktuppen är pensionerad ger hon genast upp sin självständighet och rusar iväg för att hushålla. När Påll kokar soppa ringer Kajsa – hon med pärlemoröga och ny klänning – och säger att hon ska gifta sig med honom – han accepterar.
När jag tänker tillbaka på ovan nämnda favoritböcker så upptäcker jag att karaktärerna inte är det mista udda; även Pricken, Knyttet och morfar Ginko finns överallt och är tidlösa. Vidare uppkommer som vanligt frågan om hur barn uppfattar text- och bildberättelser, hur de påverkas och vad det är vi vuxna, som skapar, köper och läser, egentligen vill förmedla.
Att författaren Gustav Sandgren var född 1904 och har skrivit i många genrer förvånar inte. Kajsa Rutlapp gavs ut första gången 1951 på Rabén & Sjögren.
Birgitta Nordenskjöld (f. 1919) både skrev och illustrerade barnböcker, bland annat några av Astrid Lindgrens, och hennes bilder känns tidstypiska.
