Bok eller leksak – var går gränsen?

I det senaste numret av Barnens Bokklubbs tidning Barnposten kan man läsa artikeln Bok eller leksak – var går gränsen?, i vilken Lisa Bjärbo och jag funderar över det här med böcker och leksaker som lånar drag av varandra. Ämnet har diskuterats i bloggosfären, till exempel hos Bokunge, efter att Pia Huss skrev en kritisk artikel i DN (2010-12-27) om exploaterandet av våra älskade barnboksfigurer.

Det finns faktiskt en hel del att fundera kring gällande detta. Jag kan inte påstå att jag alltid uppskattar överflödet av prylar och de nya, moderna varianterna av klassiska karaktärer, men samtidigt vill jag ju inte förbjuda pryltillverkning och vidareutveckling. Så vad försöker man åstadkomma när man klagar, egentligen? Egentligen är det väl inte konstigare med bokprylar än med alla andra prylar: ja, det görs för mycket och det görs mycket skräp, men det är ju upp till mig som konsument om jag köper eller inte. Och en del av grejerna är ju bra. Eller vad tycker ni?

Kanske gillar du också:

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Barnböcker läser jag med mina barn Ava och Sander (födda 2008 och 2012), ungdomsböcker läser jag helt och hållet för min egen skull. Jag tycker att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags arbetar jag som systemutvecklare på ett konsultbolag. Jag tycker det är roligt med webbutveckling och det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

6 reaktioner till “Bok eller leksak – var går gränsen?”

  1. Gå det att tjäna pengar på något, så kan vi ju vara säkra på att någon gör det och då gärna så mycket som möjligt, vilket medför mer plast till barnen, gärna tillverkat av andra barn någon helt annanstans i världen för en billig peng.

    Att det säljs böcker med sjabbiga plastgrejer är väl egentligen inte värre än att det säljs självgungande vaggor, men man kan ju hoppas på att bokköparen reflekterar kring bokens läsvärde då en attiralj av låg kvalitet förutsätts locka mer än själva boken i sig.

  2. Intressant diskussion! Jag är precis likadan när det gäller boköverflöd, men ibland tänker jag att jag kanske gör sonen en otjänst som inte gör böcker till något exklusivt. För honom är det ju något som dyker upp hela tiden, han får nog i snitt en ny i veckan, eller åtminstone 2-3 i månaden, om man räknar in alla recensionsex och reafynd och dåligtsamvetebeställningar (när jag beställer böcker till mig och passar på att köpa en till honom för att inte känna mig så självisk..). Får nog blogga lite själv om det här känner jag. Kolla in om en stund! ;-)

  3. Det görs verkligen mycket skräp, men som sagt får man ju välja själv vad man köper (även om det helt klart kan vara problematiskt med tjatande barn och oönskade presenter från släkten, men så är det ju med allt). Jag tycker nästan det är ett större problem med spinoff-böcker som utger sig för att vara the real thing. Den femtielfte Mumin-boken utan Tove Janssonsk inblandning ser jag som ett större hot mot original-Mumin än den femtielfte muminstrumpan/muminmuggen/muminfiguren. Gillar man inte den dåliga kopian kanske man undviker de fantastiska originalen för att man tror att de är som den dåliga kopian.

    Lilla bokhyllan, jag kan också tänka ibland att vi kanske borde högakta böcker lite mer, låta dem vara exklusiva och behandla dem med större respekt. Vi har kanske onödigt mycket böcker, för vi läser ju inte alla jämt. Vi har våra favoriter. Men kanske hittar vi bättre favoriter när vi har fler att välja mellan? Och överflödsböcker kan man ju faktiskt skänka. Jag kan tänka mig att vår förskola gärna skulle ta emot en drös, till exempel.

    Och vad bra att du benade upp detta spretiga ämne på din blogg! Det blir så svårt att diskutera när alla pratar om helt olika delar av ämnet. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *